OSANNOLIKA SKRALLEN

Inside - - Vad Hände Sen? - Hen­rik Lund­gren

Det finns små by­ar som man mis­sar om man ba­ra rå­kar blin­ka när man kör ige­nom dem. Höör till­hör in­te den ka­te­go­rin. Ba­ra näs­tan. Med si­na 9 000 in­vå­na­re, en hu­vud­ga­ta, ett li­tet torg, en ba­rock­fes­ti­val och så Skå­nes djur­park någ­ra kilo­me­ter ut­an­för stan tar Höör in­te nå­gon stör­re plats va­re sig på kar­tan el­ler i tu­rist­by­rå­er­na. Och det bor­de de­fi­ni­tivt in­te va­ra möj­ligt för en klubb här­i­från att bli svens­ka mäs­ta­re i nå­gon lagsport. Men än­då…

– Man mär­ker hur stort det här är. Folk som in­te ens kol­lat på en match med oss kom­mer fram nu på ga­tan. ”Jag mås­te ba­ra få sä­ga grat­tis”, och så får man en kram.

Ögo­nen glitt­rar på Cas­sand­ra Toll­bring, så­där som ögon ba­ra kan glitt­ra när res­ten av krop­pen är up­pe bland mol­nen av gläd­je. Det har gått en knapp vec­ka ef­ter fi­nal­skräl­len och på Bo­i­jertz Con­di­to­ri sit­ter hon om­gi­ven av pil­fin­kar på ena si­dan, för­hopp­nings­ful­la om att få va­ra med och de­la på ka­nel­ka­kan som hon just be­ställt in, och någ­ra äld­re, myc­ket hand­bolls­in­tres­se­ra­de, gent­le­män på den and­ra. De var med ne­re vid hand­bolls­hal­len da­gen ef­ter fi­na­len och tog emot de ny­bliv­na svens­ka mäs­tar­na. Mo­bi­len är full med bil­der och de vill gär­na vi­sa Toll­bring.

– Men du har ju in­te fått med mig på en en­da bild? Men vil­ka fi­na min­nen. Vi ha­de nog in­te för­stått vad vi gjort så dags. Det kanske jag in­te har gjort nu hel­ler i och för sig…

”Tror det var vin­naror­den”

Sä­ve­hof ha­de spe­lat tolv SM-fi­na­ler i rad. Vun­nit de åt­ta se­nas­te. H65 Höör skul­le spe­la sin förs­ta fi­nal nå­gon­sin, mot la­get de ald­rig sla­git. Och så le­der Höör med fem mål i pa­us. Och vin­ner till slut med 27–25.

Över en fi­ka för­sö­ker vi för­stå hur det gick till. Och hit­tar an­led­ning­ar i ett pep­talk, ett hårt sat­san­de mil­jo­närspar och en svårt sjuk fo­to­graf.

– Jag tror att myc­ket kom från det som vår trä­na­re Ola Måns­son sa in­nan vi gick in på pla­nen för fi­na­len. ”Nu är vi här, nu har vi chan­sen att vin­na det där guldet. Vi ska ha guldet!” Jag tror att det var vin­naror­den. Ola tror på oss, han som har gnällt på oss som fan. Och nu tror han helt plöts­ligt på oss? Ja, då fan kan

vi ta det. Li­te så var det.

Så en­kelt? Myc­ket psy­ko­lo­gi.

– Ja, jät­te­myc­ket. Och jag tror att det var psy­ko­lo­gi som fäll­de Sä­ve­hof ock­så. De var in­te rik­tigt där. De har gans­ka många spe­la­re som va­rit med un­der de här guld­å­ren. Ha­de jag va­rit en av dem ha­de jag kanske ock­så känt att det var lugnt. Jag tror att de föll i den fäl­lan. Och den är far­lig. De käm­pa­de, men de tog in­te i det där sista. Vi såg det re­dan i se­mi­fi­na­len mot Skuru, hur de fick dem i svaj. Så har det in­te va­rit för­ut, Sä­ve­hof har va­rit så bra att om nå­gon ha­de en då­lig dag klev ba­ra nå­gon an­nan fram. Men nu såg vi att det var ing­en som tog tag i det, de gjor­de in­te job­bet. Vi ha­de läst på och gjort vår läxa, det tror jag in­te att de ha­de gjort.

Oav­sett in­ställ­ning, ut­an Jan och Eli­sa­beth Hans­sons sats­ning på H65 ha­de SM-guldet in­te va­rit möj­ligt. Mil­jo­närspa­ret har lagt in 15 mil­jo­ner kro­nor på klub­ben ge­nom åren, bland an­nat ge­nom att byg­ga hem­ma­hal­len.

