HAR HÄNG PÅALLSVENSKAN
DEGERFORS SLÅSS FÖR ATT GÖRA HELA BYGDEN STOLT: ”HÄR ÄR DET VIKTIGT ATT DET GÅRBRA FÖR FOTBOLLSLAGET”
DEGERFORS. Om klubbkänsla vore avgörande hade Degerfors redan varit klart för allsvenskan.
Lagets tränarduo har spelat närmare 700 matcher för klubben.
– Det är få förunnat att ha sin bästa kompis som kollega, säger Andreas Holmberg om Tobias Solberg.
Dörren till Fotbollens hus i Degerfors är stängd och här finns ingen att fråga om sifferkombinationen till kodlåset. Visst, det står en spelare till höger om entrén, men det är en Gunnar Nordahlfigur av trä.
Det var här han spelade innan han flyttade till IFK Norrköping för att samla SMguld och skyttekungakronor. Målmaskinen från Hörnefors tillhörde Degerfors mellan 1940 och 1944 och är inte den enda storheten som har haft Stora Valla som hemmaplan.
– ”Sippa” Tinglöf, ”Skjorta” Bergström ... Jag kan namn på spelare jag aldrig sett spela, som hade lagt av innan jag var född. Det är för att folk hela tiden pratar om dem, säger sportchefen Patrik Werner, 44, när han kommer tillbaka till sitt kontor efter ett lunchmöte med Rotary.
Kanslidelen ligger till höger innanför dörrarna. Till vänster döljer sig Degerfors fotbollsmuseum, där några slitna tygfåtöljer fungerar som ljugarbänk. Välkomstskylten utgörs av en bild på Gunnar Nordahl och de två andra Milansvenskarna i den legendariska GreNoLitrion, Gunnar Gren och Nils Liedholm. På väggen intill hänger en signerad Laziotröja, som påminner om var SvenGöran Eriksson och Tord Grip inledde den resa som skulle ta dem ut i den stora fotbollsvärlden. En annan väggyta ägnas åt karikatyrer signerade Bertil Blom, som har avbildat Olle Åhlund, Tore Karlsson, HoforsLasse Eriksson, Karl Erik Jakobsson, Kjell Rehnberg, Andreas Andersson och Gunnar Nordahl. I bokhyllorna trängs pokaler, glaspjäser, fotbollsböcker och pärmar med tidningsurklipp.
– Varje torsdag och fredag är det ett gäng på 20–30 personer som träffas här för att fika och prata gamla minnen. Jag tänker inte på det längre, för det har alltid varit så. Det är mer konstigt på andra orter, där det inte pratas fotboll som här. Det är det som är tjusningen med klubben och därför vi överlever. Spelare som kommer hit kan få frågor om spelare som var med 1963 och folk kommer fram när de handlar mat: ”Vad fan gjorde ni i lördags?” eller ”Kul att ni spelade så bra!” Här blir du hela tiden påmind. Att det går bra för fotbollslaget är viktigt för folk, säger Werner. Händer det att du får frågor som inte handlar om fotboll när du rör dig på byn?
– Inte jätteofta. Är det någon man känner väl kan de fråga om familjen, men det mesta kretsar kring fotbollen. Om jag handlar på Ica eller tankar är det alltid någon som frågar om skador och när vi ska spela. Tröttnar du aldrig på det?
– Det kan man göra, men det var värre när jag var tränare. Då var man ju så besviken och irriterad själv. Nu slipper jag svara på frågor om byten och sådant. Det kan komma 20 personer och säga samma sak, bara för att de har träffats under dagen. Om åtta personer sitter och pratar på fiket och två av dem har sett en match och tycker att en spelare var skitdålig så tycker alla det. Som spelare är det jätteviktigt att komma rätt in det, men så är det nog på alla små orter, säger Patrik Werner.
Bara Norrköping var bättre
På Fotbollshusets rödmålade fasad hänger en stor bild på silverlaget från 1963, då skyttekungen Lars Heineman, Tord Grip och Håkan Höglander även var lagkamrater i landslaget. Den säsongen hade bara Norrköping ett bättre fotbollslag än en värmländsk industrikommun som inte ens hade 10000 invånare. Det gällande publikrekordet på 21 065 personer sattes när lagen möttes det året. Degerfors vann seriefinalen med 1–0 efter ett Tord Gripmål och fick närkontakt med Norrköping. Bara en poäng skilde lagen åt, men Degerfors avslutade svagt, föll med 0–3 mot Örgryte och 1–6 mot AIK.
