”Det var gul­ligt när de pra­ta­de om ens syr­ra – de kän­de ju in­te hen­ne!”

Inside - - Sport -

FOT­BOLL

Vem var egent­li­gen den störs­ta hjäl­ten när Ita­li­en be­seg­ra­de Frank­ri­ke i VM-fi­na­len 2006?

Fa­bio Gros­so, som satte den av­gö­ran­de straf­fen på Olym­pi­a­sta­di­on i Ber­lin?

El­ler var det Mar­co Ma­te­raz­zi, som fick Zi­nedi­ne Zi­da­ne ut­vi­sad för fot­bolls­hi­sto­ri­ens mest om­ta­la­de skall­ning?

”Zi­zou”, som där­för kom att mis­sa den av­gö­ran­de straff­lägg­ning­en, ex­plo­de­ra­de av ils­ka ef­ter en tröj­drag­ning.

– Vill du ha min trö­ja kan du få den ef­ter mat­chen, sa frans­man­nen.

– Jag fö­re­drar ho­ran som är din sys­ter, sva­ra­de Ma­te­raz­zi.

Se­dan small det – och Ken­net An­ders­son vil­le in­te tro si­na ögon.

– Jag var jät­te­be­svi­ken på Zi­da­ne när jag bor­de ha va­rit be­svi­ken på Ma­te­raz­zi. Det är väl­digt säl­lan en spe­la­re kom­mer ur ba­lans och det finns inga ord som ska kun­na kas­ta om­kull dig när du är bäst på plan i en VM-fi­nal, sä­ger han.

Den svens­ke VM-hjäl­ten från 1994 hann med proffsspel i Bel­gi­en, Frank­ri­ke, Ita­li­en och Tur­ki­et och lär­de sig att psyk­nings­me­to­der­na skil­jer sig åt i de oli­ka ligor­na.

– Det fö­re­kom­mer över­allt och oli­ka sa­ker på­ver­kar oli­ka män­ni­skor. I Sve­ri­ge är det me­ra per­son­ligt, att mot­stån­dar­na är på dig som per­son. I Ita­li­en hand­la­de det of­ta om min syr­ra och mor­sa. Det var nytt för mig när jag kom till Ba­ri, sä­ger Ken­net An­ders­son.

Det kan dock in­te ha va­rit en ny­het för Zi­da­ne, som spe­la­de för Ju­ven­tus mel­lan 1996 och 2001. Än­då lät han sig pro­vo­ce­ras, till skill­nad från Ken­net An­ders­son.

– Det tog in­te över hu­vud ta­get. Som svensk var det väl­digt svårt att bli arg el­ler ir­ri­te­rad. ”Är det så här ni gör när ni för­sö­ker få varand­ra ur ba­lans?” Jag tyc­ker näs­tan det var gul­ligt när de kom fram och pra­ta­de om ens syr­ra. De kän­de ju in­te hen­ne. Nej, just den gre­jen kom in­te in i mitt hu­vud.

Man blir gans­ka hård­hu­dad ef­ter ett tag och jag kun­de va­ra ret­full själv. Jag ”drog” ald­rig först, sva­ra­de med ett hån­skratt, sa nå­got om min och den and­re spe­la­rens stor­lek el­ler så sa jag ingen­ting alls. Re­a­ge­ra­de jag in­te ver­balt kun­de jag sva­ra med ett ex­tra tjuv­nyp. Var det nå­gon jag in­te tyck­te om kun­de jag rå­ka tram­pa ho­nom på tån med bak­re hö­ger skruv­dobb.

Ken­net ställ­des själv mot Mar­co Ma­te­raz­zi i Se­rie A, men ha­de ald­rig någ­ra pro­blem med det ita­li­ens­ka rå­skin­net.

– När man spe­la­de mot Ma­te­raz­zi visste man att det skul­le kom­ma så­dant där. Det var var­dags­mat för ho­nom, men han var in­te så­dan mot mig ef­tersom jag kän­de hans pap­pa (Gi­u­sep­pe Ma­te­raz­zi) som trä­na­de mig i Ba­ri. En gång åk­te jag med ho­nom till Rom och sov över in­för en lands­kamp. Då träf­fa­de jag grab­ben Ma­te­raz­zi, som var 17 år. Jag tror att han ha­de li­te re­spekt för mig.

Ken­net An­ders­son re­a­ge­ra­de be­tyd­ligt star­ka­re när mot­stån­da­re spot­ta­de på ho­nom, vil­ket fö­re­kom. Han blir ir­ri­te­rad ba­ra han tän­ker till­ba­ka på mö­tet med To­mas Rep­ka, då i Fi­o­ren­ti­na. – Att spot­ta är det värs­ta som finns och då kom det en spott­los­ka, rätt upp och ner. Så­dant be­vi­sar vil­ken typ av män­ni­ska man är. Då svart­na­de det li­te grand. Ja, jag var ut­om kon­troll. Om in­te nå­gon gått emel­lan ha­de jag nog in­te spe­lat fär­digt den mat­chen. In­te han hel­ler.

Ken­net minns ock­så, även om han glömt nam­net, en back i Bre­scia som var på ho­nom i ett. För­sva­ra­ren var dock in­te spe­ci­ellt kon­se­kvent i sitt upp­trä­dan­de.

Med fy­ra om­gång­ar kvar av sä­song­en 1997/1998 var klub­ben i akut po­äng­be­hov för att und­vi­ka ned­flytt­ning. Då kom Ken­net An­ders­son till Sta­dio Ma­rio Ri­ga­mon­ti med sitt Bo­log­na.

– Han var väl­digt otrev­lig och pra­ta­de he­la ti­den. Det var myc­ket bulls­hit och ska­van­de, men helt plöts­ligt till­ta­la­de han mig med ”Mr An­ders­son”. Han tyck­te att vi skul­le ta det lugnt, att oav­gjort vo­re bra för bå­da la­gen. Det var nå­got som gav mig tändväts­ka, sä­ger Ken­net An­ders­son.

Bo­log­na vann mat­chen med 3–1 och Bre­scia åk­te ur Se­rie A.

– Han grät sista kvar­ten, men jag ha­de in­te hjär­ta att tyc­ka synd om ho­nom. Så­da­na hyck­la­re gil­lar jag in­te, sä­ger Ken­net An­ders­son.

”Jag var jät­te­be­svi­ken på Zi­da­ne när jag bor­de ha va­rit be­svi­ken på Ma­te­raz­zi”, sä­ger Ken­net An­ders­son om VM-in­ter­mez­zot 2006.

An­ders­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.