”MOTSTÅNDARNA TYCKTE ATT PAPPA VAR DUM I HUVUDET OCH VILLE INTE VARA I HANS NÄRHET”
Pappauppidagen? InteAIK:s JoakimThelin. 25-åringenblevforward–ochkandessutomle. –Hanfickalltdetjagintefick,sägerklubblegendaren MatsThelin, 56.
Mördar’n. Det var det smeknamnet han fick av medlemmarna i AIK-klacken, Mats Thelin, och han förtjänade det onekligen. Farstakillen var totalt hänsynslös, mot sig själv, mot lagkamraterna och framför allt mot Gnagets motståndare.
Äldste sonen Joakim har hört historierna, hur Mats tvingades bryta en match för att uppsöka Södersjukhusets akut med brutna revben och en blodfylld lunga, hur han slogs med Peter Gradin på träningen, hur han använde klubban som yxa och hoppade in från båset för att försvara sina medspelare.
Om Joakim Thelin behöver friska upp minnet kan han läsa självbiografin ”Mördar’n”, som Mats släppte i september 2014. Annars kan han ju fråga honom, och här och nu är det alternativet mest logiskt.
Far och son sitter sida vid sida i tv-soffan i Joakims lägenhet i Johanneshov, inte långt från Hovet. De tänkte spela golf under denna träningsfria måndag, men det tänkte inte vädergudarna. Medan regndropparna smattrar mot fönsterrutorna slötittar de på en repris på ett fotbollsderby mellan AIK och Djurgården.
På golvet i vardagsrummet står några flyttkartonger, i hallen en papperskasse med tomma hämtmatslådor som påminner om gårdagens middag med mamma Kicki.
Förmodligen var det hon som lärde Joakim att le, för det gör han ofta. Mats, den hårdaste av de hårda, blottar inte tandraden i onödan.
– Han har väl berättat det mesta, historier från olika lag och olika turneringar. Pappa har varit med om en del, och mycket dumt. Han var inte så rolig att möta, har jag förstått. Han satte sig i respekt på försäsongen. Sedan, när serien drog i gång, hade han det ganska lugnt. Ja, motståndarna tyckte att han var dum i huvudet och ville inte vara i hans närhet. Pappa var smart, för han var ju ganska begränsad som spelare. Han spelade enkelt och hade inga direkta ”skills” men kom långt ändå, säger Joakim Thelin.
Spolade om isen innan straffen
Jo, han gjorde ju det. När Mats Thelin summerade karriären hade han blivit svensk mästare med AIK 1982 och 1984, ingått i den klassiska upplaga av Tre Kronor som blev tvåa i Canada Cup 1984, lämnat Sarajevo med ett OS-brons runt halsen och hunnit med tre säsonger och 164 matcher i Boston Bruins.
Joakim har inte kommit lika långt i karriären, men ett tennfat på ena väggen berättar att Västerviks supportrar utsåg honom till Årets spelare 2015/2016. Han snittade en poäng per match den säsongen, så valet var inte oväntat.
Utmärkelsen måste betyda mycket för Joakim, för tallriken är det enda som har kommit upp på väggarna i den nyrenoverade tvårummaren. Tavlor och andra väggprydnader får vänta tills Louise är på plats. Hon heter så, Joakims flickvän och blivande sambo.
– Barndomsdrömmen var att, precis som pappa, lira i Boston. Det, att spela i NHL, är väl fortfarande det långsiktiga målet. Ja, jag vill spela så högt upp som möjligt.
Joakim berättar att han var en större talang i fotboll, men låter förstå att den som har en hockeyspelande pappa som idol gärna följer i hans skridskoskär. 25-åringen föddes in i hockey, föddes in i AIK.
Mats spelade sin 347:e och sista match för klubben 1994, tackade för sig efter den klassiska kvalrysaren mot Boden. AIK behövde vinna med minst tre mål för att avancera till SHL och ledde med 3–0 efter mål av lagkaptenen Tommy Lehmann, Rikard Franzén och Morgan Samuelsson, som fostrades i just Boden.
Glädjen var total bland de 11 111 åskådarna i Globen, men bara tillfälligt. I slutminuterna fick Boden en straff sedan Rikard Franzén
”DET VAR KAOS I GLOBEN, MEN VI VANN OCH TVÅ MINUTER EFTER MATCHEN VAR JOCKE HOS MIG I BÅSET”
avsiktligt flyttat målburen. En AIK-supporter blev så förbannad för att domaren Roger Öberg följde regelboken att han kastade en dosa snus på isen, och han var inte den ende som tömde fickorna i jakt på kastvänliga föremål.
