SLAGET VID GETTYSBURG
Efter två år av våldsamma strider möttes inbördeskrigets huvudarméer på fälten vid den sömniga småstaden Gettysburg i Pennsylvania.
En lång kolonn av män marscherade norrut längs leriga landsvägar. De långa gevären de bar på skuldrorna visade att de var soldater, annars påminde de mest om ett gäng luggslitna bönder. De var klädda i alla möjliga nyanser av grått och brunt och många hade färggranna ihoprullade filtar slängda över skuldrorna. De vanligaste huvudbonaderna var svarta eller bruna bredbrättade filthattar i olika modeller. Över kolonnen vajade röda flaggor med blå kryss, prydda med 13 vita stjärnor.
Det här var soldaterna i general Robert E. Lees legendariska ”Norra Virginias armé”. Råbarkade veteraner som försvarat Virginia med stor framgång och vunnit en rad strålande segrar mot antalsmässigt överlägsna och bättre utrustade fiendehärar. Nu var de på väg norrut för att
USA var splittrat. Sydstaternas försök att bryta sig ur unionen hade lett till fullskaligt krig mot nordstaterna. Efter två år av våldsamma strider möttes huvudhärarna på fälten runt den sömniga småstaden Gettysburg i Pennsylvania. Här skulle det avgöras om USA skulle bestå som en nation eller om utbrytarstaterna i syd skulle få sin självständighet.
invadera fiendens territorium och vinna självständighet för Amerikas konfedererade stater, även kallade sydstaterna.
Krig i industriell skala
Det var i slutet av juni 1863 och det amerikanska inbördeskriget hade rasat i över två år. Kriget var ett resultat av en långvarig splittring mellan de norra och södra delstaterna i USA. Splittringen hade många orsaker. Medan nordstaterna var på god väg in i den industriella tidsåldern var sydstaterna ett mer enhetligt jordbrukssamhälle. I norr ägde en enorm ekonomisk tillväxt rum samtidigt som befolkningen ökade dramatiskt, delvis på grund av invandring från Europa. Sydstaterna sackade efter i utvecklingen. 1860 var befolkningen i syd bara 9 miljoner, mot 22 miljoner i nord. Sådana skillnader ledde till allt starkare intressekonflikter mellan nord och syd, bland annat om tullsatser och andra viktiga ekonomiska frågor.
Men den kanske viktigaste orsaken till inbördeskriget var att 4 miljoner av sydstaternas invånare var slavar av afrikanskt ursprung. I nordstaterna hade slaveri förbjudits och här växte det fram en stark och frispråkig antislaverirörelse. För sydstaterna var slaveriet en grundpelare i samhällsstrukturen och de ogillade starkt att slaverimotståndarna i norr blandade sig i vad de betraktade som sina inre angelägenheter. Slaverifrågan ledde till många allvarliga politiska konflikter. Sydstaterna kände sig allt mer pressade av staterna i norr. När den kände slaverimotståndaren Abraham Lincoln valdes till USA:S president 1860 började sydstaterna, en efter en, begära utträde ur unionen och bildade allt eftersom ett eget förbund: Amerikas konfedererade stater. President Lincoln var fast besluten att bevara unionen som enhet och förklarade att utträdandena var det samma som uppror mot nationens lagligt valda regering. De första skotten föll den 12 april 1861 när sydstatstrupper öppnade eld mot nordstatsfästningen Fort Sumter i hamnbassängen utanför Charleston i South Carolina. Lincoln kallade strax in frivilliga för att tvinga in sydstaterna i unionen igen och inbördeskriget var ett faktum.
Båda parter räknade med att det skulle bli ett kort krig, men de tog fel. Det visade sig bli mycket svårt att uppnå någon avgörande seger på slagfältet. Det fanns flera orsaker till detta. Både i nord och syd var organisation och taktik starkt inspirerade av Napoleonkrigen, vilket många av befälen lärt sig om på militärskolan West Point. Men krigföringen hade ändrat sig mycket sedan Napoleons dagar. Vapnen var nu mycket mer precisa och långtgående. Det vanligaste geväret var nu muskötgevär med en effektiv räckvidd på 300– 600 meter, omkring tre gånger så lång räckvidd som Napoleonkrigarnas musköter. Det gav en taktisk fördel för den defensiva parten som kunde stå stilla och skjuta och ledde till att frontalangrepp hade mindre chans att lyckas. Ändå fortsatte generalerna att ge order om storstilade frontalangrepp enligt Napoleons mönster, vilket i stort sett bara ledde till förfärliga förluster för anfallarna.
Även härarnas storlek och fronternas geografiska utsträckning gjorde det svårt att få något avgörande övertag. Båda parter mobiliserade tidigt många hundratusentals frivilliga och när det inte räckte infördes en form av allmän värnplikt. Totalt deltog runt tre miljoner amerikaner i kriget. Därmed fanns det oftast tillräckligt med rekryter för att ersätta dem som föll på slagfältet, i vart fall i nordstaterna. Den breda mobiliseringen gjorde också att parterna kunde skicka flera arméer i fält, så de kunde strida samtidigt på flera olika frontavsnitt. Industriella framsteg, i första hand järnvägen, gjorde det möjligt att utrusta och försörja de stora härarna vid fronten. Det här var krig i industriell skala.
Den perfekte gentlemannen
Robert E. Lee var 56 år gammal 1863. En engelsk officer på besök beskrev honom som: ”Lång, bredaxlad, välbyggd, […] hans framtoning är hövlig och mycket värdig. Han är på alla sätt den perfekte gentlemannen […] Han har vanligtvis på sig en lång grå rock, en hög svart filthatt och blå byxor nedstuckna i de höga Wellingtonstövlarna. Jag såg honom aldrig bära vapen och det enda synliga tecknet på hans militära rang var tre stjärnor på kragen”.
När inbördeskriget bröt ut var Lee kanske den mest respekterade officeren i hela USA:S här. Han hade bland annat utmärkt sig som en intelligent och plikttrogen stabsofficer under USA:S krig mot Mexiko 1846– 48. Det var naturligt att Lincolns krigsminister erbjöd honom ställningen som
"BAKOM LEES HÖVLIGA OCH RESERVERADE FASAD DOLDE SIG EN OSEDVANLIGT AGGRESSIV HÄRFÖRARE. LEES VARUMÄRKE VAR ATT ANFALLA MED STOR KRAFT MOT SVAGA PUNKTER I FIENDENS POSITIONER."
överbefälhavare över nordstatshären. Men Lee kom från sydstaten Virginia och ville inte strida mot sina egna. Han sökte avsked och anmälde sig för tjänst i hemstaten. Här blev han först befälhavare i bergen i västra Virginia. Fälttåget där slutade i nederlag för Lee och sydstaterna. Många ifrågasatte Lees förmåga som general.
Lees chans till revansch kom i slutet av juni 1862 när en stor nordstatshär stod utanför sydstaternas huvudstad Richmond. Även om hans här var betydligt mindre än fiendens satte Lee igång en dristig offensiv som skrämde nordstaternas generaler till reträtt. Han framstod nu som Richmonds räddare. Men Lee var inte den som vilade på sina lagrar. Snart ledde han sina trupper mot norr och vann en ny stor seger alldeles utanför Washington. Så korsade han floden Potomacoch invaderade nordstaten Maryland. Invasionen blev kortvarig, för Lee måste vända tillbaka till Virginia efter att ha lidit nederlag i det blodiga slaget vid Antietam, där nordstatshären var nästan dubbelt så stor som hans egen. Ändå var det få som tvivlade på Lee som general nu.
I december 1862 vann Lee en ny stor seger vid Fredericksburg i Virginia. Han följde upp det i maj 1863 med sin dittills mest imponerande triumf då han med 60 000 man fullständigt utmanövrerade och besegrade 120 000 nordstatssoldater i slaget vid Chancellorsville.
Lee tyckte nu att tiden var mogen för att försöka invadera nordstaterna på nytt. Han kunde se flera fördelar med en sådan strategi. Landsbygden i Virginia var fullständigt utarmad efter att soldater från båda sidor under två år genomsökt gårdarna efter allt ätbart. Lee ville ge Virginias bönder lite fred genom att flytta kriget norrut till nordstaterna Maryland och Pennsylvania. I de staterna var gårdarna i mycket mindre grad berörda av kriget och Lees soldater kunde räkna med att hitta rikligt med mat där.
Lee hoppades också att en seger i nordstaterna skulle kunna leda till att europeiska stormakter som Frankrike och Storbritannien skulle erkänna sydstatskonfederationen som en suverän nation och ge militär hjälp.
