Pedagoghundarna hjäl­per ele­ver­na

Pedagoghundarna hjäl­per ele­ver­na att kon­cen­tre­ra sig

Hund - - Innehåll - av KA­TA­RI­NA ARNSTAD ELMBLAD foto VERONICA KINDBLAD

Barn och hundar är en oslag­bar kom­bi­na­tion. In­te minst i sko­lans värld. I lek­tions­sa­lar­na ska­par vå­ra fyr­ben­ta vänner un­der­verk till­sam­mans med ele­ver­na.

Om pe­da­gog­hun­den Sa­ga på Björk­nässko­lan i Nac­ka ve­tat den enor­ma be­ty­del­se hon har för ele­ver­nas väl­må­en­de ha­de hon de­fi­ni­tivt krävt fler rök­ta gri­söron i lön.

In­ne i en av de pit­to­res­ka trä­pa­vil­jong­er­na vän­tar Sa­ga, Bud­dy och Nel­son på att få väl­kom­na oss. Och det gör de med be­sked. Ett ve­ri­ta­belt pus­ska­las ut­bry­ter och man rik­tigt kän­ner hur en­dor­fi­ner­na ru­sar runt i krop­pen.

VEM VILL IN­TE HA ett sånt be­mö­tan­de när man kom­mer till job­bet? Det vo­re ju re­na dröm­men.

An­ton Jo­hans­son, 13, Hen­rik Da­ni­els­son, 11, Bry­an Lo­pez, 12, Se­basti­an Karls­son, 12, Oscar Dal­heim, 11, Kristo­fer Ujuk, 11, och Gustav Edin, 11 le­ver sin dröm. För des­sa lyc­kos­tar är pus­sar, gos och bus en del av skol­da­gen.

Men för att in­ne­ha den fi­na ti­teln pe­da­gog­hund/te­ra­pi­hund räc­ker det in­te med att man kla­rar av att lig­ga på rygg och bli kli­ad på ma­gen.

Kra­ven på de ”pe­da­go­gis­ka spe­ci­al­verk­ty­gen” Sa­ga, 5, Bud­dy, 9, och lil­le Nel­son, 3, som är un­der ut­bild­ning, är höga.

ÖVER­TY­GAD OM att hun­den har en gi­ven plats även i sko­lans värld, som ett stöd in­te minst för ele­ver som av oli­ka skäl har svårt att mo­ti­ve­ra sig att över­hud­ta­get in­fin­na sig i sko­lan och för barn som är i be­hov av ex­tra stöd, lyc­ka­des lä­ra­ren och Sa­gas mat­te, Åsa Sparr, få så­väl för­äld­rar som per­so­nal att nap­pa på idén om att in­fö­ra hun­das­si­ste­rad pe­da­go­gik i un­der­vis­ning­en för vis­sa ele­ver.

Det har nu gått åt­ta år se­dan

Vi möts av ett ve­ri­ta­belt pus­ska­las och en­dor­fi­ner­na ru­sar i krop­pen

Björk­nässko­lan in­för­de hundar i un­der­vis­ning­en.

– In­nan jag pre­sen­te­ra­de idén för per­so­nal och för­äld­rar ha­de jag för­be­rett mig no­ga och läst all forsk­ning som fanns om hun­das­si­ste­rad pe­da­go­gik, som då var ett näst in­till okänt be­grepp i Sve­ri­ge, men som länge an­vänts i många and­ra län­der. Jag kän­de att jag mås­te ha på föt­ter­na för att få med mig al­la på bå­ten, sä­ger Åsa.

Med fa­cit i hand kan hon kon­sta­te­ra att hund­pro­jek­tet blev en suc­cé. När­va­ron av Sa­ga, Bud­dy och Nel­son bi­drar till att elev­ er­na får en ökad lust och mo­ti­va­tion till skol­ar­be­tet.

DET YT­TERS­TA SYF­TET med att an­vän­da en pe­da­gog­hund i un­der­vis­ning­en är att ele­ver­na ska upp­nå må­len en­ligt lä­ro­pla­nen som är den som styr allt skol­ar­be­te.

