GPS-FRI

På väg till Mo­sel­da­len ut­an gps

Husbil & Husvagn - - INNEHÅLL 7.17 - BJÖRN HOL­MER (text och fo­to)

Det ha­de reg­nat och blåst i fle­ra da­gar och trots att vi ha­de det my­sigt i vår Ca­ra­do där vi stod på vack­ra Doms­tens ställplats in­till So­fi­e­ro norr om Helsing­borg, så började vi trött­na.

Ställ­plat­sen lig­ger mag­ni­fikt in­till Öresund, men vad hjäl­per det när väd­ret var som det var. Vå­ra tan­kar började allt­mer rö­ra sig sö­derut och vi fast­na­de för Mo­sel­da­len. Ett vac­kert om­rå­de i söd­ra Tyskland som vi än­nu in­te hun­nit med att be­sö­ka.

Vindruvs­od­ling­ar som klätt­ra­de upp­för hän­fö­ran­de flod­slutt­ning­ar med små by­ar i klas­siskt snitt, ha­de vi för­stått.

VID FRUKOSTEN näs­ta mor­gon ha­de vi be­stämt oss och någ­ra tim­mar se­na­re satt vi till bords på fär­jan över sun­det på väg mot Helsin­gör.

Vi höll oss till små­vä­gar ner mot Mo­sel så myc­ket vi kun­de.

Mer spän­nan­de blev det re­dan i Kö­pen­hamn på grund av det. Väl­jer man små­vä­gar från Helsin­gör så är det fö­re­trä­des­vis kust­vä­gen som gäl­ler och då an­län­der man till Kö­pen­hamn bak­vä­gen kan man sä­ga, och för den som är det mins­ta oupp­märk­sam kan det gå som för oss.

Vi fast­na­de på väg in un­der en vi­a­dukt som var för låg och blev tvung­na att bac­ka en lång sträc­ka mot tra­fi­ken för att kun­na väl­ja en an­nan väg. Allt me­dan en stor publik stod in­till med upp­spär­ra­de ögon och höll an­dan.

Väl ute ur gran­nar­nas hu­vud­stad sat­te vi fart sö­derut igen. Den­na gång längs mo­tor­vä­gen för sä­ker­hets skull, och vips så stod vi där i kön bland, som det kän­des, en mil­jon and­ra bi­lar i sam­ma ären­de som vän­ta­de på att få kö­ra om­bord på fär­jan över till Putt­gar­den. Ett besök i ser­ve­ring­en och en tur till tax­free­bu­ti­ken fyll­de vår tid om­bord. Käns­lan av att vi var på re­san­de fot slog emot oss. Här­ligt!

HUS­BI­LEN RUL­LA­DE sö­derut längs au­to­bahn med oss spe­jan­de ef­ter av­fart num­mer 11 som skul­le ta oss till den mind­re väg 202. Av­far­ten dök upp där den skul­le så allt tyck­tes stäm­ma än­da tills vi rul­la­de in i ett sam­häl­le som het­te Hen­nigs­dorf. En titt på kar­tan och vi kun­de kon­sta­te­ra att vi ha­de kört åt fel håll vid av­far­ten. Ba­ra att vän­da.

Or­sa­ken till fel­kör­ning­en fick vi re­da på när vi kör­de till­ba­ka och pas­se­ra­de av­far­ten igen. Den skylt vi skul­le ha följt sak­na­des och där­för ha­de vi svängt ös­terut istäl­let för

Vi höll oss till små­vä­gar ner mot Mo­sel så myc­ket vi kun­de.

väs­terut. ”Vi skul­le haft en gps i al­la fall,” tyck­te Christi­ne, och jag kläm­de i med mitt van­li­ga att ”då vo­re det ju ing­en sport.”

Det skul­le vi­sa sig att det­ta in­te var sista fel­kör­ning­en på den här re­san. Au­to­bahn i Tyskland är väl­skyl­tad till skill­nad mot de mind­re vägar­na som sak­na­de skyl­tar på många stäl­len, el­ler satt upp och ned, el­ler åt fel håll.

Ställ­plat­ser­nas och cam­ping­plat­ser­nas skyl­tar dök of­ta upp ut­an för­var­ning ex­akt där man skul­le svänga av. Nå­ja, har man valt att ge sig in i små­vägs­djung­eln i Tyskland ut­an gps så har man. Och för­res­ten, gps ha­de vi ju i mo­bi­len, men den fick vi in­te att fun­ge­ra till­för­lit­ligt, så det fick bli det gam­la sät­tet. Näm­li­gen en kar­tat­las. Ba­ra att gil­la lä­get.