Men Lees huvudmål var efter allt att döma att få slut på hela kriget genom att förorsaka nordstaterna ett förkrossande nederlag på deras eget territorium och på så sätt tvinga Lincolns regering att sluta fred. Lee ville satsa allt på ett enda stort slag som Napoleon gjort.
Bakom Lees hövliga och reserverade fasad dolde sig en osedvanligt aggressiv härförare. Lees varumärke var att anfalla med stor kraft mot svaga punkter i fiendens positioner. Ofta ledde de här anfallen till fruktansvärda förluster bland hans egna trupper. Ingen annan armé hade lika stora procentuella förluster på slagfältet som Lees ”Norra Virginias armé”. Men Lee kände att en sådan aggressiv taktik var nödvändig för att kompensera för fiendens antalsmässiga överlägsenhet och hans starka pliktkänsla drev honom till att göra allt han kunde för att vinna kriget.
Samtidigt kände han ett enormt ansvar för sina män och det tyngde honom att han förorsakade dem så mycket lidande och död. Det var delvis hoppet om att bespara sina män mer lidande genom att tvinga fram ett snabbt avgörande som fick honom att sätta kurs norrut i juni 1863.
Blårockarna
Nordstaternas huvudarmé, ”Potomacarmén”, var inbördeskrigets bäst utrustade och kanske också bäst tränade armé. Ändå hade den lidit det ena svidande nederlaget efter det andra. Den mest uppenbara orsaken till detta var att dess generaler så långt hade utklassats av general Lee. Nordstatsgeneralerna hade varit försiktiga, tvekande och omständliga i sina manövrar, vilket de blev hårt straffade för när Lee slog till med sina plötsliga offensiver.
En efter en fick Potomacarméns befäl sparken efter att ha misslyckats med att besegra Lees sydstatshär. Den siste av dem var Joseph Hooker som måste avgå medan Lee var på marsch norrut.
Hookers ersättare var George Gordon Meade, en 47 år gammal karriärsoldat från Pennsylvania. Meade var en typ som gjorde litet väsen av sig och han var förhållandevis okänd bland soldaterna i Potomacarmén, bortsett från dem som tillhörde avdelningar han själv varit befäl för. Han hade stigit jämnt och stadigt i graderna genom att visa ett solitt ledarskap i strid men det var många som ifrågasatte om han hade det som krävdes för att kunna göra upp med Lee.
Han var lång och mager, gråhårig och höll på att bli skallig. Han använde små stålinfattade glasögon som inte kunde dölja de mörka påsarna under ögonen. Hans sätt var vanligtvis stillsamt och tillbakadraget men han kunde också vara sträng, bister och ganska irritabel. Hans raserianfall var beryktade.
När Meade övertog som Potomacarméns överbefälhavare var fälttåget i full gång. Det första han måste göra var att sätta sig in i var hans olika avdelningar befann sig och försöka få en överblick över den strategiska situationen. Han hade inte mycket tid, för sydstatstrupperna var redan långt inne i hans egen hemstat Pennsylvania medan Potomacarmén fortfarande befann sig i södra Maryland, runt staden Frederick.
Lees trupper hade korsat gränsfloden Potomac ungefär 13 mil nordväst om Washington och fortsatt rakt norrut genom Maryland och in i Pennsylvania, väl skyddade av bergskedjan South Mountain. I Pennsylvania spridde Lee ut sina 75 000 man över ett stort område medan de samlade in förnödenheter i denna rika och bördiga nordstat. Lees plan var att samla sina styrkor så snart han fick besked om att Potomacarmén närmade sig och sedan hitta en god anledning till att utkämpa ett slag.
Meade hade 90 000 man under sitt befäl men trodde att han var antalsmässigt underlägsen, för underrättelserapporterna överdrev Lees styrka och uppskattade att han hade över 110 000 man. Ändå lät inte Meade sig skrämmas. Han var fast besluten att ta upp kampen med sydstatshären i Pennsylvania. I ett brev till sin fru skrev Meade: ”Jag ska gå rakt emot dem och se till att detta blir avgjort på det ena eller andra sättet”.
Snart var långa kolonner med blåklädda nordstatssoldater på marsch norrut mot Pennsylvania. I motsats till sina motståndare var de för det mesta ganska enhetligt uniformerade med mörkblå rockar och ljusblå byxor. På huvudet hade de flesta blå kepsar – en slags skärmmössor – med svart skärm. De hade också fått standardiserade ryggsäckar utdelade. Deras vapen var mynningsladdade gevär och bajonetter av samma typ som sydstatssoldaterna använde. Över kolonnerna vajade USA:S ”stars and stripes” sida vid sida med delstatsflaggorna, som oftast var delstatens vapensköld mot mörkblå bakgrund.
”Det var extremt varmt och vägarna var dammiga. När vi gjorde halt var männen så utslitna att de kastade sig ner på sina filtar utan att orka koka kaffe eller äta annat än några bitar kex och rå skinka”, berättade andrelöjtnant William Lochren från Minnesotas 1:a infanteriregemente.
"SKULLE SYDSTATSGENERALEN FORTSÄTTA ÖSTERUT MOT DELSTATSHUVUDSTADEN HARRISBURG ELLER SKULLE HAN SVÄNGA SÖDERUT I RIKTNING MOT BALTIMORE OCH WASHINGTON? MEADE MÅSTE VARA FÖRBEREDD PÅ ALLA EVENTUALITETER OCH SPRIDDE DÄRFÖR SINA KÅRER ÖVER EN BRED FRONT."
Lochren, som var född i Luxemburg, var en av många europeiska invandrare i nordstatshären. I Minnesotas 1:a fanns både tyskar, fransmän, schweizare, irländare, svenskar, danskar och norrmän. Näst efter tyskarna (runt 100 stycken) utgjorde svenskarna och norrmännen de största invandrarinslagen i regementet. Runt 30 norska invandrare tjänstgjorde i Minnesotas 1:a under kriget. Ungefär hälften av dem var med regementet under marschen mot Pennsylvania. Även flera andra nordstatsregementen hade norska inslag, i första hand de från Wisconsin.
Både nordstaterna och sydstaterna delade in sina soldater i regementen. Regementena värvades av delstatsmyndigheterna och fick nummer enligt den följd de upprättades. De fick då namn som Michigans 24:e eller New Yorks 147:e. På pappret skulle ett regemente bestå av över 1 000 man men i verkligheten ledde sjukdom, förluster på slagfältet och desertering till att de sällan kunde mönstra mer än 500. Det hände ofta att regementen gick i strid med knappt 200 soldater under fanorna.
I stora drag följde båda parter ett organisationsmönster inspirerat av Napoleons armé. Vanligtvis samlades mellan tre och sex regementen i en brigad, två till fyra brigader utgjorde en division och två eller flera divisioner en armékår. Potomacarmén bestod av sju armékårer.
På kvällen den 30 juni var Meades trupper på väg in i Pennsylvania. Utifrån rapporter hade Meade skaffat sig ett intryck av i vilket område Lees här befann sig men han visste inte säkert var huvudstyrkan var eller vart Lee hade tänkt sig. Skulle sydstatsgeneralen fortsätta österut mot delstatshuvudstaden Harrisburg eller skulle han svänga söderut i riktning mot Baltimore och Washington? Meade måste vara förberedd på alla eventualiteter och spridde därför ut sina kårer över en bred front.
Skorna i Gettysburg
General Lee var bekymrad. Hans här var sårbar när den var utspridd över stora delar av Pennsylvania. Dessutom saknade han information om var fiendens här befann sig. General Stuart, befäl över Lees kavalleri, var vanligtvis en mästare på att hålla Lee orienterad om fiendens rörelser, men Stuart hade inte kommit tillbaka från sitt uppdrag.
När fälttåget startade hade Lee skickat iväg Stuart och stora delar av kavalleriet bakom fiendens linjer. Båda hade räknat med att Stuart skulle vända tillbaka i tid för att utföra sina viktiga rekognosceringsuppdrag under invasionen av Pennsylvania. Men Stuart lät sig troligtvis rivas med av drömmar
om gloriösa bragder och kom för långt bort från resten av Lees armé. När han skulle vända tillbaka var vägen spärrad av Potomacarméns marschkolonner. Stuart valde då att rida norr- och österut i ett försök att komma runt fiendens här helt. Men det tog tid och under tiden hade han ingen kontakt med Lee.