–Vi har haft fle­ra ele­ver som av oli­ka an­led­ning­ar in­te kla­rat av att gå till sko­lan men som tack va­re hun­dar­na gla­de­li­gen in­fin­ner sig. Med gläd­jen kom­mer lusten att lä­ra och det yt­ters­ta be­vi­set för att pe­da­gog­hun­den gör ett enormt vik­tigt ar­be­te har vi sett ge­nom att re­sul­ta­ten för­bätt­rats, sä­ger Åsa.

– På sam­ma sätt är det för barn med spe­ci­el­la be­hov som till ex­em­pel har svårt att sit­ta still. När de får lä­sa högt för Sa­ga, Bud­dy el­ler Nel­ son kon­cen­tre­rar de sig bätt­re. De tyc­ker det är kul när hun­dar­na lyss­nar och när nå­got är ro­ligt är det lät­ta­re att ta till sig kun­skap vil­ket i sin tur le­der till bätt­re själv­käns­la och själv­för­tro­en­de, sä­ger Åsa, som även märkt att bar­nen blir lug­na­re och mer har­mo­nis­ka med en hund i klass­rum­met.

Ele­ver­na kon­cen­tre­rar sig bätt­re med en hund in­till

FÖR­KLA­RING­EN STAVAS ox­y­to­cin som är krop­pens eget ”lugn och ro­hor­mon” som fri­görs när vi um­gås med djur.

Av hän­syn till al­ler­gi­ker sker un­der­vis­ning­en i en pa­vil­jong

med egen in­gång för hun­dar­na.

Ele­ver­na är upp­spel­ta och kan knappt bär­ga sig in­nan de får vi­sa upp vad de gör till­sam­mans med Sa­ga som när Sön­dag är på be­sök har för­stärk­ning av tvåå­ri­ga tax­en Nel­son och nes­torn Bud­dy, 8, som är en labra­dor retri­e­ver lik­som Sa­ga.

Van­ligt­vis ar­be­tar Bud­dy som stöd för barn med mo­to­ris­ka svå­rig­he­ter.

Nel­son är klas­sens ord­nings­man. En li­ten tuf­fing som vi­sar sitt miss­nö­je ge­nom att ge skall om två- el­ler fyr­ben­ta in­te be­ter sig som han vill.

– Men han är ald­rig ag­gres­siv, po­äng­te­rar Åsa, och be­rät­tar att in­nan en hund får på­bör­ja sin ut­bild­ning till pe­da­gog­hund görs nog­gran­na tes­ter för att se så att hun­den in­te vi­sar ag­gres­si­vi­tet, rädsla el­ler ner­vo­si­tet.

–De ska ha ett bra tem­pe­ra­ment och va­ra ut­rus­ta­de med en ”på­och en av knapp” och snabbt kun­na väx­la mel­lan att va­ra ener­gis­ka och av­slapp­na­de.

Det rå­der ing­en tve­kan om att kär­le­ken mel­lan bar­nen och hun­dar­na är öm­se­si­dig.

– Sa­ga är li­ka glad var­je mor­gon när hon hop­par ut ur bi­len och jag sät­ter på hen­ne tjäns­te­täcket. Då vet hon att

job­bet vän­tar.

OCH ATT KIL­LAR­NA i klas­sen gil­lar si­na fyr­ben­ta kom­pi­sar rå­der ing­en tve­kan om.

– Jag tyc­ker hundar är bra för då har man lust att gå i sko­lan, sä­ger Oscar och får med­håll av Se­basti­an.

– Jag gil­lar att hun­dar­na är här för då job­bar jag bätt­re i sko­lan, sä­ger han och lyf­ter upp Nel­son i knä­et.

Tret­ton­å­ri­ge An­ton Jo­hans­son, be­rät­tar att han gick i en ”stor­klass” för­ut, men att han tyck­te det var all­de­les för hög ljud­vo­lym.

– Det är svå­ra­re att job­ba när det är stö­kigt. Här är det myc­ket lug­na­re och man kan ar­be­ta i lugn och ro. Om man har en då­lig dag och kän­ner att man in­te vill gå till sko­lan be­hö­ver man ba­ra tän­ka på Sa­ga, Bud­dy och Nel­son. Då är det jät­te­lätt att kom­ma hit, sä­ger An­ton och klap­par om Sa­ga.

