SLAGET VID GETTYSBURG

Ef­ter två år av våld­sam­ma stri­der möt­tes in­bör­des­kri­gets hu­vud­ar­mé­er på fäl­ten vid den söm­ni­ga små­sta­den Gettysburg i Penn­syl­va­nia.

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - KARL JAKOB SKARSTEIN

En lång ko­lonn av män mar­sche­ra­de norrut längs le­ri­ga lands­vä­gar. De långa ge­vä­ren de bar på skuld­ror­na vi­sa­de att de var sol­da­ter, an­nars påmin­de de mest om ett gäng lugg­slit­na bön­der. De var kläd­da i al­la möj­li­ga ny­an­ser av grått och brunt och många ha­de färg­gran­na ihoprul­la­de fil­tar släng­da över skuld­ror­na. De van­li­gas­te hu­vud­bo­na­der­na var svar­ta el­ler bru­na bred­brät­ta­de filt­hat­tar i oli­ka mo­del­ler. Över ko­lon­nen va­ja­de rö­da flag­gor med blå kryss, pryd­da med 13 vi­ta stjär­nor.

Det här var sol­da­ter­na i ge­ne­ral Ro­bert E. Le­es le­gen­da­ris­ka ”Nor­ra Vir­gi­ni­as ar­mé”. Rå­bar­ka­de ve­te­ra­ner som för­sva­rat Vir­gi­nia med stor fram­gång och vun­nit en rad strå­lan­de seg­rar mot an­tals­mäs­sigt över­lägs­na och bätt­re ut­rus­ta­de fi­en­de­hä­rar. Nu var de på väg norrut för att

USA var splitt­rat. Syd­sta­ter­nas för­sök att bry­ta sig ur uni­o­nen ha­de lett till full­ska­ligt krig mot nord­sta­ter­na. Ef­ter två år av våld­sam­ma stri­der möt­tes hu­vud­hä­rar­na på fäl­ten runt den söm­ni­ga små­sta­den Gettysburg i Penn­syl­va­nia. Här skul­le det av­gö­ras om USA skul­le be­stå som en na­tion el­ler om ut­bry­tar­sta­ter­na i syd skul­le få sin själv­stän­dig­het.

in­va­de­ra fi­en­dens ter­ri­to­ri­um och vin­na själv­stän­dig­het för Ame­ri­kas kon­fe­de­re­ra­de sta­ter, även kal­la­de syd­sta­ter­na.

Krig i in­dust­ri­ell ska­la

Det var i slu­tet av ju­ni 1863 och det amerikanska inbördeskriget ha­de ra­sat i över två år. Kri­get var ett re­sul­tat av en lång­va­rig splitt­ring mel­lan de nor­ra och söd­ra del­sta­ter­na i USA. Splitt­ring­en ha­de många or­sa­ker. Me­dan nord­sta­ter­na var på god väg in i den in­dust­ri­el­la tids­ål­dern var syd­sta­ter­na ett mer en­het­ligt jord­bruks­sam­häl­le. I norr äg­de en enorm eko­no­misk till­växt rum sam­ti­digt som be­folk­ning­en öka­de dra­ma­tiskt, del­vis på grund av in­vand­ring från Eu­ro­pa. Syd­sta­ter­na sac­ka­de ef­ter i ut­veck­ling­en. 1860 var be­folk­ning­en i syd ba­ra 9 mil­jo­ner, mot 22 mil­jo­ner i nord. Så­da­na skill­na­der led­de till allt star­ka­re in­tres­se­kon­flik­ter mel­lan nord och syd, bland an­nat om tull­sat­ser och and­ra vik­ti­ga eko­no­mis­ka frå­gor.

Men den kanske vik­ti­gas­te or­sa­ken till inbördeskriget var att 4 mil­jo­ner av syd­sta­ter­nas in­vå­na­re var sla­var av af­ri­kanskt ur­sprung. I nord­sta­ter­na ha­de sla­ve­ri för­bju­dits och här väx­te det fram en stark och fri­språ­kig an­tisla­ve­ri­rö­rel­se. För syd­sta­ter­na var sla­ve­ri­et en grund­pe­la­re i sam­hälls­struk­tu­ren och de ogil­la­de starkt att sla­ve­rimot­stån­dar­na i norr blan­da­de sig i vad de be­trak­ta­de som si­na in­re an­ge­lä­gen­he­ter. Sla­ver­i­frå­gan led­de till många all­var­li­ga politiska kon­flik­ter. Syd­stat­er­na kän­de sig allt mer pres­sa­de av sta­ter­na i norr. När den kän­de sla­ve­rimot­stån­da­ren Abra­ham Lin­coln valdes till USA:S pre­si­dent 1860 bör­ja­de syd­sta­ter­na, en ef­ter en, be­gä­ra ut­trä­de ur uni­o­nen och bil­da­de allt ef­tersom ett eget för­bund: Ame­ri­kas kon­fe­de­re­ra­de sta­ter. Pre­si­dent Lin­coln var fast be­slu­ten att be­va­ra uni­o­nen som en­het och för­kla­ra­de att ut­trä­dan­de­na var det sam­ma som upp­ror mot na­tio­nens lag­ligt val­da re­ge­ring. De förs­ta skot­ten föll den 12 april 1861 när syd­stats­trup­per öpp­na­de eld mot nord­stats­­fäst­ning­en Fort Sum­ter i hamn­bas­säng­en ut­an­för Char­leston i South Ca­ro­li­na. Lin­coln kal­la­de strax in fri­vil­li­ga för att tvinga in syd­sta­ter­na i uni­o­nen igen och inbördeskriget var ett fak­tum.

Bå­da par­ter räk­na­de med att det skul­le bli ett kort krig, men de tog fel. Det vi­sa­de sig bli myc­ket svårt att upp­nå nå­gon av­gö­ran­de se­ger på slag­fäl­tet. Det fanns fle­ra or­sa­ker till det­ta. Bå­de i nord och syd var or­ga­ni­sa­tion och tak­tik starkt in­spi­re­ra­de av Na­po­le­on­kri­gen, vil­ket många av be­fä­len lärt sig om på mi­li­tärsko­lan West Po­int. Men krig­fö­ring­en ha­de änd­rat sig myc­ket se­dan Na­po­le­ons da­gar. Vap­nen var nu myc­ket mer pre­ci­sa och långt­gå­en­de. Det van­li­gas­te ge­vä­ret var nu mus­köt­ge­vär med en ef­fek­tiv räck­vidd på 300– 600 me­ter, om­kring tre gång­er så lång räck­vidd som Na­po­le­on­kri­gar­nas mus­kö­ter. Det gav en tak­tisk för­del för den de­fen­si­va par­ten som kun­de stå stil­la och skju­ta och led­de till att fron­ta­lan­grepp ha­de mind­re chans att lyc­kas. Än­då fort­sat­te ge­ne­ra­ler­na att ge or­der om stor­sti­la­de fron­ta­lan­grepp en­ligt Na­po­le­ons möns­ter, vil­ket i stort sett ba­ra led­de till för­fär­li­ga för­lus­ter för an­fal­lar­na.

Även hä­rar­nas stor­lek och fron­ter­nas geo­gra­fis­ka ut­sträck­ning gjor­de det svårt att få nå­got av­gö­ran­de över­tag. Bå­da par­ter mo­bi­li­se­ra­de ti­digt många hund­ra­tu­sen­tals fri­vil­li­ga och när det in­te räck­te in­för­des en form av all­män värn­plikt. To­talt del­tog runt tre mil­jo­ner ame­ri­ka­ner i kri­get. Där­med fanns det of­tast till­räck­ligt med re­kry­ter för att er­sät­ta dem som föll på slag­fäl­tet, i vart fall i nord­sta­ter­na. Den bre­da mo­bi­li­se­ring­en gjor­de ock­så att par­ter­na kun­de skic­ka fle­ra ar­mé­er i fält, så de kun­de stri­da sam­ti­digt på fle­ra oli­ka frontav­snitt. In­dust­ri­el­la fram­steg, i förs­ta hand järn­vä­gen, gjor­de det möj­ligt att ut­rus­ta och för­sör­ja de sto­ra hä­rar­na vid fron­ten. Det här var krig i in­dust­ri­ell ska­la.

Den per­fek­te gent­le­man­nen

Ro­bert E. Lee var 56 år gam­mal 1863. En eng­elsk of­fi­cer på be­sök be­skrev ho­nom som: ”Lång, bredax­lad, väl­byggd, […] hans fram­to­ning är höv­lig och myc­ket vär­dig. Han är på al­la sätt den per­fek­te gent­le­man­nen […] Han har van­ligt­vis på sig en lång grå rock, en hög svart filt­hatt och blå byx­or ned­stuck­na i de höga Wel­ling­ton­stöv­lar­na. Jag såg ho­nom ald­rig bä­ra va­pen och det en­da syn­li­ga teck­net på hans mi­li­tä­ra rang var tre stjär­nor på kra­gen”.

När inbördeskriget bröt ut var Lee kanske den mest re­spek­te­ra­de of­fi­ce­ren i he­la USA:S här. Han ha­de bland an­nat ut­märkt sig som en in­tel­li­gent och plikt­tro­gen stabsof­fi­cer un­der USA:S krig mot Mex­i­ko 1846– 48. Det var na­tur­ligt att Lin­colns krigs­mi­nis­ter er­bjöd ho­nom ställ­ning­en som

"BAKOM LE­ES HÖVLIGA OCH RESERVERADE FASAD DOLDE SIG EN OSEDVANLIGT AGGRESSIV HÄRFÖRARE. LE­ES VARUMÄRKE VAR ATT ANFALLA MED STOR KRAFT MOT SVA­GA PUNKTER I FI­EN­DENS POSITIONER."

över­be­fäl­ha­va­re över nord­stats­hä­ren. Men Lee kom från syd­sta­ten Vir­gi­nia och vil­le in­te stri­da mot si­na eg­na. Han sök­te av­sked och an­mäl­de sig för tjänst i hem­sta­ten. Här blev han först be­fäl­ha­va­re i ber­gen i väst­ra Vir­gi­nia. Fält­tå­get där slu­ta­de i ne­der­lag för Lee och syd­sta­ter­na. Många ifrå­ga­sat­te Le­es för­må­ga som ge­ne­ral.

Le­es chans till re­vansch kom i slu­tet av ju­ni 1862 när en stor nord­stats­här stod ut­an­för syd­sta­ter­nas hu­vud­stad Rich­mond. Även om hans här var be­tyd­ligt mind­re än fi­en­dens sat­te Lee igång en dris­tig of­fen­siv som skräm­de nord­sta­ter­nas ge­ne­ra­ler till re­trätt. Han fram­stod nu som Rich­monds räd­da­re. Men Lee var in­te den som vi­la­de på si­na lag­rar. Snart led­de han si­na trup­per mot norr och vann en ny stor se­ger all­de­les ut­an­för Washing­ton. Så kor­sa­de han flo­den Po­to­mac­och in­va­de­ra­de nord­sta­ten Ma­ry­land. In­va­sio­nen blev kort­va­rig, för Lee mås­te vän­da till­ba­ka till Vir­gi­nia ef­ter att ha li­dit ne­der­lag i det blodiga slaget vid An­ti­e­tam, där nord­stats­hä­ren var näs­tan dub­belt så stor som hans egen. Än­då var det få som tviv­la­de på Lee som ge­ne­ral nu.

I de­cem­ber 1862 vann Lee en ny stor se­ger vid Fre­de­ricks­burg i Vir­gi­nia. Han följ­de upp det i maj 1863 med sin dit­tills mest im­po­ne­ran­de tri­umf då han med 60 000 man full­stän­digt ut­ma­nö­vre­ra­de och be­seg­ra­de 120 000 nord­stats­sol­da­ter i slaget vid Chan­cel­lors­vil­le.

Lee tyck­te nu att ti­den var mo­gen för att för­sö­ka in­va­de­ra nord­sta­ter­na på nytt. Han kun­de se fle­ra för­de­lar med en så­dan stra­te­gi. Lands­byg­den i Vir­gi­nia var full­stän­digt ut­ar­mad ef­ter att sol­da­ter från bå­da si­dor un­der två år ge­nom­sökt går­dar­na ef­ter allt ät­bart. Lee vil­le ge Vir­gi­ni­as bön­der li­te fred ge­nom att flyt­ta kri­get norrut till nord­sta­ter­na Ma­ry­land och Penn­syl­va­nia. I de sta­ter­na var går­dar­na i myc­ket mind­re grad be­rör­da av kri­get och Le­es sol­da­ter kun­de räk­na med att hit­ta rik­ligt med mat där.

Lee hop­pa­des ock­så att en se­ger i nord­sta­ter­na skul­le kun­na le­da till att eu­ro­pe­is­ka stor­mak­ter som Frank­ri­ke och Stor­bri­tan­ni­en skul­le er­kän­na syd­stats­kon­fe­de­ra­tio­nen som en su­ve­rän na­tion och ge mi­li­tär hjälp.

