HITLERS HÄMND ARDENNERNA
Tredje rikets sista stora offensiv under andra världskriget var utformad av Hitler och hade ett högt pris, då den kraftigt
försämrade nazisternas möjligheter att försvara Berlin
från ryssarna våren 1945.
Idecember infaller minnesdagen för Ardenneroffensiven 1944, en av Tysklands sista stora offensiver mot de allierade i väst efter D -dagen. Den började den 16 december i uselt väder och tog de allierade fullständigt på sängen. Men efter några inledande framgångar mattades offensiven av framemot jul och rann ut i sanden i mitten av januari. Kostnaden blev förluster på 80 –100 000 man på båda sidorna.
Wacht am Rhein
I korthet gick Hitlers koncept ut på att två pansararméer skulle angripa den 14,3 mil långa Ardennerfronten, som med nöd och näppe hölls av 80 000 soldater från 7:e amerikanska armén, ledd av general Troy Middleton. I den första vågen skulle Middletons soldater attackeras av mer än 200 000 tyskar med 600 stridsvagnar och andra bandvagnar. I norr beordrades general Josef Dietrichs 6:e
panzerarmé, som huvudsakligen bestod av SS-enheter, att skära genom amerikanska linjer, välla över Elsenborn-åsen, korsa floden Meuse vid Liège och fortsätta till Antwerpen. På deras vänstra flank skulle baron Hasso von Manteuffels 5:e panzerarmé ta sig över ett nätverk av kullar och floder till fronten mellan Saint Vith och Bastogne, sikta på Namur vid Meuse och sedan Bryssel.
Den inledande planen var att den norra flanken skulle skyddas av den tyska 15:e armén, men när det väl satte igång bidrog de inte till operationen. De var utmattade efter de nyligen genomförda operationerna Market Garden och Hürtgenskogen. Erich Brandenbergers 7:e armé vaktade dock den södra flanken med tungt infanteri men helt utan pansarfordon. Deras uppgift var också att ta sig över floden, fortsätta till Luxemburg och avvärja eventuella motangrepp, som man förväntade från den general som tyskarna fruktade mest – George Patton – och hans 3:e amerikanska armé.
De amerikanska soldater som var utplacer- ade längs Ardennerna var en blandning av luttrade infanteriveteraner i 2:a, 4:e och 28:e divisionerna, och ”gröngölingar” som de nyligen ankomna 99:e och 106:e divisionerna. Men även de härdade 4:e och 28:e var fulla av reserver, då man förlorat många soldater i det helvete som den nyss avslutade offensiven i Hürtgenskogen innebar. Ändå hade även de nyaste amerikanska rekryterna fått flera månaders grundläggande träning före utplacering och hade stöd av USA.
Operationen fick först kodnamnet Wacht am Rhein (”vakt vid Rhen”) och planerades personligen av Hitler. Upprinnelsen brukar tillskrivas en konferens i Varglyan (Hitlers högkvarter i Östpreussen) 16 september, då Hitler plötsligt krävde en massiv pansaroffensiv med luftstöd för att återta Antwerpen, som just hade fallit. Operationen skulle inledas 1 november, då det typiska höstvädret med moln och dimma skulle tvinga de allierade flygstyrkorna att hålla sig på marken.
Hitlers val av Antwerpen var strategiskt – han visste att hamnen drastiskt skulle förbättra de allierades logistik. Fram till dess hade hans brittiska, amerikanska och kanadensiska motståndare varit tvungna att släpa med sig sin utrustning – med en enorm bränslekostnad – de 48 milen från stränderna i Normandie till fronten, eftersom inga andra fungerande hamnar hade intagits. Användningen av Antwerpen (även om de tyskockuperade områdena vid Scheldtmynningen som ledde till Antwerpen ännu inte hade erövrats) kunde förkorta transporten med två tredjedelar och göra det möjligt för de allierade att utnyttja sina massiva logistikresurser maximalt.
I själva verket vet vi att Hitler redan 31 juli gav order om att Tysklands västra gränsförsvar, den så kallade Siegfriedlinjen, skulle stärkas och återupprättas. Han gav också, påfallande nog, instruktioner till general Jodl om att
OKW (Oberkommando der Wehrmacht, eller högkommandot) skulle studera dokumenten om ”dem Vorbild des Jahres 1940” – ”1940-förebilden” – som syftade på den framgångsrika tyska offensiven genom Ardennerna till Frankrike.