HELST HA­DE AN­TON ve­lat ha en egen hund, men det går in­te ef­tersom hans för­äld­rar är al­ler­gis­ka.

–Ti­di­ga­re bru­ka­de jag gå ut med and­ras hundar men det be­hö­ver jag in­te läng­re för nu har jag ju hund i sko­lan, sä­ger An­ton.

Det är in­te ovan­ligt att barn

tyc­ker det är li­te job­bigt att lä­sa högt för kom­pi­sar el­ler lä­ra­re. Men att lä­sa för en hund är en helt an­nan sak.

– Hun­den är vill­kors­lös i sin kärlek och dö­mer ald­rig, till skill­nad från oss män­ni­skor, sä­ger Åsa.

– Ele­ver­na kän­ner sig tryg­ga till­sam­mans med hun­dar­na.

Strax ska Kristo­fer lä­sa en sa­ga för Sa­ga.

Men in­nan ti­ken får läg­ga sig till ro och lyss­na mås­te hon ploc­ka fram en bok ur boklå­dan.

Kristo­fer sä­ger ”le­ta” och Sa­ga no­sar runt en stund i lå­dan inn-

Jag tyc­ker hundar är bra för då har man lust att gå i sko­lan

an hon till slut hit­tar en pas­san­de bok som hon stolt tas­sar fram och över­läm­nar till Kristo­fer som tac­kar ge­nom att be­röm­ma och ge hen­ne en go­dis.

Hon läg­ger hu­vu­det i boken och Kristo­fer bör­jar lä­sa högt ur Pus­sel

i sko­lan som Sa­ga valt ut. – Jag gil­lar att ha hun­dar­na här för man blir glad av dem, sä­ger Kristo­fer och ger Sa­ga en bam­sek­ram.

Även för kär­leks­be­ty­gel­ser finns ett kom­man­do, näm­li­gen ”my­sa”.

Att få kra­ma, klap­pa och ke­la med Sa­ga, Bud­dy och Nel­son är vik­tigt för bar­nen.

De är al­la rö­ran­de över­ens om att de lär sig mer och pre­ste­rar bätt­re när Sa­ga är med på lek­tio­nen.

– Ti­di­ga­re vil­le jag in­te va­ra i sko­lan, i dag läng­tar jag hit. Nu tyc­ker jag näs­tan det är ro­li­ga­re att va­ra i sko­lan än hem­ma, sä­ger Gustav med ett skratt och be­rät­tar stolt att han har bli­vit bätt­re bå­de på att räk­na och lä­sa tack va­re Sa­ga.

ATT SKOLRESULTATEN för­bätt­ras över­lag skri­ver Åsa un­der på. Fle­ra av ele­ver­na, som ti­di­ga­re le­gat ef­ter med målupp­fyl­lel­sen, kom­mer att gå ut med god­känt i de fles­ta äm­nen.

– Den sto­ra skill­na­den för mig som pe­da­gog är att när jag ar­be­tar med Sa­ga har jag lät­ta­re att få ele­ver­nas upp­märk­sam­het. Hon hjäl­per till i skol­ar­be­tet men är ock­så en be­lö­ning när ele­ven kla­rat en upp­gift. Då kan de få go­sa, lä­ra hen­ne trix el­ler ba­ra gå en pro­me­nad.

När det är dags för lek­tion i svens­ka läg­ger Åsa ut ett an­tal på­sar med al­fa­be­tets al­la bok­stä­ver.

Bar­nen sät­ter sig i ring på gol­vet och på kom­man­dot ”le­ta” ro­tar Sa­ga runt i hö­gen in­nan hon till slut be­stäm­mer sig för på­sen med ett ö på. Ele­vens upp­gift är att näm­na ett sub­stan­tiv som bör­jar på bok­sta­ven ö.

Ing­en tve­kan om att bar­nen tyc­ker svens­kan är ro­li­ga­re med Sa­ga som glatt vif­tan­de på svan­sen hjäl­per till att hö­ja mo­ti­va­tio­nen i klass­rum­met.

På sam­ma sätt trä­nar man mat­te. Då får Sa­ga i stäl­let put­ta på en mjuk tär­ning med pric­kar på.

