”MOT­STÅN­DAR­NA TYCK­TE ATT PAP­PA VAR DUM I HU­VU­DET OCH VIL­LE IN­TE VA­RA I HANS NÄRHET”

Pap­pa­up­pi­da­gen? In­teAIK:s Jo­a­kimT­he­lin. 25-åring­en­blev­for­ward–och­kan­dess­utom­le. –Han­fic­kallt­detja­gin­te­fick,sä­ger­klubble­gen­da­ren Mats­The­lin, 56.

Hockeybibeln - - GEN VAGEN - JOHANNESHOV, STOCK­HOLM. Text och foto: Ste­fanHolm

Mör­dar’n. Det var det smek­nam­net han fick av med­lem­mar­na i AIK-klac­ken, Mats The­lin, och han för­tjä­na­de det onek­li­gen. Fars­ta­kil­len var to­talt h­än­syns­lös, mot sig själv, mot lag­kam­ra­ter­na och fram­för allt mot Gna­gets mot­stån­da­re.

Älds­te so­nen Jo­a­kim har hört histo­ri­er­na, hur Mats tving­a­des bry­ta en match för att upp­sö­ka Sö­der­sjuk­hu­sets akut med brut­na rev­ben och en blod­fylld lunga, hur han slogs med ­Pe­ter Gra­din på trä­ning­en, hur han an­vän­de klub­ban som yxa och hop­pa­de in från bå­set för att för­sva­ra si­na med­spe­la­re.

Om Jo­a­kim The­lin be­hö­ver fris­ka upp min­net kan han lä­sa själv­bi­o­gra­fin ”Mör­dar’n”, som Mats släpp­te i sep­tem­ber 2014. An­nars kan han ju frå­ga ho­nom, och här och nu är det al­ter­na­ti­vet mest lo­giskt.

Far och son sit­ter si­da vid si­da i tv-sof­fan i Jo­a­kims lä­gen­het i Johanneshov, in­te långt från Ho­vet. De tänk­te spe­la golf un­der den­na trä­nings­fria mån­dag, men det tänk­te in­te v­ädergu­dar­na. Me­dan regn­drop­par­na smatt­rar mot föns­terru­tor­na slö­tit­tar de på en ­re­pris på ett fot­bolls­der­by mel­lan AIK och Djur­går­den.

På gol­vet i var­dags­rum­met står någ­ra flytt­kar­tong­er, i hal­len en pap­pers­kas­se med tom­ma hämt­matslå­dor som på­min­ner om går­da­gens mid­dag med mam­ma Kic­ki.

För­mod­li­gen var det hon som lär­de Jo­a­kim att le, för det gör han of­ta. Mats, den hår­das­te av de hår­da, blot­tar in­te tand­ra­den i onö­dan.

– Han har väl be­rät­tat det mesta, histo­ri­er från oli­ka lag och oli­ka tur­ne­ring­ar. Pap­pa har va­rit med om en del, och myc­ket dumt. Han var in­te så ro­lig att mö­ta, har jag för­stått. Han sat­te sig i re­spekt på för­sä­song­en. Se­dan, när se­ri­en drog i gång, ha­de han det gans­ka lugnt. Ja, mot­stån­dar­na tyck­te att han var dum i hu­vu­det och vil­le in­te va­ra i hans närhet. P­ap­pa var smart, för han var ju gans­ka be­grän­sad som spe­la­re. Han spe­la­de en­kelt och ha­de inga di­rek­ta ”skills” men kom långt än­då, s­äger Jo­a­kim The­lin.

Spo­la­de om isen in­nan straf­fen

Jo, han gjor­de ju det. När Mats The­lin s­um­me­ra­de kar­riä­ren ha­de han bli­vit svensk mäs­ta­re med AIK 1982 och 1984, in­gått i den klas­sis­ka upp­la­ga av Tre Kro­nor som blev tvåa i Ca­na­da Cup 1984, läm­nat Sa­ra­je­vo med ett OS-brons runt hal­sen och hun­nit med tre s­äsong­er och 164 mat­cher i Boston Bru­ins.

