Ber­lin

BER­LIN, TYSKLAND, 16 APRIL–2 MAJ 1945

Hitlers krig (Sweden) - - Andra Världskriget -

I ru­i­ner­na av na­zis­ter­nas hu­vud­stad fram­bring­a­de den sov­je­tis­ka

Rö­da ar­mén Tred­je ri­kets våld­sam­ma slut.

Vå­ren 1945 var and­ra världs­kri­get in­ne i sitt sjät­te år. Tred­je ri­kets en gång så mäk­ti­ga krigs­ma­skin ha­de tving­ats ner på knä. Tyskland ho­ta­des från bå­de öst och väst och låg i

döds­ryck­ning­ar.

Se­dan förs­ta bör­jan ha­de de al­li­e­ra­de styr­kor­na bli­vit uppel­da­de av ro­pet ”Mot Ber­lin!”. Nu väg­de dock prak­tis­ka över­vä­gan­den tungt un­der kri­gets sis­ta vec­kor. Ge­ne­ral Dwight D. Eisenhower, högs­ta be­fäl­ha­va­re för de ame­ri­kans­ka och brit­tis­ka ar­mé­er­na som nu mar­sche­ra­de in över tys­ka grän­sen i väst, bröt reg­ler­na och kon­tak­ta­de den sov­je­tis­ka le­da­ren Jo­sef Stalin di­rekt och in­for­me­ra­de ho­nom om att de väst­li­ga al­li­e­ra­de in­te ha­de för av­sikt att slåss om Ber­lin. Av fle­ra an­led­ning­ar, bå­de po­li­tis­ka och mi­li­tä­ra, skul­le stri­den om den na­zis­tis­ka hu­vud­sta­den och den even­tu­el­la gnut­ta ära som skul­le till­fal­la er­öv­ra­ren, över­läm­nas till den sov­je­tis­ka Rö­da ar­mén.

Se­dan Hit­ler in­led­de Ope­ra­tion Barbarossa – den na­zis­tis­ka in­va­sio­nen av Sov­je­tu­ni­o­nen 22 ju­ni 1941 – ha­de rys­sar­na li­dit enormt och tving­ats ta den störs­ta de­len av stri­der­na på den eu­ro­pe­is­ka kon­ti­nen­ten. Mil­jon­tals sov­je­tis­ka sol­da­ters och ci­vi­las liv ha­de gått till spil­lo in­nan den na­zis­tis­ka krigs­ma­ski­nen till slut stop­pa­des, ba­ra 2 mil från den sov­je­tis­ka hu­vud­sta­den Moskva. Tys­ka generaler kun­de se de glän­san­de lök­ku­po­ler­na på sta­dens bygg­na­der, men lyc­ka­des in­te kom­ma när­ma­re. Vin­tern sat­te in och tys­kar­na frös bok­stav­li­gen ihjäl, me­dan va­pen och ut­rust­ning slu­ta­de att fun­ge­ra i des­sa ogäst­vän­li­ga för­hål­lan­den.

Den föl­jan­de vå­ren möt­tes en för­ny­ad tysk of­fen­siv av en för­ny­ad ver­sion av Rö­da ar­mén. Se­dan in­träf­fa­de de sto­ra sov­je­tis­ka se­g­rar­na i Staling­rad och Kursk 1943. Ge­nom att gri­pa initiativet pres­sa­de Rö­da ar­mén tys­kar­na väs­terut över hund­ra mil och nåd­de den pols­ka hu­vud­sta­den Wars­za­wa som­ma­ren 1944. Sov­je­tis­ka of­fen­si­ver från Le­ning­rad i norr till Odes­sa i sö­der kal­la­des ”Stal­ins tio slag”. I bör­jan av 1945 var Öst­preus­sen, Baltikum och Pom­mern i sov­je­tisk be­sitt­ning. Rö­da ar­mén avan­ce­ra­de från flo­den Vistu­la till flo­den Oder, och se­dan befann de sig 6 mil från Ber­lin.

