Dok­tor Li­via tar emot!

Hund - - Vård­hund -

När Ni­ke, 12, får syn på Li­via spric­ker an­sik­tet upp i ett en­da stort le­en­de.

Gläd­jen är öm­se­si­dig. Det märks att de är gam­la be­kan­ta.

Den spral­li­ga labra­dood­len spring­er fram till sin lil­la pa­ti­ent med svan­sen snur­ran­de likt en pro­pel­ler.

– När Li­via är här glöm­mer jag bort att jag har ont, sä­ger Ni­ke och bor­rar in hu­vu­det i Li­vi­as mju­ka, ul­li­ga päls.

Att vi män­ni­skor mår bra av att um­gås med hun­dar är ing­en ny­het. Jyc­kar äls­kas av så­väl ”Kalle kåk­fa­ra­re” som gam­la mor­mor på de­mens­bo­en­det.

När vi ke­lar med till ex­em­pel en chi­hu­a­hua, schä­fer el­ler schnau­zer sti­mu­le­ras ut­sönd­ring­en av krop­pens eget ”lugn och ro hor­mon”, ox­y­to­cin.

När Ni­ke Drug­ge ny­li­gen ge­nom­gick en ope­ra­tion på barn­ki­rur­gen vid Aka­de­mis­ka Barn­sjuk­hu­set i Uppsa­la fanns Li­via där och trös­ta­de hen­ne.

– När hon är här glöm­mer jag till och med bort att jag ope­re­rats, sä­ger Ni­ke och ruf­sar lek­fullt sin vän mel­lan öro­nen.

SOM PI­LOT­PA­TI­ENT i ett unikt forsk­nings­pro­jekt har Ni­ke haft för­må­nen att få träf­fa Li­via fle­ra gång­er.

Tolvå­ring­en har ba­ra gott att sä­ga om sin fyr­ben­ta kom­pis och om hon fick be­stäm­ma skul­le al­la sju­ka barn som vill få möj­lig­het att go­sa och le­ka med en hund när de är på sjuk­hus.

Li­vi­as äga­re och mat­te, barn­lä­ka­ren Ann Ed­ner, som är hu­vud­an­sva­rig för den förs­ta fy­si­o­lo­giskt ve­ten­skap­li­ga stu­di­en om hun­dar inom barn­sjuk­vår­den, nic­kar in­stäm­man­de.

– Min för­hopp­ning är att hun­den i fram­ti­den ska bli en li­ka na­tur­lig del av lek­te­ra­pin som clow­ner, sä­ger hon.

Ini­ti­alt fanns ett visst mot­stånd mot pro­jek­tet.

– En del skep­ti­ker be­fa­ra­de att Li­via skul­le över­fö­ra livs­far­lig smit­ta mel­lan pa­ti­en­ter­na, men om hun­den blir för­kyld så drab­bar det in­te oss och vice ver­sa, sä­ger Ann.

SÅ HÄR LÅNGT har re­sul­ta­ten va­rit myc­ket po­si­ti­va.

Fler ana­ly­ser kvar­står dock att gö­ra in­nan Anns dröm om hun­dar som ett kom­ple­ment inom lek­ te­ra­pin kan bli verk­lig­het.

– Syf­tet är att vi­sa att hun­dar – som hand­has en­ligt spe­ci­el­la hy­gi­enru­ti­ner – är ofar­li­ga och att de har en po­si­tiv ef­fekt på barn­pa­ti­en­ter­na, sä­ger Ann som in­nan hon bör­ja­de på Aka­de­mis­ka Barn­sjuk­hu­set var me­di­cinskt an­sva­rig på barn­hos­pi­cet Lil­la Ersta­går­den. Där ar­be­ta­de hon ock­så till­sam­mans med Li­via och kun­de se hur oer­hört be­ty­del­se­full när­va­ron av en hund var för de svårt sju­ka bar­nen, de­ras an­hö­ri­ga och för per­so­na­len.