Ef­ter någ­ra mils ir­ran­de blev det dags att sö­ka ef­ter över­natt­ning.

Nu sök­te vi som van­ligt ställplats i förs­ta hand och hit­ta­de en så­dan in­te långt från det som såg ut att vara ett mind­re cent­rum i ett sam­häl­le som het­te Plön, men ställ­plat­sen ver­ka­de vara be­fri­ad från det mesta in­om fa­ci­li­tets­hål­let. En en­sta­ka to­a­lett som såg ut att vara en till­fäl­lig lös­ning var det en­da som fanns, vi kör­de vi­da­re och stan­na­de vid en ki­osk för att få hjälp att hit­ta till en camping vi sett på kar­tan.

Det vi­sa­de sig vara en fin och välskött camping av det stör­re sla­get. Na­tur­cam­ping­en Spit­ze­nort ha­de all tänk­bar ser­vice samt krog, bu­tik och en fin le­kan­lägg­ning för bar­nen.

Pris­mäs­sigt var den i ni­vå med vad många ställ­plat­ser kos­tar i Sve­ri­ge. Cam­ping­en låg dess­utom idyl­liskt in­till en sjö med höga häc­kar som del­vis mar­ke­ra­de cam­ping­tom­ter­na.

VI LÄM­NA­DE CAM­PING­EN

ef­ter­föl­jan­de för­mid­dag och kör­de vi­da­re sö­derut. Böl­jan­de fält och vack­ra ho­ri­son­ter. Små­stä­der med vind­lan­de kor­svir­kes­hus där bur­språ­ken form­li­gen häng­de ut över ge­nom­farts­ga­tor­na. Vi pas­se­ra­de ut­an­för Ham­burg och fort­sat­te på Au­to­bahn ett långt styc­ke in­nan vi åter sväng­de av för att kö­ra vi­da­re på mind­re vägar.

På se­na ef­ter­mid­da­gen pas­se­ra­des trak­ter­na kring Han­no­ver. Vi fort­sat­te ett par mil och sväng­de av mot en mind­re ort som he­ter Vö­h­rum. Där skul­le det lig­ga en camping en­ligt vår kar­ta som he­ter Cam­ping­platz Birken­see, vil­ket det gjor­de ock­så.

Vi rul­la­de fram mot bom­men och vi skul­le just kli­va ur för att chec­ka in då vi möt­tes av en le­en­de kvin­na som kom fa­ran­de från ing­en­stans. Vi för­kla­ra­de att vi vil­le chec­ka in och det gick så klart bra men helst med kon­tan­ter, fick vi ve­ta.

Ef­ter en stunds för­hand­lan­de släpp­tes vi än­då in av den le­en­de kvin­nan. På nå­got mys­tiskt vis såg hon till att det gick att an­vän­da kor­ten i nå­gon slags kort­lä­sa­re som stod li­te vid si­dan av och som nor­malt sett in­te ver­ka­de an­vän­das. Men okej, ba­ra det fun­ge­ra­de, tänk­te

Det blir verk­li­gen till att in­te glöm­ma kon­tan­ter när vi ir­rar runt i Tyskland fram­ö­ver.

vi. Vi lo­va­de att åter­gäl­da det­ta om vi kom för­bi i fram­ti­den, sa vi till varand­ra och till hen­ne. Att hon in­te för­stod vad vi sa märk­tes men hen­nes väl­kom­nan­de sätt var än­då tyd­ligt.

DET­TA VI­SA­DE SIG vara en av de mest trev­li­ga och ud­da cam­ping­ar vi be­sökt. Allt var upp­byggt kring en li­ten rund sjö där lång­lig­gar­na låg på de tom­ter som fanns när­mast sjö­kan­ten. Vid lång­lig­gar­plat­ser­na fanns fi­na små ter­ras­ser och bryg­gan­lägg­ning­ar, och de fles­ta ha­de byggt ut si­na vag­nar med fas­ta för­tält­s­kon­struk­tio­ner. Många ge­nu­int bygg­da i trä. Trots att sjön in­te var myc­ket stör­re än någ­ra fot­bolls­pla­ner sam­man­ta­get, ha­de de fles­ta en mind­re båt för­töjd in­till sin bryg­ga.

