LIL­LA HUNDSKOLAN

Så trä­nar du din bäs­ta vän

Hund - - Innehåll - Text: Ka­ta­ri­na Arnstad Elmblad Foto: Mar­ga­re­ta Bloom San­de­bäck

Han­den på hjär­tat, är det du el­ler jyc­ken som be­stäm­mer? Kom­mer den som ett skott när du kal­lar, iv­rigt vif­tan­de på svan­sen? Nej, tänk­te väl det. Men det är fak­tiskt enkla­re än du tror att få hun­den på din si­da. Med ett gott hu­mör, go­dis, lek­sa­ker och tå­la­mod så får du en sam­spelt och ly­hörd vän som vill age­ra på di­na sig­na­ler.

Af­ton­bla­det Hund har de bäs­ta tip­sen för att du ska lyc­kas.

Åt­skil­li­ga är de hundä­ga­re som bä­var var­je gång de ska gå ut med sin hund ef­tersom de på för­hand vet att pro­me­na­den i stäl­let för att va­ra en trev­lig och av­kopp­lan­de tur, lätt för­vand­las till Da­vids kamp mot jät­ten Go­li­at. Du vill va­ra her­re på täp­pan, men jyc­ken är av en helt an­nan upp­fatt­ning.

Kanske att du blir för­ban­nad över att den ald­rig kan lä­ra sig slu­ta dra och ir­ri­te­rat ryc­ker i kopp­let så hun­den hål­ler på att gö­ra en bak­läng­esvolt. Ett så­dant stän­digt ryc­kan­de kan ska­da hun­dens nack­ko­tor och på sikt ge upp­hov till för­slit­nings­ska­dor.

– Trä­ning ska va­ra kul och nju­tas av, in­te ut­här­das. Med be­straff­ning når man inga håll­ba­ra re­sul­tat om man är mån om hun­dens väl­färd och er re­la­tion, sä­ger Ca­ro­li­ne Car­ro Hell­gren, hundpsy­ko­log med en ma­gis­terex­a­men i eto­lo­gi med fo­kus på trau­ma­ti­se­ra­de hun­dar.

TY­VÄRR, ME­NAR HON, tar hundä­ga­re all­de­les för of­ta gen­vä­gar när de kän­ner att de in­te kla­rar av att lä­ra hun­den att till ex­em­pel gå i kop­pel ut­an att dra.

– Till ex­em­pel för­ses en hund som drar gans­ka of­ta med en an­ti­drag­se­le el­ler nos­grim­ma och ibland är det den en­da ut­vä­gen. Men den gör mer ska­da än nyt­ta. Om hun­den drar kon­stant blir det en sned­be­last­ning vil­ket kan ge upp­hov till fy­sis­ka pro­blem och smär­ta, sä­ger Ca­ro­li­ne.

Stryp­hals­band och an­tiskäll­hals­band är and­ra red­skap mark­na­den er­bju­der för att få hun­den att slu­ta dra el­ler skäl­la. Pro­duk­ter som Car­ro an­ser kontra­pro­duk­ti­va.

– Stryp­hals­band och an­tiskäll­hals­band till­hör det för­gång­na. Förr trä­na­des hun­dar of­ta med ne­ga­ti­va metoder där syf­tet var att tvinga dem till ovill­kor­lig lyd­nad med tuf­fa tag, men det är ing­et jag el­ler da­gens ve­ten­skap fö­re­språ­kar. Jag för­or­dar i stäl­let trä­ning med re­la­tions­främ­jan­de, etis­ka metoder på ve­ten­skap­lig grund för att på så vis ska­pa taj­ta band mel­lan äga­ren och hun­den. Det gör att hun­den blir följ­sam och vill va­ra nä­ra sin hus­se el­ler mat­te. Pro­me­na­der ska va­ra ljuv­li­ga och in­ne­hålls­ri­ka för bå­de hund och män­ni­ska.

