SLAGET OM MONTE CASSINO

Ber­get som låg i när­he­ten av sta­den Cassino var en del av den så kal­la­de Gustavs­lin­jen, en av de tys­ka hu­vud­för­svars­lin­jer­na sö­der om Rom.

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - ARTHUR SZULC

Ef­ter en lång­sam fram­ryck­ning upp ge­nom söd­ra Ita­li­en hös­ten 1943 blev 5:e amerikanska och 8:e brit­tis­ka ar­mén,

de al­li­e­ra­de styr­kor­na i Ita­li­en, stå­en­de fram­för tys­kar­nas Gustav­lin­je i bör­jan av 1944.

er­get Monte Cassino, be­lä­get all­de­les nä­ra sta­den Cassino, var en del i den så kal­la­de Gustav­lin­jen, en av de tys­ka hu­vud­för­svars­lin­jer­na sö­der om Rom. Gustav­lin­jens be­tong­bunk­rar, min­fält, kulspru­tenäs­ten och tagg­tråds­hin­der skar tvärs över den ita­li­ens­ka halvön, från Mi­nu­tor­no till Or­to­na. I det­ta nät­verk av för­svars­an­lägg­ning­ar in­tog Monte Cassino en nyc­kel­roll, ef­tersom ber­get och de in­til­lig­gan­de höj­der­na do­mi­ner­ade den om­gi­van­de ter­räng­en. Från Monte Cassino kon­trol­le­ra­de tys­kar­na bland an­nat mo­tor­vä­gen Via Cas­sili­na (väg 6), som löp­te ge­nom den vik­ti­ga Li­ri­da­len och för­band Ita­li­ens hu­vud­stad med lan­dets söd­ra de­lar. Med­vet­na om berg­mas­si­vets be­ty­del­se ha­de tys­kar­na vid­ta­git om­fat­tan­de för­svars­åt­gär­der och ska­pat ef­fek­ti­va mot­stånd­snäs­ten i bå­de be­tong och sten. Till det­ta till­kom ut­ma­ning­en att er­öv­ra själ­va ber­get med dess bran­ta bergs­sti­gar, ra­vi­ner och för­rä­dis­ka slutt­ning­ar.

Ett förs­ta för­sök att bry­ta ge­nom tys­kar­nas för­svars­ställ­ning­ar in­led­des den 17 ja­nu­a­ri mot Gustav­lin­jens cen­tra­la punkt, Monte Cassino. Ope­ra­tio­nen ko­or­di­ne­ra­des med en djärv land­stig­ning vid An­zio (sö­der om Rom) fem da­gar se­na­re. Bå­da of­fen­si­ver­na kör­de fast och miss­lyc­ka­des. I An­zio­fic­kan land­sat­tes tre di­vi­sio­ner som in­led­nings­vis möt­te ringa mot­stånd. Ge­ne­ral Clark, 5:e amerikanska ar­méns be­fäl­ha­va­re, tve­ka­de dock och lät in­te trup­per­na avan­ce­ra för­rän bro­hu­vu­det vid An­zio ha­de kon­so­li­de­rats. Då var det för­sent. Den tys­ka led­ning­en age­ra­de snabbt och snart stod de­lar av nio tys­ka di­vi­sio­ner mot bro­hu­vu­det.

Sam­ti­digt fort­sat­te an­fal­len vid Monte Cassino med små po­si­ti­va re­sul­tat för de al­li­e­ra­de. Den 15 feb­ru­a­ri in­led­des ope­ra­tion Aveng­er, vars främs­ta bi­drag till histo­ri­en blev ut­plå­nan­det av det gam­la klost­ret på top­pen av Monte Cassino, där tys­kar­na in­te ens ha­de grup­pe­rat trup­per. En full­stän­digt onö­dig ope­ra­tion som tillin­tet­gjor­de ovär­der­li­ga kul­turskat­ter.