PÅ KVÄL­LEN TÄN­DES det upp kring de små pa­ra­di­sen i oli­ka slags triv­sam­ma be­lys­ning­ar. Och vår cam­ping­tomt var in­bäd­dad i en smär­re vindruvs­od­ling längs ena lång­sidan, vil­ket in­te gjor­de plat­sen mind­re triv­sam. Allt det­ta kun­de vi nju­ta av när vi ef­ter kvälls­ma­ten spat­se­ra­de ner till cam­ping­ens pub för att ta nå­got att dric­ka. Glatt gjor­de vi en­tré och möt­tes av sam­ma le­en­de kvin­na som chec­ka­de in oss ti­di­ga­re.

Kvin­nan stod nu bakom bar­dis­ken och lang­a­de öl till den som kun­de be­ta­la för sig. Just det ja, det ha­de vi glömt, ing­et bank­kort här hel­ler, egent­li­gen. Dock stod där nu två sto­ra öl fram­för oss och hen­nes le­en­de fick oss att för­stå att det var okej än­då.

Hopp­san, tänk­te vi, det blir verk­li­gen till att in­te glöm­ma det där med att ha kon­tan­ter när vi ir­rar runt i Tyskland fram­ö­ver. Vi sat­te oss vid bar­dis­ken och såg ut genom fönst­ret där al­la lyk­tor glim­ma­de från vag­nar­na och speg­la­des i den lil­la sjön. Allt det­ta fick vi för 21 eu­ro in­klu­si­ve al­la fa­ci­li­te­ter som kun­de öns­kas. Bil­ligt och trev­ligt. Mo­dernt och snyggt.

När vi läm­na­de cam­ping­en näst­kom­man­de för­mid­dag som pla­ne­rat, tänk­te vi att hit vil­le vi de­fi­ni­tivt igen. Vi kör­de ut genom bom­mar­na, vin­ka­de glatt till den le­en­de kvin­nan som stod in­till ut­far­ten och sat­te av på sista etap­pen sö­derut mot Mo­sel­da­len.

Ef­ter ba­ra ett få­tal fel­na­vi­ge­ring­ar den­na dag när­ma­de vi oss slut­li­gen de vack­ra om­rå­de­na kring Kob­lenz. Vi le­ta­de oss fram till ställ­plat­sen och cam­ping­en som lig­ger in­till varand­ra där flo­der­na Rhen och Mo­sel möts och där lastprå­mar och sight­see­ing­bå­tar kor­sar varand­ra om vartan­nat.

Un­der­bar plats för en ställplats och camping som dess­utom ha­de al­la de be­kväm­lig­he­ter vi kun­de öns­ka, 31 eu­ro per dygn var pri­set för en plats på cam­ping­en.

Krog och mat­af­fär låg på be­kvämt gångav­stånd från cam­ping­om­rå­det. Det var in­te långt till bro­fäs­tet som led­de över till de cen­tra­la de­lar­na av sta­den med sto­ra öpp­na plat­ser, torg, ute­ser­ve­ring­ar och bu­ti­ker. Med cy­kel nåd­des al­la de­lar av sta­den lätt och be­hän­digt. Vi kör­de in i om­rå­det och såg fram emot någ­ra da­gars skön av­kopp­ling, med ut­flyk­ter och även­tyr.

Änt­li­gen var vi fram­me vid den ef­ter­läng­ta­de slut­des­ti­na­tio­nen och kun­de be­sö­ka vin­od­lings­om­rå­de­na och allt an­nat som fanns att upp­le­va här ne­re. Det gick bra, även ut­an gps!

Trånga grän­der med ge­myt­li­ga ute­ser­ve­ring­ar.

Vi pas­se­ra­de hus med vac­kert ut­smyc­ka­de por­tar och föns­ter li­te öve­rallt

Vack­ra kor­svir­kes­hus där bloms­te­rar­range­mang och ge­myt är do­mi­ne­ran­de.

Vårt mål var Kob­lenz. En stad som är ett le­van­de cent­rum för den nor­ra de­len av Mo­sel­da­len.

med höga Cam­ping­tom­ter­na är del­vis mar­ke­ra­de

häc­kar.

Sto­ra skö­na plat­ser, torg och ute­ser­ve­ring­ar i Kob­lenz.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.