Eva med bland­ra­sen Kal­le:

”Han var hos oss i ett och ett halvt år in­nan vi gav upp och le­ta­de upp ett an­nat hem åt ho­nom.”

Hund - - Hundliv -

Tan­ken var att hun­den skul­le hjäl­pa min ex-man att kom­ma ur sin de­pres­sion

Eva, hen­nes ex-man och de bäg­ge ton­å­ring­ar­na föll pla­dask för den sö­ta lil­la bland­ras­val­pen de hit­ta­de på Bloc­ket.

– Tan­ken var att hun­den skul­le hjäl­pa min ex-man att kom­ma ur sin de­pres­sion, sä­ger Eva.

Men ing­et blev som det var tänkt och fa­mil­jen tving­a­des så små­ning­om fat­ta det plåg­sam­ma och sorg­li­ga be­slu­tet att läm­na bort Kal­le.

Eva er­kän­ner att hon egent­li­gen in­te är nå­gon hund­män­ni­ska även om hon tyc­ker att de är väl­digt sö­ta.

– Det var fak­tiskt lä­kar­na som råd­de oss att skaf­fa hund. De me­na­de att det skul­le va­ra bra för min då­va­ran­de man. Att tving­as gå ut med en hund skul­le hjäl­pa ho­nom att bli frisk från sin de­pres­sion, men det slu­ta­de med att det var jag som fick ta al­la pro­me­na­der, han or­ka­de in­te. Möj­ligt­vis tog han sista kvälls­kis­sen och snart trött­na­de även bar­nen, sä­ger Eva.

KAL­LE VAR RE­SUL­TA­TET av en tjuv­par­ning, en klas­sisk ”fyr­vägs­kors­ning”, en blan dning av schä­fer, bor­der col­lie, svensk lapp­hund och labra­dor.

– Han var enormt krä­van­de. Jag kun­de va­ra ute och gå med ho­nom en tim­me men knappt ha­de vi hun­nit in­nan­för dör­ren för­rän han poc­ka­de på min upp­märk­sam­het. Med fa­cit i hand för­står jag ju att han be­höv­de men­tal trä­ning, det räck­te in­te med pro­me­na­der, men jag tyck­te ba­ra han var job­big.

Tan­ken var att ex-man­nen skul­le upp­fost­ra Kal­le un­der sin sjuk­skriv­ning.

– Kal­le be­höv­de trä­ning i att va­ra själv, men det lär­de han sig ald­rig. Som mest kun­de han va­ra en­sam i två tim­mar. Om vi var bor­ta läng­re tid rev han he­la hem­met, suc­kar Eva.

Ett an­nat ir­ri­ta­tions­mo­ment var att Kal­le skäll­de myc­ket.

– Det är ing­en hit att bo i lä­gen­het och ha en hund som sät­ter igång och tok­skäl­ler kloc­kan halv nio en lör­dag mor­gon.

FÖR ATT HAN SKUL­LE SLIPPA va­ra en­sam­ma för långa stun­der tving­a­des Eva änd­ra si­na ar­bets­ti­der. Men med ti­den blev si­tu­a­tio­nen allt­mer ohåll­bar och de tving­a­des in­se att Kal­le var för krä­van­de för att pas­sa fa­mil­jens livs­si­tu­a­tion.

– Han var hos oss i ett och ett halvt år in­nan vi gav upp och bör­ja­de le­ta ef­ter ett an­nat hem åt ho­nom. Re­dan på förs­ta för­sö­ket trod­de vi att vi hit­tat rätt, men det fun­ka­de in­te mel­lan Kal­le och den nya äga­rens häs­tar så vi fick till­ba­ka ho­nom. Näs­ta hem låg i söd­ra Sve­ri­ge. Vi har se­na­re fått veta att han där­ef­ter blev om­pla­ce­rad yt­ter­li­ga­re fy­ra gång­er in­nan en ve­te­ri­när in­för den fem­te om­pla­ce­ring­en gav rå­det att Kal­le som då hun­nit fyl­la tre, skul­le må bäst av att av­li­vas, ef­tersom han tro­ligt­vis ald­rig skul­le kän­na sig hem­ma nå­gon­stans. Det känns jät­tesorg­ligt såklart, sä­ger Eva.

– Vi har lärt oss att det är jät­te­vik­tigt att lä­sa på och va­ra väl för­be­redd in­nan man skaf­far hund. (Fot­not: Eva och Kal­le he­ter egent­li­gen nå­got an­nat)

Som mest kun­de han va­ra en­sam i två tim­mar

Per­so­ner­na och hun­den på bil­den är in­te per­so­ner­na och hun­den i ar­ti­keln.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.