– De har be­tytt jät­te­myc­ket, när vi för­lo­rar mat­cher tän­ker jag på dem. Fan, de har sat­sat och lagt ner så myc­ket tid och peng­ar, och så tors­kar vi. Eli­sa­beth var så be­svi­ken ef­ter att vi för­lo­ra­de den förs­ta fi­na­len i Chal­lenge Cup i vå­ras, och jag lo­va­de hen­ne att vi skul­le vän­da hem­ma, om vi ba­ra kom upp i ni­vå. Men när vi för­lo­ra­de den ock­så kän­de jag det som att jag svi­kit hen­ne. Det var näs­tan vär­re än att förlora själ­va fi­na­len. Men det var kanske det som gjor­de att vi kom igen sen i SM-slut­spe­let? De är fan­tas­tis­ka, kom­mer ner till hal­len och snac­kar. Det spe­lar ing­en roll vem som gjort mål el­ler vem som spe­lat mest, de bryr sig om al­la. Det var där­för vi vil­le vin­na fi­na­len för de­ras skull ock­så.

”Käm­pa­de ex­tra för ho­nom”

Men en per­son sak­na­des i Mal­mö Are­na. Fo­to­gra­fen som un­der lång tid följt la­get har långt gång­en ALS. Si­na sista bil­der tog han un­der se­mi­fi­nal­spe­let mot Lu­gi, men da­gar­na fö­re fi­na­len tving­a­de nerv­sjuk­do­men in ho­nom på sjuk­hus.

– Han har all­tid va­rit med oss, och så dök det här upp, mitt un­der slut­spe­let. Han var en vik­tig kug­ge för oss och har kom­mit oss så nä­ra. Och så fick han in­te va­ra med oss på fi­na­len. Men det gjor­de att vi käm­pa­de ex­tra, för ho­nom. Vi skic­ka­de bil­der och en trö­ja med al­las au­to­gra­fer på till ho­nom ef­teråt. Jag vet att han blev väl­digt glad för att vi vann.

När sä­song­en in­led­des i hös­tas var det in­te myc­ket som ta­la­de för SM-guld. Många nya spe­la­re, och dess­utom en ny trä­na­re i Ola Måns­son. Ba­ra en spe­la­re trod­de på guld­chans. Och det var in­te Cas­sand­ra Toll­bring.

– An­na Ols­son har spe­lat fi­nal för­ut och sa till oss att det var ”skit­kul att spe­la där”. Men hon ha­de ald­rig vun­nit, så det vil­le hon gö­ra nu. Och jag kän­de ba­ra ”argh, lugn nu, nytt lag, ny coach”. Det var in­te för­rän näs­ta sä­song som vi skul­le sat­sa på guld. Hi­sto­riskt sett har Höör ald­rig ens vun­nit en match i en se­mi­fi­nal­se­rie. Så det blev vår mål­sätt­ning för sä­song­en; att vi skul­le gå till se­mi­fi­nal, och sen vin­na en match där. Då skul­le vi va­ra nöj­da.

En blyg­sam mål­sätt­ning som med fa­cit i hand var väl lågt satt. Och än­då höll den sånär på att in­te in­fri­as. Ef­ter att ha för­lo­rat den förs­ta se­mi­fi­na­len mot Lu­gi låg H65 un­der med tio mål i den and­ra. För förs­ta gång­en un­der vår långa fi­kastund slu­tar Cas­sand­ra Toll­bring att le.

– Jag var så arg att jag höll på att bör­ja gråta ute på pla­nen. Det var kört. Vad fan, jäv­la skit, och så ska jag by­ta lag näs­ta år när la­get ska sat­sa på guld. I pa­u­sen sa Ola: ”Tje­jer, vi har för­lo­rat, men vi mås­te stäl­la upp för all publik som kom­mit hit för att se oss i dag”. Och så pra­ta­de han om att vi fort­fa­ran­de ha­de en

”JAG VAR SÅ ARG ATT JAG HÖLL PÅ ATT BÖR­JA

chans kvar att nå vårt mål och vin­na en se­mi­fi­nal­match. Men sen, när vi vän­de mat­chen i and­ra halv­lek, vän­de all­ting an­nat ock­så. Vi fick värl­dens med­gång. Och det be­tyd­de jät­te­myc­ket för re­sul­ta­tet i fi­na­len ock­så. Vi kän­de oss oslag­ba­ra i de sista två se­mi­fi­nal­mat­cher­na.

Och hur gick det till?

–Vi stöt­ta­de varand­ra, he­la ti­den. Och märk­te att det hjälp­te. An­na Jo­hans­son har all­tid haft sån ener­gi, även om vi lig­ger un­der med tio mål kör hon än­då och ger allt. Och det smit­tar ju av sig.

”Fick pa­nik ute vid bän­ken”

Än­då var Höör oer­hört ne­der­lagstip­pa­de in­för fi­na­len. Ex­per­ter, sup­port­rar, le­da­re och spe­la­re, ing­en gav dem en chans. Knappt ens de själ­va.