Det var tider det, när Degerfors utmanade storklubbarna om SMguldet. Järnverket erbjöd jobb och löner och spelade samma betydelsefulla roll som Facit skulle göra för Åtvidaberg, men där stannar likheterna. Medan Åtvid håller till i division 2 spelas det fortfarande elitfotboll i Degerfors. Förra säsongen slutade med en femteplats i superettan, bara fyra poäng från direktuppflyttning.
Klubben har inte spelat i allsvenskan sedan 1997, men insåg att dörren till fotbollens absoluta finrum står på glänt. Patrik Werner drömmer om att få slita upp den på vid gavel och slussa in sina spelare, den klubb han vuxit upp med och alltid varit en del av.
– Vi blir bättre och bättre och vill inte bli sämre i år, men det är inte bara att säga att vi ska upp. Mjällby och Varberg, de lag som tippades åka ur, gick upp förra säsongen. Man vet aldrig, och de senaste åren har det
”ATT DET GÅR BRA FÖR FOTBOLLSLAGET ÄR VIKTIGT FÖR FOLK. DET ÄR MER KONSTIGT
PÅ ANDRA ORTER, DÄR DET INTE PRATAS FOTBOLL. DET ÄR DET SOM ÄR TJUSNINGEN OCH DÄRFÖR VI ÖVERLEVER.”
Patrik Werner om Degerforsandan
vuxit fram en tro på att det kan gå. Den fanns inte för sex, åtta år sedan, men hela föreningen har tagit steg. Vi har en bredare trupp i år och kan blanda oss i toppstriden, säger Patrik Werner.
Hur stor del av vinteruppehållet har du ägnat åt att gå igenom fjolårsresultaten i jakten på de poäng som saknades för avancemang?
– Jag kände direkt efter de där hemmamatcherna under slutet av våren – det här kan kosta oss på slutet. Vi tappade poäng eller förlorade mot lag som vi normalt ska slå. Samtidigt gjorde vi en väldigt, väldigt bra höst. Svackorna kommer alltid, men det gäller att hålla dem så korta som möjligt.
Juniordrömde med Mellberg
Patrik Werner drömde själv om att få spela allsvensk fotboll med Degerfors och var 1995 framme vid sitt stora mål. Han var 19 år då, och insåg att det inte saknades konkurrens i truppen.
– Jag var forward och det var svårt att slå sig in i laget på den tiden. Juggarna var bra, ”Otto” (Ulf Ottosson) var här, Andreas Andersson kom hit 1995, Andreas Johansson och Marino Rahmberg året därpå. Det är klart att det var tufft. Jag satt på bänken, fick hoppa in tre gånger och lyckades göra mål mot Malmö borta. Det var vaktmästarstrejk då, så vi spelade på Lomma IP. Det hade inte gått med dagens säkerhetskrav, säger han och garvar.
Werner drömde om att göra samma resa som juniorlagskompisen Olof Mellberg, men skulle nå längre som ledare än spelare. Skadorna kom tidigt. Han berättar om hjärtmuskelinflammation, trasiga korsband i knäna, och utlåningen till Karlskoga.
Det var därför han stod på Stora Vallas läktare när Degerfors åkte ur allsvenskan 1997. Seger i slutomgången mot Öster hade räckt till förnyat kontrakt, men till slut kom det där förbannade 2–2-målet.
– Jag är dålig på att komma ihåg, men det är klart att jag minns den matchen. Nicklas ”Liatorparn” Persson gjorde målet sent och det var bara jobbigt. Vi hade ett bra lag det året, men det är inte alltid det slår väl ut.
Patrik Werner hann också med spel i Karlslunds IF och Carlstad United innan han, 26 år ung, återvände till Degerfors för att träna Ola Toivonen och de andra spelarna i klubbens juniorlag. I december 2008, då Jan Stahre valt att avgå, tog han över A-laget. Det inledande treårskontraktet förlängdes i omgångar fram till sommaren 2016, då Werner tackade för sig och överlät ansvaret till assistenten Jonas Lindskog och akademibasen Stefan Jacobsson.
– Vi gjorde dåliga resultat hösten 2015 och våren 2016 var också tung. Spelarna har alltid ställt upp, men jag kände att jag
vridit och vänt på det mesta. Vi gjorde en kraftansamling under sommaruppehållet, men när serien startade igen förlorade vi med 2–3 mot Örgryte. Då kände jag att det var stopp. Jag hade tömt mig och det var dags att kliva åt sidan. Med facit i hand var det lyckat. Vi klarade oss kvar utan kval och började ta steg igen, säger Patrik Werner, som varit sportchef sedan 2009.