Jo­a­kim har in­te kom­mit li­ka långt i kar­riä­ren, men ett tenn­fat på ena väg­gen be­rät­tar att Väs­ter­viks sup­port­rar ut­såg ho­nom till Årets spe­la­re 2015/2016. Han snit­ta­de en po­äng per match den sä­song­en, så va­let var in­te ovän­tat.

Ut­mär­kel­sen mås­te be­ty­da myc­ket för J­oa­kim, för tall­ri­ken är det en­da som har kom­mit upp på väg­gar­na i den ny­re­no­ve­ra­de två­rum­ma­ren. Tav­lor och and­ra vägg­pryd­na­der får vän­ta tills Lou­i­se är på plats. Hon he­ter så, Jo­a­kims flick­vän och bli­van­de sam­bo.

– Barn­doms­dröm­men var att, pre­cis som pap­pa, li­ra i Boston. Det, att spe­la i NHL, är väl fort­fa­ran­de det lång­sik­ti­ga må­let. Ja, jag vill spe­la så högt upp som möj­ligt.

Jo­a­kim be­rät­tar att han var en stör­re ta­lang i fot­boll, men lå­ter för­stå att den som har en hoc­key­spe­lan­de pap­pa som idol gär­na föl­jer i hans skrid­sko­skär. 25-åring­en föd­des in i hoc­key, föd­des in i AIK.

Mats spe­la­de sin 347:e och sista match för klub­ben 1994, tac­ka­de för sig ef­ter den ­klas­sis­ka kval­ry­sa­ren mot Bo­den. AIK be­höv­de vin­na med minst tre mål för att avan­ce­ra till SHL och led­de med 3–0 ef­ter mål av lag­kap­te­nen T­om­my Leh­mann, Ri­kard Fran­zén och ­Mor­gan Samuelsson, som fost­ra­des i just Bo­den.

Gläd­jen var to­tal bland de 11 111 åskå­dar­na i Globen, men ba­ra till­fäl­ligt. I slut­mi­nu­ter­na fick Bo­den en straff se­dan Ri­kard Fran­zén

”DET VAR KA­OS I GLOBEN, MEN VI VANN OCH TVÅ MI­NU­TER E­FTER MAT­CHEN VAR JOCKE HOS MIG I BÅ­SET”

a­vsikt­ligt flyt­tat mål­bu­ren. En AIK-sup­por­ter blev så för­ban­nad för att do­ma­ren Ro­ger Öberg följ­de re­gel­bo­ken att han kas­ta­de en do­sa snus på isen, och han var in­te den en­de som töm­de fic­kor­na i jakt på kast­vän­li­ga fö­re­mål.

Först ef­ter om­spol­ning kun­de s­traf­fen slås. Det var Ulf Sandström mot AIK-mål­vak­ten Rolf Rid­der­wall. I pot­ten låg en plats i elit­se­ri­en, och ”Rid­darn” vann den av­gö­ran­de mat­chen i mat­chen.

– Det var ka­os i Globen, men vi vann och två mi­nu­ter ef­ter ­mat­chen var Jocke hos mig i bå­set.

Då var han två år. Det finns en bild på det, och den är med i boken, be­rät­tar Mats The­lin.

Om Jo­a­kim nå­gon gång tviv­lat på sin p­ap­pas stor­het och enor­ma klubb­hjär­ta kun­de han slu­ta med det sön­da­gen den 15 feb­ru­a­ri 2015. AIK fyll­de 124 år, men det var in­te där­för den rö­da mat­tan ha­de rul­lats ut på Ho­vets is in­för mö­tet mel­lan Gna­get och Karls­kro­na.

Där stod Mats The­lin med si­na sö­ner, J­oa­kim och Daniel, 21. Han bar en bu­kett svart­gu­la sol­ro­sor och fick se sin trö­ja med num­mer 2 his­sas till ta­ket.