Om en elev bör­jar trött­na och vill gö­ra nå­got an­nat, har Åsa Sa­ga som ett sä­kert trumf­kort.

– När ener­gin try­ter kan jag sä­ga ”om du or­kar räk­na i fem mi­nu­ter till el­ler sit­ta still och lä­sa ett ka­pi­tel får du go­sa med Sa­ga”. Då är det inga pro­blem att få dem att job­ba på en li­ten stund till. El­ler så sä­ger jag att ef­ter den här lek­tio­nen tar vi hun­dar­na på en pro­me­nad.

Fre­dag ef­ter­mid­dag är sy­no­nymt med hund­pro­me­na­der, ett myc­ket upp­skat­tat in­slag bland ele­ver­na och som en be­lö­ning för ar­bets­vec­kan.

De som har svårt att sit­ta still blir lug­na­re när de får kom­ma ut i sko­gen och bu­sa med hun­dar­na och kanske trä­na li­te med dem.

MEN ÅSA HAR MÄRKT att pro­me­na­der­na även fyl­ler en an­nan vik­tig funk­tion.

– Det blir in­te så stelt och konst­lat att pra­ta om job­bi­ga sa­ker som det lätt blir till ex­em­pel på ett ut­veck­lings­sam­tal. När vi är ute i sko­gen och går med hun­dar­na fly­ter sam­ta­len myc­ket lät­ta­re och man kan pra­ta om svå­ra sa­ker.

En av kil­lar­na som äls­kar fre­dags­pro­me­na­der­na i sko­gen är Bry­an.

– Spe­ci­ellt när jag få gå med min ”fav­vo­hund” Sa­ga, sä­ger han.

Den aka­de­mis­ka be­näm­ning­en på Sa­ga, Bud­dy och Nel­son är ”pe­da­go­gis­ka spe­ci­al­verk­tyg” men de kan så myc­ket mer än att hjäl­pa ele­ver­na att kla­ra målupp­fyl­lel­sen.

Bar­nen har lärt dem en mas­sa trix och kons­ter ock­så, som att snur­ra runt, räc­ka vac­ker tass, öpp­na lå­dor och tän­da och släc­ka lam­por.

När jag ar­be­tar med Sa­ga får jag lät­ta­re ele­ver­nas upp­märk­sam­het

SA­GA SPRING­ER FRAM och sät­ter tas­sen på ljus­knap­pen och spon­ta­na ap­plå­der ut­bry­ter. Sa­ga svan­sar runt av lyc­ka.

–Tan­ken är in­te i förs­ta hand att de ska va­ra cir­kus­hun­dar men att de kan gö­ra kons­ter är en ex­tra bonus som verk­li­gen upp­skat­tas av bar­nen.

När ele­ver­na slu­tar i mel­lan­sta­di­et kom­mer de in­te läng­re att ha hund på sche­mat, vil­ket de tyc­ker är jät­tetrå­kigt.

– Jag ha­de öns­kat att man fick ha hund i al­la klas­ser, sä­ger An­ton.

Allt hand­lar in­te om in­lär­ning. Det finns även plats för gos och mys. Kristo­fer och Sa­ga trivs i varand­ras säll­skap.

An­ton Jo­hans­son äls­kar hundar. Här med Nel­son i knä­et.

Dags för mat­te­trä­ning! Åsa in­stru­e­rar Sa­ga att put­ta på tär­ning­en med pric­kar me­dan Nel­son och Bud­dy ser och lär. Sa­ga nju­ter av att lig­ga och lyss­na på bar­nens sa­gor. ”Ok mat­te, vad vill du att jag ska gö­ra med de här kud­dar­na?” tän­ker Nel­son.

Hen­rik Da­ni­els­son, Bry­an Lo­pez, Oscar Dal­heim tu­ras om att lä­sa för Sa­ga.

Ro­ligt i sko­lan. Att gå till sko­lan blir myc­ket ro­li­ga­re när man har hund på sche­mat. Sit­tan­de fr v: Lä­ra­ren Åsa Sparr, ele­ver­na Bry­an Lo­pez, Kristo­fer Ujuk och An­ton Jo­hans­son. Stå­en­de fr v: Oscar Dal­heim, Hen­rik Da­ni­els­son, Se­basti­an Karls­son och Gustav Edin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.