– När bar­nen och för­äld­rar­na fick sva­ra på vad som be­tytt mest för de­ras väl­må­en­de fick Li­via högs­ta be­tyg av en ma­jo­ri­tet, vil­ket jag tyck­te var fa­sci­ne­ran­de, be­rät­tar Ann som be­stäm­de sig för att ta re­da på vad det är som fak­tiskt hän­der, rent fy­si­o­lo­giskt i krop­pen, när sju­ka barn får ke­la och le­ka med en hund.

Femtio pa­ti­en­ter, hälf­ten flic­kor och hälf­ten poj­kar i åld­rar­na 3 till 18 år in­går i stu­di­en som sjö­sat­tes i mars 2016.

Forsk­nings­tea­met be­står bland and­ra av, för­u­tom Ann och hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­ren själv, Li­via ny­li­gen fyll­da sju år, barn­sjuk­skö­ters­kan och dok­to­ran­den Ma­ria Lind­ström Nilsson, hund­in­struk­tö­ren Helena Oden­rick, eto­lo­gen Ingrid Tap­per, mi­kro­bi­o­log Eva Ta­no och do­cent Hans Grönlund, Ka­ro­lins­ka In­sti­tu­tet.

Av­sik­ten med forsk­nings­pro­jek­tet är att ta re­da på vil­ken ef­fekt hun­den har på bar­net, in­te ba­ra fy­si­o­lo­giskt utan även känslo­mäs­sigt, hur an­hö­ri­ga, per­so­nal och in­te minst bar­net självt upp­le­ver mö­tet med hun­den, och såklart hur hun­den mår i den­na si­tu­a­tion.

Stu­di­en ska ock­så för­sö­ka ta re­da på om det finns risk för bak­te­ri­eö­ver­fö­ring mel­lan hund och pa­ti­ent och om hun­den släp­per någ­ra al­lergen­mäng­der – och i så fall vil­ka ni­vå­er – ef­ter tvätt med spe­ci­alscham­po.

I en pi­lot­stu­die fö­re stu­di­estart var al­ler­gen ni­vå­er­na omät­ba­ra på Li­via ef­ter att hon tvät­tats med det scham­po som nu an­vänds i stu­di­en.

– Min öns­kan är att hun­dar kan bör­ja an­vän­das inom barn­sjuk­vår­den när vår forsk­nings­stu­die är ge­nom­förd. För­hopp­nings­vis blir det fullt möj­ligt un­der för­ut­sätt­ning att man föl­jer de hy­gi­en­ och övri­ga ru­ti­ner som vi an­vänt oss av och tes­tat i det­ta pro­jekt.

Om hun­den blir för­kyld så drab­bar det in­te oss

FÖR­BE­RE­DEL­SER­NA IN­NAN Li­via änt­li­gen kan få springa iväg och träf­fa sin kom­pis Ni­ke på­går för fullt ut­an­för Anns lil­la krypin där hen­nes fyr­ben­ta kol­le­ga har en egen säng där hon kan vila tas­sar och hu­vud mel­lan pa­ti­ent­be­sö­ken.

Hund­in­struk­tö­ren Helena Oden­rick, vars upp­gift bland an­nat är att se till att sam­ar­be­tet fun­ge­rar bra mel­lan hund och barn, tvät­

tar om­sorgs­fullt labra­dood­len med spe­ci­alscham­po samt fö­nar och bors­tar hen­ne en­ligt kons­tens al­la reg­ler. B ak­ter i o lo­gi-och al­ler­gen borst­pro­ver tas i päl­sen/ hu­den, på nos och tas­sar fö­re och ef­ter tvätt – en pro­ce­dur som upp­re­pas ef­ter var­je pa­ti­ent­kon­takt.

Men hu­vud­per­so­nen själv ser in­te ut att miss­tyc­ka. Tvärtom, av­slö­jar hen­nes nöj­da min att hon nju­ter ohäm­mat av att bli om­pyss­lad.

De unga pa­ti­en­ter­na i stu­di­en kon­trol­le­ras li­ka mi­nu­ti­öst och b ak­ter i o lo­gi pro­ver tas från­hän­der och mun.