–Nej, vi kän­de oss nog li­ka myc­ket som un­der­dogs som al­la and­ra sa. Men i om­kläd­nings­rum­met in­för mat­chen sa vi att vi in­te ha­de nå­gon press på oss.

Ni gick in som un­der­dogs, men led­de plöts­ligt med fem bol­lar i pa­us. När bör­ja­de ni kän­na att det vän­de, att ni i stäl­let ha­de nå­got att förlora?

– Ha­ha, nä… Jag kän­de nog ald­rig det. Kanske än­då ett tag i and­ra halv­lek. Sä­ve­hof kom in i ett stim, fick nå­gon kont­ring och plöts­ligt var det ba­ra tre mål som skilj­de. ”Shit, nu kom­mer ikapp.” Men det var ju då vå­ra kant­spe­la­re drog dit någ­ra vik­ti­ga lä­gen och så drog vi ifrån igen. Allt­så, jag och (Ma­rie) Wall sprang och skrat­ta­de mot varand­ra när det var tio mi­nu­ter kvar. Vi kän­de att vi kun­de vin­na det här. 47 se­kun­der kvar…?

– Oh, jag vet vad du me­nar. Vi led­de med två mål och jag tryck­te fram­åt. Tan­ken var att jag skul­le spe­la ut på kan­ten, men det kom ing­en där. Så jag stud­sa­de, tog upp bol­len och tog tre steg, och det var fort­fa­ran­de ing­en där. ”Oh, her­re­gud, jag mås­te skju­ta!” Jag var så långt från mål, och skot­tet gick mitt i må­let, rakt på mål­vak­ten. Ola fick pa­nik ute vid bän­ken. Men så tog Sä­ve­hof ett snabbt av­slut som (Jessica) Ry­de räddade. Jag hann ald­rig bli rädd, ha­ha. Jag sa till tje­jer­na ef­teråt att man ju mås­te tän­ka på publi­ken och gö­ra det li­te jämnt. Har du sett mat­chen i ef­ter­hand?

– Ja, en gång. Och så har jag strökol­lat någ­ra gång­er. Men jag vill in­te se förs­ta tio mi­nu­ter­na, sen är det okej. Jag kän­de di­rekt i in­led­ning­en att det här går ing­et bra. Bol­len gick in­te in. Och än­då, jag tit­ta­de upp på jum­bo­tro­nen och såg att vi led­de med 3–2, trots att jag va­rit så jäv­la då­lig och bränt så jäv­la myc­ket. Men de and­ra var så bra, så det var ba­ra att kö­ra på. Jag ski­ter i om det gick då­ligt för mig så sätt, vi vann ju.

Ef­teråt – eu­fo­ri.

– Vi ha­de ju bli­vit skit­gla­da om vi lyc­kats slå Sä­ve­hof i en van­lig match, mitt i se­ri­elun­ken. Det var så stort att vi vann att man in­te ens tänk­te på att det var fi­nal. Men vi ha­de den där buck­lan som stod där…

Gläd­jen var så enorm att det tog en bra stund in­nan fi­nal­da­gens sto­ra pin­sam­het upp­täck­tes.

– Vi hop­pa­de om­kring in­ne i om­kläd­nings­rum­met med buck­lan. Vi fil­ma­de den någ­ra gång­er in­nan nå­gon sa ”fan, det står ju fel år på den?”.

– Fel år?

–Ja, det är in­gra­ve­rat ”17/18” i stäl­let för ”16/17”. Det var li­ka­dant med her­rar­nas buck­la. Men skit sam­ma, det står H65 Höör på den i al­la fall. Det är kanske me­ning­en att vi ska vin­na näs­ta år ock­så.

GRÅTA UTE PÅ PLA­NEN. DET VAR KÖRT. FAN.”

Foto: TT

Trä­na­ren Ola Måns­sons pep­talk fö­re mat­chen gav re­sul­tat.

Cas­sand­ra Toll­bring blev bäs­ta mål­skytt för Höör i grundse­ri­en med si­na 130 full­träf­far. I slut­spe­let vi­sa­de hon vägen med yt­ter­li­ga­re 40 mål på sju mat­cher. Näs­ta sä­song spe­lar hon för nors­ka mäs­tar­na Lar­vik.

Ett par myc­ket hand­bolls­in­tres­se­ra­de gent­le­män pas­sar på att fo­to­gra­fe­ra Toll­bring un­der in­ter­vjun.

Foto: KRISTER HANSSON, BILDBYRÅN

H65 Höör tog det förs­ta hi­sto­ris­ka SM-guldet ef­ter att ha fi­nal­be­seg­rat Sä­ve­hof – gi­gan­ten som do­mi­ne­rat svensk dam­hand­boll i över ett de­cen­ni­um och kom till fi­na­len med åt­ta ra­ka tit­lar.

Eli­sa­beth och Jan Hansson har in­ve­ste­rat mil­jon­tals kro­nor i Höör på re­san fram till guldet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.