GULDNYLLET

WIL­LI­AM NYLANDER: ”JAG HANN IN­TE RE­A­GE­RA NÄR HON GAV MIG EN KYSS!”

Inside - - Vad Hände Sen? - To­mas Ros

Vid al­la mäs­ter­skap föds ido­ler och hjäl­tar. Is­hoc­key-VM 2017 var ing­et un­dan­tag. Wil­li­am Nylander gick från att va­ra ”Mic­kes grabb” till att bli he­la Tre Kro­nors guld­hjäl­te.

Sport­bla­det har träf­fat 21-åring­en och pra­tat om guld­tack­ling­en på Lundqvist, kys­sen från den okän­da kvin­nan och var­för han flyd­de ef­ter fi­na­len för att ringa hem till bror­san Alex­an­der.

Text: To­mas Ros Foto: Mar­cus Erics­son

Fre­dag i cen­tra­la Stock­holm. Ef­ter­mid­dags­bru­set har kom­mit igång i hu­vud­sta­den och kro­gar­na längs Strand­vä­gen fylls av den där skö­na bland­ning­en av gla­da män­ni­skor som vill fi­ra att ar­bets­vec­kan är slut, dis­ku­te­ra med vän­ner, äta en bit mat el­ler nju­ta av än­nu en fin för­som­mar­kväll.

En pas­san­de mil­jö att träf­fa Wil­li­am Nylander, 21.

Det är ex­akt 846 me­ter från re­stau­rang­en till scenen vid Ser­gels torg där Tre Kro­nor fi­ra­de sitt VM-guld.

22 maj. Det var där som Wil­li­am Nylander på all­var för­stod vil­ken lyc­ka han och Tre Kro­nor skänkt svens­ka fol­ket ef­ter tri­um­fen i Köln/Pa­ris, och det var där som han för­stod att han bli­vit pop­pis i folk­hem­met när han fick högs­ta publikjublet till­sam­mans med tvil­ling­ar­na Lundqvist.

– Det har bli­vit li­te som i Toronto här i Stock­holm. Folk vill ta bil­der och gra­tu­le­ra. Det är li­te an­norlun­da, men väl­digt kul. Jag störs in­te alls av det, ba­ra ro­ligt att vi gjort folk gla­da. Det har väl ba­ra gått li­te över­styr en gång och det var vid Ser­gels torg när en kvin­na kom fram och gav mig en kyss. Jag hann in­te re­a­ge­ra, men hon var väl lyck­lig, sä­ger han och ler li­te ge­ne­rat.

Det är li­te så han är, Wil­li­am. Blyg och öd­mjuk – och har lätt att bli ge­ne­rad ut­an att det syns allt­för myc­ket.

Han har all­tid haft ta­lang­en, högt hoc­key­iq, all­tid gått sin egen väg och kanske va­rit li­te ifrå­ga­satt hos sup­port­rar­na för att han ger ett nå­got non­cha­lant in­tryck på isen, med hjäl­men på snis­kan och ett tand­skydd som är mer ut­an­för mun­nen än där det bor­de va­ra.

Åter­kom­mer till det.

Men först ska vi gö­ra om VM-även­ty­ret med Wil­li­am Nylander.

Trög svensk start i tur­ne­ring­en

Re­san star­ta­de på ett ho­tell i Brom­ma den 3 maj, då To­ron­to­for­war­den an­slöt till VM­trup­pen. En blyg, ny­bli­ven 21-åring, kom­mer in i sam­lings­sa­len och gör det som han lärt sig av mam­ma Ca­mil­la och pap­pa Mic­ke.

– Jag gick fak­tiskt runt och häl­sa­de på al­la i rum­met. Tog i hand och be­rät­ta­de vem jag är. Tänk­te att det fanns någ­ra i la­get som in­te kän­de igen mig och jag kän­de hel­ler in­te igen al­li­hop, sä­ger han och stop­par ner en is­bit i sitt te in­nan han kas­tar sig över rå­biff med pom­mes fri­tes.