– Det var väl­digt coolt, spe­ci­ellt och ro­ligt. Jag är glad för pap­pas skull, för det är få för­un­nat att få trö­jan upp­his­sad i ta­ket. Det ­be­vi­sar att han gjor­de nå­got bra på isen och var upp­skat­tad av fans, spe­la­re i la­get och al­la runt om­kring, sä­ger Jo­a­kim The­lin. Hur är det att kom­ma till trä­ning­en och se sin fars trö­ja i ta­ket? Det bor­de med­fö­ra en viss press.

– Nej, jag kän­ner ing­en jät­tes­tor press. P­ap­pa var ju back och jag är for­ward. Vi har oli­ka spelsti­lar, men när jag var li­ten spe­la­de jag back, ställ­de mig med­ve­tet på egen blå. Jag minns in­te när jag gick över till att bli for­ward, men jag är glad att det blev så. Jag är in­te så vass på att åka bak­läng­es och det bör man ju kun­na som back. För­u­tom trö­jan finns det en bild på pap­pa i gång­en till och från isen. När jag pas­se­rar bru­kar jag stir­ra argt på den. Ha, ha, ha. Snart ska jag hänga på en bild bred­vid. Har det, som son till en klub­bi­kon, va­rit svårt att skaf­fa en egen iden­ti­tet?

– Det är klart att jag har fått hö­ra många jäm­fö­rel­ser av folk som in­te har rik­tig koll. Många an­tar att jag är li­ka fy­sisk som pap­pa, men jag bru­kar in­te ta åt mig av så­dant. Vi är två oli­ka spe­la­re som är bra på oli­ka sa­ker. Det har ­va­rit jät­te­ro­ligt och po­si­tivt att ha en pap­pa som var duk­tig. Han vet ju vad det hand­lar om och kom­mer med tips om små­de­tal­jer som jag kanske in­te tän­ker på själv. Det har hjälpt mig gans­ka myc­ket och det blir myc­ket hoc­key­snack när vi träf­fas. Vil­ka är dina styr­kor, om du får sä­ga det själv?

– Skot­tet är min främs­ta styr­ka. Dess­utom har jag gans­ka bra boll­käns­la, så jag får of­ta med mig puc­kar som stud­sar och kom­mer i luf­ten. Se­dan är jag stor och gans­ka svår att stop­pa när jag fått upp far­ten. För­ra året väg­de jag 104 ki­lo, så det blir gans­ka myc­ket att s­lä­pa runt på. Då får man för­sö­ka tram­pa igång

ti­digt.

”Jag är snäl­la­re än pap­pa”

Mats fram­står som li­ten där han sit­ter i sof­fan jäm­te sin son. Jo­a­kim har en kropp som ger ho­nom möj­lig­he­ten att ­tack­la sön­der Globen och det som ryms däri, men det gör han in­te. AIK:aren som ­kal­las ”Lill-Mör­dar’n” av bå­de ­lag­kam­ra­ter och Black Ar­my-med­lem­mar har ald­rig sla­gits på en rink.

– Men det het­ta­de till li­te på en cup i Fin­land, när jag spe­la­de med Wax­holm. Jag och en a­nnan spe­la­re knuf­fa­de li­te på varand­ra, men do­mar­na var rätt snab­ba så vi hann ald­rig kom­ma till knut­na nä­var. Det är det när­mas­te slags­mål jag har kom­mit.

Vil­ket av dina smek­namn fö­re­drar du?

– Jag har vant mig vid Tel­lan. Ja, mi­na k­om­pi­sar sä­ger Jocke el­ler Tel­lan och i la­get är det of­tast Tel­lan. Någ­ra sä­ger Lill-Mör­dar’n, men det är mest på skämt. De fles­ta sup­port­rar­na sä­ger Lill-Mör­dar’n, The­lin el­ler Jocke. Du mås­te med­ge att ”Mör­da­ren” är mer re­spek­tin­gi­van­de än ”Tel­lan”...

– Jo, men jag är myc­ket snäl­la­re än pap­pa. Det pas­sar ho­nom bätt­re. Ha, ha, ha. Nej, det kan brin­na till för mig ock­så, men det hän­der in­te så of­ta. Mats nic­kar in­stäm­man­de. – Där ser folk att det in­te är sam­ma stuk på oss. Om han gått in i si­na förs­ta mat­cher och kört på som jag gjor­de ha­de han fått hö­ra det, men han fick det där som jag in­te ha­de. Puck­kon­troll, skott... Ha, ha, ha. Han är en sni­per me­dan jag ha­de hand om egen zon. Vad tror du att ge­ne­ti­ken be­ty­der för en id­rotts­man?