Vad känner du för Degerfors IF?
– Det är svårt att förklara. Degerfors är viktigt och så har det varit hela livet. När jag var liten var farsan lagledare och tränare i Alaget, så jag har alltid varit med i omklädningsrummet. Klubben har styrt mitt liv. Vi åkte aldrig på semester när det var hemmamatcher. Jag har spelat här sedan barnsben, var med när vi gick upp på 1990talet och vill vara med om det igen. För några år sedan kände jag att det inte kommer att gå, att vi ska vara glada om vi kan vara kvar i superettan. Men för varje år som gått känns det som att, fan, det kan gå. Att vi skulle bli ett topplag är fullständigt orealistiskt, men allsvenskan börjar delas upp i två skikt. Vi kanske skulle klara oss något år. För fem, tio år sedan sa många att de små klubbarna inte kommer att överleva, men vi och Mjällby har bevisat att mindre orter kan hävda sig. Sedan fattar ju alla att vi aldrig kan utmana Malmö, AIK och Hammarby.
Ola Toivonen får väl ”göra en Zlatan” och investera i klubben när kontraktet med MFF löper ut. Vill han avsluta karriären i Degerfors? – Vill han flytta till sommarhuset säger vi inte nej. Jag pratar med honom kontinuerligt och det är klart att vi gärna ser honom här. Vi får se vad som händer. Drömscenariot är att vi går upp, och sedan kommer han hem. Som tränare förde du Degerfors till superettan. Hur stort vore det att ta klubben till allsvenskan i rollen som sportchef?
– Oslagbart. Jag stod på läktaren när vi slog Djurgården och gick upp 1992. Alla som var här då vill vara med om det igen. Jag tänker på det ibland. Fan, vad häftigt. Tänk att få spela en avgörande match med 5 000– 6 000 åskådare på en ort som har 9 000 invånare. Den feststämning som uppstår i ett litet samhälle går inte att beskriva. Innan jag lämnar in vill jag vara med om ett avancemang. Vad betyder traditionen när en klubb som Degerfors ska värva?
– Jättemycket. Vi betalar inte de bästa lönerna, men många kan ändå tänka sig att komma hit. Det märks tydligt att vi har tagit ett kliv i hierarkin, för nu får vi nästan bromsa lite. Ja, mycket har hänt de senaste fem åren. De senaste åren har vi fått mycket attraktivare namn till oss. Vi spelar en attraktiv fotboll, har blivit bättre och säljer spelare. De som kommer hit inser att det är värt att tjäna 5 000–10 000 kronor mindre för att spela i Degerfors, säger Patrik Werner.
”DRÖMSCENARIOT ÄR ATT VI GÅR UPP, OCH SEDAN KOMMER HAN HEM” Degerfors drömmer om en Ola Toivonen-comeback
”Har bara missat en match”
Museet berättar om klubbens fantastiska historia och många av dem som jobbar inom klubben i dag är en del av den. Patrik Werner nöjer sig inte med sportchefsjobbet utan tränar damlaget tillsammans med förre ordföranden Yrjö Toivonen. Jonas Lindskog och Ola Svensson ingår i styrelsen, Marcus de Bruin tränar U21laget, Leif Olsson är marknadsansvarig, storebror Roger Werner, som spelade för Degerfors 1986–1993, är tränare för akade
min och pappa Björn, 75, fungerar som domaransvarig.
Dessutom har två av de största trotjänarna, Tobias Solberg och Andreas Holmberg, tagit över ansvaret för Alaget. Duon har tidigare assisterat Stefan Jacobsson, som gick vidare till Gais när han inte erbjöds ett långtidskontrakt.
– Jag har haft dem som spelare och känner dem jätteväl. Det är två ledarfigurer som har varit med hela vägen. Min och föreningens ambition har varit att de en dag skulle ta över, säger Patrik Werner.
– Fast klubbkänslan står inte vi för. Det gör lagledaren ”Stisse” Ekman, som varit med i alla år, och Bengt Hagström, som ska göra sin 55:e säsong som materialförvaltare. De har varit här så länge att alla får respekt för dem, säger Patrik Werner.