En li­ten smygstart som skul­le slu­ta oer­hört lyck­ligt 19 da­gar se­na­re.

Ni minns sä­kert VM hyf­sat bra, än så länge. Tre Kro­nors spel hac­ka­de in­led­nings­vis. Wil­li­ams ked­ja med Carl Söderberg och Wil­li­am Karls­son gjor­de inga po­äng, ska­pa­de vis­ser­li­gen mål­chan­ser men det är nå­got som soff-ex­per­ten fram­för tv:n in­te tar hän­syn till. Tre Kro­nor för­lo­ra­de mot USA och Ryss­land och slog hem­ma­na­tio­nen Tyskland un­der de tre in­le­dan­de mat­cher­na.

Ett fa­cit som in­te var okej, en­ligt så­väl ex­per­ter i me­dia som ute i stu­gor­na.

– Det där kö­per jag in­te rik­tigt. Jag har va­rit med i oli­ka lands­lag många gång­er och jag vet in­te vid hur många till­fäl­len vi gått rent i grupp­spe­let och se­dan åkt ut snabbt i slut­spe­let. Den bäs­ta vägen är att spe­la upp sig för var­je match som går och kanske gö­ra någ­ra mind­re bra mat­cher i in­led­ning­en och se­dan spe­la som bäst när det gäl­ler, sä­ger Nylander om Tre Kro­nors form­kur­va.

När det se­dan var dags att gå in i grupp­spe­lets slut­ske­de fick Tre Kro­nor till­skott till trup­pen som het­te du­ga.

Nick­las Bäck­ström, Hen­rik Lundqvist och Oscar Lindberg.

– Jag och Nick­las är vän­ner se­dan länge. Han var myc­ket hem­ma hos oss när pap­pa spe­la­de i Washing­ton. Vi har haft kon­takt se­dan dess och jag drog iväg ett sms till Nick­las när Washing­ton åkt ut. Det var väl ing­en bön att han skul­le kom­ma till VM, mer ba­ra att be­kla­ga att Washing­tons sä­song var över. Jag hop­pa­des verk­li­gen att han skul­le kom­ma och det blev ju så. Minns ock­så när Ri­kard Grön­borg sa att jag och Nick­las skul­le spe­la ihop. Det var en spe­ci­ell känsla.

Rå­bif­fen bör­jar ta slut. Stäm­ning­en på re­stau­rang­en sti­ger i sam­ma fart som so­len sän­ker sig över La­du­gårds­landsvi­ken.

Folk bör­jar tiss­la och tass­la om att Wil­li­am Nylander är i lo­ka­len. Ing­en går fram och sä­ger nå­got. Ing­en stör, men blic­kar­na och dis­kre­ta nick­ning­ar avslöjar att kän­dis­fak­torn ökat för ny­bliv­na guld­me­dal­jö­ren.

Fir­ma Bäck­ström och Nylander gjor­de fem­ton po­äng på fem mat­cher till­sam­mans och blev den där du­on som fak­tiskt vann guldet till Tre Kro­nor till­sam­mans med Hen­rik Lun­dqvists mål­vakts­spel i fi­na­len.

”MAN SKA BA­RA TRÄ­NA, SÅ EN­KELT ÄR DET – PAP­PA BE­STÄM­MER VAD VI SKA GÖ­RA”

Och det var inga då­li­ga mål som du­on bjöd på. Ny­lan­ders 2–1 mot Schweiz i kvarts­fi­na­len, när han ha­de 95 ki­lo Christi­an Mar­ti häng­an­de på ryg­gen och – halvt lig­gan­de i luf­ten – lyc­ka­des få in puc­ken mel­lan be­nen på mål­vak­ten Le­o­nar­do Ge­no­ni, rös­ta­des fram till VM:s snyg­gas­te mål.

– Jaså, sä­ger Nylander och blir tyst. – Ha­de ing­en aning om det.

Kanske ska han tac­ka pap­pa Mic­ke för det må­let. Det var ett rent kraft­mål, top­pat med tek­nisk skick­lig­het, och ett be­vis på att 21-åring­en är yt­terst välträ­nad.