Kon­fe­rens i Kreml

1 april möt­tes Stalin och två av hans högs­ta be­fäl­ha­va­re, Mar­skalk Ge­or­gij Zju­kov från 1:a vitrys­ka fron­ten och Mar­skalkl Ivan Ko­nev från

1:a ukrains­ka fron­ten i Kreml i Moskva. ”Vem ska in­ta Ber­lin?” frå­ga­de Stalin. ”Det gör vi!” sva­ra­de Ko­nev. Stalin fort­sat­te med att de­la ut si­na or­der till de två be­fäl­ha­var­na. Zju­kov skul­le an­gri­pa Ber­lin från norr och öst, me­dan Ko­nev skul­le när­ma sig från sö­der. De två enor­ma fron­ter­na skul­le om­ge Ber­lin i en jät­te­lik knip­tångs­ma­nö­ver och kros­sa mot­stån­det i en stän­digt krym­pan­de de­fen­siv om­krets.

Två vec­kor se­na­re bör­ja­de den sis­ta of­fen­si­ven med då­net från tu­sen­tals sov­je­tis­ka va­pen. Ko­nevs fram­ryck­ning över flo­den Neis­se vann he­la ti­den ny mark, men Zju­kov miss­lyc­ka­des att nog­grant be­dö­ma styr­kan i den hu­vud­sak­li­ga tys­ka för­svars­lin­jen fö­re Ber­lin vid Se­e­lowhöj­der­na strax väs­ter om Oder, där de­lar av Ar­mégrupp Vistu­la, i nu­me­rärt och va­pen­mäs­sigt un­der­läge men full av kamp­lust och na­zis­tisk glöd, höll ställ­ning­ar­na längs ås­kam­mar­na. Un­der led­ning av ge­ne­ralö­vers­te Gotthard Heinrici drog sig för­sva­rar­na till­ba­ka från de främ­re po­si­tio­ner­na pre­cis när det sov­je­tis­ka ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang­et ut­bröt. Där­för miss­lyc­ka­des man med att vål­la fi­en­den sto­ra för­lus­ter med eld­giv­ning­en. Tys­ka pan­sar­for­don och strids­vagns­dö­dan­de in­fan­te­ri­trup­per såg sil­hu­et­ter­na av Rö­da ar­méns pan­sar­for­don och trup­per upp­lys­ta av de­ras eg­na sök­ljus och drab­ba­des av tunga för­lus­ter, vil­ket sat­te stopp för Zju­kovs fram­ryck­ning.

Ef­ter fy­ra da­gar av hår­da stri­der bröt Zju­kov ige­nom Se­e­lowhöj­der­nas för­svar, men pri­set var högt. He­la 30 000 rö­da ar­mé­sol­da­ter var dö­da, till­sam­mans med 12 000 tys­ka trup­per. Stalin blev upp­rörd över för­se­ning­en och be­ord­ra­de Ko­nev att över­ge sin bre­da­re sväng runt Ber­lin och skic­ka si­na pan­sar­spjut­spet­sar di­rekt mot sta­den. Ri­va­li­te­ten mel­lan Zju­kov och Ko­nev blos­sa­de upp då bå­da be­fäl­ha­var­na käm­pa­de om pre­stigen i att in­ta den na­zis­tis­ka hu­vud­sta­den.

En min­nesvärd fö­del­se­dag

20 april 1945 var Hitlers 56-års­dag, men det fanns ing­en stör­re an­led­ning att fi­ra i Fü­h­rer­bun­kern un­der rikskans­li­et i Ber­lin den da­gen. Sov­je­tiskt lång­di­stansar­til­le­ri bör­ja­de bom­bar­de­ra hu­vud­sta­den och de skul­le in­te slu­ta skju­ta för­rän sta­den ha­de fal­lit. Fü­h­rern nåd­des i sin un­der­jor­dis­ka kom­man­do­cen­tral av ny­he­ten att tre för­svars­lin­jer ös­ter om Ber­lin ha­de bru­tits ige­nom, in­klu­si­ve Se­e­lowhöj­der­na. Zju­kov gick fram­åt.