Först efter omspolning kunde straffen slås. Det var Ulf Sandström mot AIK-målvakten Rolf Ridderwall. I potten låg en plats i elitserien, och ”Riddarn” vann den avgörande matchen i matchen.
– Det var kaos i Globen, men vi vann och två minuter efter matchen var Jocke hos mig i båset.
Då var han två år. Det finns en bild på det, och den är med i boken, berättar Mats Thelin.
Om Joakim någon gång tvivlat på sin pappas storhet och enorma klubbhjärta kunde han sluta med det söndagen den 15 februari 2015. AIK fyllde 124 år, men det var inte därför den röda mattan hade rullats ut på Hovets is inför mötet mellan Gnaget och Karlskrona.
Där stod Mats Thelin med sina söner, Joakim och Daniel, 21. Han bar en bukett svartgula solrosor och fick se sin tröja med nummer 2 hissas till taket.
– Det var väldigt coolt, speciellt och roligt. Jag är glad för pappas skull, för det är få förunnat att få tröjan upphissad i taket. Det bevisar att han gjorde något bra på isen och var uppskattad av fans, spelare i laget och alla runt omkring, säger Joakim Thelin. Hur är det att komma till träningen och se sin fars tröja i taket? Det borde medföra en viss press.
– Nej, jag känner ingen jättestor press. Pappa var ju back och jag är forward. Vi har olika spelstilar, men när jag var liten spelade jag back, ställde mig medvetet på egen blå. Jag minns inte när jag gick över till att bli forward, men jag är glad att det blev så. Jag är inte så vass på att åka baklänges och det bör man ju kunna som back. Förutom tröjan finns det en bild på pappa i gången till och från isen. När jag passerar brukar jag stirra argt på den. Ha, ha, ha. Snart ska jag hänga på en bild bredvid. Har det, som son till en klubbikon, varit svårt att skaffa en egen identitet?
– Det är klart att jag har fått höra många jämförelser av folk som inte har riktig koll. Många antar att jag är lika fysisk som pappa, men jag brukar inte ta åt mig av sådant. Vi är två olika spelare som är bra på olika saker. Det har varit jätteroligt och positivt att ha en pappa som var duktig. Han vet ju vad det handlar om och kommer med tips om smådetaljer som jag kanske inte tänker på själv. Det har hjälpt mig ganska mycket och det blir mycket hockeysnack när vi träffas. Vilka är dina styrkor, om du får säga det själv?
– Skottet är min främsta styrka. Dessutom har jag ganska bra bollkänsla, så jag får ofta med mig puckar som studsar och kommer i luften. Sedan är jag stor och ganska svår att stoppa när jag fått upp farten. Förra året vägde jag 104 kilo, så det blir ganska mycket att släpa runt på. Då får man försöka trampa igång
tidigt.
”Jag är snällare än pappa”
Mats framstår som liten där han sitter i soffan jämte sin son. Joakim har en kropp som ger honom möjligheten att tackla sönder Globen och det som ryms däri, men det gör han inte. AIK:aren som kallas ”Lill-Mördar’n” av både lagkamrater och Black Army-medlemmar har aldrig slagits på en rink.
– Men det hettade till lite på en cup i Finland, när jag spelade med Waxholm. Jag och en annan spelare knuffade lite på varandra, men domarna var rätt snabba så vi hann aldrig komma till knutna nävar. Det är det närmaste slagsmål jag har kommit.
Vilket av dina smeknamn föredrar du?
– Jag har vant mig vid Tellan. Ja, mina kompisar säger Jocke eller Tellan och i laget är det oftast Tellan. Några säger Lill-Mördar’n, men det är mest på skämt. De flesta supportrarna säger Lill-Mördar’n, Thelin eller Jocke. Du måste medge att ”Mördaren” är mer respektingivande än ”Tellan”...