Men Le­es hu­vud­mål var ef­ter allt att dö­ma att få slut på he­la kri­get ge­nom att för­or­sa­ka nord­sta­ter­na ett för­kros­san­de ne­der­lag på de­ras eget ter­ri­to­ri­um och på så sätt tvinga Lin­colns re­ge­ring att slu­ta fred. Lee vil­le sat­sa allt på ett en­da stort slag som Na­po­le­on gjort.

Bakom Le­es hövliga och reserverade fasad dolde sig en osedvanligt aggressiv härförare. Le­es varumärke var att anfalla med stor kraft mot sva­ga punkter i fi­en­dens positioner. Of­ta led­de de här an­fal­len till fruk­tans­vär­da för­lus­ter bland hans eg­na trup­per. Ing­en an­nan ar­mé ha­de li­ka sto­ra pro­cen­tu­el­la för­lus­ter på slag­fäl­tet som Le­es ”Nor­ra Vir­gi­ni­as ar­mé”. Men Lee kän­de att en så­dan aggressiv tak­tik var nöd­vän­dig för att kom­pen­se­ra för fi­en­dens an­tals­mäs­si­ga över­läg­sen­het och hans star­ka plikt­käns­la drev ho­nom till att gö­ra allt han kun­de för att vin­na kri­get.

Sam­ti­digt kän­de han ett enormt an­svar för si­na män och det tyng­de ho­nom att han för­or­sa­ka­de dem så myc­ket li­dan­de och död. Det var del­vis hop­pet om att be­spa­ra si­na män mer li­dan­de ge­nom att tvinga fram ett snabbt av­gö­ran­de som fick ho­nom att sät­ta kurs norrut i ju­ni 1863.

Blåroc­kar­na

Nord­sta­ter­nas hu­vud­ar­mé, ”Po­to­macar­mén”, var in­bör­des­kri­gets bäst ut­rus­ta­de och kanske ock­så bäst trä­na­de ar­mé. Än­då ha­de den li­dit det ena svi­dan­de ne­der­la­get ef­ter det and­ra. Den mest up­pen­ba­ra or­sa­ken till det­ta var att dess ge­ne­ra­ler så långt ha­de ut­klas­sats av ge­ne­ral Lee. Nord­stats­ge­ne­ra­ler­na ha­de va­rit för­sik­ti­ga, tve­kan­de och om­ständ­li­ga i si­na ma­növ­rar, vil­ket de blev hårt straf­fa­de för när Lee slog till med si­na plöts­li­ga of­fen­si­ver.

En ef­ter en fick Po­to­macar­méns be­fäl spar­ken ef­ter att ha miss­lyc­kats med att be­seg­ra Le­es syd­stats­här. Den sis­te av dem var Jo­seph Hoo­ker som mås­te av­gå me­dan Lee var på marsch norrut.

Hoo­kers er­sät­ta­re var Ge­or­ge Gor­don Meade, en 47 år gam­mal kar­riärsol­dat från Penn­syl­va­nia. Meade var en typ som gjor­de li­tet vä­sen av sig och han var för­hål­lan­de­vis okänd bland sol­da­ter­na i Po­to­macar­mén, bort­sett från dem som till­hör­de av­del­ning­ar han själv va­rit be­fäl för. Han ha­de sti­git jämnt och sta­digt i gra­der­na ge­nom att vi­sa ett so­litt le­dar­skap i strid men det var många som ifrå­ga­sat­te om han ha­de det som kräv­des för att kun­na gö­ra upp med Lee.

Han var lång och ma­ger, grå­hå­rig och höll på att bli skal­lig. Han an­vän­de små stålin­fat­ta­de glas­ö­gon som in­te kun­de döl­ja de mör­ka på­sar­na un­der ögo­nen. Hans sätt var van­ligt­vis still­samt och till­ba­kadra­get men han kun­de ock­så va­ra sträng, bis­ter och gans­ka ir­ri­ta­bel. Hans ra­se­ri­an­fall var be­ryk­ta­de.

När Meade över­tog som Po­to­macar­méns över­be­fäl­ha­va­re var fält­tå­get i full gång. Det förs­ta han mås­te gö­ra var att sät­ta sig in i var hans oli­ka av­del­ning­ar be­fann sig och för­sö­ka få en över­blick över den stra­te­gis­ka si­tu­a­tio­nen. Han ha­de in­te myc­ket tid, för syd­stats­trup­per­na var re­dan långt in­ne i hans egen hemstat Penn­syl­va­nia me­dan Po­to­macar­mén fort­fa­ran­de be­fann sig i söd­ra Ma­ry­land, runt sta­den Fre­de­rick.

Le­es trup­per ha­de kor­sat gräns­flo­den Po­to­mac un­ge­fär 13 mil nord­väst om Washing­ton och fort­satt rakt norrut ge­nom Ma­ry­land och in i Penn­syl­va­nia, väl skyd­da­de av bergs­ked­jan South Mountain. I Penn­syl­va­nia spridde Lee ut si­na 75 000 man över ett stort om­rå­de me­dan de sam­la­de in för­nö­den­he­ter i den­na ri­ka och bör­di­ga nord­stat. Le­es plan var att sam­la si­na styr­kor så snart han fick be­sked om att Po­to­macar­mén när­ma­de sig och se­dan hit­ta en god an­led­ning till att ut­käm­pa ett slag.

Meade ha­de 90 000 man un­der sitt be­fäl men trod­de att han var an­tals­mäs­sigt un­der­läg­sen, för un­der­rät­tel­se­rap­por­ter­na över­drev Le­es styr­ka och upp­skat­ta­de att han ha­de över 110 000 man. Än­då lät in­te Meade sig skräm­mas. Han var fast be­slu­ten att ta upp kam­pen med syd­stats­hä­ren i Penn­syl­va­nia. I ett brev till sin fru skrev Meade: ”Jag ska gå rakt emot dem och se till att det­ta blir av­gjort på det ena el­ler and­ra sät­tet”.

Snart var långa ko­lon­ner med blå­kläd­da nord­stats­sol­da­ter på marsch norrut mot Penn­syl­va­nia. I mot­sats till si­na mot­stån­da­re var de för det mesta gans­ka en­het­ligt uni­for­me­ra­de med mörk­blå roc­kar och ljus­blå byx­or. På hu­vu­det ha­de de fles­ta blå kep­sar – en slags skärm­mös­sor – med svart skärm. De ha­de ock­så fått stan­dar­di­se­ra­de ryggsäc­kar ut­de­la­de. De­ras va­pen var myn­nings­lad­da­de ge­vär och ba­jo­net­ter av sam­ma typ som syd­stats­sol­da­ter­na an­vän­de. Över ko­lon­ner­na va­ja­de USA:S ”stars and stri­pes” si­da vid si­da med del­stats­flag­gor­na, som of­tast var del­sta­tens va­pen­sköld mot mörk­blå bak­grund.

”Det var ex­tremt varmt och vägar­na var dam­mi­ga. När vi gjor­de halt var män­nen så ut­slit­na att de kas­ta­de sig ner på si­na fil­tar ut­an att or­ka ko­ka kaf­fe el­ler äta an­nat än någ­ra bi­tar kex och rå skin­ka”, be­rät­ta­de andrelöjt­nant Wil­li­am Loch­ren från Min­ne­so­tas 1:a in­fan­te­ri­re­ge­men­te.

"SKUL­LE SYD­STATS­GE­NE­RA­LEN FORT­SÄT­TA ÖSTERUT MOT DELSTATSHUVUDSTADEN HARRISBURG EL­LER SKUL­LE HAN SVÄNGA SÖ­DERUT I RIKT­NING MOT BALTIMORE OCH WASHING­TON? MEADE MÅS­TE VA­RA FÖR­BE­REDD PÅ AL­LA EVENTUALITETER OCH SPRIDDE DÄRFÖR SI­NA KÅRER ÖVER EN BRED FRONT."

Loch­ren, som var född i Lux­em­burg, var en av många eu­ro­pe­is­ka in­vand­ra­re i nord­stats­hä­ren. I Min­ne­so­tas 1:a fanns bå­de tys­kar, frans­män, schwei­za­re, ir­län­da­re, svens­kar, dans­kar och norr­män. Näst ef­ter tys­kar­na (runt 100 styc­ken) ut­gjor­de svens­kar­na och norr­män­nen de störs­ta in­vand­rarin­sla­gen i re­ge­men­tet. Runt 30 nors­ka in­vand­ra­re tjänst­gjor­de i Min­ne­so­tas 1:a un­der kri­get. Un­ge­fär hälf­ten av dem var med re­ge­men­tet un­der mar­schen mot Penn­syl­va­nia. Även fle­ra and­ra nord­stats­re­ge­men­ten ha­de nors­ka in­slag, i förs­ta hand de från Wiscon­sin.

Bå­de nord­sta­ter­na och syd­sta­ter­na de­la­de in si­na sol­da­ter i re­ge­men­ten. Re­ge­men­te­na vär­va­des av del­stats­myn­dig­he­ter­na och fick num­mer en­ligt den följd de upp­rät­ta­des. De fick då namn som Michi­gans 24:e el­ler New Yorks 147:e. På papp­ret skul­le ett re­ge­men­te be­stå av över 1 000 man men i verk­lig­he­ten led­de sjuk­dom, för­lus­ter på slag­fäl­tet och de­ser­te­ring till att de säl­lan kun­de mönst­ra mer än 500. Det hän­de of­ta att re­ge­men­ten gick i strid med knappt 200 sol­da­ter un­der fa­nor­na.

I sto­ra drag följ­de bå­da par­ter ett or­ga­ni­sa­ti­ons­möns­ter in­spi­re­rat av Na­po­le­ons ar­mé. Van­ligt­vis sam­la­des mel­lan tre och sex re­ge­men­ten i en bri­gad, två till fy­ra bri­ga­der ut­gjor­de en di­vi­sion och två el­ler fle­ra di­vi­sio­ner en ar­mékår. Po­to­macar­mén be­stod av sju ar­mékå­rer.

På kväl­len den 30 ju­ni var Me­a­des trup­per på väg in i Penn­syl­va­nia. Ut­i­från rap­por­ter ha­de Meade skaf­fat sig ett in­tryck av i vil­ket om­rå­de Le­es här be­fann sig men han viss­te in­te sä­kert var hu­vud­styr­kan var el­ler vart Lee ha­de tänkt sig. Skul­le syd­stats­ge­ne­ra­len fort­sät­ta österut mot delstatshuvudstaden Harrisburg el­ler skul­le han svänga sö­derut i rikt­ning mot Baltimore och Washing­ton? Meade mås­te va­ra för­be­redd på al­la eventualiteter och spridde därför ut si­na kårer över en bred front.

Skor­na i Gettysburg

Ge­ne­ral Lee var be­kym­rad. Hans här var sår­bar när den var ut­spridd över sto­ra de­lar av Penn­syl­va­nia. Dess­utom sak­na­de han in­for­ma­tion om var fi­en­dens här be­fann sig. Ge­ne­ral Stu­art, be­fäl över Le­es ka­val­le­ri, var van­ligt­vis en mäs­ta­re på att hål­la Lee ori­en­te­rad om fi­en­dens rö­rel­ser, men Stu­art ha­de in­te kom­mit till­ba­ka från sitt upp­drag.

När fält­tå­get star­ta­de ha­de Lee skic­kat iväg Stu­art och sto­ra de­lar av ka­val­le­ri­et bakom fi­en­dens lin­jer. Bå­da ha­de räk­nat med att Stu­art skul­le vän­da till­ba­ka i tid för att ut­fö­ra si­na vik­ti­ga re­kog­no­sce­rings­upp­drag un­der in­va­sio­nen av Penn­syl­va­nia. Men Stu­art lät sig tro­ligt­vis ri­vas med av dröm­mar

om glo­ri­ö­sa brag­der och kom för långt bort från res­ten av Le­es ar­mé. När han skul­le vän­da till­ba­ka var vägen spär­rad av Po­to­macar­méns marsch­ko­lon­ner. Stu­art val­de då att ri­da norr- och österut i ett för­sök att kom­ma runt fi­en­dens här helt. Men det tog tid och un­der ti­den ha­de han ing­en kon­takt med Lee.