I Stuarts frånvaro var Lee ovetande om att Potomacarmén i full fart var på väg norrut under sin nya överbefälhavare. Det fick han först reda på när en spion anmälde sig i hans högkvarter natten till den 29 juni. Spionen kunde berätta att han hade sett Potomacarmén runt Frederick i Maryland, bara några få dagsmarscher bort. Lee insåg strax att det var dags att samla hären och förbereda sig på slag. Han skickade ut en rad order som satte sydstatstrupperna i rörelse i riktning mot den lilla staden Gettysburg. Men det skulle ta ännu ett par dagar innan alla nådde fram. Under tiden var de olika avdelningarna mycket sårbara om de skulle träffa på en samlad Potomacarmé.
Gettysburg låg precis norr om gränsen mellan Maryland och Pennsylvania. Vid en första anblick var det inte mycket som skilde den från andra amerikanska småstäder. Den hade 2 500 invånare, ett college, en prästskola, ett par banker, några värdshus och lite småindustri som i första hand producerade vagnar och skor. Runt staden låg öppna ängar, åkrar, fruktodlingar och några låga, delvis skogsklädda, höjder. Inte mycket tydde på att detta fredliga samhälle skulle få någon särskild militär betydelse.
Men ändå fanns det flera faktorer som skulle bidra till att Gettysburg blev skådeplats för det mest berömda slaget i Amerikas historia. För det första var det en viktig vägknutpunkt, inte mindre än tio vägar möttes här. För det andra kunde de låga höjderna utgöra goda försvarsställningar. Dessutom skulle även skorna som tillverkades här visa sig få militär betydelse.
Många av soldaterna i general Henry Heths sydstatsdivision hade slitit ut sina skor och måste marschera i stort sett barfota. När Heth fick höra att det fanns skor i Gettysburg ville han marschera dit för att skaffa skor till de barfotade. Han fick tillåtelse från sin överordnade men om han träffade på större fiendestyrkor i Gettysburg skulle han dra sig tillbaka, för Lee önskade inte dras in i några större slag innan hela hären var samlad.
Tidigt om morgonen den 1 juli marscherade Heths soldater mot Gettysburg från väst. De var ungefär 7 500 man fördelade på 4 brigader. Det regnade lätt under morgontimmarna men vädret klarnade upp allt eftersom och det skulle komma att bli en varm sommardag.
Ett slag som inte var planerat
Tre kilometer utanför Gettysburg fick Heths sydstatssoldater syn på en grupp ryttare ett stycke framför sig. Regnet begränsade sikten och gjorde det svårt att avgöra om ryttarna tillhörde fienden men den skarpa smällen från ett gevär skingrade snabbt alla tvivel. Heths män började strax bilda skyttelinjer och göra sig redo för strid.
Heth trodde inte att han stod framför infanterister från Potomacarmén, utan antingen kavalleri eller lokal milis, som vanligtvis var sämre utrustade och mindre ståndaktiga än erfarna infanterister. Han räknade därför med att snabbt kunna få dem åt sidan och leda sina män in i Gettysburg.
Heth hade rätt i att det var kavallerister han stött på men han tog fel när han trodde det skulle bli lätt att jaga bort dem. Nordstatskavalleristerna tillhörde general John Bufords division och Buford hade inte tänkt ge sig utan strid. Han hade rekognoscerat Gettysburgområdet och tyckte att nordstatshären borde utnyttja de goda försvarsställningarna på höjderna runt staden. Därför ville han försöka fördröja Heths frammarsch så länge som möjligt för att ge Potomacarmén tid att nå Gettysburg före Lees divisioner.
Nordstatskavalleristerna var beväpnade med karbiner, ett slags gevär som var kortare
och lättare än sydstatsinfanteristernas musköter. De hade kortare räckvidd och sämre träffsäkerhet men hade fördelar som väl vägde upp. Karbinerna var bakladdade, vilket gjorde att det gick fortare att ladda dem än musköterna som var mynningsladdade. Med en bakladdad karbin kunde man avfyra 5 till 8 skott i minuten, mot 2 till 3 med en musköt. En karbin var dessutom lätt att ladda när man låg i betäckning. För att ladda en musköt måste man bita av en pappershylsa som innehöll både krut och kula. Så hällde man ner krutet i loppet och tryckte därefter kulan på plats med laddstaken. Den här omständliga proceduren borde helst utföras stående. Till sist måste man lägga en tändhatt under hanen som tändsats.
Bufords män spred ut sig i tunna skyttelinjer för att täcka en bred front. De var ungefär 1 200 man mot 3 500 sydstatsinfanterister i de två första av Heths brigader. Och resten av Heths division var inte långt borta.
Nordstatskavalleristerna stred till fots. Var fjärde man lämnades kvar som hästvakt, vilket innebar att bara 900 man var tillgängliga i frontlinjen. Buford var fullständigt klar över att hans kavallerister inte skulle kunna stå emot Heths division särskilt länge men han visste också att om han klarade att vinna ett par timmar kunde det vara nog för att Potomacarméns första kår skulle hinna fram till slagfältet i tid för att stoppa Heth utanför Gettysburg.
Bufords kavallerister tog skydd bakom träd, gärdsgårdar och stenar och fyrade av. Karbinskotten knattrade oupphörligt från ängar och skogar. Även om mycket få skott träffade, eftersom det för det mesta sköts på långt håll, var den kraftiga eldgivningen nog för att Heths män skulle rycka fram med stor försiktighet. Ändå pressades nordstatskavalleristernas främre skyttelinje snart bakåt. Buford skickade förstärkningar för att hålla en höjd kallad Herr’s Ridge, 3 kilometer väster om Gettysburg. Här hårdnade kavalleristernas motstånd och Heth såg sig tvingad att ge order om att bilda slaglinjer för att ge framryckningen extra tyngd. Det här var en tidskrävande
manöver – precis vad Buford hoppats uppnå.
När Heths slaglinjer var klara fortsatte framryckningen. Nordstatskavalleristerna fördrevs lätt från Herr’s Ridge och drog sig tillbaka neröver den svaga sluttningen mot en liten flod kallad Willoughby Run. Heths artilleri, 20 kanoner, rullades nu fram på åskammen och började fyra av mot Bufords ställningar på nästa höjd, Mcpherson’s Ridge, 2 kilometer från Gettysburg. Buford hade bara 6 kanoner att svara med men hans artillerister kämpade tappert mot övermakten. Det våldsamma dånet från kanonerna blandade sig med knattret från gevären. Tjocka moln av vit krutrök välde upp medan morgonsolen bröt sig igenom skyarna.
Kanonernas djupa dån kunde höras många kilometer bort och berättade för tusentals soldater, på väg mot Gettysburg, att ett slag pågick. De kom från alla håll, långa kolonner av män med gevär på skuldrorna, blårockarna i Potomacarmén från syd och ost, Lees sydstatssoldater från väst och nord.
I utgångsskedet hade varken Lee eller Meade planerat att utkämpa ett slag vid Gettysburg den här dagen. Beslutet att inleda striderna togs av deras något övertända underordnade: Heth, som inte stannade i tid när han mötte motstånd väster om Gettysburg, hans motståndare Buford, som var fast besluten att ge
Heth motstånd så länge som möjligt och general John F. Reynolds, befäl över Potomacarméns första kår, som beslutade sig för att stötta Buford och hålla Gettysburg till varje pris.
Och när striderna var igång blev allt fler avdelningar indragna, antingen som en följd av förfrågningar om förstärkningar eller för att de hörde ljuden av kanonerna och förstod att det fanns behov för dem. Vägnätet som samlades i Gettysburg sörjde också för att avdelningarna lätt slussades in i den lilla staden.
Järnbrigadens strid
De första nordstatsinfanteristerna som anlände på slagfältet var en division på lite under 4 000 man från general Reynolds första kår. Den ena divisionens två brigader var känt som ”The Iron Brigade”, ett smeknamn de fått efter en enastående tapper insats i ett tidigare slag. Tre av Järnbrigadens fem regementen kom från Wisconsin och hade några få norska invandrare i leden, antagligen mellan 20 och 30 totalt.
Järnbrigaden närmade sig Bufords försvarslinje på höjden Mcpherson’s Ridge i sista minuten. Kavalleristernas motstånd höll på att bryta ihop under pressen från Heths sydstatsbrigader.
Soldaterna i Järnbrigaden kastade ifrån sig ryggsäckar och andra saker som kunde hindra dem i strid. Några laddade gevären i full fart men många hann inte ladda innan de fick order om att rycka fram i språngmarsch och måste därför inleda striden med tomma gevär. Men de fick åtminstone på bajonetter. Så stormade de över fälten mot en liten skog som täckte höjden precis söder om husen på Mcphersons gård. General Reynolds satt på sin stora svarta häst i skogsbrynet och såg Järnbrigadens män passera in mellan träden. ”Framåt män! Framåt, för Guds skull och driv ut de där människorna ur skogen!” ropade han efter dem.