Ko­nev var i öpp­na land­skap och när­ma­de sig sak­ta men sä­kert med 4:e gar­de­span­sarar­mén och 3:e gar­des­ar­mén i tä­ten. En tred­je Rö­da ar­mén-front, den 2:a vitrys­ka, un­der mar­skalk Kon­stan­tin Ro­kos­sov­skij, ha­de bru­tit ige­nom 3:e pan­sar­di­vi­sio­nens lin­jer. In­ne i Ber­lin för­be­red­de res­ter­na av ar­mé- och Waf­fen-SS-en­he­ter pro­vi­so­ris­ka för­svar. Äld­re män och poj­kar an­slöt sig till des­sa soldater för att käm­pa till dö­den när rys­sar­na in­tog i sta­den.

Ter­ri­to­ri­el­la seg­rar för­de Ber­lin in­om räck­vidd för fältar­til­le­ri den 22 april. En kor­re­spon­dent från Rö­da ar­mén upp­täck­te fle­ra ka­no­ner som för­be­red­de sig för att fy­ra av en storm av gra­na­ter mot den tys­ka hu­vud­sta­den. Han skrev se­na­re: ”’Vad är mål­tav­lor­na? frå­ga­de jag be­fä­let. ’Cent­rum av Ber­lin, Spree-bro­ar­na och tåg­sta­tio­ner­na i nor­ra Stet­tin’, sva­ra­de han. Och så kom den oer­hör­da or­dern: ’Öpp­na eld mot det fa­scis­tis­ka Tysklands hu­vud­stad.’ Jag no­te­ra­de tid­punk­ten. Kloc­kan var ex­akt 8:30 den 22 april. 96 gra­na­ter träf­fa­de cen­tra­la Ber­lin in­om lop­pet av någ­ra mi­nu­ter.”

Bå­de Zju­kov och Ko­nev gav or­der om fort­satt fram­ryck­ning väs­terut och den 25 april fick tä­ten i ett gar­des­ge­värs­re­ge­men­te från 1:a ukrains­ka fron­ten kon­takt med trup­per från USA:s 69:e in­fan­te­ri i Tor­gau vid flo­den El­be och splitt­ra­de Tred­je ri­ket i två de­lar. Sam­ma dag av­slu­ta­des om­slut­ning­en av Ber­lin. Bå­de den tys­ka 9:e och 4:e pan­sarar­mé­er­na om­ring­a­des, och an­sträng­ning­ar av den 12:e ar­mén un­der ge­ne­ral Walt­her Wenck att för­sva­ra Ber­lin av­bröts av att 1:a ukrains­ka fron­ten rör­de sig väs­terut.

För­svar av de döds­döm­da

När den sov­je­tis­ka sna­ran drogs åt runt Ber­lin, sat­te an­grepps­rä­der sta­dens för­svar på prov. Tys­kar­na ha­de de­lat in tre kon­cent­ris­ka ring­ar

i nio zo­ner. Den yt­ters­ta ring­en var om­kring

9,6 mil i om­krets och löp­te längs ut­kan­ten av hu­vud­sta­den. Det var i bäs­ta fall bräck­ligt och be­stod i förs­ta hand av väg­spär­rar, bar­ri­ka­der av ras­mas­sor och bil­vrak samt grun­da di­ken.

Det blev snabbt för­stört på många plat­ser in­nan hu­vud­an­grep­pet på sta­den in­led­des.

Den and­ra cir­keln var cir­ka 4 mil i om­krets och ut­nytt­ja­de be­fint­li­ga bygg­na­der och hin­der, in­klu­si­ve S-Bahn, Ber­lins kol­lek­tiv­tra­fik­ba­ne­sy­stem. Den in­re ring­en om­fat­ta­de de mas­si­va bygg­na­der­na som en gång in­rym­de na­zistre­gi­mens mi­ni­ste­ri­er och de­par­te­ment. Des­sa om­vand­la­des till be­fäst­nings­punk­ter för au­to­ma­t­eld och luft­värns­va­pen med skyt­te­po­si­tio­ner på var­je vå­nings­plan.