I Stu­arts från­va­ro var Lee ove­tan­de om att Po­to­macar­mén i full fart var på väg norrut un­der sin nya över­be­fäl­ha­va­re. Det fick han först re­da på när en spi­on an­mäl­de sig i hans hög­kvar­ter nat­ten till den 29 ju­ni. Spi­o­nen kun­de be­rät­ta att han ha­de sett Po­to­macar­mén runt Fre­de­rick i Ma­ry­land, ba­ra någ­ra få dags­mar­scher bort. Lee in­såg strax att det var dags att sam­la hä­ren och för­be­re­da sig på slag. Han skic­ka­de ut en rad or­der som sat­te syd­stats­trup­per­na i rö­rel­se i rikt­ning mot den lil­la sta­den Gettysburg. Men det skul­le ta än­nu ett par da­gar in­nan al­la nåd­de fram. Un­der ti­den var de oli­ka av­del­ning­ar­na myc­ket sår­ba­ra om de skul­le träf­fa på en sam­lad Po­to­macar­mé.

Gettysburg låg pre­cis norr om grän­sen mel­lan Ma­ry­land och Penn­syl­va­nia. Vid en förs­ta an­blick var det in­te myc­ket som skil­de den från and­ra amerikanska små­stä­der. Den ha­de 2 500 in­vå­na­re, ett col­lege, en präst­sko­la, ett par ban­ker, någ­ra värds­hus och li­te små­in­du­stri som i förs­ta hand pro­du­ce­ra­de vag­nar och skor. Runt sta­den låg öpp­na äng­ar, åk­rar, frukt­od­ling­ar och någ­ra lå­ga, del­vis skogs­kläd­da, höj­der. In­te myc­ket tyd­de på att det­ta fred­li­ga sam­häl­le skul­le få nå­gon sär­skild mi­li­tär be­ty­del­se.

Men än­då fanns det fle­ra fak­to­rer som skul­le bi­dra till att Gettysburg blev skå­de­plats för det mest be­röm­da slaget i Ame­ri­kas histo­ria. För det förs­ta var det en vik­tig väg­knut­punkt, in­te mind­re än tio vägar möt­tes här. För det and­ra kun­de de lå­ga höj­der­na ut­gö­ra go­da för­svars­ställ­ning­ar. Dess­utom skul­le även skor­na som till­ver­ka­des här vi­sa sig få mi­li­tär be­ty­del­se.

Många av sol­da­ter­na i ge­ne­ral Hen­ry Het­hs syd­stats­di­vi­sion ha­de sli­tit ut si­na skor och mås­te mar­sche­ra i stort sett bar­fo­ta. När Heth fick hö­ra att det fanns skor i Gettysburg vil­le han mar­sche­ra dit för att skaf­fa skor till de bar­fo­ta­de. Han fick tillå­tel­se från sin över­ord­na­de men om han träf­fa­de på stör­re fi­en­de­styr­kor i Gettysburg skul­le han dra sig till­ba­ka, för Lee öns­ka­de in­te dras in i någ­ra stör­re slag in­nan he­la hä­ren var sam­lad.

Ti­digt om mor­go­nen den 1 ju­li mar­sche­ra­de Het­hs sol­da­ter mot Gettysburg från väst. De var un­ge­fär 7 500 man för­de­la­de på 4 bri­ga­der. Det reg­na­de lätt un­der morgon­tim­mar­na men väd­ret klar­na­de upp allt ef­tersom och det skul­le kom­ma att bli en varm som­mar­dag.

Ett slag som in­te var pla­ne­rat

Tre kilo­me­ter ut­an­för Gettysburg fick Het­hs syd­stats­sol­da­ter syn på en grupp ryt­ta­re ett styc­ke fram­för sig. Reg­net be­grän­sa­de sik­ten och gjor­de det svårt att av­gö­ra om ryt­tar­na till­hör­de fi­en­den men den skar­pa smäl­len från ett ge­vär sking­ra­de snabbt al­la tvi­vel. Het­hs män bör­ja­de strax bil­da skyt­te­lin­jer och gö­ra sig re­do för strid.

Heth trod­de in­te att han stod fram­för in­fan­te­ris­ter från Po­to­macar­mén, ut­an an­ting­en ka­val­le­ri el­ler lo­kal mi­lis, som van­ligt­vis var säm­re ut­rus­ta­de och mind­re stånd­ak­ti­ga än er­far­na in­fan­te­ris­ter. Han räk­na­de därför med att snabbt kun­na få dem åt si­dan och le­da si­na män in i Gettysburg.

Heth ha­de rätt i att det var ka­val­le­ris­ter han stött på men han tog fel när han trod­de det skul­le bli lätt att ja­ga bort dem. Nord­statska­val­le­ris­ter­na till­hör­de ge­ne­ral John Bu­fords di­vi­sion och Bu­ford ha­de in­te tänkt ge sig ut­an strid. Han ha­de re­kog­no­sce­rat Get­tys­bur­gom­rå­det och tyck­te att nord­stats­hä­ren bor­de ut­nytt­ja de go­da för­svars­ställ­ning­ar­na på höj­der­na runt sta­den. Därför vil­le han för­sö­ka för­drö­ja Het­hs fram­marsch så länge som möj­ligt för att ge Po­to­macar­mén tid att nå Gettysburg fö­re Le­es di­vi­sio­ner.

Nord­statska­val­le­ris­ter­na var be­väp­na­de med kar­bi­ner, ett slags ge­vär som var kor­ta­re

och lät­ta­re än syd­stats­in­fan­te­ris­ter­nas mus­kö­ter. De ha­de kor­ta­re räck­vidd och säm­re träff­sä­ker­het men ha­de för­de­lar som väl väg­de upp. Kar­bi­ner­na var bak­lad­da­de, vil­ket gjor­de att det gick for­ta­re att lad­da dem än mus­kö­ter­na som var myn­nings­lad­da­de. Med en bak­lad­dad kar­bin kun­de man av­fy­ra 5 till 8 skott i mi­nu­ten, mot 2 till 3 med en mus­köt. En kar­bin var dess­utom lätt att lad­da när man låg i be­täck­ning. För att lad­da en mus­köt mås­te man bi­ta av en pap­pers­hyl­sa som in­ne­höll bå­de krut och ku­la. Så häll­de man ner kru­tet i lop­pet och tryck­te där­ef­ter ku­lan på plats med laddsta­ken. Den här om­ständ­li­ga pro­ce­du­ren bor­de helst ut­fö­ras stå­en­de. Till sist mås­te man läg­ga en tänd­hatt un­der ha­nen som tänd­sats.

Bu­fords män spred ut sig i tun­na skyt­te­lin­jer för att täc­ka en bred front. De var un­ge­fär 1 200 man mot 3 500 syd­stats­in­fan­te­ris­ter i de två förs­ta av Het­hs bri­ga­der. Och res­ten av Het­hs di­vi­sion var in­te långt bor­ta.

Nord­statska­val­le­ris­ter­na stred till fots. Var fjär­de man läm­na­des kvar som häst­vakt, vil­ket in­ne­bar att ba­ra 900 man var till­gäng­li­ga i front­lin­jen. Bu­ford var full­stän­digt klar över att hans ka­val­le­ris­ter in­te skul­le kun­na stå emot Het­hs di­vi­sion sär­skilt länge men han viss­te ock­så att om han kla­ra­de att vin­na ett par tim­mar kun­de det va­ra nog för att Po­to­macar­méns förs­ta kår skul­le hin­na fram till slag­fäl­tet i tid för att stop­pa Heth ut­an­för Gettysburg.

Bu­fords ka­val­le­ris­ter tog skydd bakom träd, gärds­går­dar och ste­nar och fy­ra­de av. Kar­bin­skot­ten knatt­ra­de oupp­hör­ligt från äng­ar och sko­gar. Även om myc­ket få skott träf­fa­de, ef­tersom det för det mesta sköts på långt håll, var den kraf­ti­ga eld­giv­ning­en nog för att Het­hs män skul­le ryc­ka fram med stor för­sik­tig­het. Än­då pres­sa­des nord­statska­val­le­ris­ter­nas främ­re skyt­te­lin­je snart bak­åt. Bu­ford skic­ka­de för­stärk­ning­ar för att hål­la en höjd kal­lad Herr’s Ridge, 3 kilo­me­ter väs­ter om Gettysburg. Här hård­na­de ka­val­le­ris­ter­nas mot­stånd och Heth såg sig tving­ad att ge or­der om att bil­da slag­lin­jer för att ge fram­ryck­ning­en ex­tra tyngd. Det här var en tidskrä­van­de

ma­nö­ver – pre­cis vad Bu­ford hop­pats upp­nå.

När Het­hs slag­lin­jer var kla­ra fort­sat­te fram­ryck­ning­en. Nord­statska­val­le­ris­ter­na för­drevs lätt från Herr’s Ridge och drog sig till­ba­ka ner­ö­ver den sva­ga slutt­ning­en mot en li­ten flod kal­lad Wil­loug­h­by Run. Het­hs ar­til­le­ri, 20 ka­no­ner, rul­la­des nu fram på ås­kam­men och bör­ja­de fy­ra av mot Bu­fords ställ­ning­ar på näs­ta höjd, Mcp­her­son’s Ridge, 2 kilo­me­ter från Gettysburg. Bu­ford ha­de ba­ra 6 ka­no­ner att sva­ra med men hans ar­til­le­ris­ter käm­pa­de tap­pert mot över­mak­ten. Det våld­sam­ma då­net från ka­no­ner­na blan­da­de sig med knatt­ret från ge­vä­ren. Tjoc­ka moln av vit krut­rök väl­de upp me­dan mor­gon­so­len bröt sig ige­nom sky­ar­na.

Ka­no­ner­nas dju­pa dån kun­de hö­ras många kilo­me­ter bort och be­rät­ta­de för tu­sen­tals sol­da­ter, på väg mot Gettysburg, att ett slag på­gick. De kom från al­la håll, långa ko­lon­ner av män med ge­vär på skuld­ror­na, blåroc­kar­na i Po­to­macar­mén från syd och ost, Le­es syd­stats­sol­da­ter från väst och nord.

I ut­gångs­ske­det ha­de var­ken Lee el­ler Meade pla­ne­rat att ut­käm­pa ett slag vid Gettysburg den här da­gen. Be­slu­tet att in­le­da stri­der­na togs av de­ras nå­got över­tän­da un­der­ord­na­de: Heth, som in­te stan­na­de i tid när han möt­te mot­stånd väs­ter om Gettysburg, hans mot­stån­da­re Bu­ford, som var fast be­slu­ten att ge

Heth mot­stånd så länge som möj­ligt och ge­ne­ral John F. Reynolds, be­fäl över Po­to­mac­ar­méns förs­ta kår, som be­slu­ta­de sig för att stöt­ta Bu­ford och hål­la Get­tys­burg till var­je pris.

Och när stri­der­na var igång blev allt fler av­del­ning­ar in­drag­na, an­ting­en som en följd av för­fråg­ning­ar om för­stärk­ning­ar el­ler för att de hör­de lju­den av ka­no­ner­na och för­stod att det fanns be­hov för dem. Väg­nä­tet som sam­la­des i Gettysburg sörj­de ock­så för att av­del­ning­ar­na lätt slus­sa­des in i den lil­la sta­den.

Järn­bri­ga­dens strid

De förs­ta nord­stats­in­fan­te­ris­ter­na som an­län­de på slag­fäl­tet var en di­vi­sion på li­te un­der 4 000 man från ge­ne­ral Reynolds förs­ta kår. Den ena di­vi­sio­nens två bri­ga­der var känt som ”The Iron Bri­ga­de”, ett smek­namn de fått ef­ter en ena­stå­en­de tap­per in­sats i ett ti­di­ga­re slag. Tre av Järn­bri­ga­dens fem re­ge­men­ten kom från Wiscon­sin och ha­de någ­ra få nors­ka invand­ra­re i le­den, an­tag­li­gen mel­lan 20 och 30 to­talt.

Järn­bri­ga­den när­ma­de sig Bu­fords för­svars­lin­je på höj­den Mcp­her­son’s Ridge i sista mi­nu­ten. Ka­val­le­ris­ter­nas mot­stånd höll på att bry­ta ihop un­der pres­sen från Het­hs syd­stats­bri­ga­der.

Sol­da­ter­na i Järn­bri­ga­den kas­ta­de ifrån sig ryggsäc­kar och and­ra sa­ker som kun­de hind­ra dem i strid. Någ­ra lad­da­de ge­vä­ren i full fart men många hann in­te lad­da in­nan de fick or­der om att ryc­ka fram i språng­marsch och mås­te därför in­le­da stri­den med tom­ma ge­vär. Men de fick åt­minsto­ne på ba­jo­net­ter. Så stor­ma­de de över fäl­ten mot en li­ten skog som täck­te höj­den pre­cis sö­der om hu­sen på Mcp­her­sons gård. Ge­ne­ral Reynolds satt på sin sto­ra svar­ta häst i skogs­bry­net och såg Järn­bri­ga­dens män pas­se­ra in mel­lan trä­den. ”Fram­åt män! Fram­åt, för Guds skull och driv ut de där män­ni­skor­na ur sko­gen!” ro­pa­de han ef­ter dem.

