TIDERNAS STRAFFHJALTE

Inside - - Sport - Text och foto: Jo­han Flinck

DOMNESTI. Han blev odöd­lig när han räddade fy­ra straf­far mot Bar­ce­lo­na i Eu­ro­pacup­fi­na­len.

Någ­ra vec­kor se­na­re var han nä­ra att få sin arm am­pu­te­rad och tving­a­des läg­ga av som 27-åring.

15 år se­na­re var han så fat­tig att han sål­de hands­kar­na och guld­me­dal­jen.

– Jag fick ba­ra 3 000 dol­lar och ång­rar det än i dag, sä­ger Hel­muth Duc­ka­dam och göm­mer an­sik­tet i hän­der­na.

In­för Cham­pi­ons Le­a­gue-fi­na­len le­ta­de Sport­bla­det upp fot­bolls­hi­sto­ri­ens störs­te straff­hjäl­te ut­an­för Bu­ka­rest.

–Jag har träf­fat fem av vå­ra pre­si­den­ter men har ba­ra bild på fy­ra av dem här, sä­ger Hel­muth Duc­ka­dam och tit­tar li­te när­ma­re på fo­tot där han myc­ket höv­ligt och lätt bu­gan­de skå­lar med den be­tyd­ligt kor­ta­re dik­ta­torn Ni­co­lae Ceau­se­scu.

Vi står i trap­pan upp till and­ra vå­ning­en i det ny­bygg­da hus som han och hust­run Alex­an­dra och dottern Ju­li­en­ne, 9, flyt­ta­de in i för ba­ra tre må­na­der se­dan i Domnesti, just ut­an­för Bu­ka­rests väst­ra stads­gräns. På väg­gen längs trap­pan häng­er ock­så bil­der på de and­ra tre mö­te­na med ru­mänska pre­si­den­ter som finns av­bil­da­de.

Duc­ka­dam och Ceau­se­scu skå­lar för Steaua Bu­ka­rests fi­nal­se­ger i Eu­ro­pacu­pen för mäs­tar­lag mot Bar­ce­lo­na någ­ra da­gar ti­di­ga­re, den 7 maj 1986. Det var förs­ta gång­en ett lag från öst­sta­ter­na vann den fi­nas­te klubb­tur­ne­ring­en av dem al­la , som sex år se­na­re döp­tes, och stöp­tes, om till Cham­pi­ons Le­a­gue.

Ti­teln var enorm triumf ock­så för Ceau­se­scu, den kanske mest stali­nis­tis­ke dik­ta­torn öst­bloc­ket ha­de sett se­dan Jo­sef Sta­lin själv. Idrotts­fram­gång­ar var oer­hört vik­ti­ga för att vi­sa det kom­mu­nis­tis­ka sy­ste­mets över­läg­sen­het.

Ha­de in­te läst på

Det var Hel­muth Duc­ka­dam som näs­tan på egen hand såg till att Eu­ro­pacup­gul­det ham­na­de i Steaua, Bu­ka­rest och Ru­mä­ni­en.

Fi­na­len spe­la­des i Se­vil­la in­för 70 000 åskå­da­re, varav 69 000 höll på Bar­ce­lo­na då ba­ra ett få­tal re­gim­trog­na jour­na­lis­ter och ett tu­sen­tal ru­mänska sup­port­rar, som ha­de god­känts av det kom­mu­nis­tis­ka par­ti­et och som in­te an­sågs ris­ke­ra att hop­pa av till väst, ha­de fått åka med från Ru­mä­ni­en.

Duc­ka­dam höll nol­lan mot storfa­vo­ri­ter­na från Bar­ce­lo­na i 90 mi­nu­ter plus för­läng­ning. Och då

Steaua in­te lyc­ka­des gö­ra

PÅ DEN FJÄR­DE TÄNK­TE BAR­CE­LO­NAS SPE­LA­RE ATT JAG VAR GA­LEN OCH SKUL­LE GÅ TILL HÖ­GER PÅ AL­LA

mål fram­åt gick fi­na­len till straf­far.

Tre vec­kor ti­di­ga­re ha­de Bar­ce­lo­na sla­git ut IFK Gö­te­borg i se­mi­fi­na­len på just straf­far och var där­för fa­vo­ri­ter ock­så i det­ta ”lot­te­ri” som nu vän­ta­de.

Men Duc­ka­dam gjor­de det Tho­mas Wer­ner­son in­te ens var nä­ra att kla­ra (även om Blå­vitt­kee­pern tog en straff) och som ing­en an­nan mål­vakt hel­ler lyc­kats med, var­ken förr el­ler se­na­re, i Eu­ro­pacuper­nas histo­ria. Han räddade fy­ra ra­ka straf­far och ef­ter att hans lag­kam­ra­ter mis­sat si­na två förs­ta men satt de två på­föl­jan­de var en av de störs­ta skräl­lar­na i Eu­ro­pacup­histo­ri­en ett fak­tum.