– Jo, men jag är mycket snällare än pappa. Det passar honom bättre. Ha, ha, ha. Nej, det kan brinna till för mig också, men det händer inte så ofta. Mats nickar instämmande. – Där ser folk att det inte är samma stuk på oss. Om han gått in i sina första matcher och kört på som jag gjorde hade han fått höra det, men han fick det där som jag inte hade. Puckkontroll, skott... Ha, ha, ha. Han är en sniper medan jag hade hand om egen zon. Vad tror du att genetiken betyder för en idrottsman?
– En viss bolltalang följer nog med, men därifrån till att det ska bli bra... Ja, då krävs det intresse och en jävla massa träning. Jocke har alltid hållit på med boll och klubba och då främjas ju talangen. När man ser det från utsidan har han gjort en skön resa. I dag är allt så stressigt, speciellt i Stockholm. Spelarna ska vara med på extra camper för att ta sig till TV-pucken, för lyckas man inte där verkar många tro att det är kört. Jocke gjorde tvärtom, varvade ner och hittade glädjen. Utan den är det kört.
”AIK ska vara i finrummet”
Joakim Thelin fyllde 25 år den 1 september och ser nu fram emot sin andra Allsvenska säsong med AIK. Förra året svarade han för 17 poäng på 52 matcher.
– Självklart vore det kul att förbättra den siffran, men så länge jag utvecklas, får spela mycket och vi vinner som lag är jag nöjd. Förra säsongen blev AIK femma. Vad tänker ni hitta på i vinter?
– Självklart hade det varit roligt att ta upp AIK till SHL, för jag tycker att det är en klubb som ska vara i finrummet.
Är det realistisk redan den här säsongen?
– Ja, vi vill hamna i toppen av tabellen. Vi får se hur långt det räcker, men vi ska ge oss själva chansen.
Tre nyckelspelare har lämnat AIK sedan den förra säsongen, poängkungen Michael Lindqvist gick till Färjestad, Daniel Olsson Trkulia provar lyckan i Linköping och backklippan Jonathan Andersson ska spela SHLhockey med Örebro.
– Vi har torskat några starka pjäser, men truppen ser ändå spännande ut. Vi har fått in några nya backar och forwards som förhoppningsvis kan fylla ut de platserna. Anton Holm från Södertälje är bra på att göra mål, Castonguay (Eric) kan bli väldigt viktig och vi har två relativt unga målvakter (Erik Källgren och Linus Lundin) som slåss om förstaspaden. Det är en bra mix av spelare och bra konkurrens på träningarna, säger Joakim Thelin.
Spelaromsättningen i landets elitklubbar är så hög att fansen knappt hinner lära sig namnen förrän spelarna försvinner igen. AIK spelade i SHL så sent som 2014, men av spelarna i dagens trupp var det bara trotjänaren Christian Sandberg och Victor Ekarv som var med då.
Många av spelarna har återvänt till AIK, och nummer 74 är en av dem. Joakim Thelin började spela hockey i just AIK men som pojklagsoch juniorspelare tillhörde han SDE Hockey, som brukar vara flitigt representerat i TV-pucken.
– När jag var 15–16 år tränade vi på is varje dag och då blev det inte kul längre. Jag tröttnade och hade i princip bestämt mig för att lägga av med hockeyn.
”ÄR MAN AIK:ARE I SJÄLEN VILL MAN JU SE UNGARNA DÄR OCKSÅ”
I samma veva flyttade Mats till Vaxholm och två av Joakims lagkamrater i SDF Hockey, bröderna Gustav och Philip Persson, gick till den lokala hockeyklubben, IK Waxholm. Det fick Joakim att ompröva sitt beslut.
– De bodde i Vaxholm och tyckte att jag skulle följa med och testa i stället för att lägga av. Det är jag glad över i dag, för under det andra året i Waxholm fick jag gnistan tillbaka, berättar Joakim Thelin.
Mats märkte det och kontaktade, utan sin sons vetskap, Rikard Franzén som vid tillfället ansvarade för AIK:s U20-lag.
– Pappa överraskade mig med ett samtal när jag hade lektion i skolan. ”Packa hockeytrunken. Du ska till Ritorp och träna.” Det var bara att gå hem, käka mellis och sedan ta sig till Ritorp. Det var nervöst, nästan lite overkligt. Jag fick komma på en try-out med AIK:s J20-lag och fick stanna kvar. Det gick väldigt bra för mig och för hela laget.
Senare samma säsong, i januari 2012, blev legendarens son uppkallad till A-laget.