– En viss boll­ta­lang föl­jer nog med, men där­i­från till att det ska bli bra... Ja, då krävs det ­in­tres­se och en jäv­la mas­sa trä­ning. Jocke har all­tid hål­lit på med boll och klub­ba och då främ­jas ju ta­lang­en. När man ser det från u­tsi­dan har han gjort en skön re­sa. I dag är allt så stres­sigt, spe­ci­ellt i Stock­holm. Spe­lar­na ska va­ra med på ex­tra cam­per för att ta sig till TV-puc­ken, för lyc­kas man in­te där ver­kar många tro att det är kört. Jocke gjor­de tvärtom, var­va­de ner och hit­ta­de gläd­jen. Ut­an den är det kört.

”AIK ska va­ra i fin­rum­met”

Jo­a­kim The­lin fyll­de 25 år den 1 sep­tem­ber och ser nu fram emot sin and­ra All­svens­ka s­äsong med AIK. För­ra året sva­ra­de han för 17 po­äng på 52 mat­cher.

– Själv­klart vo­re det kul att för­bätt­ra den siff­ran, men så länge jag ut­veck­las, får spe­la myc­ket och vi vin­ner som lag är jag nöjd. För­ra sä­song­en blev AIK fem­ma. Vad tän­ker ni hit­ta på i vin­ter?

– Själv­klart ha­de det va­rit ro­ligt att ta upp AIK till SHL, för jag tyc­ker att det är en klubb som ska va­ra i fin­rum­met.

Är det re­a­lis­tisk re­dan den här sä­song­en?

– Ja, vi vill ham­na i top­pen av ta­bel­len. Vi får se hur långt det räc­ker, men vi ska ge oss själ­va chan­sen.

Tre nyc­kel­spe­la­re har läm­nat AIK se­dan den för­ra sä­song­en, po­äng­kung­en Mi­chael Lin­dqvist gick till Färjestad, Daniel Ols­son T­rku­lia pro­var lyc­kan i Lin­kö­ping och back­klip­pan Jo­nat­han An­ders­son ska spe­la SHL­hoc­key med Örebro.

– Vi har tors­kat någ­ra star­ka pjä­ser, men trup­pen ser än­då spän­nan­de ut. Vi har fått in någ­ra nya bac­kar och forwards som för­hopp­nings­vis kan fyl­la ut de plat­ser­na. An­ton Holm från Södertälje är bra på att gö­ra mål, C­aston­gu­ay (Eric) kan bli väl­digt vik­tig och vi har två re­la­tivt unga målvakter (Erik Källgren och Li­nus Lundin) som slåss om förstas­pa­den. Det är en bra mix av spe­la­re och bra kon­kur­rens på trä­ning­ar­na, sä­ger Jo­a­kim The­lin.

Spe­la­r­om­sätt­ning­en i lan­dets elit­klub­bar är så hög att fan­sen knappt hin­ner lä­ra sig n­am­nen för­rän spe­lar­na för­svin­ner igen. AIK spe­la­de i SHL så sent som 2014, men av spe­lar­na i da­gens trupp var det ba­ra tro­tjä­na­ren ­Christi­an Sand­berg och Victor Ekarv som var med då.

Många av spe­lar­na har åter­vänt till AIK, och num­mer 74 är en av dem. Jo­a­kim The­lin b­ör­ja­de spe­la hoc­key i just AIK men som p­ojklag­soch ju­ni­or­spe­la­re till­hör­de han SDE Hoc­key, som bru­kar va­ra fli­tigt re­pre­sen­te­rat i TV-puc­ken.

– När jag var 15–16 år trä­na­de vi på is var­je dag och då blev det in­te kul läng­re. Jag trött­na­de och ha­de i prin­cip be­stämt mig för att läg­ga av med hoc­keyn.