Het­hs män höll på att för­dri­va de sista ka­val­le­ris­ter­na ur sko­gen när det förs­ta av Järn­bri­ga­dens re­ge­men­ten syn­tes över ås­kam­men, knappt 40 me­ter bort. En lång, mörk slaglinje som gnistrade av blanka ba­jo­net­ter. Syd­stats­sol­da­ter­na avfyrade strax en gevärssalva. På det kor­ta avståndet ha­de det en gruvlig verkan. Bortemot en fjär­de­del av nordstatsregementets män träffades och läng­re bak träf­fa­de en av kulorna ge­ne­ral Reynolds i nacken då han vän­de på hu­vu­det för att speja ef­ter för­stärk­ning­ar. Ge­ne­ra­len gled ner från häs­ten och blev lig­gan­de liv­lös i grä­set. Den högst ran­ka­de nord­stats­ge­ne­ra­len på slag­fäl­tet var död.

Men veteranerna i Järn­bri­ga­den vek in­te till­ba­ka. De blev stå­en­de mel­lan trä­den på ås­kam­men och lad­da­de och sköt i full fart. Så snart de and­ra Järn­bri­gads­re­ge­men­te­na var i po­si­tion gick de till an­grepp över ås­kam­men och ner­för slutt­ning­en mot Wil­loug­h­by Run. De möt­tes av skott­sal­vor som fäll­de många av dem men de stan­na­de in­te. Syd­stats­sol­da­ter­na pres­sa­des ihop i dal­gång­en där många tving­a­des över­läm­na sig, där­ibland en ge­ne­ral. Res­ten flyd­de. Järn­bri­ga­den ha­de vun­nit en ny stor tri­umf men det ha­de kostat. Hund­ra­tals dö­da­de el­ler så­ra­de blåroc­kar låg ströd­da där bri­ga­den ryckt fram.

Sam­ti­digt ra­sa­de stri­der­na ock­så på de öpp­na fäl­ten norr om Mcp­her­sons gård. Här lyc­ka­des Het­hs syd­stats­trup­per ja­ga bort tre nord­stats­re­ge­men­ten från New York och Penn­syl­va­nia och ho­ta­de över­man­na he­la nord­stats­ställ­ning­en på Mcp­her­sons Ridge. Då gick två and­ra New York-re­ge­men­ten till mot­an­fall till­sam­mans med ett Wiscons­in­re­ge­men­te från Järn­bri­ga­den. Mot­an­fal­let kom så plöts­ligt att det över­rump­la­de de se­ger­vis­sa syd­stats­sol­da­ter­na och ett par hund­ra av dem skars av och togs till fånga. De and­ra drog sig till­ba­ka i all hast.

Nu blev det en pa­us i stri­der­na längs Mcp­her­sons Ridge. Heth om­grup­pe­ra­de si­na bri­ga­der och över­väg­de näs­ta drag. Un­der ti­den kom res­ten av Po­to­macar­méns förs­ta kår och in­tog po­si­tion på höj­der­na väs­ter om Gettysburg.

Bar­lows höjd

Blåroc­kar­na ha­de skaf­fat sig ett and­rum på Mcp­her­sons Ridge men nu när­ma­de sig ett nytt hot från norr: En di­vi­sion på 7 800 man från ge­ne­ral Ewells syd­stats­kår. Att den här di­vi­sio­nen hän­del­se­vis kom från norr gav den

"EN LÅNG, MÖRK SLAGLINJE SOM GNISTRADE AV BLANKA BA­JO­NET­TER. SYD­STATS­SOL­DA­TER­NA AVFYRADE STRAX EN GEVÄRSSALVA. PÅ DET KOR­TA AVSTÅNDET HA­DE DET EN GRUVLIG VERKAN. BORTEMOT EN FJÄR­DE­DEL AV NORDSTATSREGEMENTETS MÄN TRÄFFADES OCH LÄNG­RE BAK TRÄF­FA­DE EN AV KULORNA GE­NE­RAL REYNOLDS I NACKEN DÅ HAN VÄN­DE PÅ HU­VU­DET FÖR ATT SPEJA EF­TER FÖR­STÄRK­NING­AR."

"BRED OCH RAK­RYG­GAD I SA­DELN RED HAN RUNT PÅ ÅSEN OCH EL­DA­DE UPP SOL­DA­TER­NA MED SIN KRAF­TI­GA STÄM­MA. DE SOM SLÄNT­RAT UN­DAN EL­LER IN­TE LYD­DE OR­DER ÖGON­BLICK­LI­GEN FICK FART PÅ SIG EF­TER ATT HA FÅTT EN DOS AV HANS IM­PO­NE­RAN­DE RE­GIS­TER AV SVOR­DO­MAR."

en gyl­le­ne möj­lig­het att anfalla för­sva­rar­na av Mcp­her­sons Ridge i flan­ken och bak­i­från. Men Ewell sö­la­de och blåroc­kar­na fick tid att för­be­re­da sig.

När Ewells bri­ga­der slut­li­gen an­föll var de­ras fram­ryck­ning fum­lig och då­ligt ko­or­di­ne­rad. Nord­stats­re­ge­men­te­na dolde sig bakom någ­ra sten­gärds­går­dar i kan­ten av en skog och av­fy­ran­de över­ras­kan­de sal­vor på nä­ra håll. Ett par av Ewells bri­ga­der upp­lös­tes prak­tiskt ta­get ef­ter att ha mist hund­ra­tals män in­om lop­pet av någ­ra få mi­nu­ter fram­för sten­gärds­går­dar­na.

Än­nu en syd­stats­of­fen­siv var stop­pad men fle­ra syd­stats­di­vi­sio­ner var på väg. Ge­ne­ral Ear­lys di­vi­sion med Ewells kår kom från nord­ost. Här var land­ska­pet för det mesta platt och öp­pet ut­an långa höj­der el­ler sko­gar som kun­de ut­gö­ra na­tur­li­ga för­svars­ställ­ning­ar. Ear­ly ha­de där­med näs­tan öp­pet spår mot Gettysburg. Om Ear­ly kun­de in­ta sta­den skul­le det in­ne­bä­ra ka­ta­strof för Po­to­macar­méns förs­ta kår, som skul­le va­ra prak­tiskt ta­get om­ring­ad med Heth fram­för och Ear­ly bakom sig.

Men in­nan Ear­ly var nä­ra nog för att anfalla mar­sche­ra­de en ny nord­stats­kår in i Gettysburg sö­der­i­från. Det här var ge­ne­ral Ho­wards 11:e kår, li­te över 9 000 man, un­ge­fär hälf­ten av dem var tys­ka in­vand­ra­re. Tys­kar­na ha­de fått ett oför­tjänt ryk­te om sig att va­ra fe­ga och opå­lit­li­ga sol­da­ter ef­ter att ha dri­vits på flykt i slaget vid Chan­cel­lors­vil­le två må­na­der ti­di­ga­re. I själ­va ver­ket var det in­te de tysk­föd­da sol­da­ter­nas di­sci­plin el­ler strids­vil­ja som var pro­ble­met ut­an bris­tan­de skick­lig­het hos de­ras ge­ne­ra­ler, i förs­ta hand kår­che­fen, den ame­ri­kansk­föd­de Ho­ward, som ha­de pla­ce­rat dem i en hopp­lös si­tu­a­tion vid Chan­cel­lors­vil­le.

Nu skic­ka­de Ho­ward två av si­na små di­vi­sio­ner – ba­ra 6 000 man – för att hål­la en två kilo­me­ter lång för­svars­lin­je på de plat­ta mar­ker­na norr om Gettysburg. Sin tred­je di­vi­sion pla­ce­ra­de Ho­ward i re­serv på en ås kal­lad Ce­me­te­ry Hill, sö­der om sta­den.

Till att bör­ja med möt­te 11:e kå­ren li­tet mot­stånd. Ba­ra en av Ewells bri­ga­der för­sök­te halv­hjär­tat hind­ra Ho­wards män från att in­ta si­na positioner. Längst väs­terut i Ho­wards för­svars­lin­je in­tog Il­li­no­is 82:a re­ge­men­te po­si­tion för att stöt­ta ett bat­te­ri med ka­no­ner. Det här re­ge­men­tet be­stod i hu­vud­sak av tys­kar men ha­de ock­så ett kom­pa­ni med skan­di­na­ver från Chi­ca­go, de fles­ta av dem norr­män. Skan­di­na­ver­na led­des av löjt­nant

Christi­an Erentz Erik­sen från Ber­gen. Den svens­ke of­fi­ce­ren Måns Ols­son Lind­bergh som tjänst­gjor­de vid ett an­nat kom­pa­ni i sam­ma re­ge­men­te be­skrev hur stri­den bör­ja­de:

”Ut­kom­na på nor­ra si­den af sta­den ut­bred­de sig ge­nast wår korps på öpp­na fäl­tet […] fi­en­dens bom­ber och ku­lar sur­ra­de kring öro­nen. […] Re­bel­ler­na [syd­stats­sol­da­ter­na] som trod­de sig hafwa att gö­ra med nya [oer­far­na] trup­per, mar­sche­ra­de med hög­bu­ret hufwud emot oss, hop­pan­des att med en el­ler twen­ne sal­fwor ja­ga oss på flyk­ten. […] På tem­li­gen långt afstånd gå­fwo de oss förs­ta sal­wan, de de­ri­ge­nom upp­kom­na luc­kor­na i wå­ra le­der fyll­des ögon­blick­li­gen och de så­ra­de bort­för­des ge­nast, allt un­der ord­ning och lugn. Wi ryck­tet när­ma­re och först nu igen­kän­de re­bel­ler­na si­na gam­la be­kan­ta från Vir­gi­nia […] De­ras förs­ta li­nie upp­re­fwo wi full­kom­ligt; de som ic­ke räd­da­de sig ge­nom flyk­ten ble­fwo ned­gjor­de el­ler till­fång­a­tag­na.”

Stri­den svens­ken be­skrev var tro­ligt­vis en mind­re drabb­ning mel­lan för­trup­per­na, för Il­li­no­is 82:a del­tog in­te i någ­ra stör­re stri­der i den här fa­sen av slaget. 11:e kå­ren fick det re­la­tivt sett lätt me­dan den po­si­tio­ne­ra­de sig på fäl­ten norr om sta­den. Och till att bör­ja med ha­de Ho­wards män få pro­blem med att hål­la ställ­ning­en.

Men allt ef­tersom bör­ja­de Ho­wards lin­je ty­na bort. En av Ho­wards di­vi­sions­be­fäl, ame­ri­kansk­föd­de Fran­cis Bar­low, ha­de på eget ini­ti­a­tiv ryckt fram för att in­ta ställ­ning på en li­ten höjd som han me­na­de var en bra för­svars­po­si­tion. Pro­ble­met var ba­ra att den här oauk­to­ri­se­ra­de fram­ryck­ning­en sträck­te ut 11:e kå­rens re­dan allt­för tun­na lin­je än­nu läng­re. Ge­ne­ral Bar­lows 2 500 man blev stå­en­de myc­ket utsatta i sin framskjutna po­si­tion, näs­tan ut­an stöd på flankerna. Och nu gick ge­ne­ral Ear­lys sto­ra syd­stats­di­vi­sion – över 5 000 man – till an­fall från nord­ost, rakt mot Bar­lows po­si­tion.

Ear­lys ve­te­ra­ner an­föll över en bred front. En bri­gad med fem re­ge­men­ten från Ge­or­gia led­de an. Först kor­sa­de Ge­or­gi­a­sol­da­ter­na en ve­teå­ker, se­dan va­da­de de över en li­ten flod vid fo­ten av höj­den, ba­na­de sig väg ge­nom skog och snår längs flod­ban­ken, ja­ga­de Bar­lows främ­re skyt­te­lin­je och fort­sat­te upp mot slutt­ning­en mot top­pen av åsen där Bar­low sta­tio­ne­rat fy­ra ka­no­ner.

"GE­NE­RAL BAR­LOWS 2 500 MAN BLEV STÅ­EN­DE MYC­KET UTSATTA I SIN FRAMSKJUTNA PO­SI­TION, NÄS­TAN UT­AN STÖD PÅ FLANKERNA. OCH NU GICK GE­NE­RAL EAR­LYS STO­RA SYD­STATS­DI­VI­SION – ÖVER 5 000 MAN – TILL AN­FALL FRÅN NORD­OST, RAKT MOT BAR­LOWS PO­SI­TION."