Den 15–23 mars ak­ti­ve­ra­des de al­li­e­ra­de styr­kor­na igen. Nya för­band till­för­des, men samt­li­ga of­fen­si­ver slogs till­ba­ka av tys­kar­na. Fle­ra al­li­e­ra­de of­fi­ce­ra­re bör­ja­de ifrå­ga­sät­ta vär­det av de blodiga stri­der­na. De gav ing­en fram­gång, ren­de­ra­de höga för­lus­ter och de fles­ta in­såg att en al­li­e­rad in­va­sion av Väs­teu­ro­pa stod för dör­ren vå­ren el­ler som­ma­ren 1944. In­vänd­ning­ar­na till trots pla­ne­ra­des en sista of­fen­siv mot Gustav­lin­jen och dess nyc­kel­po­si­tion Monte Cassino.

2:a pols­ka kå­ren får upp­gif­ten

Den 24 mars kal­la­des ge­ne­ral Wła­dysław An­ders, be­fäl­ha­va­re för 2:a pols­ka kå­ren, till ett mö­te med ge­ne­ral Le­es, 8:e ar­méns be­fäl­ha­va­re. Han in­for­me­ra­de An­ders om lä­get kring Monte Cassino och ti­di­ga­re hår­da stri­der. Le­es be­rät­ta­de vi­da­re att plan­läg­gan­det av en fjär­de ope­ra­tion mot Gustav­lin­jen, ope­ra­tion Di­a­dem, ha­de på­bör­jats. Han fö­reslog att 2:a pols­ka kå­ren skul­le till­de­las upp­gif­ten att er­öv­ra Monte Cas­si­nos höj­der och där­ef­ter slå mot Pi­ed­mon­te. An­ders fick tio mi­nu­ters be­tän­ke­tid. An­ders för­stod upp­dra­gets svå­ra ka­rak­tär. Han räk­na­de med att stri­der­na skul­le krä­va många pols­ka liv, men myc­ket stod på spel. I för­läng­ning­en hop­pas han att ett polskt del­ta­gan­de i ba­tal­jen om Monte Cassino skul­le stär­ka Po­lens sak och in­gju­ta nytt mod i lan­dets mot­stånds­rö­rel­se. Därför ac­cep­ter­ade han upp­dra­get.

Ope­ra­tion Di­a­dems hu­vud­mål var att bry­ta ige­nom Gustav­lin­jen med 8:e ar­mén och åter­upp­ta avan­ce­mang­et mot Rom. För att upp­nå det­ta mål kräv­des att ho­tet mot Li­ri­da­len och

"NYA FÖR­BAND TILL­FÖR­DES, MEN SAMT­LI­GA OF­FEN­SI­VER SLOGS TILL­BA­KA AV TYS­KAR­NA. FLE­RA AL­LI­E­RA­DE OF­FI­CE­RA­RE BÖR­JA­DE IFRÅ­GA­SÄT­TA VÄR­DET AV DE BLODIGA STRI­DER­NA."

väg 6 från Monte Cassino eli­mi­ne­ra­des.

Ome­del­bart ef­ter mö­tet med Le­es flytt­ade An­ders kå­rens stab när­ma­re Monte Cassino till en plats var­i­från ru­i­ner­na ef­ter benedik­ti­ner­or­dens gam­la mo­der­klos­ter kun­de be­skå­das. Stabs- och för­bandsof­fi­ce­ra­re skred till ver­ket ut­an dröjs­mål. Fo­to­gra­fi­er och to­po­gra­fis­ka kar­tor granska­des. Ter­räng­en ob­ser­ve­ra­des och stu­de­ra­des. An­ders be­sök­te al­li­e­ra­de be­fäl­ha­va­re och insöp de­ras er­fa­ren­he­ter från ti­di­ga­re an­fall. Bris­ten på för­hands­upp­gif­ter om an­falls­ter­räng­en oro­a­de An­ders, men att skic­ka ut re­kog­no­ce­rings­pa­trul­ler kom in­te på frå­ga. Den pols­ka sta­ben såg det som vik­ti­gast att ingen­ting fick för­var­na om det fö­re­stå­en­de an­grep­pet.

