Hundcam­pus: Hundar kan nosa upp allt

Kan­ta­rel­ler, mi­nor, mi­ne­ra­ler, nar­ko­ti­ka – och can­cer. Män­ni­skans bäs­ta vän har en nos som är värd sin vikt i guld. Hund har be­sökt Hundcam­pus i Häl­le­fors där hundar trä­nas i att nosa upp oli­ka äm­nen.

Hund - - Innehåll - Av Ka­ta­ri­na Arnstad Elmblad Foto Las­se Pers­son

Det är ing­en hem­lig­het att svens­kar äls­kar si­na fyr­ben­ta fa­mil­je­med­lem­mar. Vi gil­lar att ke­la med dem, kas­ta pin­nar och gå långa skogs­pro­me­na­der.

Men hun­den kan så myc­ket mer än att ba­ra gå fot, ap­por­te­ra och sit­ta fint.

– Hun­den har inga be­gräns­ning­ar. Tack va­re sitt fan­tas­tis­ka lukt­sin­ne kan den nosa upp vad som helst, sä­ger Lennart Wet­ter­holm, chef för Hundcam­pus i Häl­le­fors där man bland an­nat lär hundar att nosa upp can­cer.

Om­rå­de­na där hun­den kan va­ra män­ni­skan be­hjälp­lig har ökat mar­kant un­der se­na­re år.

Vå­ra fyr­ben­ta fa­mil­je­med­lem­mar gil­lar att sam­ar­be­ta, vil­ket är en för­ut­sätt­ning för att vi ska kun­na dra nyt­ta av de­ras väl­ut­veck­la­de lukt­sin­ne.

Egent­li­gen är det ba­ra fan­ta­sin som sät­ter grän­sen för vad jyc­kar­na kla­rar att nosa upp.

Ho­mo sa­pi­ens med si­na yn­ka fem mil­jo­ner lukt­cel­ler har in­te en chans mot hun­den som har 45 gång­er fler, när­ma­re 220 mil­jo­ner. Lägg där­till att de­ras nos är 20 000 gång­er käns­li­ga­re än män­ni­skans.

TULLEN AN­VÄN­DER hundar för att upp­täc­ka smug­gel­knark i tull­filt­ret, po­li­sen har dem när de ska spå­ra upp ”bu­sar” som för­sö­ker und­kom­ma la­gens långa arm.

Di­a­be­ti­ker och epi­lep­ti­ker kan för­li­ta sig på att de­ras me­di­cinskt alar­me­ran­de hundar var­nar i god tid in­nan blod­sock­ret hin­ner sjun­ka till en kri­tiskt låg ni­vå el­ler när ett epi­lep­tiskt an­fall är i an­nal­kan­de.

Le­dar­hun­dens histo­ria da­te­ras till­ba­ka till me­del­ti­den.

Men viss­te du att trä­na­de och spe­ci­al­ut­bil­da­de sök­hun­dar kan lä­ra sig att hit­ta bark­bor­rar (ska­de­djur som för­stör trä­den så de dör), vägg­löss, säll­syn­ta jordar­ter, mo­bil­te­le­fo­ner, ja till och med can­cer­tu­mö­rer?

Can­cer­hun­dar har länge an­vänts i oli­ka forsk­nings­pro­jekt för att nosa upp tu­mör­sjuk­do­mar.

Men än­nu an­vänds ing­en

Hundar kan skil­ja mel­lan can­cer­blod­pro­ver och blod­pro­ver från fris­ka in­di­vi­der

can­cer­hund i ”skarpt lä­ge” in­om vår­den. Fort­fa­ran­de kvar­står en del stu­di­er in­nan can­cer­hun­den på all­var kan tas­sa in och bör­ja job­ba i labb­mil­jö och med hjälp av sin ovär­der­li­ga nos hit­ta can­cern in­nan det är för sent.

