’’Min egen Black ar­my i sorg och gläd­je’’

Hund - - Myter & Historia - Mat­ti­as Kling mat­ti­as.kling@af­ton­bla­det.se

Med upp­spär­rat gap och det ena ögat spru­tan­de eld satt på dess hu­vud det ohygg­li­ga dju­ret vars il­lis­tig­het ha­de dri­vit mig till mord och vars an­kla­gan­de stäm­ma ha­de över­läm­nat mig till bö­deln. Jag ha­de mu­rat in monst­ret i gra­ven.”

När jag vak­nar ti­digt på mor­go­nen, med den gry­en­de da­gen knappt mer än en strim­ma över plåt­ta­ken i Va­sas­tan, ser jag det som in­spi­re­ra­de den ame­ri­kans­ke för­fat­ta­ren Ed­gar Alan Poe till att ti­digt 1840-tal väl­ja att av­slu­ta sin no­vell ”The black cat” just med ra­der­na ovan. Den där mys­tis­ka skug­gan som stry­ker vid mi­na föt­ter, oupp­nå­e­lig men än­då så när­va­ran­de, med en kon­tur som tycks vil­ja klam­ra sig fast vid nat­tens mör­kas­te tim­mar som för att dra dem med sig in i med­ve­ten­he­ten. Två glö­dan­de ögon som grans­kar mig som om de ville ge­nom­bor­ra min själ. Det är just vid så­da­na här till­fäl­len, då Fes­ters el­ler Sei­tans blot­ta när­va­ro ryc­ker mig ur söm­nens tryg­ga famn, som jag på rik­tigt be­gri­per var­i­från skräc­ken kom­mer.

Räds­lan för den svar­ta kat­ten.

Må­hän­da skul­le jag

kun­na gö­ra en bra histo­ria bätt­re ge­nom att sä­ga att jag val­de två kol­svar­ta kat­ter som in­ne­bo­en­de just som ett ut­tryck för mitt in­tres­se för de av­vi­kan­de, of­ta mys­tis­ka, si­dor­na av li­vet. Likt för att sym­bo­li­se­ra en in­tel­lek­tu­ell sam­hö­rig­het med de häx­or som en­ligt folk­tron

all­tid ver­ka­de i sam­för­stånd svar­ta kat­ter – en spe­ci­ell föl­je­sla­ga­re, så starkt för­e­na­de i kropp och själ att de se­dan åter­föd­des som råttjä­ga­re med just den­na färg på päl­sen. Att jag på nå­got sätt var in­spi­re­rad av på­ve Gre­go­ri­us IX kun­gö­rel­se år 1233 att des­sa djur an­vän­des för att dyr­ka djä­vu­len, vil­ket led­de till vitt sprid­da mass­brän­ning­ar, och för att på det­ta vis yt­ter­li­ga­re be­fäs­ta min op­po­si­tion mot dokt­ri­ner jag in­te an­ser har en plats i ett mo­dernt sam­häl­le.

Som sagt, jag skul­le kun­na gö­ra just det. Men sanningen är sna­ra­re att vå­ra vägar kopp­la­des ihop ge­nom en av al­la des­sa slum­par som kan­tar li­vets väg. En kull som blev stör­re än för­vän­tat, och två in­di­vi­der som be­höv­de nytt hem. En trygg bo­ning, som se­der­me­ra kom att bli till­sam­mans med mig i en ur­ban in­nerstads­mil­jö så vä­sens­skild från de­ras lant­li­ga fö­del­se­plats.

Vi har levt till­sam­mans i un­ge­fär tio må­na­der nu. Min kropp kom­mer för evigt bä­ra ärr ef­ter Fes­ters mest en­tu­si­as­tis­ka upp­vakt­ning­s­at­tac­ker, li­kaså vet jag att min själ kom­mer sar­gas på sam­ma sätt den da­gen de läm­nar mig. Li­vets cir­kel är obön­hör­lig, även för en katt som en­ligt folk­kyn­net tros stå i di­rekt för­bund med de mör­kas­te av kraf­ter.

Jag kan för­stå var det kom­mer ifrån. Lik­väl där i själ­va skå­ran mel­lan natt och dag, lik­som när jag skri­ver det här, och Fes­ter lig­ger tryckt mot min höft och nöjt spin­nan­de tvät­tar sig ef­ter sin förs­ta fö­del­se­dags­mid­dag och Sei­tan sin va­na tro­gen hål­ler upp­sikt över oss från någ­ra me­ters av­stånd. I de starkt kon­tras­te­ran­de ögo­nen finns det en mystik som göm­mer nå­got jag ald­rig kom­mer att be­gri­pa fullt ut, li­ka hem­lig­hets­full som hans skugg­li­ka kon­tur.

Men för mig är de­ras när­va­ro ing­et an­nat än ett omen att mitt när­mas­te de­cen­ni­um, för­hopp­nings­vis än­nu läng­re, kom­mer va­ra fyllt av kär­lek och vän­skap. För likt folk­säg­ner­nas häx­or har jag här mi­na stol­ta föl­je­sla­ga­re. Mi­na kom­pan­jo­ner i sorg och gläd­je, i mot­gång och se­ger, ofog och synd.

Min egen Black ar­my. Terrorgrup­pen FS. Mi­na eg­na mons­ter. Die scheiße­kat­zen, som jag ald­rig i li­vet skul­le kun­na tän­ka mig en till­va­ro ut­an.

Sei­tan och Fes­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.