Penn­syl­va­ni­as 153:e re­ge­men­te för­sök­te stop­pa Ge­or­gi­a­sol­da­ter­na, men fång­a­des i en för­fär­lig kors­eld när Ge­or­gi­a­sol­da­ter­na över­lap­pa­de de­ras front på bå­da flan­ker. Blåroc­kar­na från Penn­syl­va­nia sköts ner i sto­ra an­tal och de över­le­van­de bör­ja­de dra sig till­ba­ka. Även un­der re­trät­ten träff­ades många av Ge­or­gi­a­sol­da­ter­nas ku­lor. Penn­syl­va­ni­a­re­ge­men­tet ha­de bör­jat med li­te un­der 500 man. Av des­sa dö­da­des 33, 101 ska­da­des och 80 till­fång­a­togs.

Med in­fan­te­ri­stö­det i full re­trätt fann ar­til­le­ris­ter­na det bäst att rädda si­na ka­no­ner me­dan det fanns tid. De tunga pjä­ser­na häk­ta­des för häs­tar­na och drogs bort i all hast.

Ge­ne­ral Bar­low red in bland si­na sol­da­ter och för­sök­te hej­da re­trät­ten men till ing­en nyt­ta. Han ha­de pla­ce­rat sin di­vi­sion i en ställ­ning som den omöj­ligt kun­de hål­la. Med ens träffades den unge ge­ne­ra­len av en ku­la i si­dan. Han steg av häs­ten och för­sök­te kom­ma i sä­ker­het men seg­na­de snart ner på grund av chock och blod­för­lust. Hjälp­lös blev han lig­gan­de på mar­ken me­dan hans män flyd­de för­bi.

Ett par nord­stats­re­ge­men­ten för­sök­te gå till motan­grepp när Ear­lys Ge­or­gi­a­sol­da­ter höll på att nå top­pen av höj­den. Men även de ham­na­de i en gruvlig kors­eld och de­ras an­fall stop­pa­des snabbt. Det ena – Con­necticuts 17:e – flyd­de pre­cis när hu­vu­det på de­ras re­ge­ments­be­fäl splitt­ra­des av en ar­til­le­ri­pro­jek­til.

Väs­ter om höj­den käm­pa­de tre and­ra av Bar­lows re­ge­men­ten de­spe­rat mot över­mak­ten. En av nord­stats­sol­da­ter­na be­rät­ta­de att de fre­ne­tiskt bet av pap­pers­ hyl­sor­na och lad­da­de ge­vä­ren me­dan syd­stats­sol­da­ter­na när­ma­de sig snabbt från al­la håll. Han kom ock­så ihåg det öron­be­dö­van­de lar­met, den tjoc­ka krut­rö­ken och de skar­pa luk­ter­na. Han kun­de knappt se män­nen vid si­dan av sig. Och he­la ti­den föll allt fler blå­kläd­da ner på mar­ken.

Bar­lows di­vi­sion bröt samman och ström­ma­de till­ba­ka mot Gettysburg. Den and­ra av Ho­wards di­vi­sio­ner på sta­dens nor­ra si­da gjor­de någ­ra för­tviv­la­de för­sök att stop­pa Ear­lys an­fall men upp­nåd­de in­te myc­ket mer än att öka för­lust­siff­ror­na.

En­ligt fle­ra med­lem­mar av Il­li­no­is 82:a var det här re­ge­men­tet ett av de sista att läm­na slag­fäl­tet norr om Gettysburg. Ber­gensa­ren Erik­sen och hans skan­di­na­vis­ka kom­pa­ni ska ha ut­märkt sig med ett sta­bilt och di­sci­pli­ne­rat upp­fö­ran­de. Men in­te hel­ler Eriksens kom­pa­ni kla­ra­de sig ut­an för­lus­ter. 20 år gam­le Iver Even­sen från Sta­vang­er blev död­ligt så­rad. Bland kom­pa­ni­ets öv­ri­ga ska­da­de var ser­geant Ole K. Hal­vor­sen från Ber­gen och en an­nan norr­man vid namn Gottschalk Ol­son. Hal­vor H. Ol­son (med för­äld­rar från Tinn i Te­le­mark) och Sy­ver Rasmus­sen från Christi­a­nia (Oslo) togs till fånga.

Lee tar kom­man­dot

Me­dan Ear­ly gjor­de sig klar för att anfalla Ho­wards lin­jer norr om Gettysburg an­län­de ge­ne­ral Lee till slag­fäl­tet väs­ter om Mcp­her­sons Ridge. In­led­nings­vis var Lee miss­nöjd med att Heth och Ewell ha­de dra­gits in i ett slag även om han ha­de gett dem tyd­lig or­der om att vän­ta tills hä­ren var sam­lad. Men allt ef­tersom in­såg Lee att till­fäl­lig­he­ter­na ha­de gett ho­nom en strå­lan­de möj­lig­het. Heth ha­de nu fått stöd av en an­nan syd­stats­di­vi­sion från väst och Ewell ha­de fle­ra bri­ga­der kla­ra för an­fall norr­i­från. Till­sam­mans kun­de de kros­sa nord­stats­styr­kor­na i Gettysburg. Lee gav si­na di­vi­sio­ner or­der om att anfalla längs he­la lin­jen. To­talt ha­de han nu runt 24 000 man på slag­fäl­tet mot mind­re än 19 000 nord­stats­sol­da­ter från 1:a och 11:e kå­ren.

Ti­digt på ef­ter­mid­da­gen, un­der ste­kan­de sol, ryck­te Het­hs di­vi­sion fram på nytt,

"IN­NE I STA­DEN RÅDDE FULLT KA­OS. RUNT 10 000 SOL­DA­TER FRÅN FÖRS­TA OCH ELFTE KÅ­REN FÖR­SÖK­TE PRESSA SIG IGE­NOM DE TRÅNGA STADSGATORNA SAM­TI­DIGT. DISCIPLINEN HÖLL PÅ ATT FULL­STÄN­DIGT BRY­TA SAMMAN, DE FLES­TA NORD­STATS­SOL­DA­TER TÄNKTE NU BA­RA PÅ ATT RÄDDA SITT EGET SKINN."

an­för­da av två bri­ga­der som än­nu in­te va­rit i strid. På Mcp­her­son’s Ridge vän­ta­de Järn­bri­ga­den och and­ra av­del­ning­ar från nord­stats­hä­rens förs­ta kår. Det blev en hård och seg strid med sto­ra för­lus­ter på bå­da si­dor. I syd­stats­re­ge­men­tet North Ca­ro­li­nas 26:e – det störs­ta i Le­es ar­mé med över 800 man – dö­da­des minst 80 och 500 ska­da­des un­der stri­den med Järn­bri­ga­den i sko­gen sö­der om Mcp­her­sons gård. And­ra re­ge­men­ten ha­de lik­nan­de för­lust­siff­ror.

Stri­den i sko­gen var ett vär­me­dall­ran­de in­fer­no, för in­ne mel­lan trä­den för­stärk­tes som­mar­vär­men av den stin­na luf­ten och kropps­vär­men från al­la de stri­dan­de. En syd­stats­sol­dat be­rät­ta­de att det blev svårt att lad­da ge­vä­ren ef­tersom svet­ten som stri­la­de från de­ras hän­der gjor­de laddsta­kar­na av järn glat­ta och ha­la.

1:a kå­ren ha­de haft bätt­re med tid än 11:e kå­ren för att för­be­re­da si­na ställ­ning­ar. Dess­utom var höj­der­na väs­ter om Gettysburg lät­ta­re att för­sva­ra än de öpp­na fäl­ten norr om sta­den. Därför blev stri­den jäm­na­re här och de an­fal­lan­de syd­stats­trup­per­na led oer­hör­da för­lus­ter.

Med god hjälp från en av Ewells syd­stats­bri­ga­der som an­föll från norr kun­de Het­hs män till slut dri­va bort

Järn­bri­ga­den och and­ra nord­stats­av­del­ning­ar från Mcp­her­son’s Ridge. Men nord­stats­sol­da­ter­na fort­sat­te stri­den på näs­ta höjd, Se­mi­na­ry Ridge, ba­ra någ­ra hund­ra me­ter läng­re österut.

Het­hs skad­skjut­na di­vi­sion kom ing­en vart mot ställ­ning­ar­na på Se­mi­na­ry Ridge och en an­nan syd­stats­di­vi­sion mås­te över­ta an­fal­let från väst. Den här di­vi­sio­nen blev ock­så hårt åt­gång­en i den våld­sam­ma eld­giv­ning­en från blåroc­kar­na på Se­mi­na­ry Ridge och för en stund gick an­fal­let i stå. En of­fi­cer i Järn­bri­ga­den rap­por­te­ra­de att ge­värs­sal­vor­na från hans re­ge­men­te fäll­de syd­stats­sol­da­ter­na ”som lie ge­nom gräs”.

Men för­sva­ret av höj­den skul­le in­te va­ra myc­ket läng­re. Den nor­ra än­den av lin­jen an­fölls från tre håll av Ewells bri­ga­der och höll på att bry­ta samman. Sam­ti­digt bör­ja­de and­ra syd­stats­styr­kor kom­ma runt ställ­ning­ens söd­ra si­da. Och bakom sig kun­de män­nen från 1:a kå­ren se 11:e kå­ren i full re­trätt ge­nom Gettysburg med Ear­lys trup­per hack i häl. In­om kort skul­le 1:a kå­ren va­ra om­ring­ad. En snabb re­trätt var det en­da som kun­de rädda kå­ren från att bli tillin­tet­gjord.

Snart ström­ma­de blåroc­kar­na ner­för slutt­ning­en från Se­mi­na­ry Ridge och in mot Gettysburg. Någ­ra re­ge­men­ten för­sök­te hål­la sig sam­la­de och få till ett nå­gorlun­da kon­trol­le­rat till­ba­ka­tåg me­dan and­ra ha­de upp­lösts i lö­sa floc­kar av män som flyd­de för li­vet. Syd­stats­sol­da­ter­na pres­sa­de på från al­la kan­ter och för­sök­te skä­ra av re­trätt­möj­lig­he­ter­na. Fle­ra gång­er ut­sat­tes de fly­en­de blåroc­kar­na för en död­lig kors­eld. Järn­bri­ga­den var en av av­del­ning­ar­na som led sto­ra för­lus­ter un­der re­trät­ten ge­nom Gettysburg.

In­ne i sta­den rådde fullt ka­os. Runt 10 000 sol­da­ter från 1:a och 11:e kå­ren för­sök­te pressa sig ige­nom de trånga stadsgatorna sam­ti­digt. Disciplinen höll på att full­stän­digt bry­ta samman, de fles­ta nord­stats­sol­da­ter tänkte nu ba­ra på att rädda sitt eget skinn. Syd­stats­trup­per­na ha­de re­dan bör­jat tränga in i sta­den och fy­ra­de av mot de sam­man­pres­sa­de mas­sor­na av fly­en­de blåroc­kar.

Någ­ra av sta­dens in­vå­na­re ha­de sökt tillflykt i si­na källare. Ge­nom källarfönstren fick de vettskrämda åse hur kri­get plöts­ligt utkämpades rakt ut­an­för de­ras dörr. De hör­de gevärssalvor på nä­ra håll och såg ku­lor smälla in i husväggar så flisor och murbruk sprutade. Av och till de­to­ne­ra­de ar­til­le­ri­gra­na­ter mot husta­ken med våld­sam­ma brak och tak­sten och takrän­nor flög i al­la rikt­ning­ar.

En ton­årspoj­ke be­rät­ta­de att han såg en nord­stats­sol­dat springa ner­för ga­tan med någ­ra syd­stats­sol­da­ter bakom sig. Den fly­en­de sol­da­ten ha­de up­pen­bar­li­gen inga pla­ner på att stri­da mer, men han vil­le in­te över­läm­na sig. Han för­sök­te ba­ra kom­ma un­dan. En av för­föl­jar­na ro­pa­de: ”Skjut ho­nom! Skjut ho­nom!” Ett ge­värs­skott small och nord­stats­sol­da­ten föll död ner rakt ut­an­för hu­set där ton­å­ring­en bod­de.

Trots för­vir­ring­en och skott­sal­vor­na från för­föl­jar­na kla­ra­de mer­par­ten av nord­stats­sol­da­ter­na att ta sig le­van­de ge­nom ga­tor­na och upp på åsen Ce­me­te­ry Hill pre­cis sö­der om sta­den. Här för­sök­te nord­stats­ge­ne­ra­ler­na eta­ble­ra en för­svars­ställ­ning.