DET HAND­LAR ALLT­SÅ in­te om att hun­den ska gå ron­den till­sam­mans med lä­ka­ren och snif­fa på pa­ti­en­ter­na för att upp­täc­ka tu­mö­rer.

– Nej, tan­ken är att hun­den ska ar­be­ta in­ne i lab­bet. Men än­nu så länge är can­cer­pro­jek­tet på ex­pe­ri­ment­sta­di­et, sä­ger Lennart Wet­ter­holm.

Han är dock över­ty­gad om att det ba­ra är en tids­frå­ga in­nan can­cer­sök­hun­dar kom­mer att va­ra ett na­tur­ligt in­slag in­om vår­den.

Hen­rik Rönn­berg, pro­fes­sor och spe­ci­a­list i onko­lo­gi vid Sve­ri­ges lant­bruks­u­ni­ver­si­tet, SLU, i Upp­ sa­la tror även han att hun­den har sin giv­na plats in­om can­cer­vår­den, som ett kom­ple­ment, för att kun­na upp­täc­ka can­cer i ett ti­digt ske­de men att det kom­mer att ta tid in­nan man är där.

– Re­dan i dag tas hun­den i an­språk för att hit­ta nar­ko­ti­ka och spräng­äm­nen och jag ser inga hin­der för att ut­nytt­ja hun­den på sam­ma sätt in­om can­cer­vår­den.

Ny­li­gen av­slu­ta­des en stu­die på SLU där ett blind­test, då man an­vän­der pro­ver som är okän­da bå­de för fö­ra­re och hund, tyd­ligt vi­sa­de att hundar kan skil­ja mel­lan can­cer­blod­pro­ver och blod­pro­ver från fris­ka in­di­vi­der, sä­ger Hen­rik Rönn­berg som dock in­te vå­gar sia om när det­ta kan bli verk­lig­het.

– Det är en re­surs­frå­ga, sä­ger han.

Un­der ti­den ar­be­tar Lennart och hans team på Hundcam­pus oför­tru­tet vi­da­re i can­cer­pro­jek­tet.

– Att av­stå från att ut­nytt­ja hun­dens fan­tas­tis­ka nos för att upp­täc­ka can­cer och där­med räd­da män­ni­skor från att i värs­ta fall dö av sin sjuk­dom vo­re bra kor­kat, sä­ger han.

För när­va­ran­de trä­nas ett ti­o­tal can­cer­hun­dar på Hundcam­pus.

– Un­der re­sans gång har vi lyc­kats över­bryg­ga många svå­rig­he­ter men en del pro­blem kvar­står in­nan vå­ra hundar kan bör­ja ar­be­ta skarpt, sä­ger Lennart Wet­ter­holm.

ELE­VER FRÅN Djur­gym­na­si­et i Stock­holm gör en del av sin ut­bild­ning i Häl­le­fors.

Mat­te So­fia är mäk­ta stolt över sin bor­der­col­lie, Ivy.

– Hon är jät­te­duk­tig och det märks att hon tyc­ker det är ro­ligt.

Po­si­tiv för­stärk­ning är led­or­det för att hun­den ska vil­ja va­ra med i le­ken.

Lennart häm­tar en burk in­ne­hål­lan­de en mi­ne­ral som hun­den Kil­len ska få de­tek­te­ra. Till­vä­ga­gångs­sät­tet är det­sam­ma som när hun­dar­na ska lä­ra sig att hit­ta can­cer el­ler and­ra äm­nen.

– Vi trä­nar en­bart på lung­can­cer, men det finns inga be­gräns­ning­ar, hun­den kan nosa upp vil­ken can­cer­form som helst.

Pro­ver­na får de från Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet i Sol­na och Gäv­le sjuk­hus.

– Om vi kan få hun­den att upp­täc­ka can­cern i ett ti­digt sta­die är chan­sen stor att över­le­va. I dag hit­tar man ty­värr of­ta lung­can­cer när det är för sent. Hun­dens nos kan bok­stav­li­gen va­ra skill­na­den mel­lan liv och död, sä­ger Lennart Wet­ter­holm och kal­lar på sin lab­be, den su­per­tag­ga­de Kil­len som

ska få vi­sa vil­ken fe­no­me­nal spe­ci­al­sök­hund han är.