Heths män höll på att fördriva de sista kavalleristerna ur skogen när det första av Järnbrigadens regementen syntes över åskammen, knappt 40 meter bort. En lång, mörk slaglinje som gnistrade av blanka bajonetter. Sydstatssoldaterna avfyrade strax en gevärssalva. På det korta avståndet hade det en gruvlig verkan. Bortemot en fjärdedel av nordstatsregementets män träffades och längre bak träffade en av kulorna general Reynolds i nacken då han vände på huvudet för att speja efter förstärkningar. Generalen gled ner från hästen och blev liggande livlös i gräset. Den högst rankade nordstatsgeneralen på slagfältet var död.
Men veteranerna i Järnbrigaden vek inte tillbaka. De blev stående mellan träden på åskammen och laddade och sköt i full fart. Så snart de andra Järnbrigadsregementena var i position gick de till angrepp över åskammen och nerför sluttningen mot Willoughby Run. De möttes av skottsalvor som fällde många av dem men de stannade inte. Sydstatssoldaterna pressades ihop i dalgången där många tvingades överlämna sig, däribland en general. Resten flydde. Järnbrigaden hade vunnit en ny stor triumf men det hade kostat. Hundratals dödade eller sårade blårockar låg strödda där brigaden ryckt fram.
Samtidigt rasade striderna också på de öppna fälten norr om Mcphersons gård. Här lyckades Heths sydstatstrupper jaga bort tre nordstatsregementen från New York och Pennsylvania och hotade övermanna hela nordstatsställningen på Mcphersons Ridge. Då gick två andra New York-regementen till motanfall tillsammans med ett Wisconsinregemente från Järnbrigaden. Motanfallet kom så plötsligt att det överrumplade de segervissa sydstatssoldaterna och ett par hundra av dem skars av och togs till fånga. De andra drog sig tillbaka i all hast.
Nu blev det en paus i striderna längs Mcphersons Ridge. Heth omgrupperade sina brigader och övervägde nästa drag. Under tiden kom resten av Potomacarméns första kår och intog position på höjderna väster om Gettysburg.
Barlows höjd
Blårockarna hade skaffat sig ett andrum på Mcphersons Ridge men nu närmade sig ett nytt hot från norr: En division på 7 800 man från general Ewells sydstatskår. Att den här divisionen händelsevis kom från norr gav den
"EN LÅNG, MÖRK SLAGLINJE SOM GNISTRADE AV BLANKA BAJONETTER. SYDSTATSSOLDATERNA AVFYRADE STRAX EN GEVÄRSSALVA. PÅ DET KORTA AVSTÅNDET HADE DET EN GRUVLIG VERKAN. BORTEMOT EN FJÄRDEDEL AV NORDSTATSREGEMENTETS MÄN TRÄFFADES OCH LÄNGRE BAK TRÄFFADE EN AV KULORNA GENERAL REYNOLDS I NACKEN DÅ HAN VÄNDE PÅ HUVUDET FÖR ATT SPEJA EFTER FÖRSTÄRKNINGAR."
"BRED OCH RAKRYGGAD I SADELN RED HAN RUNT PÅ ÅSEN OCH ELDADE UPP SOLDATERNA MED SIN KRAFTIGA STÄMMA. DE SOM SLÄNTRAT UNDAN ELLER INTE LYDDE ORDER ÖGONBLICKLIGEN FICK FART PÅ SIG EFTER ATT HA FÅTT EN DOS AV HANS IMPONERANDE REGISTER AV SVORDOMAR."
en gyllene möjlighet att anfalla försvararna av Mcphersons Ridge i flanken och bakifrån. Men Ewell sölade och blårockarna fick tid att förbereda sig.
När Ewells brigader slutligen anföll var deras framryckning fumlig och dåligt koordinerad. Nordstatsregementena dolde sig bakom några stengärdsgårdar i kanten av en skog och avfyrande överraskande salvor på nära håll. Ett par av Ewells brigader upplöstes praktiskt taget efter att ha mist hundratals män inom loppet av några få minuter framför stengärdsgårdarna.
Ännu en sydstatsoffensiv var stoppad men flera sydstatsdivisioner var på väg. General Earlys division med Ewells kår kom från nordost. Här var landskapet för det mesta platt och öppet utan långa höjder eller skogar som kunde utgöra naturliga försvarsställningar. Early hade därmed nästan öppet spår mot Gettysburg. Om Early kunde inta staden skulle det innebära katastrof för Potomacarméns första kår, som skulle vara praktiskt taget omringad med Heth framför och Early bakom sig.
Men innan Early var nära nog för att anfalla marscherade en ny nordstatskår in i Gettysburg söderifrån. Det här var general Howards 11:e kår, lite över 9 000 man, ungefär hälften av dem var tyska invandrare. Tyskarna hade fått ett oförtjänt rykte om sig att vara fega och opålitliga soldater efter att ha drivits på flykt i slaget vid Chancellorsville två månader tidigare. I själva verket var det inte de tyskfödda soldaternas disciplin eller stridsvilja som var problemet utan bristande skicklighet hos deras generaler, i första hand kårchefen, den amerikanskfödde Howard, som hade placerat dem i en hopplös situation vid Chancellorsville.
Nu skickade Howard två av sina små divisioner – bara 6 000 man – för att hålla en två kilometer lång försvarslinje på de platta markerna norr om Gettysburg. Sin tredje division placerade Howard i reserv på en ås kallad Cemetery Hill, söder om staden.
Till att börja med mötte 11:e kåren litet motstånd. Bara en av Ewells brigader försökte halvhjärtat hindra Howards män från att inta sina positioner. Längst västerut i Howards försvarslinje intog Illinois 82:a regemente position för att stötta ett batteri med kanoner. Det här regementet bestod i huvudsak av tyskar men hade också ett kompani med skandinaver från Chicago, de flesta av dem norrmän. Skandinaverna leddes av löjtnant
Christian Erentz Eriksen från Bergen. Den svenske officeren Måns Olsson Lindbergh som tjänstgjorde vid ett annat kompani i samma regemente beskrev hur striden började:
”Utkomna på norra siden af staden utbredde sig genast wår korps på öppna fältet […] fiendens bomber och kular surrade kring öronen. […] Rebellerna [sydstatssoldaterna] som trodde sig hafwa att göra med nya [oerfarna] trupper, marscherade med högburet hufwud emot oss, hoppandes att med en eller twenne salfwor jaga oss på flykten. […] På temligen långt afstånd gåfwo de oss första salwan, de derigenom uppkomna luckorna i wåra leder fylldes ögonblickligen och de sårade bortfördes genast, allt under ordning och lugn. Wi rycktet närmare och först nu igenkände rebellerna sina gamla bekanta från Virginia […] Deras första linie upprefwo wi fullkomligt; de som icke räddade sig genom flykten blefwo nedgjorde eller tillfångatagna.”
Striden svensken beskrev var troligtvis en mindre drabbning mellan förtrupperna, för Illinois 82:a deltog inte i några större strider i den här fasen av slaget. 11:e kåren fick det relativt sett lätt medan den positionerade sig på fälten norr om staden. Och till att börja med hade Howards män få problem med att hålla ställningen.
Men allt eftersom började Howards linje tyna bort. En av Howards divisionsbefäl, amerikanskfödde Francis Barlow, hade på eget initiativ ryckt fram för att inta ställning på en liten höjd som han menade var en bra försvarsposition. Problemet var bara att den här oauktoriserade framryckningen sträckte ut 11:e kårens redan alltför tunna linje ännu längre. General Barlows 2 500 man blev stående mycket utsatta i sin framskjutna position, nästan utan stöd på flankerna. Och nu gick general Earlys stora sydstatsdivision – över 5 000 man – till anfall från nordost, rakt mot Barlows position.
Earlys veteraner anföll över en bred front. En brigad med fem regementen från Georgia ledde an. Först korsade Georgiasoldaterna en veteåker, sedan vadade de över en liten flod vid foten av höjden, banade sig väg genom skog och snår längs flodbanken, jagade Barlows främre skyttelinje och fortsatte upp mot sluttningen mot toppen av åsen där Barlow stationerat fyra kanoner.
"GENERAL BARLOWS 2 500 MAN BLEV STÅENDE MYCKET UTSATTA I SIN FRAMSKJUTNA POSITION, NÄSTAN UTAN STÖD PÅ FLANKERNA. OCH NU GICK GENERAL EARLYS STORA SYDSTATSDIVISION – ÖVER 5 000 MAN – TILL ANFALL FRÅN NORDOST, RAKT MOT BARLOWS POSITION."