Sex mas­si­va luft­värn­storn, pryd­da med va­pen och näs­tan oge­nom­träng­li­ga för allt an­nat än en di­rekt träff, var ock­så en del av den in­re cir­keln. Åt­ta av de tårt­bits­for­ma­de del­sek­to­rer­na, märk­ta A till och med H, som ut­gick från cent­rum av Ber­lin, kor­sa­de var och en av ring­ar­na till ytt­re om­kret­sen. Den ni­on­de sek­torn, som het­te Z, be­man­na­des del­vis av en fa­na­tisk kon­tin­gent av Hitlers per­son­li­ga SS-vakt.

Sta­den Ber­lin ha­de en yta på 547 kvadrat­kilo­me­ter och de­fen­si­va po­si­tio­ner längs flo­den Spree och Land­wehr- och Tel­tow-ka­na­ler­na var sär­skilt be­fäs­ta. Hu­vud­må­let för sov­jet­styr­kor­na var det kom­plex av re­ge­rings­bygg­na­der som kal­la­des Zi­ta­del­le, norr och ös­ter om Ti­ergar­ten, ett stort park- och bo­stads­om­rå­de där Ber­lins zoo­lo­gis­ka träd­gård låg.

Uppskatt­ning­ar av den tys­ka styr­kan va­ri­e­rar från un­ge­fär 100 000 till 180 000 man, in­klu­si­ve SS, Ar­mén, Volks­sturm (Ci­vil­för­sva­ret) och Hit­ler­ju­gend, un­der led­ning av ge­ne­ral Hel­muth Weid­ling, ut­sedd av Fü­h­rern den 23 april för att le­da det sis­ta för­sva­ret.

Strid om Ber­lin

Den 26 april bör­ja­de det sis­ta ka­pit­let i stri­den om Ber­lin med bul­ler och bång. 8:e gar­des­ar­mén och 1:a gar­de­span­sarar­mén käm­pa­de sig ige­nom den and­ra för­svars­cir­keln, kor­sa­de S-Bahn-lin­jen och at­tac­ke­ra­de flyg­plat­sen Tem­pel­hof. I väs­ter in­tog ele­ment från 1:a vitrys­ka fron­ten Char­lot­ten­burg och fort­sat­te till flo­den Spree ef­ter två da­gars hår­da stri­der. Sov­je­ter­na avan­ce­ra­de oupp­hör­ligt mot Ber­lins cent­rum längs fy­ra hu­vud­ax­lar, längs Frank­fur­ter Al­lee från syd­ost, Son­ne­nal­lee från sö­der mot Bel­le-Al­li­an­ce-Platz, igen från sö­der mot Pots­da­mer Platz och från norr mot riks­da­gen, där det tys­ka par­la­men­tet en gång ha­de sam­man­kal­lats och som in­te ha­de va­rit i bruk se­dan en för­ödan­de elds­vå­da ha­de för­stört bygg­na­den 1933.

28 april in­togs Pots­da­mer­stras­se-bron över Land­wehr­ka­na­len och stri­der­na spred sig till Ti­ergar­ten. Näs­ta mor­gon kor­sa­de 3:e stö­tar­mén Molt­kebron över flo­den Spree. Riks­da­gen låg till vänst­rer mot Kö­nigs­platz, som mi­ne­ra­des och för­sva­ra­des ihär­digt med au­to­ma­t­eld, ar­til­le­ri, fle­ra strids­vag­nar och en blan­dad trupp med un­ge­fär 6 000 tys­kar. An­fal­len mot in­ri­kesmi­ni­s­te­ri­et fort­sat­te och vid gry­ning­en den 30 april in­tog rö­da ar­mé­sol­da­ter Gesta­po­hög­kvar­te­ret på Prinz Al­brechtstras­se en kort stund in­nan en tung mot­at­tack drev ut dem. Rys­sar­na lyc­ka­des in­ta det mesta av det di­plo­ma­tis­ka hög­kvar­te­ret den da­gen. Sam­ti­digt in­led­de 79:e skyt­tekå­ren en sam­ord­nad in­sats för att in­ta riks­da­gen.