I bör­jan av maj låg den pols­ka an­falls­pla­nen fär­dig. Fy­ra höj­der fast­ställ­des som hu­vud­mål: 516 (klost­ret), 601 (Col­le San Ang­e­lo), 593 (ovan­för Al­ba­ne­ta) och 575 (mel­lan Al­ba­ne­ta och San Ang­e­lo). Of­fen­si­ven rik­ta­de sig mot höj­der­na som de al­li­e­ra­de kal­la­de Sna­kes­he­ad Ridge och Phan­tom Ridge. De var be­läg­na norr om klost­ret och an­fal­len blev så­le­des en re­pris av fö­re­gå­en­de at­tac­ker. 3:e Kar­pac­ka­di­vi­sio­nen skul­le er­öv­ra höjd 593, sta­den Al­ba­ne­ta och se­dan gå mot klost­ret, me­dan 5:e Kre­so­wa­di­vi­sio­nen di­ri­ge­ra­des mot höj­der­na kring San Ang­e­lo.ter­räng­en be­grän­sa­de an­vän­dan­det av strids­vag­nar, men tack va­re en enorm in­sats av pols­ka in­gen­jö­rer, som bred­da­de vis­sa sti­gar och vägar, kun­de var­je di­vi­sion åt­följ­da av ett par strids­vag­nar till en viss ni­vå.

Samt­li­ga ini­ti­a­la ter­räng­punk­ter skul­le an­fal­las sam­ti­digt med di­vi­sio­ner­nas ful­la styr­ka. Att hål­la på kru­tet an­såg An­ders me­nings­löst ef­tersom den pols­ka kå­ren än­då in­te för­fo­ga­de över någ­ra nämn­vär­da re­ser­ver. Om­vänt kan man an­se att om man sak­nar re­ser­ver bör det va­ra en än stör­re an­led­ning att spa­ra på man­ska­pet i störs­ta möj­li­ga ut­sträck­ning. Det var in­te bråt­tom och de al­li­e­ra­de ha­de enor­ma ar­til­le­rire­sur­ser att un­der­stöd­ja den pols­ka kå­ren med. D- da­gen på den ita­li­ens­ka fron­ten fast­ställ­des till den 11 maj.

Det förs­ta an­grep­pet: 11–12 maj

Mar­kof­fen­si­ven mot Monte Cassino och in­til­lig­gan­de av­snitt in­led­des med en mas­siv ar­til­le­ri­för­be­re­del­se kloc­kan 23:00 den 11 maj 1944. Över 1 500 fält­ka­no­ner öpp­na­de eld mot Gustav­lin­jen. Spärrel­den va­ra­de i 40 mi­nu­ter, men el­den mot Monte Cassino på­gick en stund till. Strax ef­ter mid­natt den 12 maj gick 2:a pols­ka kå­rens di­vi­sio­ner till an­fall.

Längst väs­terut an­föll 5:e Kre­so­wa­di­vi­sio­nen mot punkt 601, som för­sva­ra­des av 1:a tys­ka fall­skärms­jä­gar­re­ge­men­tet. Först ut i an­grep­pet mot Phan­tom Ridge var två ba­tal­jo­ner. En ba­tal­jon skul­le er­öv­ra ryggå­sens söd­ra de­lar och se­dan punkt 575. Tju­go mi­nu­ter se­na­re skul­le yt­ter­li­ga­re en ba­tal­jon anfalla och ta sig an San Ang­e­lo. Tan­ken var att så snart ba­tal­jo­ner­na i förs­ta om­gång­en pas­se­rat ryggå­sen skul­le fler för­band sät­tas in.

Of­fen­si­ven bör­ja­de då­ligt. I sam­ma ögon­blick som ba­tal­jo­ner­na i förs­ta om­gång­en läm­na­de si­na ut­gångs­ställ­ning­ar över­ös­tes

