”DET BLEV EN TÅPAJ, EN HISTORISK TÅPAJ”

Inside - - Vad Hände Sen? - Hen­rik Lund­gren

Eu­ro­pa­mäs­ta­re 1984, men mest känd för att ha gjort det förs­ta må­let nå­gon­sin för det svens­ka dam­lands­la­get.

Det gjor­de hen­ne till en frå­ga i Tri­vi­al Pur­su­it.

– Jag bru­kar sko­ja och sä­ga att det är den störs­ta me­ri­ten från min kar­riär, sä­ger Ann Jans­son, 60.

Myc­ket har hänt se­dan den där au­gustilör­da­gen 1973. När Sve­ri­ge tar sig an Tyskland i EM-pre­miä­ren om en må­nad kom­mer mat­chen föl­jas av en mil­jon­publik fram­för tv­ap­pa­ra­ter­na, men när Sve­ri­ge skul­le spe­la sin förs­ta lands­kamp, mot Finland, fanns det in­te ens en rik­tig för­bunds­kap­ten.

Sam­ma år spe­la­des det förs­ta svens­ka mäs­ter­ska­pet i dam­fot­boll och Ham­mar­bys Chris­ter Mo­lan­der fick till­sam­mans med Kerstin Lars­son, som va­rit med och star­tat upp fot­bol­len i Öx­a­bäck, för­tro­en­det att ploc­ka ut den förs­ta svens­ka lands­lags­trup­pen. Nå­gon di­rekt scou­ting var det in­te tal om, du­on fick li­ta på upp­gif­ter från di­ver­se le­da­re i de oli­ka la­gen, och det var ing­en skräll att ett an­tal av de ut­tag­na spe­lar­na kom från Mo­lan­ders Ham­mar­by.

En av dem var Ann Jans­son, 16 år och yngst i trup­pen.

– Det var häf­tigt. Chris­ter Mo­lan­der var den som upp­täck­te mig, så det kän­des tryggt att ha med ho­nom och lag­kom­pi­sar­na från Ham­mar­by, sä­ger hon.

Vad sa di­na för­äld­rar, 16 år gam­mal skul­le du åka till Åland och spe­la lands­kamp?

– Det är klart att de var stolta. Pap­pa var jät­te­stolt, han har skru­tit om mig i he­la li­vet. Jag fick med mig he­la min fa­milj och släkt på fär­jan över till Åland.

Satte pu­blik­re­kord

Hon spe­la­de från start i Sve­ri­ges 4-2-4-upp­ställ­ning, där mitt­bac­ken Eb­ba An­ders­son, 37, var den sto­ra ve­te­ra­nen, mer än dub­belt så gam­mal som Jans­son. Mat­chen var den förs­ta lands­kam­pen för bå­da län­der­na, och in­tres­set var stort. 1540 per­so­ner träng­de sig in på Ma­ri­e­hamns IP, nytt pu­blik­re­kord för are­nan, och mat­chen di­rekt­sän­des i finsk tv.

– Oj? Det visste jag in­te. Men det var fan­tas­tiskt att ba­ra få kom­ma igång med ett svenskt lands­lag. Att ta på sig en svensk lands­lags­trö­ja och få stå där och lyss­na på den svens­ka na­tio­nalsång­en. Ba­ra det var ju… Jag tyc­ker det är häf­tigt och kan fort­fa­ran­de kän­na den där käns­lan.

Svens­ka fot­bolls­för­bun­det stöt­ta­de tje­jer­na och be­ta­la­de för re­san. Men det var än­då tufft, nå­gon er­sätt­ning för för­lo­rad ar­betsin­komst ut­gick in­te och någ­ra match­bonu­sar var det för­stås in­te tal om.

– Men det var jät­te­ro­ligt att för­bun­det än­då vil­le sat­sa på oss.

Det är 44 år se­dan, men som i en an­nan värld. 16-man­na­trup­pen tog fär­jan över till

Åland på fredagen, med hoplå­na­de klä­der.