Sol­da­ter­na från 150:e skytte­di­vi­sio­nen öpp­na­de eld över Kö­nigs­platz i ett fron­ta­lan­grepp. And­ra di­vi­sio­ner at­tac­ke­ra­de flan­ker­na i den sto­ra bygg­na­den, och tre för­sök slogs till­ba­ka mel­lan kl. 04:30 och 13:00. För­sva­rar­na ha­de stöd av av de 128 mm luft­värns­ka­no­ner­na ovan­på ett av de ar­me­ra­de luft­värn­stor­nen vid Ber­lin Zoo som sköt från över en kilo­me­ter bort. Sov­je­tis­ka strids­vag­nar och band­ka­no­ner dund­ra­de in på Kö­nigs­platz för att spränga tys­ka po­si­tio­ner.

En falsk rap­port om att en röd flag­ga ha­de setts va­ja över riks­da­gen ut­fär­da­des un­der ef­ter­mid­da­gen när an­gri­par­na lyc­kats avan­ce­ra en­bart del­vis över Kö­nigs­platz. Ge­ne­ral­ma­jor VM Sja­ti­lov, som fruk­ta­de kon­se­kven­ser­na om rap­por­ten skul­le vi­sa sig va­ra fel­ak­tig, be­ord­ra­de 150:e skytte­di­vi­sio­nen att för­dubb­la si­na an­sträng­ning­ar.

Kloc­kan 18:00 ha­de kam­pen om riks­da­gen va­rat i 14 tim­mar. De sov­je­tis­ka sol­da­ter­na an­grep på nytt och tog med sig mind­re gra­nat­kas­ta­re för att spränga upp gång­ar som ha­de täckts med te­gel och mur­bruk. När de väl var in­ne stred de

sov­je­tis­ka sol­da­ter­na man mot man med tys­kar i he­la bygg­na­den. En li­ten grupp rö­da ar­mé­sol­da­ter lyc­ka­des ta sig runt till riks­da­gens bak­si­da och hit­ta­de en trap­pa till ta­ket. Ser­gean­ter­na Mi­chail Je­go­rov och Me­li­ton Kan­ta­ria stor­ma­de fram­åt med en röd flag­ga och hit­ta­de en ryt­tarsta­ty vid kanten av takå­sen. Strax fö­re kloc­kan 11:00 kör­de de ner flagg­stång­en i en hå­lig­het i sta­tyn.

Trots att Sov­je­tu­ni­o­nens ham­ma­re och skä­ra va­ja­de över riks­da­gen på nat­ten den 30 april säk­ra­des in­te bygg­na­den för­rän 2 maj då de sis­ta 2 500 tys­ka för­sva­rar­na gav upp. De be­röm­da bil­der­na och fil­mer­na av flagg­hiss­ning­en togs fak­tiskt 3 maj un­der en re­kon­struk­tion.

Stads­kär­nan smu­las sön­der

De tys­kar som fort­fa­ran­de för­tviv­lat käm­pa­de för att för­sva­ra Ber­lin var ut­mat­ta­de och bör­ja­de få ont om am­mu­ni­tion. Ge­ne­ral Weid­ling in­for­me­ra­de Hit­ler på mor­go­nen den 30 april om att Rö­da ar­mén in­om någ­ra tim­mar skul­le ta kon­troll över cent­rum av sta­den.

