HITTEHUNDEN ARTHURS NYA LIV

Hund - - Innehåll - text JO­HAN GUN­NARS­SON

Kun­de han ta­la skul­le han be­rät­ta om ett liv i hel­ve­tet, där våld, miss­för­hål­lan­den och hung­er var en del av var­da­gen. Om ett liv där han höll på att gå un­der på ga­tor­na.

Men han skul­le ock­så be­rät­ta om hur allt för­byt­tes till gläd­je, trygg­het och kärlek på and­ra si­dan jord­klo­tet – allt tack va­re någ­ra kött­bul­lar.

– Det var ett själv­klart be­slut att ta med ho­nom till Sve­ri­ge och det är jag stolt över, men det är Art­hur som är hjäl­ten, sä­ger hus­se Mikael Lindnord.

Han bru­kar in­te skäl­la, men gör ett un­dan­tag i en tju­sig lo­kal på Svea­vä­gen mitt i Stock­holm. Han är långt borta från sitt van­li­ga re­vir hem­ma i Örnsköldsvik och in­te myc­ket är sig likt. Å and­ra si­dan har han va­rit med om stör­re för­änd­ring­ar.

– Han mås­te ha ett min­ne av sitt ti­di­ga­re liv för han är en ex­tremt smart hund, men det är ing­et man mär­ker nu. Han är in­te ba­ra som en fa­mil­je­med­lem hem­ma hos oss, han är en fa­mil­je­med­lem. Han är väl­digt my­sig med bar­nen och det bäs­ta han vet är när vi al­li­hop gör sa­ker till­sam­mans, sä­ger Mikael Lindnord.

– Han gil­lar vin­tern väl­digt myc­ket, han tyc­ker det är li­te för varmt på som­ma­ren och då le­tar han gär­na upp skug­gi­ga plat­ser.

Kanske li­te otip­pat ef­tersom Art­hur är sy­da­me­ri­kan av okänd ras.

När Art­hur och Mi­kaels vägar kor­sa­des för drygt tre år se­dan vi­sa­de det sig att de osan­no­likt nog skul­le åt sam­ma håll. Mikael var i Ecu­a­dor för att täv­la i mul­tis­port-vm, en lag­täv­ling över en stra­pats på drygt 70 mils cyk­ling, vand­ring, klätt­ring och padd­ling ge­nom djung­el, över berg och på flo­der. Art­hur var där för att han bod­de där, och för att han var­je dag käm­pa­de för att över­le­va.

UN­DER EN PA­US i täv­ling­en fick Mikael och hans lag­kam­ra­ter plöts­ligt syn på en hund som ha­de lagt sig ner en bit ifrån de­ras rast­plats. Han låg och tit­ta­de på svens­kar­na, men gjor­de ing­en an­sats att kom­ma när­ma­re. När de se­dan skul­le vi­da­re sam­la­de de ihop si­na mat­res­ter, bland an­nat någ­ra kött­bul­lar, och gav hun­den ett skrov­mål.

Det var så det bör­ja­de. Art­hur – se­na­re namn­gi­ven ef­ter kung­en med sam­ma namn för att han i allt sitt elän­de såg så

Det fanns in­te på kar­tan att jag skul­le put­ta bort ho­nom med pad­deln

ståt­lig ut – be­stäm­de sig för att an­slu­ta sig till det svens­ka la­get. Le­ra, blö­ta, regn el­ler sol, han gick dit de gick. Men när la­get skul­le ta sig över ett träsk­om­rå­de skul­le de fär­das i ka­jak och då var de tvung­na att läm­na hun­den på stran­den. Trod­de de. Strax ef­ter att de ha­de läm­nat land kas­ta­de sig Art­hur i vatt­net och sim­ma­de ef­ter ka­ja­ker­na.

Vad som gick ge­nom hans hu­vud är för­stås omöj­ligt att sä­ga, men från att ha va­rit hun­sad, smut­sig, över­gi­ven, miss­hand­lad och en­sam ha­de han up­pen­bar­li­gen hit­tat ett sam­man­hang där han triv­des. Och han ha­de gjort sitt val.

– Det var många som und­ra­de och ifrå­ga­sat­te var­för vi mitt un­der en täv­ling först gav bort vår mat till en hund och se­dan tog med ho­nom i ka­ja­ken, men för mig var det ett själv­klart be­slut. Jag är stolt över det och det fanns in­te på kar­tan att jag skul­le put­ta bort ho­nom med pad­deln när han kom sim­man­de, sä­ger Mikael.

NÄR HAN LYF­TE UPP ART­HUR in­såg Mikael att de tog en risk. Ha­de hun­den ra­bi­es, he­pa­tit el­ler nå­gon an­nan sjuk­dom? Han ha­de ett stort sår på ryg­gen som såg ut som gam­mal kött­färs och det luk­ta­de in­te jord­gub­be. Öro­nen var igenk­le­ta­de, päl­sen var to­vig, han såg ut­märg­lad ut och... Kort sagt, hun­den var in­te i bäs­ta skick, men han ha­de en vil­ja av stål.

La­get slut­för­de täv­ling­en med sin nya med­lem i släp­tåg.