”ÄR MAN AIK:ARE I SJÄLEN VILL MAN JU SE UNGARNA DÄR OCK­SÅ”

I sam­ma ve­va flyt­ta­de Mats till Vax­holm och två av Jo­a­kims lag­kam­ra­ter i SDF ­Hoc­key, brö­der­na Gustav och Philip P­ers­son, gick till den lo­ka­la hoc­key­klub­ben, IK ­Wax­holm. Det fick Jo­a­kim att om­prö­va sitt be­slut.

– De bod­de i Vax­holm och tyck­te att jag skul­le föl­ja med och tes­ta i stäl­let för att l­äg­ga av. Det är jag glad över i dag, för un­der det and­ra året i Wax­holm fick jag gnis­tan till­ba­ka, be­rät­tar Jo­a­kim The­lin.

Mats märk­te det och kon­tak­ta­de, ut­an sin sons vet­skap, Ri­kard Fran­zén som vid till­fäl­let an­sva­ra­de för AIK:s U20-lag.

– Pap­pa över­ras­ka­de mig med ett sam­tal när jag ha­de lek­tion i sko­lan. ”Pac­ka hoc­keytrun­ken. Du ska till Ri­torp och trä­na.” Det var ba­ra att gå hem, kä­ka mel­lis och se­dan ta sig till Ri­torp. Det var ner­vöst, näs­tan li­te overk­ligt. Jag fick kom­ma på en try-out med AIK:s J20-lag och fick stan­na kvar. Det gick väl­digt bra för mig och för he­la la­get.

Se­na­re sam­ma sä­song, i ja­nu­a­ri 2012, blev le­gen­da­rens son upp­kal­lad till A-la­get.

– Jag an­tar att det var li­te ska­dor i A-la­get och då ploc­ka­de Ro­ger (Me­lin) upp mig. Det var jäv­ligt stort. Jag fick va­ra med och trä­na ett is­pass och se­dan var jag med på värm­ning­en mor­go­nen fö­re mat­chen. Vi skul­le mö­ta Väx­jö hem­ma och vann till slut på ­straf­far. Jag fick in­te spe­la men det var coolt att åka ut ge­nom bor­gen. Det var ju nå­got jag drömt om se­dan jag var li­ten.

Jo­a­kim The­lin var 19 år och knac­ka­de en barn­doms­dröm på ryg­gen, men sä­song­en där­på spe­la­de han di­vi­sion 1-hoc­key med Kal­linge/Ron­ne­by.

– Jag ha­de chan­sen att stan­na kvar i AIK som över­å­rig i J20-trup­pen men kän­de att jag vil­le spe­la se­ni­or­hoc­key. Agen­ten jag ha­de då kän­de sport­che­fen i KRIF, så det var så jag ham­na­de där. Det kän­des som den b­äs­ta l­ös­ning­en för mig, men i ef­ter­hand var det kanske in­te så smart. AIK fick jät­testo­ra s­ka­d­e­pro­blem, så många i J20 fick s­pe­la med A-la­get en stor del av sä­song­en. Sam­ti­digt blev jag väl­digt åsi­do­satt i Kal­linge. Jag satt på läk­ta­ren i vis­sa mat­cher och blev till slut ut­lå­nad till Helsing­borg, där jag fick för­tro­en­de från dag ett. Det kän­des jät­te­bra, p­oäng­en tril­la­de in och det blev r­oligt med hoc­key igen. Jag stan­na­de där i t­vå och ett halvt år. Se­dan kän­de jag att det var dags att rö­ra på mig och då blev det Väs­ter­vik, som ha­de va­rit på gång ti­di­ga­re. Det gick gans­ka bra, får man väl sä­ga, sä­ger Jo­a­kim The­lin, som var högst bi­dra­gan­de till att Väs­ter­vik tog sig till Hoc­key­all­svens­kan.

”Se­dan gick det gans­ka fort”

Ef­ter en sä­song i Små­land tog han med sig det där tenn­fa­tet och flyt­ta­de hem, det vill sä­ga till AIK.