Pennsylvanias 153:e regemente försökte stoppa Georgiasoldaterna, men fångades i en förfärlig korseld när Georgiasoldaterna överlappade deras front på båda flanker. Blårockarna från Pennsylvania sköts ner i stora antal och de överlevande började dra sig tillbaka. Även under reträtten träffades många av Georgiasoldaternas kulor. Pennsylvaniaregementet hade börjat med lite under 500 man. Av dessa dödades 33, 101 skadades och 80 tillfångatogs.
Med infanteristödet i full reträtt fann artilleristerna det bäst att rädda sina kanoner medan det fanns tid. De tunga pjäserna häktades för hästarna och drogs bort i all hast.
General Barlow red in bland sina soldater och försökte hejda reträtten men till ingen nytta. Han hade placerat sin division i en ställning som den omöjligt kunde hålla. Med ens träffades den unge generalen av en kula i sidan. Han steg av hästen och försökte komma i säkerhet men segnade snart ner på grund av chock och blodförlust. Hjälplös blev han liggande på marken medan hans män flydde förbi.
Ett par nordstatsregementen försökte gå till motangrepp när Earlys Georgiasoldater höll på att nå toppen av höjden. Men även de hamnade i en gruvlig korseld och deras anfall stoppades snabbt. Det ena – Connecticuts 17:e – flydde precis när huvudet på deras regementsbefäl splittrades av en artilleriprojektil.
Väster om höjden kämpade tre andra av Barlows regementen desperat mot övermakten. En av nordstatssoldaterna berättade att de frenetiskt bet av pappers hylsorna och laddade gevären medan sydstatssoldaterna närmade sig snabbt från alla håll. Han kom också ihåg det öronbedövande larmet, den tjocka krutröken och de skarpa lukterna. Han kunde knappt se männen vid sidan av sig. Och hela tiden föll allt fler blåklädda ner på marken.
Barlows division bröt samman och strömmade tillbaka mot Gettysburg. Den andra av Howards divisioner på stadens norra sida gjorde några förtvivlade försök att stoppa Earlys anfall men uppnådde inte mycket mer än att öka förlustsiffrorna.
Enligt flera medlemmar av Illinois 82:a var det här regementet ett av de sista att lämna slagfältet norr om Gettysburg. Bergensaren Eriksen och hans skandinaviska kompani ska ha utmärkt sig med ett stabilt och disciplinerat uppförande. Men inte heller Eriksens kompani klarade sig utan förluster. 20 år gamle Iver Evensen från Stavanger blev dödligt sårad. Bland kompaniets övriga skadade var sergeant Ole K. Halvorsen från Bergen och en annan norrman vid namn Gottschalk Olson. Halvor H. Olson (med föräldrar från Tinn i Telemark) och Syver Rasmussen från Christiania (Oslo) togs till fånga.
Lee tar kommandot
Medan Early gjorde sig klar för att anfalla Howards linjer norr om Gettysburg anlände general Lee till slagfältet väster om Mcphersons Ridge. Inledningsvis var Lee missnöjd med att Heth och Ewell hade dragits in i ett slag även om han hade gett dem tydlig order om att vänta tills hären var samlad. Men allt eftersom insåg Lee att tillfälligheterna hade gett honom en strålande möjlighet. Heth hade nu fått stöd av en annan sydstatsdivision från väst och Ewell hade flera brigader klara för anfall norrifrån. Tillsammans kunde de krossa nordstatsstyrkorna i Gettysburg. Lee gav sina divisioner order om att anfalla längs hela linjen. Totalt hade han nu runt 24 000 man på slagfältet mot mindre än 19 000 nordstatssoldater från 1:a och 11:e kåren.
Tidigt på eftermiddagen, under stekande sol, ryckte Heths division fram på nytt,
"INNE I STADEN RÅDDE FULLT KAOS. RUNT 10 000 SOLDATER FRÅN FÖRSTA OCH ELFTE KÅREN FÖRSÖKTE PRESSA SIG IGENOM DE TRÅNGA STADSGATORNA SAMTIDIGT. DISCIPLINEN HÖLL PÅ ATT FULLSTÄNDIGT BRYTA SAMMAN, DE FLESTA NORDSTATSSOLDATER TÄNKTE NU BARA PÅ ATT RÄDDA SITT EGET SKINN."
anförda av två brigader som ännu inte varit i strid. På Mcpherson’s Ridge väntade Järnbrigaden och andra avdelningar från nordstatshärens första kår. Det blev en hård och seg strid med stora förluster på båda sidor. I sydstatsregementet North Carolinas 26:e – det största i Lees armé med över 800 man – dödades minst 80 och 500 skadades under striden med Järnbrigaden i skogen söder om Mcphersons gård. Andra regementen hade liknande förlustsiffror.
Striden i skogen var ett värmedallrande inferno, för inne mellan träden förstärktes sommarvärmen av den stinna luften och kroppsvärmen från alla de stridande. En sydstatssoldat berättade att det blev svårt att ladda gevären eftersom svetten som strilade från deras händer gjorde laddstakarna av järn glatta och hala.
1:a kåren hade haft bättre med tid än 11:e kåren för att förbereda sina ställningar. Dessutom var höjderna väster om Gettysburg lättare att försvara än de öppna fälten norr om staden. Därför blev striden jämnare här och de anfallande sydstatstrupperna led oerhörda förluster.
Med god hjälp från en av Ewells sydstatsbrigader som anföll från norr kunde Heths män till slut driva bort
Järnbrigaden och andra nordstatsavdelningar från Mcpherson’s Ridge. Men nordstatssoldaterna fortsatte striden på nästa höjd, Seminary Ridge, bara några hundra meter längre österut.
Heths skadskjutna division kom ingen vart mot ställningarna på Seminary Ridge och en annan sydstatsdivision måste överta anfallet från väst. Den här divisionen blev också hårt åtgången i den våldsamma eldgivningen från blårockarna på Seminary Ridge och för en stund gick anfallet i stå. En officer i Järnbrigaden rapporterade att gevärssalvorna från hans regemente fällde sydstatssoldaterna ”som lie genom gräs”.
Men försvaret av höjden skulle inte vara mycket längre. Den norra änden av linjen anfölls från tre håll av Ewells brigader och höll på att bryta samman. Samtidigt började andra sydstatsstyrkor komma runt ställningens södra sida. Och bakom sig kunde männen från 1:a kåren se 11:e kåren i full reträtt genom Gettysburg med Earlys trupper hack i häl. Inom kort skulle 1:a kåren vara omringad. En snabb reträtt var det enda som kunde rädda kåren från att bli tillintetgjord.
Snart strömmade blårockarna nerför sluttningen från Seminary Ridge och in mot Gettysburg. Några regementen försökte hålla sig samlade och få till ett någorlunda kontrollerat tillbakatåg medan andra hade upplösts i lösa flockar av män som flydde för livet. Sydstatssoldaterna pressade på från alla kanter och försökte skära av reträttmöjligheterna. Flera gånger utsattes de flyende blårockarna för en dödlig korseld. Järnbrigaden var en av avdelningarna som led stora förluster under reträtten genom Gettysburg.
Inne i staden rådde fullt kaos. Runt 10 000 soldater från 1:a och 11:e kåren försökte pressa sig igenom de trånga stadsgatorna samtidigt. Disciplinen höll på att fullständigt bryta samman, de flesta nordstatssoldater tänkte nu bara på att rädda sitt eget skinn. Sydstatstrupperna hade redan börjat tränga in i staden och fyrade av mot de sammanpressade massorna av flyende blårockar.
Några av stadens invånare hade sökt tillflykt i sina källare. Genom källarfönstren fick de vettskrämda åse hur kriget plötsligt utkämpades rakt utanför deras dörr. De hörde gevärssalvor på nära håll och såg kulor smälla in i husväggar så flisor och murbruk sprutade. Av och till detonerade artillerigranater mot hustaken med våldsamma brak och taksten och takrännor flög i alla riktningar.
En tonårspojke berättade att han såg en nordstatssoldat springa nerför gatan med några sydstatssoldater bakom sig. Den flyende soldaten hade uppenbarligen inga planer på att strida mer, men han ville inte överlämna sig. Han försökte bara komma undan. En av förföljarna ropade: ”Skjut honom! Skjut honom!” Ett gevärsskott small och nordstatssoldaten föll död ner rakt utanför huset där tonåringen bodde.
Trots förvirringen och skottsalvorna från förföljarna klarade merparten av nordstatssoldaterna att ta sig levande genom gatorna och upp på åsen Cemetery Hill precis söder om staden. Här försökte nordstatsgeneralerna etablera en försvarsställning.