Många av re­ge­men­te­na som sam­lat sig på åsen var sorg­ligt re­du­ce­ra­de ef­ter da­gens stri­der. Järn­bri­ga­den kun­de till ex­em­pel ba­ra mönst­ra runt 600 av

"NÅG­RA AV STA­DENS IN­VÅ­NA­RE HA­DE SÖKT TILLFLYKT I SI­NA KÄLLARE. GE­NOM KÄLLARFÖNSTREN FICK DE VETTSKRÄMDA ÅSE HUR KRI­GET PLÖTS­LIGT UTKÄMPADES RAKT UT­AN­FÖR DE­RAS DÖRR. DE HÖR­DE GEVÄRSSALVOR PÅ NÄ­RA HÅLL OCH SÅG KU­LOR SMÄLLA IN I HUSVÄGGAR SÅ FLISOR OCH MURBRUK SPRUTADE."

de över 1 800 som va­rit på plats i le­den när slaget in­led­des. Bland Järn­bri­ga­dens fall­na fanns den nors­ke in­vand­ra­ren Pe­ter M. Ole­son. Fle­ra and­ra norr­män var ska­da­de: Samu­el El­li­ot (Svend Hel­lick­sen (El­ling­sen?) från Hal­ling­dal), Ole Strand (från Val­dres), Pe­ter A. Ever­son (ba­ra 17 år gam­mal) och Ole Gun­der­son. En ber­gensa­re som var re­gi­stre­rad un­der det un­der­li­ga nam­net Lou­is Tam­son togs till fånga.

Blåroc­kar­na på åsen

Så långt ha­de Le­es syd­stats­sol­da­ter seg­rat vid Gettysburg. Blåroc­kar­na var driv­na på flykt längs he­la front­lin­jen. Le­es se­ger­svit fort­sat­te och den slut­li­ga segern, den som skul­le av­gö­ra kri­get och ge syd­sta­ter­na de­ras själv­stän­dig­het, tyck­tes nä­ra.

Men slaget var in­te över. På Ce­me­te­ry Hill var nord­stats­ge­ne­ra­ler­na myc­ket upp­tag­na med att po­si­tio­ne­ra si­na trup­per och gju­ta nytt mod i de slag­na trup­per­na. Ar­be­tet led­des av ge­ne­ral Win­fi­eld Scott Han­cock som ny­li­gen an­länt till slag­fäl­tet för att över­ta be­fä­let en­ligt en or­der från ge­ne­ral Meade. 39 år gam­le Han­cock var som skapt för upp­gif­ten. Han var lång, bred­byggd och form­li­gen osa­de av själv­til­lit och na­tur­lig auk­to­ri­tet. Bred och rak­ryg­gad i sa­deln red han runt på åsen och el­da­de upp sol­da­ter­na med sin kraf­ti­ga stäm­ma. De som slänt­rat un­dan el­ler in­te lyd­de or­der ögon­blick­li­gen fick fart på sig ef­ter att ha fått en dos av hans im­po­ne­ran­de re­gis­ter av svor­do­mar.

Sam­ti­digt, på den and­ra si­dan av Gettysburg, in­såg Lee att Ce­me­te­ry Hill bor­de er­öv­ras för att hans se­ger skul­le full­kom­nas. Det var fort­fa­ran­de ett par tim­mar till av dags­ljus. Pro­ble­met var ba­ra att ve­ta vil­ka trup­per han skul­le an­vän­da. Ewells di­vi­sio­ner höll på att oc­ku­pe­ra Gettysburg och var när­mast Ce­me­te­ry Hill men Ewell vil­le in­te anfalla åsen. Han an­såg att hans sol­da­ter var för slit­na ef­ter da­gens stra­pat­ser. Lä­get var än­nu vär­re med Het­hs di­vi­sion och de and­ra trup­per­na som mist tu­sen­tals män i stri­der­na mot 1:a kå­ren väs­ter om sta­den. And­ra di­vi­sio­ner var till­gäng­li­ga men det tog tid att få dem i po­si­tion och Lee val­de att be­hål­la en av dem i re­serv.

Vär­de­full tid gick till spil­lo me­dan Lee och hans ge­ne­ra­ler ut­vär­de­ra­de oli­ka pla­ner. Lee un­der­lät att sty­ra, det en­da han gjor­de var att skic­ka föl­jan­de or­der till Ewell: ”An­fall, om för­hål­lan­de­na är de rät­ta”. Or­dern bor­de kanske va­rit kla­ra­re for­mu­le­rad för Ewell tve­ka­de och an­fal­let blev ald­rig av. Se­dan den gång­en har många histo­ri­ker häv­dat att Ewell här kas­ta­de bort en gyl­le­ne möj­lig­het att ge nord­stats­hä­ren nå­da­stö­ten men ny­a­re forsk­ning an­ty­der att Lee mås­te bä­ra den stör­re de­len av skul­den för att an­fal­let på Ce­me­te­ry Hill in­te ge­nom­för­des. Det är dess­utom långt ifrån sä­kert att syd­stats­trup­per­na skul­le ha kla­rat att stor­ma en så stark ställ­ning sent på ef­ter­mid­da­gen den 1 ju­li.

Mot kväl­len bör­ja­de fle­ra nord­stats­trup­per an­län­da till Ce­me­te­ry Hill, där­ibland två he­la ar­mékå­rer och fler var på väg. Sent på nat­ten red ge­ne­ral Meade per­son­li­gen upp på åsen och tog be­fäl över si­na styr­kor. Han kon­fe­re­ra­de med si­na ge­ne­ra­ler och be­stäm­de att ställ­ning­en skul­le hål­las till näs­ta dag. USA:S fram­tid skul­le av­gö­ras här.

I lju­set från en klar full­må­ne marsch­era­de långa ko­lon­ner mot slag­fäl­tet. Bå­da par­ter mot­tog sto­ra för­stärk­ning­ar och un­der näs­ta dag skul­le hä­rar­na va­ra sam­la­de vid Gettysburg: runt 65 000 syd­stats­sol­da­ter mot 86 000 nord­stats­sol­da­ter.

Ve­teå­kern och Per­si­ko­od­ling­en

På mor­go­nen den 2 ju­li gjor­de hä­rar­na sig kla­ra för att fort­sät­ta slaget men för­be­re­del­ser­na tog tid och so­len steg högt på him­len ut­an att någ­ra stör­re sam­man­stöt­ning­ar in­träf­fa­de.

Meade pla­ce­ra­de si­na kårer i en kom­pakt för­svars­po­si­tion längs höj­der­na sö­der om Gettysburg. Lin­jen ha­de form av en enorm fis­kek­rok där spet­sen var fäst vid en ste­nig skogs­klädd ås kal­lad Culp’s Hill, bå­gen gick runt Ce­me­te­ry Hill och skaf­tet var dra­get sö­derut längs den lå­ga ås­ryg­gen Ce­me­te­ry Ridge. Vid lin­jens söd­ra än­de, Me­a­des vänst­ra flank, låg två skogs­kläd­da åsar kal­la­de Litt­le Round Top och Big Round Top. Meade ha­de inga pla­ner på att anfalla. Han vil­le hål­la ställ­ning­en och vän­ta på fi­en­dens an­grepp.

Ef­ter fram­gång­en da­gen in­nan var Lee fast be­slu­ten att fort­sät­ta an­fal­len. Po­to­macar­mén skul­le kros­sas en gång för al­la. Men Lee ha­de sto­ra pro­blem med att sät­ta igång si­na an­falls­pla­ner. Ge­ne­ral Stu­art och mer­par­ten av ka­val­le­ri­et ha­de fort­fa­ran­de in­te dykt upp och ut­an dem var det svårt att ge­nom­fö­ra en or­dent­lig re­kog­no­sce­ring av ter­räng­en och fi­en­dens ställ­ning­ar. Dess­utom höll Le­es mest be­trod­da ge­ne­ral, Ja­mes Longstre­et, in­te med om Le­es of­fen­si­va tak­tik. Longstre­et vil­le helst mar­sche­ra sö­derut, runt Po­to­macar­mén, och in­ta en för­svars­po­si­tion mel­lan den och Washing­ton för att på så sätt tvinga Meade att anfalla syd­stats­hä­ren. När Lee av­vi­sa­de det­ta blev Longstre­et myc­ket miss­nöjd och upp­träd­de pas­sivt och oin­spi­re­rat.

Le­es plan var att Longstre­ets kår, som in­te va­rit i el­den da­gen in­nan, skul­le mar­sche­ra i en sväng mot sö­der och anfalla Me­a­des vänst­ra flank pre­cis norr om Litt­le Round Top. Ef­ter att Longstre­ets an­fall dra­git till sig Me­a­des re­ser­ver skul­le Ewell anfalla från mot­satt si­da, mot Culp’s Hill och Ce­me­te­ry Hill. Om an­fal­len lyc­ka­des skul­le de kros­sa Po­to­macar­mén i en knip­tångs­ma­nö­ver.

Longstre­et an­vän­de lång tid på att kom­ma i po­si­tion. Det be­rod­de del­vis på pro­blem med att hit­ta en marsch­rutt som in­te kun­de ses av fi­en­dens ut­kiks­post på Litt­le Round Top. Longstre­ets bris­tan­de en­tu­si­asm för Le­es an­falls­plan bi­drog in­te hel­ler till att få upp far­ten.

När Longstre­ets di­vi­sio­ner när­ma­de sig de pla­ne­ra­de ut­gångs­po­si­tio­ner­na för an­fal­let fick de sig en obe­hag­lig över­rask­ning. En hel nord­stats­kår ha­de ryckt fram från Ce­me­te­ry Ridge och in­ta­git ställ­ning på en höjd med en per­si­ko­od­ling. Det led­de till att Longstre­ets män mås­te mar­sche­ra en om­väg och änd­ra an­falls­pla­nen.

Nord­stats­kå­ren i och runt per­si­ko­od­ling­en var Po­to­macar­méns 3:e kår, un­der ge­ne­ral Dan Sick­les be­fäl. Han var en så kal­lad ”po­li­tisk ge­ne­ral”, en po­li­ti­ker ut­an mi­li­tär ut­bild­ning el­ler er­fa­ren­het som ha­de upp­nått hög mi­li­tär rang på grund av sitt politiska in­fly­tan­de. Sick­les var myc­ket självs­vål­dig och en­ligt egen upp­fatt­ning en myc­ket duk­tig ge­ne­ral.

När Meade gav ho­nom or­der om att pla­ce­ra 3:e kå­ren längs Ce­me­te­ry Ridge tyck­te in­te Sick­les om po­si­tio­nen. I det här om­rå­det plat­ta­des Ce­me­te­ry Ridge ut och för­svann näs­tan helt nä­ra fo­ten av Litt­le Round Top. Fram­för sin ställ­ning såg Sick­les höj­den med per­si­ko­od­ling­en un­ge­fär en kilo­me­ter väs­terut. Han me­na­de att det såg ut som en långt bätt­re ställ­ning för hans ka­no­ner och ut­an att ge be­sked till Meade flyt­ta­de han fram he­la sin kår och in­tog po­si­tion på bå­da si­dor om per­si­ko­od­ling­en. Den här oauk­to­ri­se­ra­de fram­ryck­ning­en ska­pa­de en sår­bar ut­bukt­ning i nord­stats­lin­jen och sträck­te ut Sick­les lin­jer så att han in­te läng­re ha­de trup­per för att täc­ka Litt­le Round Top.

Kloc­kan fy­ra på ef­ter­mid­da­gen var Longstre­ets syd­stats­di­vi­sio­ner slut­li­gen kla­ra för an­fall. De väll­de fram med våld­sam kraft över en två kilo­me­ter bred front och i någ­ra av kri­gets hår­das­te stri­der drev de Sick­les kår till­ba­ka mot Ce­me­te­ry Ridge.

Små styc­ken av jord­bruks­mark och ut­mark som ti­di­ga­re ba­ra ha­de haft be­ty­del­se för de lo­ka­la bön­der­na blev ef­ter den här da­gen be­röm­da na­tio­nellt på grund av al­la män som dog här: The Pe­ach Or­chard (Per­si­ko­od­ling­en), The Wheat­fi­eld (Ve­teå­kern) och en hög med sto­ra sten­block kal­lat De­vil’s Den (Djä­vu­lens hå­la).

Syd­stats­sol­da­ter­na stor­ma­de De­vil’s Den ef­ter blodiga när­stri­der och var nä­ra att ta den obe­va­ka­de åsen Litt­le Round Top där de­ras ka­no­ner skul­le kun­na be­skju­ta nord­stats­lin­jer­na på Ce­me­te­ry Ridge sid­le­des och gö­ra Me­a­des ställ­ning ohåll­bar. Men till sist in­tog en nord­stats­bri­gad ställ­ning på åsen och kla­ra­de pre­cis att hål­la stånd mot syd­stats­trup­per­nas våld­sam­ma an­fall.

Läng­re norrut böl­ja­de stri­den fram och till­ba­ka ge­nom Ve­teå­kern. Par­ter­na byt­tes av i att ha över­ta­get allt ef­tersom de skic­ka­de in för­stärk­ning­ar. Hund­ra­tals föll mel­lan ve­te­ax­en och tu­sen­tals ska­da­des.