Han lämnar kontoret och söker sig mot Degerfors omklädningsrum. Laget ska snart genomföra dagens andra träningspass på konstgräset i Stora Halla och Hagström befinner sig där han brukar, i materialrummet. Han var bara 19 år när han började förse fotbollsspelarna med hela och rena kläder.
– Sedan dess har jag bara missat en hemmamatch, mot Gais, berättar 73åringen som har besök av målvakten Ismael Diawara och Christoffer Wiktorsson.
Stig ”Stisse” Ekman ingick i silverlaget 1963 och spelade för Degerfors IF under i princip hela 1960talet. Hagström har inte samma meritlista.
– Men jag spelade i pojklaget, med Thomas Nordahl. Det är inte dåligt att ha spelat med ett proffs.
Under årens lopp har åtskilliga spelare och ledare kommit hit för att dricka kaffe och prata fotboll. I början av 1990talet startades, på dåvarande tränaren Sören Cratz initiativ, det som skulle få namnet Skitiga Bullen, ett kafé som saknar motstycke i fotbollsvärlden och som har gett upphov till en bok.
Det ryms här, bland tröjor och strumpor. Inredningen består av en enkelt bord, ett par stolar och en kaffebryggare för två kannor. Bengt Hagström har fotograferat gästerna och skapat en egen wall of fame. Bilden på Lennart Johansson har fått en hedersplats och han saknar inte sällskap. Där sitter Tomas Brolin, där är Klas Ingesson. Pontus Kåmark håller en kaka framför sig. Tord Grip och SvenGöran Eriksson har förstås varit hos Bengt, precis som Ralf Edström, Nebojsa Novakovic, Olof Mellberg, Billy Ohlsson, Peter Gerhardsson ... Snedtaket är helt tapetserat med bilder. Vem är din drömgäst?
– Zlatan, svarar Hagström.
Vi bestämmer att Degerfors går upp i allsvenskan, Zlatan avslutar karriären i Hammarby och kommer till Stora
Valla och dricker kaffe nästa år?
– Ja, det gör vi, säger han och flinar. Bengt Hagström är förberedd. På ett hyllplan, bakom pumptermosar, hushållspapper och en gammal Cirkelkaffeburk, står en flaska champagne.
”Det vore sjukt stort”
Det är inte som på 1990talet, då var och varannan spelare var egna produkter, men Degerfors vill fortfarande bygga ett lag med lokal förankring.
Fjolårets lagkapten Christoffer Wiktorsson, Erik Grandelius och målvakten Hugo Claesson har vuxit upp här. Akademispelare som Adam Carlén, Ferhad Ayaz, Emil Portén, Linus Olsson och José Segura Bonilla kom hit i unga år och ses också som en naturlig del av samhället.
Dessutom försöker klubbstyret värva spelare som tidigare levererat i Degerfors. Johan Bertilsson är tillbaka på Stora Valla efter att ha spelat allsvenskt för Gefle, Östersund, Dalkurd och Örebro. Sebastian Olsson, en annan nyckelspelare, har återvänt efter utflykten till Trelleborg.
Erik Björndahl, som gjorde 20 mål på 24 starter i fjol, har gått vidare till Örebro
SK, men det betyder inte att det saknas målskyttar i årets trupp. Villiam Dahlström gjorde 22 mål för FC Gute i fjol och Victor Edvardsen tog med sig skyttekungakronan och flyttade från Karlstad BK.
Är det pusselbitarna som har saknats för att Degerfors ska bli allsvenskt igen?
Spelare och ledare vill gärna tro det och resultaten under den evighetslånga försäsongen, som 1–1 mot Örebro, har stärkt både förhoppningar och förväntningar.
– Det vore sjukt stort, en dröm att spela upp Degerfors i allsvenskan. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara, om det händer. Det är klart att folk hoppas och tror när vi har gjort en bra försäsong, men det räcker inte att det ser bra ut nu. Det är skillnad på träningsmatcher och spel i superettan, som är en jämn serie. Vi kan komma tvåa, vi kan komma på femtonde plats, men det är klart att man drömmer, säger Christoffer Wiktorsson.
Vad betyder det för självbilden att ni spelade oavgjort mot ÖSK?
– Vi gjorde en bra match och skulle ha vunnit. Över en säsong är det kanske stor skillnad mot de allsvenska lagen, men vi har det i oss och visade att vi klarar av det. Det är en trygghet. Det är inte kul att få storstryk mot det där laget, så det betyder mycket för många.