Många av regementena som samlat sig på åsen var sorgligt reducerade efter dagens strider. Järnbrigaden kunde till exempel bara mönstra runt 600 av
"NÅGRA AV STADENS INVÅNARE HADE SÖKT TILLFLYKT I SINA KÄLLARE. GENOM KÄLLARFÖNSTREN FICK DE VETTSKRÄMDA ÅSE HUR KRIGET PLÖTSLIGT UTKÄMPADES RAKT UTANFÖR DERAS DÖRR. DE HÖRDE GEVÄRSSALVOR PÅ NÄRA HÅLL OCH SÅG KULOR SMÄLLA IN I HUSVÄGGAR SÅ FLISOR OCH MURBRUK SPRUTADE."
de över 1 800 som varit på plats i leden när slaget inleddes. Bland Järnbrigadens fallna fanns den norske invandraren Peter M. Oleson. Flera andra norrmän var skadade: Samuel Elliot (Svend Hellicksen (Ellingsen?) från Hallingdal), Ole Strand (från Valdres), Peter A. Everson (bara 17 år gammal) och Ole Gunderson. En bergensare som var registrerad under det underliga namnet Louis Tamson togs till fånga.
Blårockarna på åsen
Så långt hade Lees sydstatssoldater segrat vid Gettysburg. Blårockarna var drivna på flykt längs hela frontlinjen. Lees segersvit fortsatte och den slutliga segern, den som skulle avgöra kriget och ge sydstaterna deras självständighet, tycktes nära.
Men slaget var inte över. På Cemetery Hill var nordstatsgeneralerna mycket upptagna med att positionera sina trupper och gjuta nytt mod i de slagna trupperna. Arbetet leddes av general Winfield Scott Hancock som nyligen anlänt till slagfältet för att överta befälet enligt en order från general Meade. 39 år gamle Hancock var som skapt för uppgiften. Han var lång, bredbyggd och formligen osade av självtillit och naturlig auktoritet. Bred och rakryggad i sadeln red han runt på åsen och eldade upp soldaterna med sin kraftiga stämma. De som släntrat undan eller inte lydde order ögonblickligen fick fart på sig efter att ha fått en dos av hans imponerande register av svordomar.
Samtidigt, på den andra sidan av Gettysburg, insåg Lee att Cemetery Hill borde erövras för att hans seger skulle fullkomnas. Det var fortfarande ett par timmar till av dagsljus. Problemet var bara att veta vilka trupper han skulle använda. Ewells divisioner höll på att ockupera Gettysburg och var närmast Cemetery Hill men Ewell ville inte anfalla åsen. Han ansåg att hans soldater var för slitna efter dagens strapatser. Läget var ännu värre med Heths division och de andra trupperna som mist tusentals män i striderna mot 1:a kåren väster om staden. Andra divisioner var tillgängliga men det tog tid att få dem i position och Lee valde att behålla en av dem i reserv.
Värdefull tid gick till spillo medan Lee och hans generaler utvärderade olika planer. Lee underlät att styra, det enda han gjorde var att skicka följande order till Ewell: ”Anfall, om förhållandena är de rätta”. Ordern borde kanske varit klarare formulerad för Ewell tvekade och anfallet blev aldrig av. Sedan den gången har många historiker hävdat att Ewell här kastade bort en gyllene möjlighet att ge nordstatshären nådastöten men nyare forskning antyder att Lee måste bära den större delen av skulden för att anfallet på Cemetery Hill inte genomfördes. Det är dessutom långt ifrån säkert att sydstatstrupperna skulle ha klarat att storma en så stark ställning sent på eftermiddagen den 1 juli.
Mot kvällen började flera nordstatstrupper anlända till Cemetery Hill, däribland två hela armékårer och fler var på väg. Sent på natten red general Meade personligen upp på åsen och tog befäl över sina styrkor. Han konfererade med sina generaler och bestämde att ställningen skulle hållas till nästa dag. USA:S framtid skulle avgöras här.
I ljuset från en klar fullmåne marscherade långa kolonner mot slagfältet. Båda parter mottog stora förstärkningar och under nästa dag skulle härarna vara samlade vid Gettysburg: runt 65 000 sydstatssoldater mot 86 000 nordstatssoldater.
Veteåkern och Persikoodlingen
På morgonen den 2 juli gjorde härarna sig klara för att fortsätta slaget men förberedelserna tog tid och solen steg högt på himlen utan att några större sammanstötningar inträffade.
Meade placerade sina kårer i en kompakt försvarsposition längs höjderna söder om Gettysburg. Linjen hade form av en enorm fiskekrok där spetsen var fäst vid en stenig skogsklädd ås kallad Culp’s Hill, bågen gick runt Cemetery Hill och skaftet var draget söderut längs den låga åsryggen Cemetery Ridge. Vid linjens södra ände, Meades vänstra flank, låg två skogsklädda åsar kallade Little Round Top och Big Round Top. Meade hade inga planer på att anfalla. Han ville hålla ställningen och vänta på fiendens angrepp.
Efter framgången dagen innan var Lee fast besluten att fortsätta anfallen. Potomacarmén skulle krossas en gång för alla. Men Lee hade stora problem med att sätta igång sina anfallsplaner. General Stuart och merparten av kavalleriet hade fortfarande inte dykt upp och utan dem var det svårt att genomföra en ordentlig rekognoscering av terrängen och fiendens ställningar. Dessutom höll Lees mest betrodda general, James Longstreet, inte med om Lees offensiva taktik. Longstreet ville helst marschera söderut, runt Potomacarmén, och inta en försvarsposition mellan den och Washington för att på så sätt tvinga Meade att anfalla sydstatshären. När Lee avvisade detta blev Longstreet mycket missnöjd och uppträdde passivt och oinspirerat.
Lees plan var att Longstreets kår, som inte varit i elden dagen innan, skulle marschera i en sväng mot söder och anfalla Meades vänstra flank precis norr om Little Round Top. Efter att Longstreets anfall dragit till sig Meades reserver skulle Ewell anfalla från motsatt sida, mot Culp’s Hill och Cemetery Hill. Om anfallen lyckades skulle de krossa Potomacarmén i en kniptångsmanöver.
Longstreet använde lång tid på att komma i position. Det berodde delvis på problem med att hitta en marschrutt som inte kunde ses av fiendens utkikspost på Little Round Top. Longstreets bristande entusiasm för Lees anfallsplan bidrog inte heller till att få upp farten.
När Longstreets divisioner närmade sig de planerade utgångspositionerna för anfallet fick de sig en obehaglig överraskning. En hel nordstatskår hade ryckt fram från Cemetery Ridge och intagit ställning på en höjd med en persikoodling. Det ledde till att Longstreets män måste marschera en omväg och ändra anfallsplanen.
Nordstatskåren i och runt persikoodlingen var Potomacarméns 3:e kår, under general Dan Sickles befäl. Han var en så kallad ”politisk general”, en politiker utan militär utbildning eller erfarenhet som hade uppnått hög militär rang på grund av sitt politiska inflytande. Sickles var mycket självsvåldig och enligt egen uppfattning en mycket duktig general.
När Meade gav honom order om att placera 3:e kåren längs Cemetery Ridge tyckte inte Sickles om positionen. I det här området plattades Cemetery Ridge ut och försvann nästan helt nära foten av Little Round Top. Framför sin ställning såg Sickles höjden med persikoodlingen ungefär en kilometer västerut. Han menade att det såg ut som en långt bättre ställning för hans kanoner och utan att ge besked till Meade flyttade han fram hela sin kår och intog position på båda sidor om persikoodlingen. Den här oauktoriserade framryckningen skapade en sårbar utbuktning i nordstatslinjen och sträckte ut Sickles linjer så att han inte längre hade trupper för att täcka Little Round Top.
Klockan fyra på eftermiddagen var Longstreets sydstatsdivisioner slutligen klara för anfall. De vällde fram med våldsam kraft över en två kilometer bred front och i några av krigets hårdaste strider drev de Sickles kår tillbaka mot Cemetery Ridge.
Små stycken av jordbruksmark och utmark som tidigare bara hade haft betydelse för de lokala bönderna blev efter den här dagen berömda nationellt på grund av alla män som dog här: The Peach Orchard (Persikoodlingen), The Wheatfield (Veteåkern) och en hög med stora stenblock kallat Devil’s Den (Djävulens håla).
Sydstatssoldaterna stormade Devil’s Den efter blodiga närstrider och var nära att ta den obevakade åsen Little Round Top där deras kanoner skulle kunna beskjuta nordstatslinjerna på Cemetery Ridge sidledes och göra Meades ställning ohållbar. Men till sist intog en nordstatsbrigad ställning på åsen och klarade precis att hålla stånd mot sydstatstruppernas våldsamma anfall.