Ing­et läm­nas åt slum­pen.

– Vi har allas ögon rik­ta­de mot oss och är ut­rus­ta­de med bå­de hängs­len och liv­rem. Det är in­te all­tid lätt att ge­nom­fö­ra ett pi­on­jär­pro­jekt, det ska gu­dar­na ve­ta. Men det är jät­te­ro­ligt och sti­mu­le­ran­de, sä­ger Ann, sam­ti­digt som Li­via glad i hå­gen hop­par ner från brit­sen för att Helena ska kun­na iklä­da hen­ne tjäns­te­täcket som ta­lar om att hon är ”Bar­nens hund i vår­den”.

SÅ FORT LI­VIA FÅR SYN på sin po­la­re Ni­ke, sjät­teklas­sa­ren som till­bring­at mer tid på sjuk­hus än vad nå­gon ung män­ni­ska ska be­hö­va, bör­jar svan­sen ro­te­ra och på kom­man­do från Helena hop­par hon blixt­snabbt upp i säng­en och läg­ger sig tätt in­till Ni­ke som över­ö­ser hen­ne med pus­sar och kra­mar.

– Li­via är en väl­digt själv­med­ve­ten hund. Hon ser sig nog själv som drott­ning­en i det här pro­jek­tet och det är hon ju ock­så, skrat­tar eto­lo­gen Ingrid Tap­per som är med för att stu­de­ra hur Li­via mår.

Så här långt finns ing­et som ty­der på att det går nå­gon nöd på ti­ken. Tvärtom.

– Hon är en väl­digt so­ci­al hund som gil­lar att gö­ra myc­ket sa­ker och hon tycks ald­rig trött­na, vil­ket är en vik­tig egen­skap hos en lek­te­ra­pi­hund ef­tersom det blir myc­ket upp­rep­ning­ar, sä­ger Ingrid.

Van­ligt­vis träffar Li­via en till två, max tre, små pa­ti­en­ter i vec­kan. Var­je be­sök får ta mel­lan en halv­tim­me och 40 mi­nu­ter och det ska gå minst 24 tim­mar mel­lan var­je pa­ti­ent­be­sök.

– Tan­ken är att be­sö­ken ska va­ra så stan­dar­di­se­ra­de som möj­ligt. Där­för bör­jar vi all­tid med att hund och barn får be­kan­ta sig med varand­ra, sä­ger Helena me­dan Ni­ke klap­par Li­vi­as mju­ka päls.

– Jag gil­lar hen­ne jät­te­myc­ket, sä­ger Ni­ke, som har två eg­na hun­dar, en fransk bull­dogg vid namn

”Dol­ly” och ”Sys­ter”, en lha­sa apso.

– De är rätt ly­di­ga men in­te alls li­ka duk­ti­ga på att gö­ra cir­kus­kons­ter som Li­via.

FLE­RA AV PA­TI­EN­TER­NA li­der av oli­ka smärt­till­stånd och har ett mot­stånd mot att rö­ra sig av räds­la för att få mer ont.

– Här är det me­ning­en att hun­den ska va­ra mo­torn som får bar­net att vil­ja ut­ma­na sig själv, sä­ger Helena som age­rar tolk mel­lan barn och hund. Men re­gis­sör är ot­ve­ty­digt bar­net.

Just i dag har Ni­ke in­te spe­ci­ellt ont och kas­tar sig glatt in i le­ken med Li­via som på hen­nes upp­ma­ning rul­lar runt, spe­lar tär­ning, trär ring­ar på en kon, läg­ger tas­sen över ögo­nen och spe­lar blyg samt sit­ter fint på bak­be­nen.

Ef­ter väl ut­fört värv be­lö­nas Li­via med ett ve­ri­ta­belt go­dis­regn.

Det är som en cir­kusshow i mi­ni­a­tyr där ap­plådås­kor­na då­nar.

Li­via och Ni­ke le­ker med den sto­ra tär­ning­en och den som får högst an­tal pric­kar flest gång­er vin­ner. Ibland vin­ner Ni­ke, ibland Li­via. I dag ha­de Li­via tu­ren på sin si­da.

