LONG WAY HOME
YTTERHOGDAL. Mitt i Sverige finns en språngbräda för unga fotbollsspelare från Storbritannien. Curtis Edwards landade i Östersund och studsade vidare till Djurgården. Welcome to Ytterhogdal. – Det betyder mycket att få chansen här, säger engelske mittfä
Det var en stor dag i Kyle Selfridges liv och den stod att läsa om i tidningen The Oban Times den 20 februari. På bilden till intervjun sitter den unge skotten på en restaurang i Edinburgh. I höger hand håller han en penna, vars spets pekar mot ett A4-ark med oläsbar text.
Kyle, senast i Lochgilphead Red Star, har precis skrivit på sitt första proffskontrakt och ler mot fotografen. Tony McNally, tränaren vid hans sida, ser lika belåten ut.
21-åringen gjorde bra ifrån sig under ett testläger i Glasgows östra utkant och det här är belöningen.
– Det är en fantastisk möjlighet. Jag längtar efter att komma i gång och kan förhoppningsvis hjälpa laget att lyckas bättre än i fjol, säger Kyle Selfridge.
Ett par veckor senare har han flyttat utomlands och lärt känna sina nya lagkamrater. Ciaran Brian och Kyle Ferguson är också skottar. Här finns irländaren Emmanuel Lawal och sex engelsmän, Sam Alderson, Jack Hatton, Dylan Meredith, Harry Brooks, Alex Naylor och Jay Beckford. Kevin Terhaert, Ryan Buckingham,
Abdul Mansaray och Lorne Bickley är också engelskspråkiga men har rötterna i Nordamerika. Truppen rymmer även holländaren Sofyan
Bousantouh och brassen Julio Cesar
Fernandes.
Vad Kyle Selfridge inte kunde föreställa sig var att fotbollsdrömmen skulle vara inlindad i ett 50 centimeter tjockt snötäcke, men så ser det ut i Ytterhogdal. Tre veckor före premiären ligger Svedjevallen i vinterdvala. I vanliga fall, när inte en pandemi ställer allt på ända, brukar hemmapremiären vara flyttad till Ljusdal.
”Vi gick in på Ica i kortbyxor”
Sam Alderson ska inleda sin tredje säsong i YIK och vet hur det fungerar på de här breddgraderna. Det droppar från taket när han öppnar dörren till sin lägenhet i en kyrkby som få kan placera på kartan. Ytterhogdal ligger i ingenmansland, tio mil nordväst om Ljusdal. Den som åker halva sträckan västerut hamnar i Sveg, som med sina 2 500 invånare är Härjedalens största centralort.
För spelarna är vintern en enda väntan på att det som gömts i snö ska komma upp i tö, som naturgräset på hemmaarenan 500 meter bort.
– Det är galet. När jag kom hit första gången var det över en meter snö och femton, tjugo grader kallt men det har blivit mindre och mindre snö för varje säsong. I dag är det två, tre grader varmt, så vi gick in på Ica i kortbyxor och flipflops. Folk tittade på oss som om vi vore galna men det är ju rena sommardagen. Ytterhogdal är inte som något annat ställe och det gillar jag, säger Sam Alderson och skrattar.
Första året hjälpte den rödlätte mittfältaren nykomlingen YIK att bli trea i division 2 och i fjol tog laget hand om kvalplatsen bakom IFK Luleå.
– Vi gjorde en bra säsong och var väldigt nära att gå upp. Tyvärr blev jag skadad och kunde inte spela kvalet. Jag hade kämpat i två år för att vi skulle hamna i den positionen, och så fick jag inte vara med. Det var väldigt frustrerande, men vi får ta oss dit igen. Målet är alltid uppflyttning.
Sam är ute på sitt livs äventyr, både som idrottsman och människa. Spelarna kan kalla sig proffs men livet i Ytterhogdal är inte speciellt glamoröst och de tjänar mindre än vad Cristiano Ronaldo lägger ut på hårvårdsprodukter en normal månad.
Sam Alderson bor tillsammans med nio andra i en bostadslänga utmed Skolvägen. Kommunem planerade att riva det gamla äldreboendet men tänkte om och lät ortens idrottsklubb köpa för det en krona. Föreningen har även tagit över förskolan Trollbacken, som fungerar som klubblokal.