”I KORTHET GICK HITLERS KONCEPT UT PÅ ATT TVÅ PANSARARMÉER SKULLE ANGRIPA DEN 14,3 MIL LÅNGA ARDENNERFRONTEN, SOM MED NÖD OCH NÄPPE HÖLLS AV 80 000 AMERIKANSKA SOLDATER.”
Det kan alltså verka som att Hitler förutsåg nederlaget i Normandie och de allierades framryckning till Siegfriedlinjen. OKWhistorikern, major Percy Schramm, som var professor i historia före kriget, grävde fram 1940-dokumenten och noterade hur Hitlers favoritgeneral, Erwin Rommel, hade skurit igenom belgisk-franska försvaret i de tätt skogbevuxna Ardennerna med sin
7:e Panzerdivision på bara tre dagar. Så konferensen den 16 september, som ofta framställs som ett plötsligt infall från Hitlers sida, var faktiskt resultatet av flera veckors planering och undersökningar som OKW g jort.
En analys av vilka som befann sig i Varglyan den 16 september visar den vanliga sammansättningen av militära befäl, men efter en lägesrapport hade Hitler ett privat möte med några utvalda, där han tillkännagav den planerade motoffensiven. Med på detta andra möte var representanter för SS, Luftwaffe och diplomatkåren – en samling gäster som tycks ha blivit noga utvalda. Vi kan nu dra slutsatsen att det i huvudsak var ett försök av Hitler att återta kontroll över Tredje riket.
Överste greve Claus von Stauffenbergs attentat den 20 juli hade skakat Führern så mycket att han hade blivit inåtvänd. Dessutom hade hans hälsa börjat vackla. Han antog också att det misslyckade mordförsöket skulle uppmuntra andra grupper i hjärtat av riket att försöka sig på en ny kupp, men om han kunde ordna ytterligare en spektakulär seger, kunde detta avvärjas. Hans största seger var förstås erövringen av Frankrike i maj–juni 1940 – som inleddes med en Ardenneroffensiv.
Lärdomar från Market Garden
På alla nivåer, från Eisenhowers högsta högkvarters Allied Expeditionary Force (SHAEF) och nedåt, antog de allierade från slutet av augusti 1944 att efter deras seger i Normandie var de tyska styrkorna slagna och kriget kunde vara över till jul – Ikes mannar kallade detta den ”glada hypotesen”. Så det kommer inte som någon överraskning att medan Hitler den 16 september pekade på kartor och förklarade sin plan om en massiv pansarframryckning till Antwerpen, 19,3 mil bort, förberedde de allierade något liknande.
Nästan exakt samtidigt informerade generallöjtnant Brian Horrocks i Storbritanniens 30:e armékår sina officerare om en dristig allierad operation där man skulle göra en framstöt längs en 9,6 mil lång korridor, djupt in i tyska linjer i Nederländerna – ”operation Arnhem”.
Den ”glada hypotesen” om att den tyska armén i väst var besegrad skulle snart gå i upplösning under Operation Market Garden, som inleddes dagen därpå.
När den hade genomförts borde båda sidorna ha lärt sig mer av det misslyckade luftburna överfallet än de g jorde. De allierade borde ha blivit varnade när de såg vilken förmåga som fanns hos de Luftwaffe- och armégruppsoldater som snabbt kallats in till Market Garden-området för att kämpa tillsammans med Waffen-SS. Det var nämligen just denna blandning av veteraner och nyinsatta allroundsoldater som sedan steg fram från Ardennerna den 16 december.
När det gäller tyskarna kan man säga att om Horrocks 30:e armékår inte lyckades ta sig de 9,6 mil till Arnhem i bra väder med luftöverlägsenhet, vad hade då Ardenneroffensiven för chans att nå Antwerpen, som låg dubbelt så långt bort, i dåligt väder och utan luftstöd?
Hitler gick vidare med sina planer och avvisade alla invändningar från sin militärstab om att han skulle trappa ner eller avblåsa offensiven. Market Garden gav honom inspirationen att införliva fallskärmslandningar i angreppet (tyskarna hade sällan använt den tekniken efterKreta). Ett lokalt angrepp av amerikanska styrkor där beslagtagen tysk utrustning användes på gatan i striden om Aachen satte också fart på hans fantasi i så stor grad att han kallade in sin mest