Han har Degerfors IF som moderklubb och tillbringade en stor del av uppväxten på Stora Valla. Christoffer vill tro att han har minnesbilder från det sensationella cupguldet 1993 och åren i allsvenskan.
– Milenko Vukcevic var grym, en av de första stora spelarna. ”MålOtto” var en annan av stjärnorna. Jag vet inte om jag såg upp till dem, men jag ville också komma långt inom fotbollen. Det var det enda jag hade i huvudet, säger han.
2009, när Degerfors tog klivet till superettan, hade Christoffer Wiktorsson redan etablerat sig i Alaget. Debuten stökade han undan 2007, då han som 17åring byttes in som vänsterback i en bortamatch mot Landskrona.
– Det var ett oerhört roligt år. Vi började om med lokala spelare. Det var mycket folk i min ålder, som jag gått i skolan med, och profiler som vänt hem. Det var stort att vi kunde studsa upp, säger Christoffer.
2007 provspelade han för SvenGöran Erikssons och Tord Grips Manchester City, men när han väl bytte klubb var det till ärkerivalen Örebro SK.
– Det var inte så populärt hos alla. De flesta tyckte det var synd att jag gick just till ÖSK och vissa kunde absolut inte förstå det. Det är inte den populäraste flytten, säger Christoffer Wiktorsson, som tillhörde ÖSK mellan 2012 och 2015.
Vad fick dig att flytta hem?
– Jag trivdes så bra i Degerfors och saknade det. Det kändes rätt att ta steget tillbaka. Det är ändå klubben i hjärtat. Många här lever för fotbollen. Det berör många och man märker när det går bra eller dåligt. Alla bryr sig och vet hur det fungerar. Det är föreningen först. Här kan man inte köra sin grej och tänka på sig själv. Sammanhållningen är viktig, för det finns inte så mycket att göra i stan, säger Christoffer Wiktorsson, som i år lämnat över kaptensbindeln till backkollegan Oliver Ekroth.
Bytet blev viralt världen över
Axel Lindahl intygar att det är lätt att smälta in och trivas i Degerfors.
– Framför allt är det lagkompisarna, att vi är ett väldigt bra gäng. Alla är bra killar, vi umgås och spelar mycket golf. I en liten stad bygger man väldigt starka band eftersom man umgås så mycket. Det kanske är en grej som gör att klubben har lyckats genom åren, säger han.
Axel bor i en lägenhet vid Sandgatan och ser Stora Valla från vardagsrumsfönstret. Vill han prata fotboll behöver han bara öppna balkongdörren. Tre av lagkamraterna – Jacob Ortmark, Victor Edvardsen och Ferhad Ayaz – bor i samma fastighet och längre bort på samma gata har Gustav Granath och Joel Okon Daniel sina hem.
Axel Lindahl hade en speciell relation till Mattias Özgün, som förra säsongen lånades från Elfsborg. I år är Özgün utlånad till Akropolis och det är ingen vågad gissning att han blundade och höll för ögonen när Axel Lindahl skulle vinka farväl.
24åringen stod för en av förra säsongens mest uppmärksammade händelser. Knappt tio minuter återstod av bortamötet med Öster när Axel i samband med ett byte tryckte in ett finger i vänsterögat på Özgün, som bara var inne på planen och vände innan han tvingades gå ut för att få vård. En high ten blir inte mer misslyckad än så.
Axel vet inte om han ska skratta eller gråta när han tänker tillbaka på händelsen, som blev uppmärksammad långt utanför Sveriges gränser. Över 100 000 människor har sett klippet i brittiska The Guardians kanaler och spanska Ascenso del Interior basunerar ut bytet som ”La lesion mas increible de la historia del futbol”, den mest otroliga skadan i fotbollens historia.
– Det var en blandning av klumpighet och trötthet från min sida och en ivrighet
”MÅNGA LEVER FÖR FOTBOLLEN. SAMMANHÅLLNINGEN ÄR VIKTIG, FÖR DET FINNS INTE SÅ MYCKET ATT
GÖRA I STAN.” Christoffer Wiktorsson har återvänt till Degerfors
från Mattias, som ville komma in, bakom det där fiaskot. I dagens virala värld blev det stor uppståndelse. Det spred sig som en löpeld och nådde internationella medier. Jag blev känd över en natt, vilket var ganska häftigt. Det brukar ju krävas större prestationer för att bli det.
Vad har du mött för reaktioner?
– Nästan bara skratt. Äh, är man klumpig får man skylla sig själv.