Så skic­ka­de Longstre­et en bri­gad Mis­sis­sip­pi­re­ge­men­ten rakt mot Sick­les utsatta po­si­tion i Per­si­ko­od­ling­en. Män­nen från Mis­sis­sip­pi ut­stöt­te ”The Re­bel Yell” – syd­stats­sol­da­ter­nas gäl­la strids­rop – me­dan de stor­ma­de mot Per­si­ko­od­ling­en med fäll­da ba­jo­net­ter. Nord­stats­sol­da­ter­na kun­de in­te stå emot den här plöts­li­ga storm­ning­en och snart ström­ma­de Longstre­ets män tri­um­fe­ran­de in bland per­si­ko­trä­den. Blåroc­kar­na flyd­de hals över hu­vud.

Bi­ge­lows bat­te­ri

Sick­les po­si­tion var knäckt på mit­ten och med det­ta rä­ta­des hans lin­jer ut full­stän­digt. Nord­stats­trup­per­na i Ve­teå­kern an­fölls från fle­ra håll och drevs på flykt. Un­der ti­den fort­sat­te Mis­sis­sip­pi­bri­ga­den sin fram­ryck­ning från Per­si­ko­od­ling­en. Över­allt pres­sa­de Longstre­ets män si­na mot­stån­da­re bak­åt. Men blåroc­kar­na bet bra ifrån sig un­der re­trät­ten.

Fle­ra ka­non­bat­te­ri­er gjor­de en

hjälte­mo­dig in­sats för att för­se­na syd­stats­sol­da­ter­nas fram­marsch. Ett av des­sa var kap­ten Bi­ge­lows Mas­sachu­setts 9:e lät­ta bat­te­ri med si­na sex 12-punds-brons­ka­no­ner. Två av ka­no­ner­na stod un­der be­fäl av löjt­nant Christop­her Erick­son (Erich­sen), som ur­sprung­li­gen kom från går­den Dalå­ker på Ren­nesøy i Ro­ga­land. 28 år gam­le Erick­son ha­de träf­fats av gra­nat­split­ter i brös­tet men vil­le in­te läm­na slag­fäl­tet, trots att lung­an var ska­dad och det drop­pa­de blod från mun­nen.

Till att bör­ja med ha­de Bi­ge­lows bat­te­ri va­rit sta­tio­ne­rat pre­cis ös­ter om Per­si­ko­od­ling­en. Med skräc­kin­ja­gan­de ef­fekt ha­de det fy­rat av mot de fram­ryc­kan­de mas­sor­na med syd­stats­sol­da­ter. När nord­stats­ställ­ning­en kol­lap­sa­de drog bat­te­ri­et sig till­ba­ka mot gårds­tu­net som hör­de till en fa­milj vid namn Trost­le.

Un­der re­trät­ten gjor­de bat­te­ri­et stän­digt halt och avfyrade druv­ha­gel­ladd­ning­ar för att hål­la fi­en­den på av­stånd. Druvhaglet var tun­na metallhylsor fyllda med små run­da järnkulor. När laddningen avfyrades rämnade hylsan så att järnkulorna och splittret från hylsan spreds som en enorm hagelladdning. Druv­ha­gel var sär­skilt ef­fek­tivt mot tä­ta for­ma­tio­ner av fi­ent­li­ga sol­da­ter.

Pre­cis vid Trost­les gårds­tun kom en ar­til­le­ri­ma­jor ri­dan­de och gav or­der om att Bi­ge­lows bat­te­ri skul­le stop­pa re­trät­ten och hål­la ställ­ning­en vid Trost­le­går­den ”in i det sista” för att vin­na tid, så en ny

"DRUVHAGLET VAR TUN­NA METALLHYLSOR FYLLDA MED SMÅ RUN­DA JÄRNKULOR. NÄR LADDNINGEN AVFYRADES RÄMNADE HYLSAN SÅ ATT JÄRNKULORNA OCH SPLITTRET FRÅN HYLSAN SPREDS SOM EN ENORM HAGELLADDNING.

för­svars­lin­je kun­de eta­ble­ras på Ce­me­te­ry Ridge någ­ra hund­ra me­ter läng­re bak. I prak­ti­ken be­tyd­de det att bat­te­ri­et skul­le off­ras för att rädda nord­stats­hä­ren från ett even­tu­ellt ne­der­lag.

Bi­ge­low pla­ce­ra­de si­na sex ka­no­ner i en halv­cir­kel så att de kun­de skju­ta bå­de mot sö­der och väs­ter. Erick­sons två ka­non­er stod i mit­ten. Det var en då­lig ka­non­ställ­ning, för den var om­gi­ven av en li­ten höjd som be­grän­sa­de skott­fäl­tet till knappt hund­ra me­ter. Dess­utom fanns inga in­fan­te­ri­av­del­ning­ar som kun­de stöt­ta bat­te­ri­et och hål­la fi­en­dens ge­värs­skyt­tar på av­stånd. Ar­til­le­ri­et mås­te kla­ra sig självt.

Bi­ge­low gjor­de det bäs­ta av en då­lig si­tu­a­tion. Han fick si­na män att lad­da ka­no­ner­na med dubb­la druv­ha­gel­ladd­ning­ar och vän­ta­de tills en slaglinje med syd­stats­sol­da­ter syn­tes över höj­den fram­för dem. Så gav han or­dern: ”Fy­ra av!”

Med ett öron­be­dö­van­de brak sprutade ka­no­ner­na ut si­na me­tall­sku­rar. Ar­til­le­ris­ter­na in­led­de strax den nog­grant in­ö­va­de pro­ce­du­ren för att lad­da ka­no­ner­na på nytt. De lad­da­de och sköt så fort de kun­de me­dan krut­rö­ken tät­na­de och an­fal­lar­nas ge­värsku­lor pep runt de­ras hu­vu­den. Även om han var ska­dad satt Erick­son till häst pre­cis bakom si­na två ka­no­ner. Ett ögon­vitt­ne be­rät­ta­de att han sva­ja­de i sa­deln och att blo­det skum­ma­de runt hans mun. Syd­stats­sol­da­ter­na kom allt när­ma­re. En­ligt Bi­ge­low stor­ma­de de rakt mot myn­ning­ar­na på Erick­sons ka­no­ner in­nan de ”blås­tes bort” av druv­ha­gel­ladd­ning­ar­na. Men det dröj­de in­te länge in­nan de ryck­te fram på nytt.

An­fal­lar­nas ge­värs­eld blev allt in­ten­si­va­re. Fler och fler av häs­tar­na som skul­le dra ka­no­ner­na träffades. Ut­an dem var chan­ser­na små att kun­na rädda un­dan ka­no­ner­na in­nan syd­stats­sol­da­ter­na stor­ma­de ställ­ning­en. Även ar­til­le­ris­ter­na träffades. ”Mi­na ser­gean­ter sköts ner en ef­ter en, [träf­fa­de] häs­tar spar­ka­de och låg över­allt”, be­rät­ta­de Bi­ge­low.

Erick­son spor­ra­de häs­ten för att ri­da bort till en av de and­ra of­fi­ce­rar­na. Näs­tan med det­sam­ma träffades han av fle­ra ku­lor och drå­sa­de i bac­ken. Hans häst sprang in i fi­en­dens lin­jer. Erick­son var död.

Syd­stats­sol­da­ter­na bör­ja­de nu tränga in i ka­non­ställ­ning­en. En av dem var en fan­bä­ra­re som sprang upp på en am­mu­ni­ti­ons­lå­da och ve­va­de tri­um­fe­ran­de med sin fa­na. Bi­ge­low gav nu or­der om re­trätt men det fanns ba­ra häs­tar till två av ka­no­ner­na. Des­sa kla­ra­des med nöd och näp­pe. De fy­ra and­ra föll i fi­en­dens hän­der. Bi­ge­low själv blev all­var­ligt ska­dad och mås­te hjäl­pas i sä­ker­het.

Mas­sachu­setts­bat­te­ri­et ha­de fått be­ta­la dyrt för sitt tapp­ra för­svar av ställ­ning­en vid Trost­le­går­den men un­der ti­den ha­de and­ra nord­stats­bat­te­ri­er hun­nit bil­da en ny ställ­ning på Ce­me­te­ry Ridge.

Min­ne­so­tas 1:as an­fall

Även om Bi­ge­lows bat­te­ri och and­ra nord­stats­av­del­ning­ar gjort en tap­per in­sats för att för­se­na Longstre­ets fram­ryck­ning var si­tu­a­tio­nen fort­fa­ran­de kri­tisk för Me­a­des ar­mé. Sick­les kår var kros­sad och den nya nord­stats­lin­jen på Ce­me­te­ry Ridge be­stod ba­ra av en tunn lin­je ka­no­ner näs­tan ut­an in­fan­te­ri­stöd. För­stärk­ning­ar från and­ra de­lar av nord­stats­ställ­ning­ar­na var på väg men det skul­le ta tid in­nan de nåd­de fram. Och nu fick Longstre­et hjälp från än­nu en syd­stats­di­vi­sion som an­föll norr om Per­si­ko­od­ling­en, rakt mot Ce­me­te­ry Ridge.

Syd­stats­re­ge­men­te­nas rö­da fa­nor fladd­ra­de i kvälls­so­lens sva­ga ljus när de ryck­te fram mot den lå­ga ås­kam­men. Syd­sta­ter­nas dröm om se­ger och själv­stän­dig­het tyck­tes när­ma­re upp­fyl­lel­se än nå­gon­sin.

När Sick­les lett sin kår mot Per­si­ko­od­ling­en ha­de det upp­stått en öpp­ning mel­lan hans lin­jer och ge­ne­ral Han­cocks 2:a kår på Ce­me­te­ry Ridge. Nu stör­ta­de fem Ala­ba­ma­re­ge­men­ten från ge­ne­ral Wil­cox syd­stats­bri­gad rakt mot öpp­ning­en.

Ge­ne­ral Han­cock såg vad som höll på att ske. Kväl­len in­nan ha­de han sta­bi­li­se­rat si­tu­a­tio­nen på Ce­me­te­ry Hill och gju­tit nytt mod i de slag­na nord­stats­trup­per­na. Nu var ge­ne­ra­len med den rung­an­de rös­ten åter rätt man på rätt plats i rätt tid. Han såg att den an­fal­lan­de syd­stats­bri­ga­den mås­te stop­pas men han sak­na­de trup­per. Den en­da av­del­ning han ha­de till hands var åt­ta kom­pa­ni­er från Min­ne­so­tas 1:a re­ge­men­te, runt 290 man mot Wil­cox 1 600. Det var en de­spe­rat si­tu­a­tion och Han­cock tog snart ett de­spe­rat be­slut: Han skul­le off­ra Min­ne­so­ta­re­ge­men­tet för att vin­na tid för att häm­ta för­stärk­ning­ar.

Han­cock red bort till re­ge­men­tets övers­te och pe­ka­de mot en fa­na mitt i Wil­cox slaglinje. ”Ser du den fa­nan?” frå­ga­de Han­cock. Översten nic­ka­de. ”Bra. Ta den!”

”Varen­da man för­stod strax vad den or­dern be­tyd­de”, be­rät­ta­de löjt­nant Loch­ren. ”Vi skul­le al­la bli dö­da­de el­ler ska­da­de. Re­ge­men­tet skul­le off­ras för att vin­na någ­ra mi­nu­ter och rädda ställ­ning­en.”

Moln av krut­rök från stri­der­na runt Trost­le­går­den drev över mar­ker­na i det ble­ka skym­nings­lju­set när Min­ne­so­tas 1:a mar­sche­ra­de ner­för den sva­ga slutt­ning­en från Ce­me­te­ry Ridge, rakt mot fi­en­den. Män­nen från Min­ne­so­ta var hård­bar­ka­de ve­te­ra­ner med en äro­fylld me­rit­lis­ta från fle­ra av in­bör­des­kri­gets störs­ta slag. Runt 15 av dem var nors­ka in­vand­ra­re. En av dem var den 26-åri­ge ser­gean­ten Char­les A. Steen, en av sex brö­der från Gro­rud­da­len som al­la stri­dit i det amerikanska inbördeskriget.

Min­ne­so­tas 1:a stor­ma­de mot fi­en­den i språng­marsch med fäll­da ba­jo­net­ter. Till att bör­ja med vek syd­stats­sol­da­ter­na till­ba­ka för det plöts­li­ga an­fal­let men Wil­cox män sam­la­de sig snart och från tre håll fy­ra­de de av mot Min­ne­so­ta­re­ge­men­tet. Det blev en gruvlig slakt, få re­ge­men­ten i inbördeskriget ut­sat­tes nå­gon gång för nå­got lik­nan­de.

Me­dan Min­ne­so­tas 1:a sköts i styc­ken fick Han­cock den tid han be­höv­de för att häm­ta för­stärk­ning­ar och Wil­cox drevs till slut till­ba­ka. Nord­stats­ställ­ning­ar­na på Ce­me­te­ry Ridge var åter tryg­ga. Det lil­la re­ge­men­tets de­spe­ra­ta an­fall ha­de upp­fyllt sitt mål men till ett för­fär­ligt pris. Runt 170 var dö­da el­ler ska­da­de.