”HEMRESAN SKULLE TA ÅTTA, NIO TIMMAR MEN VI VAR HEMMA
FÖRST EFTER TOLV, TRETTON. DET VAR LÖJLIGT, MEN MAN VÄNJER SIG.” Sam Alderson om Ytterhogdals enorma restider
”Händer att vi åker och fiskar”
För spelarna handlar en stor del av vardagen om att åka buss. Det är motsägelsefullt men från Sveriges geografiska mittpunkt är det inte nära till något, speciellt inte till motståndarlagen.
– Första året jag var här mötte vi Gällivare och dit var det långt. Jag kommer heller aldrig glömma min första bortamatch. Vi hade mött Piteå och på vägen hem, i Docksta, gick bussen sönder. Hemresan skulle ta åtta, nio timmar men vi var hemma först efter tolv, tretton. Det var löjligt, men man vänjer sig efter ett tag, säger Sam.
Det finns förmodligen inget lag i Sverige som reser mer än Ytterhogdal, som är det sydligaste laget i den nordligaste division 2serien. När YIK ska möta Bodens BK väntar en busstur på 72,3 mil och föga överraskande är det lika långt hem. Det närmaste bortaderby laget kommer hade varit mötet med Stöde IF, dit det är 13,2 mil, men det faller bort en säsong då division 2 på grund av coronaviruset avgörs i enkelserier. Hade inte pandemin slagit till skulle spelarna ha färdats 1 172 mil enbart till och från seriematcherna under säsongen. Den som kör den sträckan rakt söderut från Ytterhogdal passerar inte bara Europa utan rullar genom hela Afrika och hamnar i Atlanten.
Lägg därtill resorna till flyttade hemmamatcher och de träningar som inte genomförs i samhällets badhus eller det gym som döljer sig i kommunhusets källare. Eftersom det bara finns naturgräsplaner på Svedjevallen sker försäsongsträningen i fotbollshallen i Delsbo, elva mil bort.
Sam Alderson klagar inte, ser i stället fördelar med de många och långa bussresorna.
– Klubben ger oss bästa tänkbara förutsättningar, så ibland åker vi dagen före match och bor på hotell. Då delar vi rum och lär känna varandra. Det är bra för teambuildingen, precis som alla timmar på bussen och att vi bor så här. När det är Champions League på tv samlas vi i en av lägenheterna och ställer fram datorer och surfplattor så att vi kan se alla matcher som spelas. Gör ni något som inte är kopplat till fotbollen?
– Ja, det händer att vi åker och fiskar efter träningen. Har du sett varg och björn?
– Ja, några björnar. En gång, på väg hem från Östersund, sprang en björn ut framför bussen och förra året gick en älg längs vägen. Vi ser alltid renar eller andra djur på väg till matcherna, sådant man inte får uppleva hemma.
Myggor, då?
– Ha, ha, ha. Man vänjer sig vid dem också. Duschar man på morgonen är det inget problem. Det är bara efter träningen, när man är svettig och luktar lite illa, man är illa ute.
”Man kommer bort från allt här”
Sam Alderson växte upp i en annan värld, i Pinkneys Green utanför Maidenhead väster om London. Han spelade ungdomsfotboll i Wycombe Wanderers och Luton Town och hamnade sedan i Leyton Orients akademi. Han fick sitta på bänken i League Two ett par gånger men behövde speltid och blev utlånad till Cambridge City och St Neots Town.
Att spela amatörfotboll rimmade illa med hans drömmar så när Sam fick chansen att spela i Sverige tog han den utan att tveka.
– När sommaren kommer är Ytterhogdal en bra plats för den som vill satsa på fotbollen. Här finns inga shoppingcenter, inget lockande stadsljus. Man kommer bort från allt annat och kan fokusera på fotbollen. Det betyder mycket att få chansen här. I Ytterhogdal finns alla faciliteter som behövs och Robin ser till att planerna är bra, säger Sam Alderson och riktar blicken mot dörren till det sparsamt inredda vardagsrummet.
Där står han, Robin Edenström. 30åringen har ett förflutet som spelare och fungerar numera som materialförvaltare, vaktmästare och trivselfaktor. Han berättar att Ytterhogdals IK är lika beroende av britterna som britterna är av Ytterhogdals IK.
– Det finns knappt några hogdalingar och