de av ar­til­le­ri- och gra­nat­kas­tar­eld. Ba­ra att nå an­falls­må­len kräv­de tju­go­pro­cen­ti­ga för­lus­ter. Mörk­ret un­der­lät­ta­de hel­ler in­te kom­pa­ni­er­nas an­falls­rö­rel­ser i den ber­gi­ga ter­räng­en. De främs­ta kom­pa­ni­er­na lyc­ka­des dock att ta sig upp på ryggå­sen, men hölls ne­re av tysk eld. Hår­da stri­der utkämpades mot tys­ka bunk­rar. Två kom­pa­ni­er för­måd­de smi­ta ge­nom de tys­ka för­svars­ställ­ning­ar­na och nå en punkt strax ne­dan­för rygg­kam­men. I det­ta lä­ge trod­de en polsk ba­tal­jons­chef, som ob­ser­ve­rat an­fal­len från sin ut­kiks­plats, att Phan­tom Ridge var i pols­ka hän­der och ryck­te fram med si­na kom­pa­ni­er. Ing­et gott kom av det­ta. Hans ba­tal­jon kun­de vis­ser­li­gen an­slu­ta sig till kam­pen mot tys­ka bunk­rar, men dess när­va­ro in­ne­bar ock­så att kon­cent­ra­tio­nen av pols­ka en­he­ter up­pe på ryggå­sen öka­de, vil­ket in­te di­rekt höll ne­re för­lus­ter­na. Ti­dig mor­gon den 12 maj ut­för­de tys­kar­na ett mot­an­fall som dock slogs till­ba­ka. Istäl­let be­ar­be­ta­des de pols­ka ba­tal­jo­ner­na av ar­til­le­ri och mas­siv kulspru­te­eld.

Sam­ti­digt med 5:e Kre­so­wa­di­vi­sio­nens an­fall mot Phan­tom Ridge skred 3:e Kar­pac­ka­di­vi­sio­nen till ver­ket. Två ba­tal­jo­ner gick mot punk­ter­na 593 och 569. De­ras an­fall fö­re­gicks av ar­til­le­ri­be­skjut­ning mot tys­ka ställ­ning­ar på Al­ba­ne­tas slutt­ning­ar, men gra­na­ter­na åsam­ka­de in­te tys­kar­na någ­ra för­lus­ter då de tog skydd i grot­tor. Sna­ke­he­ads Ridge var starkt mi­ne­rad och be­lagd med om­fat­tan­de tagg­tråds­hin­der. Ba­tal­jo­nen, som skul­le ta punkt 593:s nor­ra de­lar och fort­sät­ta mot Al­ba­ne­ta, be­fann sig snart i en pre­kär si­tu­a­tion. Kom­pa­ni­er­na tog sto­ra för­lus­ter i minhindren och ut­an strids­vagns­un­der­stöd fastnade de i ter­räng­en. Ing­en­jö­rer­na för­sök­te röja minorna, men de för­såts­mi­ne­ra­de tagg­tråds- hind­ren kräv­de många offer. Av 20 min­rö­ja­re stu­pa­de el­ler så­ra­des 18. Först ef­ter en om­gång av ar­til­le­ri­be­skjut­ning och till­fö­ran­det av nya strids­vag­nar lyc­ka­des sol­da­ter­na kom­ma över rygg­kam­men och fort­sät­ta mot Al­ba­ne­ta. Men där möt­tes de av in­ten­siv tysk eld­giv­ning och föll till­ba­ka. Av tre in­sat­ta strids­vag­nar slogs två ut, en av pansar­värn­s­eld och en gick på en mi­na. Den tred­je vag­nen kör­de fast på en klip­pa.

Un­der ti­den käm­pa­de en ba­tal­jon med att hål­la po­si­tio­ner­na fram­för punk­ter­na 593 och 569. Även den led sto­ra för­lus­ter på grund av min­fäl­ten och flan­ke­ran­de tysk eld från klost­ret. Kom­pa­ni­er­na var nä­ra att er­öv­ra punk­ten 593 när tys­kar­na sva­ra­de med mot­an­fall. To­talt ge­nom­för­de tys­kar­na sex motan­grepp mot pols­ka ställ­ning­ar. Vid mid­dags­tid ha­de po­lac­ker­na li­dit ofatt­ba­ra för­lus­ter och mota­des bort från punkt 569. En­dast ut­kan­ter­na av 593 kun­de hål­las till kväl­len.

På ef­ter­mid­da­gen be­ord­ra­de An­ders att di­vi­sio­ner­na drog sig till­ba­ka. Ti­di­ga­re un­der da­gen ha­de han pla­ne­rat nya an­fall, men ge­ne­ral Le­es av­råd­de ho­nom. En­ligt brit­ten ha­de 2:a pols­ka kå­ren bun­dit tys­ka styr­kor som an­nars ha­de kun­nat an­vän­das mot 13:e kå­ren som an­föll ne­re i Li­ri­da­len och där­i­ge­nom ha­de po­lac­ker­na ut­fört sin upp­gift. 2:a pols­ka kå­ren skul­le in­te fö­re­ta nya an­fall för­rän ett ge­nom­brott ha­de nåtts i da­len.

