Historien dag for dag (Sweden)
JULI
1690
Slaget vid Boyne är ihågkommen som ett av de viktigaste på de brittiska öarna. Vilhelm av Oranien mötte Jakob II i England i en kamp mellan två självständiga stater. Kampen blev den sista där två brittiska monarker stred mot varandra. Slagets betydelse beror på vilken sida man håller på. För de så kallade jakobiterna (som Jakobs anhängare kallades) handlade slaget om religionsfrihet. För motståndarna handlade det om att avvärja ett hot utifrån i form av Jakob och katolicismen samt förhindra att en lika blodig händelse som det irländska upproret 1641 upprepade sig.
Jakob hade övergivit tronen under Ärorika revolutionen 1688 och flytt till Frankrike. Den nederländska protestanten Vilhelm av Oranien erbjöds att ta över som kung. Jakob hoppades fortfarande på att få tillbaka tronen, men som katolik visste han att det skulle bli svårt att invadera protestantiska England. Hans väg tillbaka till makten gick istället via katolska Irland, där han kunde räkna med stöd. De irländska katolikerna backade upp Jakob med råge. Jakob ankom till Ulster den 14 juni 1690 med cirka 6 000 franska soldater, som han fick av sin kusin Ludvig XIV. När slaget började hade Jakobs armé utökats till 23 500 soldater.
Jakobiterna stod bakom Jakob på grund av hans önskan om religionsfrihet för alla, som han skrev om i Declaration of Indulgence år 1687. Irländarna hade blivit utsatta för religiös förföljelse under Oliver Cromwells erövring mellan 1649 och 1653, och de såg Jakob som ett sätt att uppnå självständighet.
Vilhelm (som var gift med Jakobs dotter Anne) såg däremot Jakob som ett hot mot det protestantiska styret. Eftersom Jakob var allierad med Ludvig – vars dominans i Europa Vilhelm försökte få ett slut på – visste han att det krävdes mycket för att hantera Jakob. Han samlade ihop en enorm armé bestående av ett stort antal nationaliteter. Bland mannarna fanns franska hugenotter (som tvingats lämna Frankrike på grund av upphävandet av religionsfrihet genom Ediktet i Namntes), irländska protestanter från Ulster och trupper från England, Skottland, Danmark och Nederländerna. Vilhelms armé bestod av cirka 36 000 man, som gick i land i Carrickfergus nära Belfast och marscherade mot Dublin.
Jakob svarade på detta genom att beordra sina styrkor att möta dem vid floden Boyne, stadens sista naturliga hinder, fem mil utanför staden. Jakobs armé kom fram den 29 juni och slaget började två dagar senare när Vilhelm ledde sin armé över Boyne. Efter fyra timmars strid som gick ut på motattacker drog sig jakobiterna tillbaka och lyckades undvika stora förluster tack vare att kavalleriet täckte upp dem.
Trots att förlusterna på båda sidorna var små i förhållande till en så stor och viktig strid blev det inget returmöte. Jakob återvände till sin exil i Frankrike där han levde resten av sitt liv och lät Vilhelm marschera fritt i Dublin där Limerickfördraget, som markerar Irlands återerövring, undertecknades 1691.
Vilhelm hade säkrat tronen till sig själv och sin fru Maria och Storbritannien var återigen förenat.