Char­les A. Steen blev skju­ten i lå­ret och

mås­te se­na­re am­pu­te­ra be­net. Pe­ter Ever­sen (Iver­sen) från Ber­gen fick un­der­kä­ken skju­ten i styc­ken och led av ska­dor­na res­ten av li­vet. John H. Doc­ken från Sandsvær i Bus­ke­rud fick lät­ta­re ska­dor i ar­men.

Upp­för Ce­me­te­ry Hill

Longstre­ets an­fall av­tog i skym­ning­en. Hans män ha­de dri­vit till­ba­ka blåroc­kar­na och or­sa­kat dem sto­ra för­lus­ter men syd­stats­sol­da­ter­na kun­de in­te få till ett av­gö­ran­de. Det är möj­ligt att Longstre­et skul­le ha haft stör­re fram­gång om Ewell ha­de an­fal­lit Me­a­des and­ra flank, ställ­ning­ar­na på höj­den Culp’s Hill och Ce­me­te­ry Hill, som Lee pla­ne­rat. Fle­ra av nord­stats­av­del­ning­ar­na som stop­pat Longstre­et kun­de då ha tving­ats att stri­da mot Ewell istäl­let. Men Ewell tve­ka­de, pre­cis som da­gen in­nan.

Först i kväll­ning­en, me­dan Longstre­ets an­fall var i färd med att eb­ba ut, skick­ade Ewell si­na trup­per i an­fall. Två syd­stats­bri­ga­der mar­sche­ra­de upp­för den ste­ni­ga slutt­ning­en mot kyr­ko­går­den som gav namn åt Ce­me­te­ry Hill. Den ena av bri­ga­der­na var ge­ne­ral Hays Lou­i­si­a­nabri­gad, där det fanns minst två, och kanske fler, nors­ka in­vand­ra­re i le­den, någ­ra av de få norr­män som ta­git värv­ning i syd­stats­hä­ren.

Trots häf­tig eld­giv­ning från en rad nord­stats­ka­no­ner pla­ce­ra­de mel­lan grav­ste­nar­na och från in­fan­te­ri i be­täck­ning bakom en sten­gärds­gård kun­de syd­stats­sol­da­ter­na stor­ma ställ­ning­ar­na på top­pen av åsen och er­öv­ra fle­ra ka­no­ner. Men läng­re kom de in­te. De två bri­ga­der­na sak­na­de stöd, res­ten av Ewells trup­per var långt bak och i det till­ta­gan­de mörk­ret gick an­tals­mäs­sigt över­lägs­na nord­stats­styr­kor till mot­an­fall. Syd­stats­sol­da­ter­na mås­te släp­pa ka­no­ner­na och drevs till­ba­ka ner­för slutt­ning­en. En av syd­stats­sol­da­ter­na som ska­da­des i an­fal­let var norr­man­nen Ole C. Røn­dok­ken från Lou­i­si­a­nabri­ga­den.

En an­nan del av Ewells kår an­föll den skogs­kläd­da åsen Culp’s Hill. Här ha­de syd­stats­trup­per­na in­te myc­ket fram­gång, för natt­mörk­ret sat­te stopp för stri­der­na.

Dag två av slaget vid Gettysburg var över. Le­es plan för att kros­sa Po­to­macar­mén med Longstre­et och Ewell ha­de miss­lyc­kats. Än­då väg­ra­de Lee ge upp. Han kän­de att hans an­fall ha­de ska­kat om blå­roc­kar­na och hop­pa­des att ett nytt stort an­fall näs­ta dag skul­le få Po­to­macar­mén att bry­ta samman.

Lee ha­de rätt i att nord­stats­hä­ren för­lo­rat myc­ket i stri­der­na den 2 ju­li. Bortemot 9 000 blåroc­kar ha­de dö­dats el­ler ska­dats men syd­stats­hä­rens för­lus­ter var li­ka sto­ra. Och Meade var fast be­slu­ten att fort­sät­ta hål­la ställ­ning­en näs­ta dag. Un­der ett krigs­råd den kväl­len gav de främs­ta nord­stats­sol­da­ter­na sitt stöd för Me­a­des be­slut. Lee ha­de be­seg­rat dem många gång­er men den här gång­en väg­ra­de de ge sig.

Pic­ketts an­fall

Le­es plan för sla­gets tred­je dag var att för­sö­ka bry­ta sig ige­nom cent­rum i Me­a­des

för­svars­ställ­ning med ett mas­sivt fron­ta­lan­fall mot Ce­me­te­ry Ridge. Ge­ne­ral Pic­ketts di­vi­sion, den en­da di­vi­sio­nen i Le­es ar­mé som än­nu in­te del­ta­git i slaget, fick upp­gif­ten att le­da fron­ta­lan­fal­let. Två and­ra di­vi­sio­ner skul­le stöt­ta Pic­kett så att an­falls­styr­kan to­talt be­stod av li­te un­der 13 000 man.

För­be­re­del­ser­na tog tid, först kloc­kan ett på ef­ter­mid­da­gen den 3 ju­li in­led­de syd­stats­ar­til­le­ri­et ett våld­samt bom­bar­de­mang som skul­le ba­na väg för Pic­ketts an­fall. Bom­bar­de­mang­et med­för­de ett skräc­kin­ja­gan­de larm men ha­de li­ten verkan på nord­stats­ställ­ning­ar­na.

Ef­ter un­ge­fär två tim­mar tyst­na­de ka­no­ner­na och de långa le­den av syd­stats­sol­da­ter mar­sche­ra­de fram över de öpp­na fäl­ten mot Ce­me­te­ry Ridge. Det­ta skul­le bli in­bör­des­kri­gets mest be­röm­da an­fall, håg­kom­met som ”Pic­kett’s Char­ge”.

Ute på fäl­ten blev an­fal­lar­nas tä­ta for­ma­tio­ner ut­märk­ta mål­tav­lor för nord­stats­ka­no­ner­na på Ce­me­te­ry Ridge och gra­na­t­ex­plo­sio­ner­na rev sto­ra hål i ra­der­na av syd­stats­sol­da­ter. ”Ef­fek­ten [av ka­no­nel­den] var för­fär­lig”, be­rät­ta­de en syd­stats­of­fi­cer. ”Någ­ra gång­er dö­da­des så många som tio man av en en­da gra­nat.” Allt ef­tersom Pic­ketts män när­ma­de sig ås­kam­men blev de­ras lin­jer kor­ta­re och ett spår av dö­da och ska­da­de låg kvar bakom dem. Men de stan­na­de in­te.

Blåroc­kar­na låg i be­täck­ning bakom en sten­gärds­gård och vän­ta­de tills Pic­ketts män var på bra skott­håll, så res­te de sig upp och avfyrade si­na ge­vär. Pic­ketts for­ma­tio­ner upp­lös­tes, många av sol­da­ter­na ha­de fått nog och flyd­de till­ba­ka sam­ma väg som de kom­mit. Än­då fort­sat­te an­fal­let. Fram­driv­na av si­na of­fi­ce­ra­re stor­ma­de små grup­per av syd­stats­sol­da­ter fram de sista me­ter­na mot sten­gärds­går­den. Här och där kun­de de bry­ta ige­nom. En syd­stats­ge­ne­ral led­de un­ge­fär 150 man över gärds­går­den nä­ra någ­ra höga träd. I vil­da när­stri­der pres­sa­des blåroc­kar­na bak­åt. Pic­ketts män ha­de bru­tit fi­en­dens lin­jer med det var allt­för få av dem kvar.

Nord­stats­av­del­ning­ar­na stor­ma­de fram från al­la håll för att dri­va till­ba­ka syd­stats­sol­da­ter­na. Res­ter­na av Min­ne­so­tas 1:a re­ge­men­te del­tog i mot­an­fal­let. Det streds på nä­ra håll. Män spet­sa­des av ba­jo­net­ter och slogs ner med ge­värskol­var. De brö­la­de och skrek.

In­om lop­pet av någ­ra mi­nu­ter var det över. Näs­tan al­la syd­stats­sol­da­ter som kor­sat sten­gärds­går­den var dö­da, ska­da­de el­ler till­fång­a­tag­na. De öv­ri­ga flyd­de. Le­es sto­ra fron­ta­lan­fall ha­de miss­lyc­kats. Mind­re än hälf­ten av sol­da­ter­na i Pic­ketts di­vi­sion kom hel­skin­na­de till­ba­ka. Samt­li­ga av di­vi­sio­nens 15 re­ge­ments­be­fäl dö­da­des el­ler ska­da­des. Av de knap­pa 13 000 som del­tog i an­fal­let dö­da­des 1 200, me­dan 3 350 togs till fånga (många av dem ska­da­de). Yt­ter­li­ga­re 1 800 ska­da­de tog sig till­ba­ka till si­na eg­na lin­jer.

Lee in­såg att slaget var för­lo­rat. Han red in bland si­na fly­en­de sol­da­ter och gjor­de sitt bäs­ta för att få dem att in­ta för­svars­ställ­ning­ar längs Se­mi­na­ry Ridge. Till en av de få ge­ne­ra­ler­na som kom hel­skin­na­de till­ba­ka ef­ter att ha del­ta­git i an­fal­let sa Lee: ”Allt­sam­man är mitt fel. Det är jag som har för­lo­rat den här stri­den och du mås­te hjäl­pa mig ur den så gott du kan”.

Lee var rädd att Meade skul­le ut­nytt­ja si­tu­a­tio­nen för ett mot­an­fall men Meade var nöjd med att ha vun­nit och vil­le in­te chan­sa.

Hög­vat­ten­mär­ket

Näs­ta dag in­led­de den slag­na syd­stats­hä­ren sitt till­ba­ka­tåg. Nord­stats­hä­ren följ­de ef­ter på re­spekt­fullt av­stånd. Tio da­gar se­na­re kor­sa­de syd­stats­sol­da­ter­na Po­to­macflo­den och kom tryggt till­ba­ka till Vir­gi­nia.

Även om re­trät­ten var lyc­kad ha­de Lee för­lo­rat sitt vik­ti­gas­te slag vid Gettysburg. Syd­sta­ter­na skul­le ald­rig mer kom­ma så nä­ra att vin­na själv­stän­dig­het ge­nom en av­gö­ran­de tri­umf på slag­fäl­tet. Plats­en där Pic­ketts män stor­ma­de över sten­gärds­går­den på Ce­me­te­ry Ridge blev känt som ”the High Wa­ter Mark of the Con­fe­de­ra­cy” – Syd­stats­kon­fe­de­ra­tio­nens hög­vat­ten­mär­ke.

Hä­dan­ef­ter mås­te syd­sta­ter­na först och främst sat­sa på att hål­la kri­get igång i hopp om att krigs­trött­he­ten bland be­folk­ning­en i nord till slut skul­le tvinga pre­si­dent Lin­coln att be om fred. Men det var en svag för­hopp­ning, för nord­sta­ter­nas över­läg­sen­het i an­tal män och ma­te­ri­el blev allt mer tyd­lig.

I två år till bjöd syd­sta­ter­na hårt mot­stånd mot nord­sta­ter­na som marsch­era­de fram på al­la fron­ter men den 9 april 1865 tving­a­des ge­ne­ral Lee över­läm­na sig med de sorg­li­ga res­ter­na av sin här vid Ap­po­mat­tox i Vir­gi­nia. Strax där­ef­ter tog kri­get slut. USA var åter­i­gen sam­lat till en na­tion och sla­ve­ri för­bjöds i al­la sta­ter.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en ex­a­men i histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Har ti­di­ga­re gett ut ”Kri­gen mot Sioux­e­ne” (Spar­tacus 2005), ”Un­der Frem­me­de Flagg– Nord­menn i uten­landsk krigstje­nes­te 1800-1900” (For­svars­mu­se­et 2002) och ”Til Vå­pen for det nye land – Nors­ke inn­vandre­re i den ame­ri­kans­ke bor­ger­krig” (Cap­pe­len 2001).

- ko n si ge er lin P od Ve­teå­kern Syd­stats­ar­mén Nord­stats­ar­mén

Dö­da sol­da­ter lig­ger ströd­da över­allt där stri­der­na ra­sat. På grund av vär­men sväll­de li­ken snabbt upp och det häng­de en gruvlig lik­stank över slag­fäl­tet. Fo­to: Lib­ra­ry of Con­gress

Syd­stats­ar­mén Nord­stats­ar­mén Per­si­ko­od­ling­en Ve­teå­kern

Dö­da nord- och syd­stats­sol­da­ter lig­ger si­da vid si­da på slag­fäl­tet. Fo­to: Lib­ra­ry of Con­gress

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.