CA­RO­LI­NE BE­TO­NAR VIK­TEN av att va­ra nog­grann vid in­köp av ut­rust­ning till hun­den och se till vad som är er­go­no­miskt rätt fram­för att den ska se häf­tig, cool el­ler gul­lig ut.

– Ta ett stryp­hals­band till ex­em­pel. Du kan ju fö­re­stäl­la dig om du själv skul­le ha nå­got som stryps om hal­sen. Hun­dar som har stryp­hals­band blir in­te lug­na­re av ett ryck, sna­ra­re ökar de­ras mot­stånd ef­tersom det gör ont i de­ras hals och nac­ke. Åte­ri­gen, man ska job­ba på att få en bra re­la­tion till sin kom­pis, för när ni väl lärt er sam­ar­be­ta och för­står be­te­en­den, or­sak och ver­kan, för­svin­ner be­ho­vet av ne­ga­ti­va metoder. Det är na­tur­ligt­vis ro­li­ga­re att ha hund om bäg­ge par­ter får upp­le­va det po­si­tivt, sä­ger Ca­ro­li­ne.

Flex­i­kop­pel kan va­ra ett al­ter­na­tiv till lång­li­na, men hun­dar kan få svårt att för­hål­la sig till den kon­stant va­ri­e­ra­de kop­pel­läng­den. Ca­ro­li­ne an­ser även att man ska ha en kri­tisk blick på se­lar. De är in­te all­tid det mest skon­sam­ma för le­der, ske­lett och musk­ler. Se­lar som klip­per bog­rö­rel­sen fram­åt kom­mer re­sul­te­ra i ett för­kor­tat fram­steg, vil­ket gör att ryg­gen be­las­tas fel­ak­tigt. De lång­sik­ti­ga ef­fek­ter­na det kan va­ra smärt­sam­ma. Det mest er­go­no­mis­ka för en hund är att gå i slakt kop­pel i ett brett hals­band ef­tersom bog­rö­rel­sen då läm­nas opå­ver­kad. Ska man trä­na dog­parkour, spår­ning el­ler av­stånds­lyd­nad i li­na fö­re­drar dock Car­ro en y­se­le.

– Om jag tving­as brom­sa hun­den så kom­mer tryc­ket på bröst­be­net som är star­ka­re, vil­ket blir skon­sam­ma­re för hun­den.

Trä­ning ska va­ra kul och nju­tas av, in­te ut­här­das

CA­RO­LI­NE FÅR OF­TA sam­tal från hundä­ga­re som vill ha hjälp för att de­ras hun­dar skäl­ler.

Men att den skäl­ler är in­te märk­li­ga­re än att kat­ten ja­mar, dä­re­mot ska hun­den in­te skäl­la oupp­hör­ligt el­ler i otid.

– Vi hundä­ga­re be­hö­ver ta hän­syn till folk i vår om­giv­ning. Och skäl­ler hun­den på grund av fru­stra­tion mås­te pro­ble­met ses även ur hun­dens väl­färds­syn­punkt.

– Ett an­nat van­ligt pro­blem jag job­bar med är hun­dar som re­age­

rar med ils­ka. De kan hand­la om ut­fall i kopp­let, ag­gres­sion rik­tad mot män­ni­skor el­ler att de vak­tar tom­ten. Des­sa hun­dar skäl­ler för att de vill ska­pa ett ökat av­stånd till nå­got de är räd­da för. Räds­lan är det jag går in och hjäl­per hun­den be­ar­be­ta el­ler om­vär­de­ra. And­ra hun­dar står hem­ma i bo­sta­den och skäl­ler oupp­hör­ligt till gran­nar­nas sto­ra ir­ri­ta­tion. Det kan va­ra ir­ri­te­ran­de, men även det kan bott­na i en otrygg­het. Först och främst är det vik­tigt att slå fast att skal­let är hun­dens kom­mu­ni­ka­tions­me­tod, den ska allt­så skäl­la. Dä­re­mot ska den in­te stå och ma­ta skall. Det mår var­ken hun­den el­ler om­giv­ning­en bra av, sä­ger Ca­ro­li­ne.

