Hekate – häxornas gudinna

I den tidiga grekiska mytologin var Hekate vildmarkens och förlossningens gudinna, men hennes roll utvecklades till att bli trolldomens gudinna och andarnas drottning. Hekate avbildas ofta med tre huvuden för att skildra hennes komplexa karaktär – måne, jord, underjord, jungfru, mor och häxa. I egenskap av trolldomens gudinna troddes hon kunna hålla onda andar borta, så bilder av henne placerades i dörröppningar och vid stadsportar. Men detta bidrog till uppfattningen att hon även kunde släppa in onda andar om hon blev missnöjd. Det ledde i sin tur till tron att hon vakade över gränsen mellan vår värld och andevärlden, och de kristnas syn på denna mäktiga häxa blev allt mer negativ. Hennes koppling till tikar och ormar, samt hennes förmåga att förvandla sig till en svart hund, bidrog till att demonisera henne ytterligare och till uppfattningen om att alla häxor kunde förvandla sig. På 1400-talet ansågs Hekate vördas av häxor, och hennes roll som häxornas gudinna blev så etablerad att Shakespeare refererar till henne i Macbeth.

Svart magi och de som utövade den var bannlysta enligt romersk lag. Den som använde trolldom för att fördärva skördar eller sprida sjukdom straffades hårt. Man trodde att de trollkunniga kunde tillverka gift, åkalla de döda, påverka vädret och byta skepnad. Sedvänjan att bränna häxor förekom i Rom långt innan det blev standardförfarande hos de kristna. För de romerska härskarna utgjorde det ett unikt tillfälle att hantera oönskade individer, till exempel de som tillhörde andra religioner.

Isis var en mycket framträdande figur i en kult som hotade den tidiga kristendomen. Denna gudinna dyrkades inte bara i Egypten, utan även i det romerska imperiet. Isis presenterades som den perfekta modern och frun, men var också trolldomens gudinna. Till skillnad från negativa exempel som ofta förekom i myter, representerade Isis en idealiserad form av magisk kvinna. Hon stod på både de mindre bemedlades och överklassens sida, och hon var en hängiven mor som använde sina krafter för det goda. Inledningsvis dyrkades hon inte i det romerska imperiet, men när det visade sig att kejsare Caligula dyrkade henne började kulten kring Isis att blomstra. Religionen utvecklades parallellt med kristendomen under dess tidiga år och det finns teorier om att Isis i egenskap av himmelsk moder med en upphöjd son fungerade som en influens. Trots att religionerna växte fram sida vid sida var de inte kompatibla. Förr eller senare skulle den ena utplåna den andra. I kristna texter finns inga oklarheter kring trolldom – Bibeln menar att den som ”ägnar sig åt trollformler eller är ett medium eller spiritist som konsulterar de döda skys av Herren”. För att verkligen understryka poängen står det också att man inte ska låta en trollkunnig person leva. Inom kristendomen ansågs trolldom gå stick i stäv med religionen, man trodde till och med att djävulen var inblandad. Isis och hennes magiska krafter ansågs vara en ond, hednisk lära. I takt med att kristendomen spreds blev dyrkan

År 357 förbjöd Constantinus magi. Han ansåg att den som utövade trolldom var människosläktets fiende.

Magi har existerat lika länge som människans kulturer.