"KOM­PA­NI­ER­NA TOG STO­RA FÖR­LUS­TER I MINHINDREN OCH UT­AN STRIDSVAGNSUNDERSTÖD FASTNADE DE I TER­RÄNG­EN. IN­GEN­JÖ­RER­NA FÖR­SÖK­TE RÖJA MINORNA, MEN DE FÖRSÅTSMINERADE TAGGTRÅDSHINDREN KRÄV­DE MÅNGA OFFER."

Det­ta gav An­ders tid att ana­ly­se­ra de miss­lyc­ka­de och för­lust­bring­an­de fram­ryck­ning­ar­na samt pla­ne­ra en kom­man­de of­fen­siv.

An­ders in­såg att det var lät­ta­re att er­öv­ra än att hål­la ter­räng up­pe på ber­get. Trup­per­na ha­de mötts av eld­giv­ning från al­la håll och det eg­na ar­til­le­ri­et gjor­de li­te ska­da på tys­kar­na, som för­sva­ra­de sig i dol­da grot­tor och be­tong­bunk­rar. När kå­rens ba­tal­jo­ner an­föll hop­pa­de tys­kar­na fram ur göm­stäl­le­na och be­käm­pa­de po­lac­ker­na. Ef­ter att ha ana­ly­se­rat ter­räng­en ut­i­från ba­tal­jo­ner­nas första­hands­upp­gif­ter be­slu­ta­de An­ders att det and­ra stor­ska­li­ga an­fal­let skul­le rik­tas mot sam­ma mål, men med en tyngd­punkt mot Phan­tom Ridge. Därför för­stärk­tes 5:e Kre­so­wa­di­vi­sio­nen med bland ett kom­pa­ni kom­man­do­sol­da­ter, en spa­nings­skva­dron och en pan­sarskva­dron. Di­vi­sio­nens upp­gift blev att er­öv­ra Col­le San Ang­e­lo och punkt 575 samt för­e­na sig med för­band ur 13:e kå­ren. 3:e Kar­pac­ka­di­vi­sio­nens mål blev höj­der­na 593 och 569. Di­vi­sio­nen till­de­la­des ett kom­pa­ni strids­vag­nar och ett kom­pa­ni storm­pi­on­jä­rer. Klost­ret skul­le in­tas först när lä­get tillät en så­dan ma­nö­ver.

Det and­ra an­fal­let: 16–18 maj

Den 16 maj kom be­slu­tet att 2:a pols­ka kå­ren skul­le anfalla Monte Cassino föl­jan­de mor­gon kloc­kan 07:00. 13:e kå­rens an­fall i Li­ri­da­len och över flo­den Ra­pi­do ha­de bör­jat ge ut­del­ning. Tys­kar­na föll bak­åt.

Po­lac­ker­na star­ta­de dock an­fal­let mot Phan­tom Ridge fö­re ut­satt tid. Kloc­kan 20:30 den 16 maj skic­ka­des ett kom­pa­ni upp till ryggå­sen för att kän­na tys­kar­na på pul­sen. De ryck­te fram un­der be­skjut­ning, men den var in­te alls li­ka in­ten­siv som ti­di­ga­re och en­he­ten nåd­de bergs­ryg­gens syd­öst­ra slutt­ning­ar. Ak­tio­nens lil­la fram­gång led­de till att yt­ter­li­ga­re ett kom­pa­ni skic­ka­des upp och två tim­mar se­na­re var de öst­ra de­lar­na av Phan­tom Ridge i pols­ka hän­der. Ef­ter­föl­jan­de mor­gon sat­tes fler ba­tal­jo­ner in och snart utkämpades bitt­ra stri­der om Col­le Sant Ang­e­lo. Men tys­kar­na kla­ra­de in­te av att kas­ta po­lac­ker­na till­ba­ka ned­för ber­get. Si­tu­a­tio­nen ne­re i Li­ri­da­len ha­de krävt att tys­kar­na mins­ka­de styr­kan up­pe på

"TI­DI­GA­RE UN­DER MOR­GO­NEN HA­DE BA­TAL­JO­NER­NA UP­PE PÅ SAN ANG­E­LO BÖR­JAT REN­SA TER­RÄNG­EN, MEN SJÄL­VA PUNK­TEN 575 LYC­KA­DES MAN IN­TE ATT TA. TYS­KAR­NA BJÖD ETT FÖR­TVIV­LAT MOT­STÅND."