Men Ni­ke häng­er in­te läpp för det. Hon klap­par och be­lö­nar sin kom­pis för att hon va­rit så duk­tig.

– Det är häf­tigt att se när bar­nen mär­ker att de kan sty­ra vad de vill att hun­den ska gö­ra, sä­ger Ann.

Var­je be­sök bör­jas och av­slu­tas med en lugn stund.

– Det är en po­äng med det upp­läg­get. Näs­ta gång hun­den kom­mer in till pa­ti­en­ten bär den med sig sam­ma käns­la som den ha­de när den läm­na­de, sä­ger Helena. Ni­kes mam­ma, Sylvia Drug­ge, kan in­te nog be­to­na hur myc­ket Li­via be­ty­der för hen­nes dot­ter, som till följd av sin sjuk­dom till­bring­ar myc­ket tid på sjuk­hus.

– Oav­sett hur ont Ni­ke än har slår det ald­rig fel, när Li­via gör en­tré spric­ker hen­nes an­sik­te upp i ett stort le­en­de. Då glöm­mer hon smär­tan åt­minsto­ne för en li­ten stund.

ANN BE­RÄT­TAR OM en ex­tremt in­bun­den flic­ka som ef­ter att hon träf­fat Li­via bör­ja­de pra­ta.

– Det är ett av många ex­em­pel på vil­ken enorm skill­nad en hund kan gö­ra och det är där­för jag är så be­sjä­lad av tan­ken på att ”lek­te­ra­pi­hun­dar” är ett vik­tigt kom­ple­ment inom lek­te­ra­pin i barn­sjuk­vår­den. Hund ska, pre­cis som lä­ke­me­del och fy­sisk trä­ning, kun­na fås på re­cept, me­nar Ann.

Som de otro­li­ga eldsjä­lar Li­via och Ann är skul­le de sä­kert kun­na job­ba 24/7 men då ha­de ris­ken va­rit över­häng­an­de att de bränt ljuset i bäg­ge än­dar.

– Det finns ing­en som tyc­ker att det är så kul att ar­be­ta som Li­via. Var­je mor­gon hop­par hon gla­de­li­gen in i bi­len, sä­ger mat­te.

Och det förs­ta hon gör när hon kom­mer hem på kväl­len är att bu­sa runt med sin dot­ter, två år gam­la Lyc­ka som ska bli as­si­stans­hund när hon blir stor.

Själv dröm­mer Li­via om att bli ”Ac­kis” förs­ta cer­ti­fi­e­ra­de lek­te­ra­pi­hund.

Och om pro­jek­tet slår väl ut är chan­sen stor att dröm­men slår in.

Hun­den ska va­ra mo­torn som får bar­net att vil­ja ut­ma­na sig själv

av KA­TA­RI­NA ARNSTAD ELM­BLAD fo­to VE­RO­NI­CA KIND­BLAD

Labra­dood­len Li­via har ett jät­te­vik­tigt jobb. Nu hop­pas hen­nes mat­te, barn­lä­ka­ren Ann Ed­ner, att hun­dar blir ett sta­digt in­slag i barn­sjuk­vår­den.

Må­b­ra-hor­mo­net ox­y­to­cin fri­görs i Ni­ke när hon klap­par Li­via.

Det är en väl­dig pro­ce­dur in­nan Li­via får bör­ja job­ba. Dusch­ning, hår­fö­ning och tass­tvätt. Hon gil­lar all om­pyss­ling.

Li­via får an­vän­da ett sär­skilt scham­po för att mi­ni­me­ra al­lergen­mäng­der­na.

Som te­ra­pi­hund får Li­via sin pa­ti­ent Ni­ke att ut­ma­na sig själv. Och så har de roligt till­sam­mans.

Jobb­stas­sen på! Det rå­der ing­en tve­kan om att Li­via är ute på upp­drag.

Till sist: gos! Var­je pass av­slu­tas med en rik­tig mysstund. Det gil­lar bå­de Ni­ke och Li­via.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.