Sov­jets 5:e stö­tar­mé, 8:e gar­des­ar­mé och

8:e gar­de­span­sarar­mé avan­ce­ra­de ned­för den be­röm­da Un­ter den Lin­den och när­ma­de sig rikskans­li­et och Fü­h­rer­bun­kern. Hit­ler gav Ge­ne­ral Weid­ling man­dat att för­sö­ka fly från den om­ring­a­de sta­den. Där­ef­ter be­gick han själv­mord i den un­der­jor­dis­ka la­by­rin­ten till­sam­mans med Eva Braun, som länge va­rit hans äls­ka­rin­na, och som bli­vit hans fru ba­ra någ­ra tim­mar ti­di­ga­re. Vid den här ti­den var det ba­ra cir­ka 10 000 orubb­li­ga tys­ka soldater kvar i för­svars­po­si­tio­ner­na, och sov­je­tis­ka trup­per och pan­sar­for­don när­ma­de sig från al­la håll. Sov­je­tisk ar­til­le­ri­eld smatt­ra­de mot de åter­stå­en­de för­sva­rar­na och gra­na­ter bom­bar­de­ra­de sko­nings­löst flyg­mi­ni­s­te­ri­et på Wil­helm­stras­se, en stark po­si­tion som

ha­de för­stärkts med te­gel­sten och mur­bruk.

3:e stö­tar­mén avan­ce­ra­de längs Ti­ergar­tens nor­ra kant och slogs mot ett klus­ter av tys­ka strids­vag­nar sam­ti­digt som man fort­sat­te att tryc­ka på mot riks­da­gen och om­rå­det runt den. I sam­klang med 8:e gar­des­ar­méns rö­rel­se de­la­de 3:e stö­tar­mén Ber­lin mitt itu.

1 maj kon­tak­ta­de ge­ne­ral Hans Krebs, chef för den tys­ka ge­ne­ral­sta­ben, ge­ne­ral Va­si­lij Tjuj­kov, be­fäl­ha­va­re för 8:e gar­des­ar­mén och in­for­me­ra­de ho­nom om att Hit­ler var död och att han hop­pa­des kun­na dis­ku­te­ra ka­pi­tu­la­tions­vill­kor. För­sö­ket miss­lyc­ka­des när Tjuj­kov in­si­ste­ra­de på vill­kors­lös kapitulation och Krebs sva­ra­de att han in­te ha­de man­dat till det. Un­der ti­den bör­ja­de någ­ra av de tys­ka trup­per­na för­sö­ka bry­ta sig ut ur det krigs­här­ja­de Ber­lin, sär­skilt mot väst och i hopp om att kun­na ka­pi­tu­le­ra till brit­tis­ka el­ler ame­ri­kans­ka styrkor sna­ra­re än de hämnd­lyst­na sov­je­ter­na, vars folk ha­de ut­satts för så myc­ket li­dan­de av na­zis­ter­na. En­dast ett få­tal lyc­ka­des ef­ter att ha kor­sat Char­lot­ten­brüc­ke-bron över flo­den Ha­vel. Många dö­da­des el­ler till­fång­a­togs när de stöt­te på sov­je­tis­ka lin­jer.

På mor­go­nen den 2 maj tog rö­da ar­mé­styr­kor­na kon­troll över rikskans­li­et. Weid­ling ha­de re­dan skic­kat ut en kom­mu­niké till ge­ne­ral Tjuj­kov kloc­kan ett på nat­ten och bad om ett nytt mö­te. Den tys­ka generalen in­stru­e­ra­des att kom­ma till Pots­da­mer-bron kloc­kan 06:00. Han för­des där­ef­ter till Tjuj­kovs hög­kvar­ter och ka­pi­tu­le­ra­de in­om en tim­me. Weid­ling ut­fär­da­de or­der för al­la tys­ka trup­per att gö­ra li­ka­dant och ut­fär­da­de di­rek­ti­vet skrift­li­gen på Tjuj­kovs be­gä­ran. Han gjor­de ock­så en ljud­in­spel­ning av or­dern, och sov­je­tis­ka last­bi­lar spe­la­de upp med­de­lan­det när de kör­de ge­nom sta­dens de­mo­le­ra­de ga­tor. Någ­ra res­te­ran­de SS-trup­per käm­pa­de emot tills de blev dö­da­de. Vid det svårin­tag­li­ga tor­net vid zoo­lo­gis­ka träd­går­den snubb­la­de 350 ut­mat­ta­de tys­ka soldater ut i ne­der­la­gets dags­ljus. Sla­get om Ber­lin var över.