Monte Cassino. Ber­gets för­sva­ra­re ris­ke­ra­de ock­så att bli av­skur­na som följd av brit­ter­nas of­fen­siv längs med väg 6. Po­lac­ker­na kla­ra­de dock in­te av ett er­öv­ra Col­le San Ang­e­lo den 17 maj, men ett starkt för­svar ha­de byggts upp. Sol­da­ter­na tänkte in­te ge upp ryggå­sen.

Kloc­kan 06:00 ryck­te pols­ka kom­pa­ni­er fram mot höjd 593:s slutt­ning­ar och Al­ba­ne­ta. Med­föl­jan­de strids­vag­nar öpp­na­de eld mot tys­ka ställ­ning­ar, men ge­nom­brot­tet vil­le in­te rik­tigt in­fin­na sig och an­fal­lan­de kom­pa­ni­er ut­sat­tes för eld­giv­ning från punkt 575. An­fal­let mot själ­va höj­den 593 ut­gick kloc­kan 9:23. Det förs­ta an­grep­pet slogs till­ba­ka och följ­des av tre till, samt­li­ga avvärj­des. De pols­ka för­lus­ter­na steg och i stort sett varen­da of­fi­cer som lett an­fal­len var an­ting­en dö­da el­ler så­ra­de. På ef­ter­mid­da­gen kon­trol­le­ra­de po­lac­ker­na slutt­ning­ar­na norr, ös­ter och till viss del, sö­der om höjd 593.

I gry­ning­en den 18 maj för­ny­a­de Kre­so­wa­di­vi­sio­nens ba­tal­jo­ner an­fal­len mot höjd 593, som in­togs kloc­kan 07:00. Där­ef­ter er­öv­ra­de trup­per­na punkt 569, näs­tan ut­an strid. Tys­kar­na ha­de re­ti­re­rat. I det­ta lä­ge be­slut­ade man att fort­sät­ta mot klost­ret med en patrull.

Ti­di­ga­re un­der mor­go­nen ha­de ba­tal­jo­ner­na up­pe på San Ang­e­lo bör­jat ren­sa ter­räng­en, men själ­va punk­ten 575 lyc­ka­des man in­te att ta. Tys­kar­na bjöd ett för­tviv­lat mot­stånd.

Kloc­kan 10:15 be­sat­tes klost­ret ut­an att ett en­da skott av­los­sa­des och ett tret­ti­o­tal, främst så­ra­de, tys­kar till­fång­a­togs. Ett par mi­nu­ter dess­förin­nan häng­des en im­pro­vi­se­rad va­ri­ant av en polsk re­ge­ments­fa­na upp. En tim­me se­na­re pla­ce­ra­des även Uni­on Jack bred­vid.

In­ta­gan­det av klost­ret mar­ke­ra­de dock in­te slu­tet på ope­ra­ti­o­nen. Upprens­nings­ak­tio­ner på­gick he­la den 18 maj och först följ­an­de dag ned­käm­pa­des tys­kar­na på höjd 575. Av­del­ade pols­ka grup­per skic­ka­des ock­så mot Pi­e­di­mon­te och Monte Cai­ro. Po­lack­er­na ut­käm­pa­de en del häf­ti­ga stri­der om des­sa två mål, som till slut er­öv­ra­des den 25 maj.

I stri­der­na om Monte Cassino, Pi­ed­mon­te och Monte Cai­ro för­lo­ra­de 2:a pols­ka kå­ren 860 i stu­pa­de, 2 822 i så­ra­de och 97 sak­na­des. De ab­so­lut tyngs­ta för­lus­ter­na ha­de ta­gits up­pe på Monte Cassino.