Som­mar­fy­sen på Värm­dö ut­an­för Stock-

holm har gett ef­fekt och när pap­pa Mic­ke är per­son­lig trä­na­re så fus­kar man in­te. Det är ba­ra så. – Vi trä­nar väl­digt myc­ket ihop. När vi trä­nar? Det av­gör jag och min bror Alex­an­der. Var? Det spe­lar ing­en roll. Men vad vi trä­nar be­stäm­mer pap­pa. Han skic­kar trä­nings­sche­ma på sms el­ler mejl som vi ska gö­ra. ”De här öv­ning­ar­na ska ut­fö­ras. Så många re­pe­ti­tio­ner och på så lång tid.”

Pap­pa be­stäm­mer.

– Jag såg hur hårt pap­pa trä­na­de he­la kar­riä­ren och ef­tersom jag be­stäm­de mig för att bli hoc­key­proffs när jag var li­ten, och sprang i NHL-om­kläd­nings­rum­men, så har jag ald­rig fun­de­rat på att ifrå­ga­sät­ta vik­ten av att trä­na. Man ska ba­ra trä­na, så en­kelt är det.

Får många är det in­te så en­kelt. Spe­ci­ellt om man har det väl­be­ställt på hem­ma­plan med al­la möj­li­ga re­sur­ser och till­gång­ar.

Men pap­pa och mam­ma Nylander har gjort ett gott jobb med si­na barn. Det är in­te ba­ra Wil­li­am och Alex­an­der som är A-barn i id­rott. Dottern Jacquli­ne är topp tio i sin ål­derskull i ten­nis. Och även de yngs­ta dött­rar­na har vi­sat prov på ten­ni­sta­lang.

Hi­sto­riskt straffav­gö­ran­de

21 maj 2017.

VM-fi­nal. Tre Kro­nor mot Ka­na­da.

För förs­ta gång­en nå­gon­sin ska den av­gö­ras på straf­far.

– Jag var in­te ner­vös un­der mat­chen, ba­ra fo­ku­se­rad. Det hand­la­de om att in­te gö­ra miss­tag. Jag spe­la­de en­kelt he­la ti­den.

Nylander och Bäck­ström mat­cha­des mot Col­ton Pa­ray­ko och Marc-Édou­ard Vla­sic i byte ef­ter byte. Och stjärn­du­on togs hårt och kom in­te nå­gon­stans.

– Det är ju så man coachar i NHL. Jag är van med det, visste att det skul­le bli så och det var ba­ra att gil­la lä­get. Vi kom in­te rik­tigt upp i ni­vå i den mat­chen, men det lös­te sig till slut, sä­ger han och ler med he­la an­sik­tet.

Lyc­ka­des in­te sät­ta sin straff

Straf­far.

Nylander mis­sa­de Tre Kro­nors förs­ta straff. Han sik­ta­de på gubb­hör­net, men fick ing­en bra träff.

Från bå­set, med ar­mar­na runt si­na lag­kam­ra­ter, fick han se Oli­ver Ek­man Lars­son och Nick­las Bäck­ström sät­ta si­na straf­far.

– Jag kän­de på mig att Lundqvist ha­de ett över­tag på ka­na­den­sar­na. Det är in­te lätt att gö­ra mål på ho­nom. Man vet in­te rik­tigt vad man ska gö­ra med puc­ken när man kom­mer mot ”Lun­kan”.

Visst blev det så.

Och när Ny­lan­ders lag­kam­rat från Map­le Le­afs, Mit­ch Mar­ner, bom­ma­de Ka­na­das fjär­de straff var det som om allt stan­na­de upp och blev svart.

– Ja, fak­tiskt. Jag ser att Lundqvist räd­dar och näs­ta sak som jag minns är att jag lig­ger på ho­nom och frå­gar om han är okej.