– Jag fick ett kon­trakts­för­slag av Goz­zi (An­ders, sport­che­fen) i bör­jan av april. ­Se­dan gick det gans­ka fort. För mig var det ing­et att fun­de­ra över. Jag vil­le till­ba­ka till AIK.

När kon­trak­tet var un­der­skri­vet var ing­en lyck­li­ga­re än pap­pa Mats.

– Är man AIK:are i själen vill man ju se ungarna där ock­så. Det är jät­te­ro­ligt, och att kom­ma dit har ju all­tid va­rit hans eget mål. Det ha­de va­rit tuf­fa­re om han va­rit i Djur­går­den. Nej, det ha­de in­te va­rit kul. Se­dan in­ne­bär det ju att vi kan ses n­äs­tan var­je dag. De två se­nas­te sä­song­er­na har jag job­bat med AIK och jag är på al­la­mat­cher och en del trä­ning­ar. Det var vär­re när han spe­la­de i Helsing­borg. Då var det en bit att åka till mat­cher­na, sä­ger Mats ­The­lin. Hur ser du på möj­lig­he­ten att dina sö­ner blir lag­kam­ra­ter i AIK?

– Det är in­te omöj­ligt. Den yngs­ta spe­lar i Väs­by och gör det bra. Han är back, så vi kanske jäm­förs li­te mer.

Att brö­der­na åter­före­nas i AIK är en dröm som he­la fa­mil­jen bär på.

– För­hopp­nings­vis blir det re­dan i år. ­För­ra sä­song­en ha­de vi ju någ­ra spe­la­re från ­Väs­by som var här och trä­na­de och spe­la­de. Det ­ha­de va­rit jät­te­kul, och jag tror näs­tan att mam­ma är den som pra­tat mest om det, ­sä­ger Jo­a­kim The­lin.

Vill ri­va ner Ba­jen-flag­gor­na

Han re­ser sig ur sof­fan och klar­gör att han snart mås­te åka. Han be­hö­ver ett nytt tand­skydd och har en tand­lä­kar­tid att pas­sa. När han kli­ver ut ge­nom en­trén be­rät­tar han att han bor vägg i vägg med mål­vak­ten Erik Källgren.

– Tre and­ra spe­la­re bor i näs­ta port och ­yt­ter­li­ga­re två i hu­set in­till.

Det här är tyd­li­gen AIK-land, men än­då ­in­te. En av gran­nar­na på and­ra si­dan ga­tan har hängt upp en Ham­mar­by-flag­ga på b­al­kong­en.

– Det bru­kar hänga en på bal­kong­en ovan­för ock­så. Dem ha­de man ve­lat ri­va ner, s­äger Jo­a­kim, väl med­ve­ten om att hans far­mors far, Re­in­hold Norberg, spe­la­de fot­boll för B­ajen un­der 1920-ta­let. Mats är känd för sitt sto­ra AIK-hjär­ta. Vad har du för käns­lor för klub­ben?

– Jag har vux­it upp med AIK. Det är ­klub­ben i mitt hjär­ta, klub­ben som gäl­ler. Jag fick in­te väl­ja lag att he­ja på, men det känns som att pap­pa val­de rätt.

Han be­rät­tar att han ba­ra läm­na­de AIK ­fy­siskt 2012, att han spa­ra­de trä­nings­klä­der­nafrån J20-la­get och bru­ka­de ”skro­ta runt” i dem mel­lan trä­ning­ar och mat­cher. För ­LillMör­dar’n ex­ist­rar ba­ra ett klubb­mär­ke, och så lär det för­bli. För­res­ten, vil­ket är det bäs­ta tips du har fått av din far?

– Att skju­ta förs­ta skot­tet i pan­nan på m­ot­stån­dar­mål­vak­ten. Då flyt­tar han sig ­för­hopp­nings­vis näs­ta gång.

Foto: BILD­BY­RÅN

2015 fick Mats The­lin sin trö­ja his­sad.

Foto: PE­TER KJELLERÅS

Far och son ef­ter sista mat­chen 1994.

Foto: BIBBI JO­HANS­SON, BILD­BY­RÅN

Mör­dar’n var tuff på isen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.