Så fort Lennart sä­ger det ma­gis­ka or­det ”le­ta” sät­ter Kil­len igång. Blixt­snabbt luk­tar han sig ige­nom al­la hå­len och mar­ke­rar så fort han hit­tar ”rätt” äm­ne.

För var­je rätt van­kas go­dis och ibland även en puss.

För att öka svå­rig­hets­gra­den mins­kas an­ta­let mo­le­ky­ler i sub­stan­sen allt ef­tersom. Och för att gö­ra det he­la än­nu li­te svå­ra­re kon­ta­mi­ne­ras vis­sa av bur­kar­na med and­ra till­ta­lan­de dof­ter av bajs, rå­djur, lamm­le­ver el­ler löp­tik, vil­ket tor­de va­ra den svåraste stör­ning en han­hund kan ut­sät­tas för. Men Kil­len lå­ter sig in­te dis­tra­he­ras. Han är en­bart fo­ku­se­rad på att kla­ra av upp­gif­ten så att hus­se blir glad och han får en go­dis.

OM HAN MOT för­mo­dan skul­le mar­ke­ra hå­let som dof­tar löp­tik van­kas ingen­ting.

– Vi läg­ger stor vikt vid att be­lö­na vid ex­akt rätt tid­punkt, men såklart en­dast om hun­den mar­ke­rar det vi vill att den ska le­ta ef­ter, för­kla­rar Lennart och kra­mar om sin kil­le.

Det märks att hun­dar­na äls­kar att job­ba med no­sen. – Det som är all­var för oss är en lek för hun­den, sä­ger han.

Glad och iv­rigt svans­vif­tan­de stud­sar Kil­len ner för trap­por­na på den spe­ci­al­bygg­da ram­pen re­do att ta emot klap­par och be­röm från Sand­ra, So­fia och An­na från Djur­gym­na­si­et. – Vi lär oss så him­la myc­ket här. Det fan­tas­tis­ka är att hun­dar­na som vi har med oss, som ald­rig syss­lat med no­s­ar­be­te än­då är fe­no­me­na­la på att nosa sig fram till ex­akt rätt hål, sä­ger Sand­ra.

Det som är all­var för oss är lek för hun­den

I KÄL­LA­REN FINNS tu­sen­tals bur­kar in­ne­hål­lan­de al­le­han­da äm­nen som hun­dar­na trä­nas i att kän­na igen. Det är allt från te, föns­ter­puts, tändväts­ka, mi­ne­ra­ler till bark­bor­rar och can­cer. Skul­le det gå att trä­na upp en hund att kän­na av an­nal­kan­de alz­hei­mer, de­mens el­ler hjärt­pro­blem? – Jo, det skul­le an­tag­li­gen fung-

På skjut­fält är hun­den oum­bär­lig ef­tersom den snabbt kan sö­ka av sto­ra ytor

era. Jag har va­rit med och trä­nat upp en parkin­son­hund. Den lär­de sig att ”star­ta upp” pa­ti­en­ten när kropps­de­lar gick i bak­lås. Den man­nen fick ett helt nytt och be­tyd­ligt ri­ka­re liv.

LENNART WET­TER­HOLM, som har ett för­flu­tet in­om för­sva­ret, har vigt sitt liv åt att ut­bil­da hundar av al­la de slag, in­te ba­ra can­cer­hun­dar ut­an även brand­härds­hun­dar, nar­ko­ti­ka­hun­dar och, in­te minst, min­hun­dar.

Han be­rät­tar om Plu­to som un­der sitt liv fick mot­ta in­te mind­re än tio tap­per­hets­me­dal­jer för sin in­sats som min­hund i Ku­wait, Bosni­en och Li­ba­non.