Är Degerfors det enda laget som har sjörövarlappar i medicinväskan? –Ha, ha, ha. Ja, det kanske är något som klubben borde köpa in.
Axel Lindahl vill skapa rubriker i år också, men då ska de handla om hans prestationer på fotbollsplanen. Han blev en nyckelspelare under sin första säsong i Degerfors och det är anmärkningsvärt eftersom han fick begränsat med speltid i J-Södra. Här används han som wingback och får betalt för sin snabbhet och löpvilja.
– Jag fick en ny roll i Degerfors och är nöjd med säsongen, men det finns ännu mer att ge, säger Axel Lindahl, som ägnar sig åt ekonomistudier vid sidan av fotbollen. Hur stort vore det att hjälpa klubben till allsvenskan? –Det hade varit otroligt häftigt att få uppleva det. Degerfors andas fotboll och många bryr sig om klubben. Samtidigt är det inget man bara gör. Hårt arbete ligger framför oss, men drömmen finns. Vi har fått in väldigt bra spelare.
Är den meste degerforsaren
Andreas Holmberg förbereder träningen och är på väg till materialförrådet i Stora Halla när Patrik Werner kliver in i inomhusarenan.
– Hur mycket betänketid fick vi? Två, tre minuter?
–Fyra, svarar sportchefen och flinar.
De står snart sida vid sida och förklarar hur det gick till när två av klubbens veteraner blev huvudansvariga tränare. Det blev klart samma dag som Stefan Jacobsson sökte upp Werner för att meddela att han bestämt sig för Gais. Den förre tränaren hann knappt stänga dörren efter sig förrän sportchefen hade bokat ett lunchmöte i Fotbollens hus med Andreas, 35, och Tobias Solberg, 39.
– Efter mötet gick de hem och sedan, efter mindre än en timme, var allt klart, säger Patrik Werner.
Andreas Holmberg har varit en del av
Degerfors sedan 2007, då dåvarande sportchefen Andreas Andersson hörde av sig och undrade om han ville bli lagkamrat med storebror Fredrik. Klart han ville. ”Adde”, som spelade för Qviding, skulle fylla 23 år när han skrev på för Degerfors, som skulle bli hans slutstation som fotbollsspelare.
Han och Solberg tog ett gemensamt avsked 2017, då de fungerade som spelande assistenter.
Solberg etablerade sig i A-laget 1998 och spelade 436 tävlingsmatcher för klubben, vilket gör honom till den meste degerforsaren genom alla tider. Det var han som – med ett mål mot Umeå – sköt Degerfors till superettan 2004.
Holmberg, som hann med 243 seriematcher, leder dagens träningar utan sin parhäst, som den här veckan befinner sig på Bosön för att fullfölja tränarutbildningen.
– Degerfors betyder allt för mig, är klubben i mitt hjärta. Den har varit mitt liv de senaste 12, 13 åren. Jag trivs skitbra i föreningen och det är få förunnat att ha sin bästa kompis som kollega, säger Andreas Holmberg.
Som huvudansvarig har han insett att det är fler än han som trivs i Degerfors. – Kulturen och klubbhjärtat betyder otroligt mycket och det är inte bara vi som har varit här länge. Många spelare kommer hit och trivs, och det är det speciella med Degerfors. Det är inte så att vi bara värvar en massa goa gubbar, men varje år får vi bra grupper där alla trivs med varandra. Vi har haft individuella samtal och alla säger samma sak, att det är den bästa grupp de har varit i.
Har du aldrig varit på väg bort från klubben?
– Nej, jag har aldrig haft agent och inte haft mycket att ta ställning till. Jag har alltid förlängt kontraktet i god tid och för det tredje var jag för dålig, säger Andreas Holmberg, som pendlar från Karlskoga medan Solberg är bosatt i Degerfors.
Hur stort vore det att leda Degerfors till allsvenskan?
– Det skulle vara helt fantastiskt. Det har jag haft som en liten orealistisk dröm i 13 år. Då, när jag kom hit, var det långsökt.
Men i dag är tanken realistisk.
– Den är absolut inte omöjlig. Jag är otroligt nöjd med vår trupp. Höjer vi lägstanivån lite och blir tryggare i vårt grundspel finns chansen, säger Andreas Holmberg.
”JAG BLEV KÄND ÖVER EN NATT. DET BRUKAR JU KRÄVAS STÖRRE PRESTATIONER ...”
Axel Lindahl om sitt ”virala” genombrott