Längre norrut böljade striden fram och tillbaka genom Veteåkern. Parterna byttes av i att ha övertaget allt eftersom de skickade in förstärkningar. Hundratals föll mellan veteaxen och tusentals skadades.
Så skickade Longstreet en brigad Mississippiregementen rakt mot Sickles utsatta position i Persikoodlingen. Männen från Mississippi utstötte ”The Rebel Yell” – sydstatssoldaternas gälla stridsrop – medan de stormade mot Persikoodlingen med fällda bajonetter. Nordstatssoldaterna kunde inte stå emot den här plötsliga stormningen och snart strömmade Longstreets män triumferande in bland persikoträden. Blårockarna flydde hals över huvud.
Bigelows batteri
Sickles position var knäckt på mitten och med detta rätades hans linjer ut fullständigt. Nordstatstrupperna i Veteåkern anfölls från flera håll och drevs på flykt. Under tiden fortsatte Mississippibrigaden sin framryckning från Persikoodlingen. Överallt pressade Longstreets män sina motståndare bakåt. Men blårockarna bet bra ifrån sig under reträtten.
Flera kanonbatterier gjorde en
hjältemodig insats för att försena sydstatssoldaternas frammarsch. Ett av dessa var kapten Bigelows Massachusetts 9:e lätta batteri med sina sex 12-punds-bronskanoner. Två av kanonerna stod under befäl av löjtnant Christopher Erickson (Erichsen), som ursprungligen kom från gården Dalåker på Rennesøy i Rogaland. 28 år gamle Erickson hade träffats av granatsplitter i bröstet men ville inte lämna slagfältet, trots att lungan var skadad och det droppade blod från munnen.
Till att börja med hade Bigelows batteri varit stationerat precis öster om Persikoodlingen. Med skräckinjagande effekt hade det fyrat av mot de framryckande massorna med sydstatssoldater. När nordstatsställningen kollapsade drog batteriet sig tillbaka mot gårdstunet som hörde till en familj vid namn Trostle.
Under reträtten gjorde batteriet ständigt halt och avfyrade druvhagelladdningar för att hålla fienden på avstånd. Druvhaglet var tunna metallhylsor fyllda med små runda järnkulor. När laddningen avfyrades rämnade hylsan så att järnkulorna och splittret från hylsan spreds som en enorm hagelladdning. Druvhagel var särskilt effektivt mot täta formationer av fientliga soldater.
Precis vid Trostles gårdstun kom en artillerimajor ridande och gav order om att Bigelows batteri skulle stoppa reträtten och hålla ställningen vid Trostlegården ”in i det sista” för att vinna tid, så en ny
"DRUVHAGLET VAR TUNNA METALLHYLSOR FYLLDA MED SMÅ RUNDA JÄRNKULOR. NÄR LADDNINGEN AVFYRADES RÄMNADE HYLSAN SÅ ATT JÄRNKULORNA OCH SPLITTRET FRÅN HYLSAN SPREDS SOM EN ENORM HAGELLADDNING.
försvarslinje kunde etableras på Cemetery Ridge några hundra meter längre bak. I praktiken betydde det att batteriet skulle offras för att rädda nordstatshären från ett eventuellt nederlag.
Bigelow placerade sina sex kanoner i en halvcirkel så att de kunde skjuta både mot söder och väster. Ericksons två kanoner stod i mitten. Det var en dålig kanonställning, för den var omgiven av en liten höjd som begränsade skottfältet till knappt hundra meter. Dessutom fanns inga infanteriavdelningar som kunde stötta batteriet och hålla fiendens gevärsskyttar på avstånd. Artilleriet måste klara sig självt.
Bigelow gjorde det bästa av en dålig situation. Han fick sina män att ladda kanonerna med dubbla druvhagelladdningar och väntade tills en slaglinje med sydstatssoldater syntes över höjden framför dem. Så gav han ordern: ”Fyra av!”
Med ett öronbedövande brak sprutade kanonerna ut sina metallskurar. Artilleristerna inledde strax den noggrant inövade proceduren för att ladda kanonerna på nytt. De laddade och sköt så fort de kunde medan krutröken tätnade och anfallarnas gevärskulor pep runt deras huvuden. Även om han var skadad satt Erickson till häst precis bakom sina två kanoner. Ett ögonvittne berättade att han svajade i sadeln och att blodet skummade runt hans mun. Sydstatssoldaterna kom allt närmare. Enligt Bigelow stormade de rakt mot mynningarna på Ericksons kanoner innan de ”blåstes bort” av druvhagelladdningarna. Men det dröjde inte länge innan de ryckte fram på nytt.
Anfallarnas gevärseld blev allt intensivare. Fler och fler av hästarna som skulle dra kanonerna träffades. Utan dem var chanserna små att kunna rädda undan kanonerna innan sydstatssoldaterna stormade ställningen. Även artilleristerna träffades. ”Mina sergeanter sköts ner en efter en, [träffade] hästar sparkade och låg överallt”, berättade Bigelow.
Erickson sporrade hästen för att rida bort till en av de andra officerarna. Nästan med detsamma träffades han av flera kulor och dråsade i backen. Hans häst sprang in i fiendens linjer. Erickson var död.
Sydstatssoldaterna började nu tränga in i kanonställningen. En av dem var en fanbärare som sprang upp på en ammunitionslåda och vevade triumferande med sin fana. Bigelow gav nu order om reträtt men det fanns bara hästar till två av kanonerna. Dessa klarades med nöd och näppe. De fyra andra föll i fiendens händer. Bigelow själv blev allvarligt skadad och måste hjälpas i säkerhet.
Massachusettsbatteriet hade fått betala dyrt för sitt tappra försvar av ställningen vid Trostlegården men under tiden hade andra nordstatsbatterier hunnit bilda en ny ställning på Cemetery Ridge.
Minnesotas 1:as anfall
Även om Bigelows batteri och andra nordstatsavdelningar gjort en tapper insats för att försena Longstreets framryckning var situationen fortfarande kritisk för Meades armé. Sickles kår var krossad och den nya nordstatslinjen på Cemetery Ridge bestod bara av en tunn linje kanoner nästan utan infanteristöd. Förstärkningar från andra delar av nordstatsställningarna var på väg men det skulle ta tid innan de nådde fram. Och nu fick Longstreet hjälp från ännu en sydstatsdivision som anföll norr om Persikoodlingen, rakt mot Cemetery Ridge.
Sydstatsregementenas röda fanor fladdrade i kvällssolens svaga ljus när de ryckte fram mot den låga åskammen. Sydstaternas dröm om seger och självständighet tycktes närmare uppfyllelse än någonsin.
När Sickles lett sin kår mot Persikoodlingen hade det uppstått en öppning mellan hans linjer och general Hancocks 2:a kår på Cemetery Ridge. Nu störtade fem Alabamaregementen från general Wilcox sydstatsbrigad rakt mot öppningen.
General Hancock såg vad som höll på att ske. Kvällen innan hade han stabiliserat situationen på Cemetery Hill och gjutit nytt mod i de slagna nordstatstrupperna. Nu var generalen med den rungande rösten åter rätt man på rätt plats i rätt tid. Han såg att den anfallande sydstatsbrigaden måste stoppas men han saknade trupper. Den enda avdelning han hade till hands var åtta kompanier från Minnesotas 1:a regemente, runt 290 man mot Wilcox 1 600. Det var en desperat situation och Hancock tog snart ett desperat beslut: Han skulle offra Minnesotaregementet för att vinna tid för att hämta förstärkningar.
Hancock red bort till regementets överste och pekade mot en fana mitt i Wilcox slaglinje. ”Ser du den fanan?” frågade Hancock. Översten nickade. ”Bra. Ta den!”
”Varenda man förstod strax vad den ordern betydde”, berättade löjtnant Lochren. ”Vi skulle alla bli dödade eller skadade. Regementet skulle offras för att vinna några minuter och rädda ställningen.”
Moln av krutrök från striderna runt Trostlegården drev över markerna i det bleka skymningsljuset när Minnesotas 1:a marscherade nerför den svaga sluttningen från Cemetery Ridge, rakt mot fienden. Männen från Minnesota var hårdbarkade veteraner med en ärofylld meritlista från flera av inbördeskrigets största slag. Runt 15 av dem var norska invandrare. En av dem var den 26-årige sergeanten Charles A. Steen, en av sex bröder från Groruddalen som alla stridit i det amerikanska inbördeskriget.
Minnesotas 1:a stormade mot fienden i språngmarsch med fällda bajonetter. Till att börja med vek sydstatssoldaterna tillbaka för det plötsliga anfallet men Wilcox män samlade sig snart och från tre håll fyrade de av mot Minnesotaregementet. Det blev en gruvlig slakt, få regementen i inbördeskriget utsattes någon gång för något liknande.