För­lus­ter­na var be­ty­dan­de, och det är därför in­tres­sant att se vil­ken be­ty­del­se 2:a pols­ka kå­rens blodiga stri­der om Monte Cassino ha­de. Kå­rens ak­tio­ner up­pe på ber­get krön­tes in­te med fram­gång för­rän tys­ka för­band läm­na­de si­na ställ­ning­ar, vil­ket de gjor­de på grund av ho­tet från 13:e kå­ren ne­re i Li­ri­da­len. Ge­nom­brot­tet i da­len un­der­lät­ta­des i sin tur av att 2:a pols­ka kå­ren band tys­ka för­band som an­nars ha­de satts in mot 13:e kå­ren. I öv­rigt var den pols­ka kå­ren var­ken bätt­re el­ler säm­re än al­li­e­ra­de för­band som ti­di­ga­re för­sökt er­öv­ra ber­get. De tys­ka för­sva­rar­na bet sig fast och ut­nytt­ja­de ter­räng­en skick­ligt i sin för­svars­strid. Det var en al­li­e­rad ut­nöt­nings­kam­panj som slut­li­gen tving­a­de bort fall­skärms­sol­da­ter­na. När de pols­ka för­ban­den träd­de in på sce­nen ha­de ber­gets tys­ka för­sva­ra­re re­dan för­sva­gats. Ter­räng­ens be­skaf­fen­het un­der­lät­ta­de de­ras för­svar och An­ders ha­de in­te kun­nat pla­ne­ra kå­rens fram­ryck­ning­ar på nå­got an­nat sätt. Ber­get be­grän­sa­de hur ett an­fall kun­de ge­nom­fö­ras. En­dast ge­nom en själv­upp­off­ran­de kamp kla­ra­de hans sol­da­ter av att bi­dra till en av­gö­ran­de tysk re­trätt som öpp­na­de vägen för en al­li­e­rad fram­ryck­ning mot Rom. Den ita­li­ens­ka hu­vud­sta­den för­kla­ra­des se­dan som öp­pen stad av tys­ka mi­litär­myn­dig­he­tea och be­fri­a­des oskadd av amerikanska för­band den 4 ju­ni 1944.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Ar­tur Szulc bor i Sköv­de och job­bar till var­dags in­om det svens­ka för­sva­ret. 2005 gav han ut sin förs­ta bok: Rös­ter som ald­rig tyst­nar: tred­je ri­kets offer be­rät­tar. 2008 kom han ut med Med för­tviv­lans mod: kam­pen för Po­len 1939–1945 – skri­ven till­sam­mans med Mat­hi­as Fors­berg. 2010 gav han ut en bok om den sov­je­tis­ka oc­ku­pa­tio­nen av öst­ra Po­len 1939–1941. Bo­ken he­ter I Stal­ins våld.

En ame­ri­kansk B-17 över Monte Cassino ef­ter att det har bom­bat klost­ret.

RAKT OVAN­FÖR: De tys­ka be­fäl­ha­var­na ge­ne­ral­ma­jor Ri­chard Heidrich och ge­ne­ralö­vers­te He­in­rich von Vi­e­ting­hoffSche­el dis­ku­te­rar stra­te­gi över ett kart­bord i när­he­ten av fron­ten vid Monte Cassino. ÖVER TILL VÄNS­TER: Pols­ka sol­da­ter ryc­ker fram mot klost­ret. TILL HÖ­GER: Ru­i­ner­na av klost­ret ef­ter de ota­li­ga ar­til­le­ri­bomb­ning­ar­na och bom­ban­fal­len.

RAKT OVAN­FÖR: En brittisk gra­nat­kas­tar­grupp ger eld­stöd till po­lac­ker­na som in­tar klost­ret på Monte Cassino. ÖVERST TILL VÄNS­TER: En al­li­e­rad 240 mmar­til­le­ri­ka­non fy­rar av si­na enor­ma gra­na­ter mot de tys­ka ställ­ning­ar­na. TILL VÄNS­TER: Pols­ka sol­da­ter dri­ver de tys­ka fall­skärms­jä­gar­na till­ba­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.