Mel­lan rädd­ning­en och tv-pucks­hö­gen har vi fått se ett av de märk­li­ga­re gläd­je­ut­brot­ten vid en id­rotts­fram­gång. En myc­ket glad Nylander fly­ger över sar­gen, åker i full fart mot det svens­ka må­let och hop­par högt upp på en ut­mat­tad Lundqvist som fal­ler till isen.

En del vill att Ny­lan­ders guld­tack­ling – likt Pe­ter Fors­bergs straff i OS 1994 – ska för­e­vi­gas på ett fri­mär­ke.

– Jag var så lyck­lig. Mest för la­gets skull och för att det var någ­ra spe­la­re i grup­pen som ald­rig vun­nit nå­got. De vil­le vi­sa att de är vin­na­re och till­sam­mans gjor­de vi det här.

Nylander val­des till VM:s bäs­te spe­la­re och ploc­ka­des ut i all star-la­get. Ett oer­hört fram­gångs­rikt VM som kan va­ra svårt att ta in. Kanske var det där­för som han var den en­de i Tre Kro­nor som in­te ta­la­de med me­dia i mix­a­de zo­nen ef­ter fi­na­len. När Lundqvist, Bäck­ström, Hed­man, med fle­ra, stan­na­de till och gav guld­in­ter­vju­er sprang Nylander till om­kläd­nings­rum­met.

– Ja, jag vet in­te rik­tigt vad som hän­de där. Jag vil­le de­la min fram­gång med dem som jag står när­mast och vil­le ringa min fa­milj. Kanske var det där­för som jag ha­de bråt­tom. Jag ring­de till min pap­pa och min bror på Fa­ce­ti­me och vi de­la­de den här fram­gång­en ihop.

Näs­ta fo­kus: lyf­ta Toronto

Bil­den av Wil­li­am som non­cha­lant ta­lang som tug­gar tand­skydd och in­te har för­må­ga att sät­ta på hjäl­men or­dent­ligt är fel.

Ja, hjäl­men sit­ter på snis­kan för att han in­te vill ha im­ma på vi­si­ret.

– Tand­skyd­det vet jag fak­tiskt in­te var­för jag tug­gar på. Det är in­te gott, det kan jag sä­ga. Men det har ba­ra bli­vit så. Jag vet in­te var­för folk har en bild av mig som li­te di­vig. Hop­pas den är bor­ta nu i al­la fall, sä­ger han och för förs­ta gång­en un­der in­ter­vjun blir han li­te all­var­sam.

Och tän­ker man på att han vann he­la VM:s plus/mi­nus-li­ga och att han fak­tiskt fort­fa­ran­de in­te häm­tat trofén han fick för att han ut­sågs till MVP, så fat­tar man att det är la­get fö­re ja­get.

VM-guldet var vik­ti­gast.

In­te vem som gjor­de po­äng­en el­ler vem som fick nå­gon in­di­vi­du­ell ut­mär­kel­se.

Nu har han spe­lat i NHL, som han dröm­de om när han sprang som li­ten knodd i om­kläd­nings­rum­men, och vun­nit VM-guld. Vad är näs­ta mål?

– Vi ska hö­ja oss en ni­vå med Toronto. Vi har nå­got på gång där, kän­ner jag. Se­dan är VM en gång till kul om det blir verk­lig­het. Kanske med bror­san Alex­an­der. Det vo­re grymt skoj.

Sor­let sti­ger på re­stau­rang­en.

Rå­bif­fen bort­ploc­kad. Te­et är slut.

Kvar sit­ter en VM-guld­me­dal­jör och är rik­tigt nöjd med till­va­ron.

Rik­tigt nöjd.

Och själv­klart ska svensk ishoc­keys nya guldgosse va­ra det.

”NÄS­TA SAK JAG MINNS ÄR ATT JAG LIG­GER PÅ HO­NOM OCH FRÅ­GAR OM HAN ÄR OKEJ”

VM-guldet 2017 är Tre Kro­nors! ”Jag kän­de på mig att Henke Lundqvist ha­de över­tag på ka­na­den­sar­na”, sä­ger

Foto: BILDBYRÅN

Wil­li­am Nylander.

Foto: MAR­CUS ERICS­SON

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.