–Vi hann trä­na en gång, och sen var det match. Vi kom från he­la lan­det och var in­te ett dugg sam­spel­ta. Och så fick vi ha herr­ju­ni­o­rer­nas klä­der på oss, fram­för allt ove­ral­ler­na var all­de­les för sto­ra, det var ing­et som var an­pas­sat för tje­jer.

Av­slu­ta­de med EM-guld

Den förs­ta lands­kam­pen slu­ta­de mål­löst, ef­ter att de svens­ka spe­lar­na en­ligt då­ti­da match­rap­por­ter ”dribb­lat för myc­ket på mitt­plan”. Men det sto­ra in­tres­set gjor­de att det ge­nast pla­ne­ra­des för ett re­tur­mö­te, och knappt ett år se­na­re var Jans­son till­ba­ka på Åland för en and­ra match. Hon fick då in­le­da på bän­ken, och mat­chen såg länge ut att åter­i­gen slu­ta mål­löst. Men med tio mi­nu­ter kvar fick hon hop­pa in, och ba­ra tre mi­nu­ter se­na­re blev hon historisk som lands­la­gets förs­ta mål­skytt.

– Det blev en historisk tåpaj i pö­lar­na i Ma­ri­e­hamn, sä­ger hon och skrat­tar.

Reg­net ha­de öst ner he­la da­gen över den åländs­ka hu­vud­sta­den och pla­nen låg i prin­cip un­der vatten.

– I dag ha­de man in­te fått spe­la mat­chen, så il­la var det. Jag satt på bän­ken och såg att bol­len in­te rul­la­de. Men så kom jag in, och fick ett in­lägg. Jag minns in­te vem som slog det, men jag drog till med den här tå­fjut­ten från fy­ra, fem me­ter där bol­len låg och gup­pa­de i vatt­net.

Tänk­te du då på att du skrev histo­ria?

– Oh nej, det är ju först nu, 40 år se­na­re, som man tän­ker på att det där var det förs­ta må­let. Att jag är historisk. Jag bru­kar sko­ja och sä­ga att min störs­ta me­rit i kar­riä­ren är att jag är en Tri­vi­al Pur­su­it-frå­ga. ”Vem gjor­de det förs­ta må­let för det svens­ka dam­lands­la­get i fot­boll?” Det bru­kar jag skry­ta om, ha­ha.

Hon blev kvar i lands­la­get i el­va år, to­talt blev det 37 mat­cher.

Kar­riä­ren av­slu­ta­des på topp, med det svens­ka EM-guldet i Lu­ton 1984. Jans­son sköt den fjär­de straf­fen, in­nan Pia Sund­ha­ge till slut kun­de av­gö­ra.

– Jag vet ju att Uf­fe Ly­fors, vår för­bunds­kap­ten, in­te vå­ga­de tit­ta. När han skul­le ploc­ka ut de fem straff­skyt­tar­na var det ing­en som vil­le. Jag an­mäl­de mig in­te di­rekt hel­ler, ut­an det var någ­ra kom­pi­sar som sa att ”Ann bru­kar läg­ga straf­far­na i Ham­mar­by”. Det var ing­en bra straff jag fick till, men den gick in. Rul­la­de ge­nom geg­gan i Lu­ton, det var ock­så en sån där regn­match.

Vad minns du av ögon­blic­ket då ni blev Eu­ro­pa­mäs­ta­re?

– Oj oj oj, jag kom­mer ald­rig att glöm­ma det där spon­ta­na jublet. Vi sprang ut på pla­nen, all­de­les dyngsu­ra och geg­gi­ga. Men vi sprang ut och möt­te Pia som sla­git in den sista straf­fen. Det var nog den här­li­gas­te käns­lan jag haft in­om fot­bol­len.

Foto: SO­FIA NAHRINGBAUER

Ann Jans­son gjor­de dam­lands­la­gets förs­ta mål nå­gon­sin – och blev för­e­vi­gad som en frå­ga i Tri­vi­al Pur­su­it. I dag är hon rek­tor för särsko­lan på Cen­tral­sko­lan i Märs­ta.

Foto: UL­LA LEMBERG, BILDBYRÅN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.