Att be­räk­na kost­na­den

För­lus­ter­na var svind­lan­de. Un­der of­fen­si­ven från Oder till Ber­lin dog minst 81 000 sov­je­tis­ka soldater och drygt 250 000 ska­da­des. Tys­ka för­lus­ter upp­skat­tas till 100 000 dö­da­de, 220,000 ska­da­de och näs­tan 500 000 krigs­fång­ar. Minst 100 000 ci­vi­la in­vå­na­re i Ber­lin ha­de ock­så dött, varav någ­ra be­gick själv­mord.

Rö­da ar­méns soldater våld­tog och mör­da­de ota­li­ga tys­ka kvin­nor. De för­stör­de och plund­ra­de som ve­der­gäll­ning för de fa­sor som na­zis­ter­na ut­satt de­ras eget land för. För vis­sa ber­lin­bor som överlevde sla­get var den mar­dröms­li­ka sov­je­tis­ka hämndak­tio­nen ett öde vär­re än dö­den.

In­om en vec­ka ef­ter Ber­lins fall slu­ta­de and­ra världs­kri­get i Eu­ro­pa med Na­zi­tysklands vill­kors­lö­sa kapitulation. Tred­je ri­ket, som Hit­ler skryt­samt på­stått skul­le be­stå i 1 000 år, ha­de slu­tat som en ry­kan­de ru­in­hög ef­ter ba­ra 12 år.

”MINST 100 000 CIVILIA IN­VÅ­NA­RE I BER­LIN HA­DE OCK­SÅ DÖTT, VARAV NÅG­RA BE­GICK SJÄLV­MORD.”

Tys­ka kvin­nor tvät­tar klä­der på en vat­ten­post på en Ber­ling­a­ta. Ett tra­sigt tyskt re­kog­no­sce­rings­for­don syns bred­vid dem.

På den­na bild från ju­li 1945 ses en ga­ta med kvar­va­ran­de spår av sto­ra öde­läggl­ser nä­ra Un­ter den Lin­den i cen­tra­la Ber­lin.

Fän­rik Wil­li­am Ro­bert­son, från USA:s ar­mé och löjt­nant Ale­kandr Sil­va­sj­ko från Rö­da ar­mén, av­bil­da­de fram­för en Öst mö­ter väst-skylt som sym­bo­li­se­rar det historiska mö­tet mel­lan sov­je­tis­ka och ame­ri­kans­ka trup­per vid Tor­gau i Tyskland.

En tvångs­kom­men­de­rad sol­dat i Volks­sturm hål­ler en Pan­zer­schreck pansar­värns­ka­non i ut­kan­ten av Ber­lin.

Ovan: Soldater his­sar Sov­je­tu­ni­o­nens flag­ga över riks­da­gen i en gest som sym­bo­li­se­rar att Ber­lin fal­lit.

Ovan: Willi Hüb­ner, en 16-årig Hit­ler­ju­gend-sol­dat, mot­tar Järn­kor­set av and­ra gra­den för tap­per­het. ”NÄR DEN SOV­JE­TIS­KA SNA­RAN DROGS ÅT RUNT BER­LIN SAT­TE AN­GREPPS­RÄ­DER STA­DENS FÖR­SVAR PÅ PROV.”

Brå­te ef­ter den nyss av­slu­ta­de stri­den om Ber­lin, in­klu­si­ve vra­ket av en sön­der­skju­ten last­bil, om­ger Bran­den­bur­ger Tor.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.