När de kor­sa­de mål­lin­jen ha­de histo­ri­en om ga­tu­hun­den och mul­tis­por­tar­na re­dan nått ru­bri­ker och ramp­ljus. Gång på gång fick svens­kar­na be­rät­ta om när, var och hur de möt­te Art­hur. Vad tyck­te de? Vad tänk­te de? Och, vad skul­le hän­da med hun­den nu när täv­ling­en var över och det var dags för la­get att pac­ka ihop och åka hem till Sve­ri­ge igen?

Den sista frågan ha­de ett själv­klart svar, i al­la fall för Mikael.

– Han skul­le med hem. Jag kän­ de att jag in­te vil­le svi­ka ho­nom, han ha­de ju gjort sitt yt­ters­ta.

FÖR HO­NOM VAR BE­SLU­TET en­kelt, men det var in­te pro­ces­sen. Det svens­ka jord­bruks­ver­ket krång­la­de och sa först ja för att se­dan änd­ra sig, pap­persex­er­ci­sen var mo­nu­men­tal och helt plöts­ligt änd­ra­de sig myn­dig­he­ter­na i Ecu­a­dor och sa att hun­den in­te fick läm­na lan­det. Som om det in­te vo­re nog träd­de dess­utom fle­ra per­so­ner fram och sa att Art­hur var de­ras hund. Det var emel­ler­tid in­te helt lyc­kat ef­tersom de då sam­ti­digt fick frågan: hur i he­la fri­den ha­de de skött sin hund som var så ut­märg­lad och full av sår och spår ef­ter miss­han­del?

Det he­la fick ett lyck­ligt slut.

Han är en rik­tig fa­mil­je­hund som häng­er med på allt

20 mi­nu­ter in­nan flyg­pla­net lyf­te föll de sista pus­sel­bi­tar­na på plats – och Art­hur kun­de läm­na en kon­ti­nent för en an­nan.

Ing­en vet hur gam­mal Art­hur är el­ler vad han het­te i sitt ti­di­ga­re liv. Mikael vet in­te ens vil­ken ras det är, men allt det­ta spe­lar ing­en roll. Det Mikael vet räc­ker gott och väl.

– Han är en rik­tig fa­mil­je­hund. Vi för­sö­ker hit­ta på gre­jer till­sam­mans och han häng­er med på allt. På mor­nar­na sät­ter han sig ut­an­för hu­set och vän­tar på att al­la ska bli kla­ra så att han kan gå med till för­sko­lan. Han bru­kar häl­sa på gran­nar­na och al­la and­ra vi mö­ter på vägen.

Art­hur gil­lar att springa. Han gil­lar ock­så ky­lan på höst och vin­ter och gril­lad kyck­ling, helst di­rekt från gall­ret. Men när han in­te får föl­ja med, som när fa­mil­jen ska handla el­ler åka till bad­hu­set, då blir han sur.

– Men så fort vi kom­mer hem blir han glad igen.

MIKAEL BE­RÄT­TAR att Art­hur och hans histo­ria fort­fa­ran­de be­rör väl­digt många. Minst en gång i vec­kan kom­mer nå­gon för­bi de­ras hus och vill häl­sa på hun­den och hit­tills har histo­ri­en bland an­nat ren­de­rat i två böc­ker, en do­ku­ men­tär­film av ame­ri­kans­ka ESPN och oänd­ligt många tid­nings­ar­tik­lar. Art­hur har bott med er i tre år nu, har du märkt om han har för­änd­rats?

– In­te så myc­ket fy­siskt, men psy­kiskt. Jag tyc­ker att han ver­kar li­te tryg­ga­re. Ti­di­ga­re kun­de han stic­ka i väg ibland, han kom all­tid till­ba­ka, men han var li­te... jag vet in­te rik­tigt hur jag ska sä­ga. Nu hål­ler han sig till oss och hål­ler koll he­la ti­den. Är vi hem­ma be­hö­ver han in­te va­ra i sam­ma rum som oss he­la ti­den, men han hål­ler sig på sam­ma vå­nings­plan. Och han äls­kar nog än­nu mer när vi gör sa­ker till­sam­mans. Men han gil­lar ock­så att lig­ga på går­den med tas­sar­na i väd­ret. Vad är det med Art­hur och hans histo­ria som be­rör, tror du? – Han står för nå­got po­si­tiv i des­sa ti­der, det är en histo­ria med ett lyck­ligt slut. Om du ser dig om­kring ser du ter­ror­at­tac­ker, Do­nald Trump, Nord­ko­rea och en mas­sa and­ra trå­kig­he­ter, men den här histo­ri­an är ba­ra po­si­tiv och det gror jag folk är svält­föd­da på. Och så har den ett sym­bol­vär­de för ge­me­ne man. Art­hur står för hopp, att man ald­rig ska ge upp.

Ti­di­ga­re kun­de han stic­ka i väg i bland men han kom all­tid till­ba­ka

foto PA­TRIK C ÖSTERBERG

Glad Art­hur.

Art­hur har bott i Sve­ri­ge i tre år och Mikael mär­ker att han blir allt tryg­ga­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.