– Om nå­gon ur lo­kal­be­folk­ning­en blev ska­dad var Plu­tos upp­gift att med hjälp av no­sen fin­na en al­ter­na­tiv väg, det vill sä­ga run­da al­la mi­nor, för att rädd­nings­per­so­na­len ut­an att ris­ke­ra si­na liv skul­le kun­na ta sig fram till den ska­da­de. Han be­gick in­te ett en­da miss­tag un­der al­la år han tjänst­gjor­de.

– Det kan tyc­kas im­po­ne­ran­de och det var det ju såklart men sam­ti­digt ett kvit­to på hur sä­ker hun­dens lukt­sin­ne är. En män­ni­ska ha­de lätt kun­nat tram­pa fel, men hun­dens nos svi­ker ald­rig, sä­ger Lennart.

På Hundcam­pus ut­bil­dar man även Oxa-hundar i att le­ta upp oex­plo­de­rad am­mu­ni­tion.

– Det finns mäng­der av oex­plo­de­rad am­mu­ni­tion som glömts kvar på lan­dets när­ma­re 200 skjut­fält. Här är hun­den oum­bär­lig ef­tersom den snabbt kan sö­ka av sto­ra ytor, sä­ger Lennart.

ÄVEN PER­SO­NER SOM le­ver un­der hot och som be­hö­ver en fyr­bent liv­vakt kan vän­da sig till Lennart och hans kol­le­gor som gör en hot­bildsa­na­lys och skräd­dar­syr en Vip­hund.

– Det kan handla om att den ska nosa ige­nom pos­ten, bi­len el­ler bosta­den i jakt på miss­tänk­ta fö­re­mål. Men var­för hör man ald­rig ta­las om guld­hun­dar? – Guld är ex­tremt svårt för hun­den att nosa upp, mäng­den mo­le­ky­ler som har möj­lig­het att tränga ge­nom jord­lag­ret är för små för att hun­den ska re­a­ge­ra. Där­e­mot har den inga pro­blem att nosa upp guld i kon­cen­tre­rad form, sä­ger Lennart. – Vi syss­lar en del med mi­ne­ral­pro­jekt och be­tyd­ligt in­tres­san­ta­re än guld är säll­syn­ta jordartsme­tal­ler.

Plu­tos upp­gift var att med hjälp av no­sen fin­na en al­ter­na­tiv väg, det vill sä­ga run­da al­la mi­nor

MO­BIL­TE­LE­FO­NER, som är hård­va­lu­ta på lan­dets fäng­el­ser, är inga pro­blem för spe­ci­al­sök­hun­dar­na.

– Om nå­gon för­sö­ker smugg­la in en mo­bil­te­le­fon på en an­stalt hit­tar vå­ra ut­bil­da­de hundar dem di­rekt, sä­ger Lennart.

Att job­ba med no­sen är en krä­van­de syss­la, en halv tim­mes men­tal trä­ning mot­sva­rar fle­ra tim­mars pro­me­nad för hun­dar­na.

In­te kons­tigt att de däc­kar med ett lyck­ligt flin på no­sen när kväl­len nal­kas.

Lennart Wet­ter­holm, chef för Hundcam­pus i Häl­le­fors.

”Hon är jät­te­duk­tig och det märks att hon tyc­ker det är ro­ligt”, sä­ger mat­te So­fia om sin bor­der­col­lie Ivy.

Vis­sa doft­pro­ver kon­ta­ni­me­ras med and­ra, för hundar, till­ta­lan­de dof­ter för att det ska bli svå­ra­re för hun­dar­na att spå­ra. Men labra­do­ren Kil­len lå­ter sig in­te dis­tra­he­ras ut­an har fullt fo­kus på att nosa rätt.

Var­je rätt ska be­lö­nas med go­dis och ibland blir det än­nu mer kärlek med en blöt puss.

Doft­pro­ver på Hundcam­pus i Häl­le­fors. Bajs, älg och rå­djur är ex­em­pel på dof­ter som finns bland pro­ver­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.