Hon skil­jer allt­så på olad­dad var­dags­kom­mu­ni­ka­tion och skall sprung­na ur till ex­em­pel räds­la/ag­gres­sion/stress, där hun­den öns­kar ett av­stånd ifrån den/det den skäl­ler emot och re­na ång­est­skall som in­te är ovan­ligt om hun­den läm­nas en­sam för länge.

– Vid oöns­kat lju­dan­de mås­te man först och främst frå­ga sig var­för hun­den skäl­ler, be­ror det på se­pa­ra­tions­ång­est, räds­la, osä­ker­het el­ler ils­ka. Först när man vet or­sa­ken kan man bör­ja ar­be­ta med att lö­sa pro­ble­met på en or­saks­ni­vå och in­te ba­ra job­ba med det syn­ba­ra be­te­en­det, symp­to­men.

DET FINNS DE SOM sät­ter på hun­den an­tiskäll­hals­band som av­ger en stark, of­ta ci­trus­dof­tan­de, puff så fort den bör­jar skäl­la för att få slut på be­te­en­det.

Ca­ro­li­ne ska­kar på hu­vu­det åt den ty­pen av gen­vä­gar för att kom­ma till­rät­ta med ett pro­blem.

– Det är ing­en lös­ning jag fö­re­språ­kar i van­li­ga fall. Vill man änd­ra ett be­te­en­de bör man först för­stå dess ur­sprung. Hand­lar det ba­ra om att hun­den in­te lärt sig gö­ra på an­nat vis, så rig­ga hell­re trä­nings­si­tu­a­tio­ner där du kan för­stär­ka att hun­den gör vad du öns­kar – är tyst. Lägg fo­kus på det af­fir­ma­ti­va och in­te ne­ga­tio­nen. Hun­dar lär bäst så. Hun­dar som ser det som sin plikt att vak­ta floc­ken ge­nom att skäl­la ut gäs­ter som man bju­dit hem, kan fram­kal­la skräm­sel­hic­ka hos vem som helst, in­te minst de som är hund­räd­da.

– Här gäl­ler det att lä­ra hun­den att det är hus­se el­ler mat­te som är dörr­vak­ter och av­gör vem som får kom­ma in. Det finns ett an­svar i den rol­len, ett an­svar jag an­ser få hun­dar bör bä­ra. Det är bätt­re att vi lär hun­den att vi uppskat­tar de­ras lar­man­de, men att vi tar vak­ten. Det ger hun­den en käns­la av trygg­het, och tryg­ga hun­dar biter in­te be­sö­ka­re. Ett tips är att kas­ta in en nä­ve go­dis i ett rum vid si­dan av hal­len, ställ dig i öpp­ning­en och släpp in gäs­ter­na. När hun­den är lugn och tyst, säg var­så­god som sig­na­le­rar till hun­den att den får gå fram och häl­sa. Men skäl­ler hun­den på be­sö­ket för att den är rädd för folk, ja då krävs be­te­en­de­te­ra­pi av an­nan ka­li­ber, för räds­la kan vi in­te lyd­nads­trä­na bort. Så frå­gan var­för ett be­te­en­de ex­i­ste­rar är all­tid väl­digt vik­tig.

Vill man änd­ra ett be­te­en­de bör man först för­stå dess ur­sprung

VIS­SA HUN­DAR HAR ovanan att hop­pa på be­sö­ka­re. Det är säl­lan önsk­värt.

– Om du vän­der upp och bort hu­vu­det och sen vän­der ryg­gen mot hun­den när hun­den för­sö­ker hop­pa vi­sar du på hund­språk att

in­te vill ha kon­takt och då slu­tar den hop­pa. Det är in­te ba­ra vik­tigt att vi­sa vad du in­te vill. Ut­an vad du vill i stäl­let. Så så fort hun­den lan­dar med fy­ra tas­sar i bac­ken bör du kom­ma ner och häl­sa på hun­dens ni­vå. Så får hun­den in­for­ma­tion om hur du vill um­gås med den.