Medan Minnesotas 1:a sköts i stycken fick Hancock den tid han behövde för att hämta förstärkningar och Wilcox drevs till slut tillbaka. Nordstatsställningarna på Cemetery Ridge var åter trygga. Det lilla regementets desperata anfall hade uppfyllt sitt mål men till ett förfärligt pris. Runt 170 var döda eller skadade.
Charles A. Steen blev skjuten i låret och
måste senare amputera benet. Peter Eversen (Iversen) från Bergen fick underkäken skjuten i stycken och led av skadorna resten av livet. John H. Docken från Sandsvær i Buskerud fick lättare skador i armen.
Uppför Cemetery Hill
Longstreets anfall avtog i skymningen. Hans män hade drivit tillbaka blårockarna och orsakat dem stora förluster men sydstatssoldaterna kunde inte få till ett avgörande. Det är möjligt att Longstreet skulle ha haft större framgång om Ewell hade anfallit Meades andra flank, ställningarna på höjden Culp’s Hill och Cemetery Hill, som Lee planerat. Flera av nordstatsavdelningarna som stoppat Longstreet kunde då ha tvingats att strida mot Ewell istället. Men Ewell tvekade, precis som dagen innan.
Först i kvällningen, medan Longstreets anfall var i färd med att ebba ut, skickade Ewell sina trupper i anfall. Två sydstatsbrigader marscherade uppför den steniga sluttningen mot kyrkogården som gav namn åt Cemetery Hill. Den ena av brigaderna var general Hays Louisianabrigad, där det fanns minst två, och kanske fler, norska invandrare i leden, några av de få norrmän som tagit värvning i sydstatshären.
Trots häftig eldgivning från en rad nordstatskanoner placerade mellan gravstenarna och från infanteri i betäckning bakom en stengärdsgård kunde sydstatssoldaterna storma ställningarna på toppen av åsen och erövra flera kanoner. Men längre kom de inte. De två brigaderna saknade stöd, resten av Ewells trupper var långt bak och i det tilltagande mörkret gick antalsmässigt överlägsna nordstatsstyrkor till motanfall. Sydstatssoldaterna måste släppa kanonerna och drevs tillbaka nerför sluttningen. En av sydstatssoldaterna som skadades i anfallet var norrmannen Ole C. Røndokken från Louisianabrigaden.
En annan del av Ewells kår anföll den skogsklädda åsen Culp’s Hill. Här hade sydstatstrupperna inte mycket framgång, för nattmörkret satte stopp för striderna.
Dag två av slaget vid Gettysburg var över. Lees plan för att krossa Potomacarmén med Longstreet och Ewell hade misslyckats. Ändå vägrade Lee ge upp. Han kände att hans anfall hade skakat om blårockarna och hoppades att ett nytt stort anfall nästa dag skulle få Potomacarmén att bryta samman.
Lee hade rätt i att nordstatshären förlorat mycket i striderna den 2 juli. Bortemot 9 000 blårockar hade dödats eller skadats men sydstatshärens förluster var lika stora. Och Meade var fast besluten att fortsätta hålla ställningen nästa dag. Under ett krigsråd den kvällen gav de främsta nordstatssoldaterna sitt stöd för Meades beslut. Lee hade besegrat dem många gånger men den här gången vägrade de ge sig.
Picketts anfall
Lees plan för slagets tredje dag var att försöka bryta sig igenom centrum i Meades
försvarsställning med ett massivt frontalanfall mot Cemetery Ridge. General Picketts division, den enda divisionen i Lees armé som ännu inte deltagit i slaget, fick uppgiften att leda frontalanfallet. Två andra divisioner skulle stötta Pickett så att anfallsstyrkan totalt bestod av lite under 13 000 man.
Förberedelserna tog tid, först klockan ett på eftermiddagen den 3 juli inledde sydstatsartilleriet ett våldsamt bombardemang som skulle bana väg för Picketts anfall. Bombardemanget medförde ett skräckinjagande larm men hade liten verkan på nordstatsställningarna.
Efter ungefär två timmar tystnade kanonerna och de långa leden av sydstatssoldater marscherade fram över de öppna fälten mot Cemetery Ridge. Detta skulle bli inbördeskrigets mest berömda anfall, hågkommet som ”Pickett’s Charge”.
Ute på fälten blev anfallarnas täta formationer utmärkta måltavlor för nordstatskanonerna på Cemetery Ridge och granatexplosionerna rev stora hål i raderna av sydstatssoldater. ”Effekten [av kanonelden] var förfärlig”, berättade en sydstatsofficer. ”Några gånger dödades så många som tio man av en enda granat.” Allt eftersom Picketts män närmade sig åskammen blev deras linjer kortare och ett spår av döda och skadade låg kvar bakom dem. Men de stannade inte.
Blårockarna låg i betäckning bakom en stengärdsgård och väntade tills Picketts män var på bra skotthåll, så reste de sig upp och avfyrade sina gevär. Picketts formationer upplöstes, många av soldaterna hade fått nog och flydde tillbaka samma väg som de kommit. Ändå fortsatte anfallet. Framdrivna av sina officerare stormade små grupper av sydstatssoldater fram de sista meterna mot stengärdsgården. Här och där kunde de bryta igenom. En sydstatsgeneral ledde ungefär 150 man över gärdsgården nära några höga träd. I vilda närstrider pressades blårockarna bakåt. Picketts män hade brutit fiendens linjer med det var alltför få av dem kvar.
Nordstatsavdelningarna stormade fram från alla håll för att driva tillbaka sydstatssoldaterna. Resterna av Minnesotas 1:a regemente deltog i motanfallet. Det streds på nära håll. Män spetsades av bajonetter och slogs ner med gevärskolvar. De brölade och skrek.
Inom loppet av några minuter var det över. Nästan alla sydstatssoldater som korsat stengärdsgården var döda, skadade eller tillfångatagna. De övriga flydde. Lees stora frontalanfall hade misslyckats. Mindre än hälften av soldaterna i Picketts division kom helskinnade tillbaka. Samtliga av divisionens 15 regementsbefäl dödades eller skadades. Av de knappa 13 000 som deltog i anfallet dödades 1 200, medan 3 350 togs till fånga (många av dem skadade). Ytterligare 1 800 skadade tog sig tillbaka till sina egna linjer.
Lee insåg att slaget var förlorat. Han red in bland sina flyende soldater och gjorde sitt bästa för att få dem att inta försvarsställningar längs Seminary Ridge. Till en av de få generalerna som kom helskinnade tillbaka efter att ha deltagit i anfallet sa Lee: ”Alltsamman är mitt fel. Det är jag som har förlorat den här striden och du måste hjälpa mig ur den så gott du kan”.
Lee var rädd att Meade skulle utnyttja situationen för ett motanfall men Meade var nöjd med att ha vunnit och ville inte chansa.
Högvattenmärket
Nästa dag inledde den slagna sydstatshären sitt tillbakatåg. Nordstatshären följde efter på respektfullt avstånd. Tio dagar senare korsade sydstatssoldaterna Potomacfloden och kom tryggt tillbaka till Virginia.
Även om reträtten var lyckad hade Lee förlorat sitt viktigaste slag vid Gettysburg. Sydstaterna skulle aldrig mer komma så nära att vinna självständighet genom en avgörande triumf på slagfältet. Platsen där Picketts män stormade över stengärdsgården på Cemetery Ridge blev känt som ”the High Water Mark of the Confederacy” – Sydstatskonfederationens högvattenmärke.
Hädanefter måste sydstaterna först och främst satsa på att hålla kriget igång i hopp om att krigströttheten bland befolkningen i nord till slut skulle tvinga president Lincoln att be om fred. Men det var en svag förhoppning, för nordstaternas överlägsenhet i antal män och materiel blev allt mer tydlig.
I två år till bjöd sydstaterna hårt motstånd mot nordstaterna som marscherade fram på alla fronter men den 9 april 1865 tvingades general Lee överlämna sig med de sorgliga resterna av sin här vid Appomattox i Virginia. Strax därefter tog kriget slut. USA var återigen samlat till en nation och slaveri förbjöds i alla stater.
ARTIKELFÖRFATTAREN
Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en examen i historia från universitetet i Bergen. Har tidigare gett ut ”Krigen mot Siouxene” (Spartacus 2005), ”Under Fremmede Flagg– Nordmenn i utenlandsk krigstjeneste 1800-1900” (Forsvarsmuseet 2002) och ”Til Våpen for det nye land – Norske innvandrere i den amerikanske borgerkrig” (Cappelen 2001).