– Jag antar att det var lite skador i A-laget och då plockade Roger (Melin) upp mig. Det var jävligt stort. Jag fick vara med och träna ett ispass och sedan var jag med på värmningen morgonen före matchen. Vi skulle möta Växjö hemma och vann till slut på straffar. Jag fick inte spela men det var coolt att åka ut genom borgen. Det var ju något jag drömt om sedan jag var liten.
Joakim Thelin var 19 år och knackade en barndomsdröm på ryggen, men säsongen därpå spelade han division 1-hockey med Kallinge/Ronneby.
– Jag hade chansen att stanna kvar i AIK som överårig i J20-truppen men kände att jag ville spela seniorhockey. Agenten jag hade då kände sportchefen i KRIF, så det var så jag hamnade där. Det kändes som den bästa lösningen för mig, men i efterhand var det kanske inte så smart. AIK fick jättestora skadeproblem, så många i J20 fick spela med A-laget en stor del av säsongen. Samtidigt blev jag väldigt åsidosatt i Kallinge. Jag satt på läktaren i vissa matcher och blev till slut utlånad till Helsingborg, där jag fick förtroende från dag ett. Det kändes jättebra, poängen trillade in och det blev roligt med hockey igen. Jag stannade där i två och ett halvt år. Sedan kände jag att det var dags att röra på mig och då blev det Västervik, som hade varit på gång tidigare. Det gick ganska bra, får man väl säga, säger Joakim Thelin, som var högst bidragande till att Västervik tog sig till Hockeyallsvenskan.
”Sedan gick det ganska fort”
Efter en säsong i Småland tog han med sig det där tennfatet och flyttade hem, det vill säga till AIK.
– Jag fick ett kontraktsförslag av Gozzi (Anders, sportchefen) i början av april. Sedan gick det ganska fort. För mig var det inget att fundera över. Jag ville tillbaka till AIK.
När kontraktet var underskrivet var ingen lyckligare än pappa Mats.
– Är man AIK:are i själen vill man ju se ungarna där också. Det är jätteroligt, och att komma dit har ju alltid varit hans eget mål. Det hade varit tuffare om han varit i Djurgården. Nej, det hade inte varit kul. Sedan innebär det ju att vi kan ses nästan varje dag. De två senaste säsongerna har jag jobbat med AIK och jag är på allamatcher och en del träningar. Det var värre när han spelade i Helsingborg. Då var det en bit att åka till matcherna, säger Mats Thelin. Hur ser du på möjligheten att dina söner blir lagkamrater i AIK?
– Det är inte omöjligt. Den yngsta spelar i Väsby och gör det bra. Han är back, så vi kanske jämförs lite mer.
Att bröderna återförenas i AIK är en dröm som hela familjen bär på.
– Förhoppningsvis blir det redan i år. Förra säsongen hade vi ju några spelare från Väsby som var här och tränade och spelade. Det hade varit jättekul, och jag tror nästan att mamma är den som pratat mest om det, säger Joakim Thelin.
Vill riva ner Bajen-flaggorna
Han reser sig ur soffan och klargör att han snart måste åka. Han behöver ett nytt tandskydd och har en tandläkartid att passa. När han kliver ut genom entrén berättar han att han bor vägg i vägg med målvakten Erik Källgren.
– Tre andra spelare bor i nästa port och ytterligare två i huset intill.
Det här är tydligen AIK-land, men ändå inte. En av grannarna på andra sidan gatan har hängt upp en Hammarby-flagga på balkongen.
– Det brukar hänga en på balkongen ovanför också. Dem hade man velat riva ner, säger Joakim, väl medveten om att hans farmors far, Reinhold Norberg, spelade fotboll för Bajen under 1920-talet. Mats är känd för sitt stora AIK-hjärta. Vad har du för känslor för klubben?
– Jag har vuxit upp med AIK. Det är klubben i mitt hjärta, klubben som gäller. Jag fick inte välja lag att heja på, men det känns som att pappa valde rätt.
Han berättar att han bara lämnade AIK fysiskt 2012, att han sparade träningsklädernafrån J20-laget och brukade ”skrota runt” i dem mellan träningar och matcher. För LillMördar’n existrar bara ett klubbmärke, och så lär det förbli. Förresten, vilket är det bästa tips du har fått av din far?
– Att skjuta första skottet i pannan på motståndarmålvakten. Då flyttar han sig förhoppningsvis nästa gång.