För Af­ton­bla­det Hunds lä­sa­re de­lar Ca­ro­li­ne med sig av si­na bäs­ta tips på hur man får hun­den dit man vill sam­ti­digt som bäg­ge har ro­ligt.

– Det all­ra vik­ti­gas­te är att du och hun­den har kul ihop. Di­na be­lö­ning­ar och er re­la­tion ska va­ra så at­trak­tiv i din hunds ögon att den vill sam­spe­la även kring and­ra hun­dar, ha­rar el­ler män­ni­skor. Finns kär­lek, re­spekt och gläd­je med i trä­ningstän­ket kom­mer of­ta re­sul­ta­ten så små­ning­om, sä­ger hon.

TILL­SAM­MANS MED SIN treå­ri­ga blandis, Koi, som är en mix av rottwei­ler, schä­fer, labra­dor, jämt­hund och ame­ri­can staffordshi­re ter­ri­er vi­sar hon hur man lyc­kas med in­kall­ning, får hun­den att slu­ta dra i kopp­let och skäl­la.

En van­lig or­sak till att det går snett i in­lär­ning­en är att hundä­ga­re omed­ve­tet för­stär­ker oöns­ka­de be­te­en­den el­ler ger hun­den fel för­ut­sätt­ning­ar för att för­stå vad vi vill, till ex­em­pel om hun­den in­te kom­mer di­rekt när du kal­lar ut­an hit­tar nå­got an­nat på vägen som är mer in­tres­sant, och sen mö­ter din ir­ri­ta­tion när den väl kom­mer.

– Man ska ald­rig lä­ra in ett be­te­en­de med ne­ga­tio­ner. När hun­den kom­mer ska den be­lö­nas och få hö­ra att den är duk­tig. Om den får skäll ser den ing­en an­led­ning att kom­ma när mat­te ro­par. Hun­dens slut­sats är att mat­te el­ler hus­se är obe­hag­lig.

– Folk tän­ker of­ta ”hur får jag den att in­te dra i kopp­let” och där vill jag vän­da på ste­ken, det hand­lar i stäl­let om hur man får hun­den att vil­ja va­ra nä­ra. Det är en väl­dig skill­nad.

Po­si­tiv för­stärk­ning är A och O i trä­ning för att nå re­sul­tat. Det kan va­ra go­dis, en kött­bul­le/lammkorv el­ler kanske en lek­sak.

Det all­ra vik­ti­gas­te är att du och din hund har kul ihop

Ca­ro­li­ne Hell­gren och Koi sam­ar­be­tar glatt och det märks att Koi äls­kar sam­spe­let dem emel­lan. Såklart – ef­tersom han tjä­nar på det. Car­ro bju­der bå­de på smas­kigt go­dis och är den per­fek­ta lek­kam­ra­ten. Namn: Ca­ro­li­ne Hell­gren.År: 36.Bor: Åre­da, Små­land.Gör: Psy­ko­log med ma­gis­terex­a­men i eto­lo­gi med fo­kus på trau­ma­ti­se­ra­de hun­dar, dri­ver eg­na fö­re­ta­get 6 ben och 1 svans.

Ca­ro­li­ne kän­ner li­te ex­tra för om­pla­ce­rings­hun­dar och hun­dar som har en tuff bak­grund; hundpsy­ko­lo­gi och re­ha­bi­li­te­ring av just des­sa hun­dar är hen­nes kall.

Ca­ro­li­ne har två hun­dar hem­ma i Små­land där hon har sitt fö­re­tag 6 ben och 1 svans. Hon ord­nar hund­kur­ser och ryc­ker ut när hundä­ga­re ring­er och ber om hjälp.

Var­je gång Koi kom­mer på in­kall­ning, slu­tar skäl­la när hon ber om det el­ler går fint i kopp­let van­kas det lek, go­dis el­ler po­si­tiv upp­märk­sam­het. Just i dag står lammkorv och ka­nin­skinn på me­nyn.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.