OPERATION HÖSTDIMMAS SOLDATER
DE SOM DELTOG I OPERATIONEN VAR EN BLANDNING AV HÄRDADE VETERANER, IVRIGA FRIVILLIGA OCH CIVILA REKRYTER.
På pappret var de attackerande arméerna väldigt olika i sin sammansättning. 6:e dominerades av Waffen-SS,
5:e av arméns elitpansarformationer och den 7:e bestod av dåligt utrustade infanterister. I praktiken skulle de tre formationerna ha nybildade infanteriavdelningar i täten, som man kallade Volksgrenadier-avdelningar. Samtliga hade etablerats hösten 1944 och var mindre än sina föregångare. Officerarna och underofficerarna hade alla på något sätt lyckats överleva den ryska fronten. De flesta av de meniga var mycket unga – Hitlerjugendpojkar så unga som 16 – och mycket äldre män som tidigare hade sluppit bli inkallade. Dessa omfattade män upp till 45 som var fäder, bönder, statliga järnvägstjänstemän eller krigsarbetare i vapenfabriker, vars arbetsuppgifter nu togs över av tyska kvinnor eller utbildad utländsk arbetskraft.
Dessutom blev soldater från Luftwaffe och Kriegsmarine som inte längre hade flygplan eller fartyg att bemanna omplacerade som infanterister. Etniska tyskar blev också inkallade i armén och konvalescenter skrevs ut tidigt från sjukhuset och skickades till de nya stridsenheterna. De flesta av dessa grupper visade sig vara motvilliga infanterister, och lärde sig ofta långsamt under de månader som de fick sin grundutbildning. 6:e arméns befälhavare, Josef ’Sepp’ Dietrich, var en tidig partimedlem, före detta chaufför och livvakt åt Hitler, som nu anförtrotts hjälterollen som erövrare av Antwerpen. Som en av
Führerns favoriter blev hans män tilldelade den största andelen av de tillgängliga ingenjörerna, samt brobyggaroch luftvärnsenheterna, liksom de välutrustade 1:a och 12:e SS-Panzerdivisionerna. Ett ofta förbisett faktum var att hans infanteri var Volksgrenadier-formationer, inte elittränade Schutzstaffel. I redogörelser om hans SS-enheter har man ofta betonat deras stridsduglighet, men ny forskning visar att 1944 accepterade de rekryter, tidigare Luftwaffe-soldater och etniska tyskar i sina led, liksom härdade nazistiska volontärer. Stridsförmågan hos alla SS-enheter blev ytterligare nedsatt genom deras brist på träning och de svindlande förluster av soldater och utrustning som de hade lidit i Normandie. En SS-överste
klagade till en kollega över de ukrainska ersättningssoldaterna som tilldelats honom ”som inte ens talar tyska” och tillägger:
”Det råder brist på allt ... och ingen transport för att få fram granatkastare och pansarvärnsvapen
... Heil Hitler!”
I 5:e armén, ledd av den korte, senige före detta olympiska idrottaren baron von
Manteuffel, hade man samma problem med pansarformationerna (116:e och Panzer Lehrdivisionerna), som startade offensiven med endast en bråkdel av de pansarfordon och erfarna soldater som man hade skickat till
Normandie i juni. De hade också Volksgrenadierstöd – som inte lyckades hålla jämna steg med dem. Manteuffel, en taktiskt insiktsfull befälhavare, påpekade att hans terräng fungerade bättre för pansarvagnar än den som tilldelats Dietrich. Han var besviken över att både Skorzenys kommandosoldater och ett luftangrepp av fallskärmsjägare skulle avdelas endast till stöd för 6:e armén.
Baronen varnade Berlin för att relativt små vägar skulle kunna stoppa
Dietrichs framryckning, medan det öppna landskapet vid 5:e arméns frontavsnitt skulle gynna fallskärmsjägare, glidflygare och flankerande manövrar. Alla dessa förslag till förbättringar av planen ignorerades dock av Berlin på grund av Hitlers vägran att ändra även små detaljer. Dessutom innebar de att kraften i Führerns älskade SS ifrågasattes. Planen var hans och den sattes i verket mot hans befälhavares inrådan.
Gerd von Rundstedt, högsta befälhavare i väst, var skeptisk redan från början och sa efteråt: ”Det var meningslöst; om vi hade kommit så långt som till Meuse borde vi ha fallit på knä och tackat Gud.” Fältmarskalk
Walther Model från Armégrupp B befann sig närmare planeringsarbetet och yttrade privat på förhand: ”Den här planen är helt vansinnig”. Han anförtrodde till överste Friedrich von der Heydte (ledare för fallskärmsjägarna som stödde Dietrichs 6:e armé): ”Hela operationen har inte mer än tio procents chans att lyckas.”
”DE FLESTA AV DE MENIGA VAR MYCKET UNGA – HITLERJUGENDPOJKAR SÅ UNGA SOM 16 ÅR – SAMT MYCKET ÄLDRE MÄN SOM TIDIGARE HADE SLUPPIT BLI INKALLADE.”