MELLANÅR NÄR AIK TVINGAS HELRENOVERA

AIK fick betala ett högt pris för satsningen förra säsongen.

I dag finns inte mycket kvar av det laget.

Till och med lagkaptenen Christian Sandberg försvann.

Det trodde jag faktiskt aldrig skulle hända.

Större AIK-hjärta än Christian Sandbergs har väl inte klappat på en is och för mig blev hans sensationella flytt till HV71 själva bekräftelsen på AIK:s ekonomiska stålbad.

Han var den sista jag trodde jag skulle gå från klubben han aldrig lämnat.

En av många exporter till högre serier. Max Lindholm och Daniel Muzito Bagenda hamnade i Örebro, Philip Broberg och Jesper Frödén i Skellefteå, Filip Windlert och Anton Holm i finländska TPS och målvakten Erik Källgren hamnade överraskande hos NHL-laget Arizona.

Så även om AIK inte tog klivet upp var det många av spelarna som gjorde det.

De senaste fyra säsongerna har AIK alltid kvalat uppåt och vunnit hockeyallsvenskan två gånger.

Ett ständigt topplag.

Men den här säsongen får AIK räkna med ett mellanår. De blir inget bottenlag, men är heller inte byggt för den absoluta toppen.

Sommaren gick mest åt att lösa alla ekonomiska problem, där AIK ett tag till och med var beredda att flytta till Väsby från hemmaarenan Hovet.

Det är en ny verklighet och lågbudet som lyser igenom i spelartruppen. Det finns bra namn, men det är långt mellan spetsspelarna.

På pappret är AIK långt ifrån nummer ett som de var förra säsongen.

En rimlig målsättning är att vara bland de åtta bästa och försöka nå slutspelsserien.

Nu finns alltid en styrka och tradition hos en storklubb som AIK.

Själva klubbmärket ger en extra dimension och respekt.

Men det krävs en sensationell tränardebut av oprövade Jussi Salo, en trupp där alla spelare levererar och kanske ett par, tre sena värvningar för att den här säsongen ska kunna räddas.

Men de slipper i alla fall vara favoriter.