Duc­ka­dam kas­ta­de sig åt hö­ger på de tre förs­ta straf­far­na in­nan han byt­te hörn på den fjär­de. Han gick åt rätt håll var­je gång.

– Förs­ta straf­fen chan­sa­de jag åt hö­ger och där ha­de jag tur. De­ras mål­vakt gick åt vartan­nat håll och då trod­de nog de att jag ock­så skul­le gö­ra det. Den tred­je var lät­tast. Han var sä­ker på att jag skul­le gå till väns­ter. Den lim­ma­de jag. På den fjär­de tänk­te Bar­ce­lo­nas spe­la­re att jag var ga­len och skul­le gå till hö­ger på al­la fem, men då gick jag till väns­ter, be­rät­tar han med ett le­en­de när vi sla­git oss ner ute på al­ta­nen.

Ha­de du kol­lat in Bar­ce­lo­nas straf­far mot Gö­te­borg?

– Nej, och det var bäst så. Bar­ce­lo­na­spe­lar­na trod­de nog att jag ha­de sett dem och byt­te där­för hörn.

Duc­ka­dam be­skri­ver det som sin störs­ta stund i kar­riä­ren – för­stås.

– Där och då för­stod jag in­te hur stor be­drif­ten var. Det tog lång tid. Men re­dan som barn ha­de jag drömt om att spe­la en fi­nal, även om jag in­te vå­ga­de dröm­ma om en Eu­ro­pacup­fi­nal, och bli hjäl­te.

När la­get lan­da­de i Bu­ka­rest möt­tes man av 20 000 jub­lan­de män­ni­skor.

– Det var fan­tas­tiskt. Det stod mas­sor av folk längs he­la vägen från flyg­plat­sen till ho­tel­let.

För­svars­mi­nis­ter kal­la­de på hjälp

Hel­muth Duc­ka­dam föd­des den 1 april 1959 i den lil­la byn Sem­lac i re­gi­o­nen Arad, så långt väs­terut du kan kom­ma i Ru­mä­ni­en, på grän­sen till Ung­ern. Hans för­äld­rar till­hör­de en tysk­språ­kig mi­no­ri­tet.

1978 vär­va­des han som 19-åring till re­gi­o­nens stor­klubb – UTA Arad, som var Ru­mä­ni­ens mest fram­gångs­ri­ka klubb ut­an­för Bu­ka­rest un­der 1900-ta­let.

Men un­der Duc­ka­dams förs­ta sä­song åk­te Arad ur för­sta­di­vi­sio­nen för förs­ta gång­en och det skul­le drö­ja många år in­nan man gick upp igen. Den sto­ra mål­vaktsta­lang­en gick dock snart vi­da­re. 1982 togs han ut i lands­la­get och kort där­ef­ter vär­va­des han till Ru­mä­ni­ens störs­ta för­e­ning, ar­mé­klub­ben Steaua Bu­ka­rest, som dock ha­de fått se är­ke­ri­va­len Di­na­mo do­mi­ne­ra li­gan un­der någ­ra år.

Men 1985 vann Steaua li­gan igen och ett år se­na­re var man allt­så bäst i Eu­ro­pa. Då ha­de man ock­så säk­rat and­ra ra­ka li­ga­ti­teln och in­lett en svit på 104 li­ga­mat­cher ut­an för­lust som in­te skul­le ta slut för­rän hös­ten 1989 och som är re­kord i eu­ro­pe­isk li­ga­fot­boll än i dag. Men det var en svit Duc­ka­dam in­te skul­le få va­ra med om.

I stäl­let spe­la­de han sin sista match för Steaua kort ef­ter Eu­ro­pacup­tri­um­fen, i en cup­se­mi­fi­nal.

– Vi spe­la­de på na­tio­na­la­re­nan in­för 80 000 åskå­da­re. Vi fick en straff och al­la skan­de­ra­de ”Duc­ka­dam, Duc­ka­dam”. Jag tit­ta­de bort mot

min trä­na­re som gav klar­tec­ken. Jag sprang upp och satte straf­fen rib­ba in.

Men ba­ra någ­ra vec­kor se­na­re, på se­mes­ter hem­ma i Arad, vak­na­de Duc­ka­dam av att han in­te ha­de nå­gon kän­sel i sin hö­gerarm. Han upp­sök­te lä­ka­re som in­såg all­va­ret och ring­de för­svars­mi­nis­tern. Det här var ju en na­tio­nal­hjäl­te som var sjuk och som spe­la­de i ar­méns egen klubb.

– För­svars­mi­nis­tern skic­ka­de ett plan som tog mig till spe­ci­a­list­lä­ka­re i Bu­ka­rest. Det var min sto­ra lyc­ka.

Duc­ka­dam ha­de drab­bats av en stor blod­propp högt upp i ar­men och ope­re­ra­des i när­ma­re sju tim­mar.

– Jag ha­de haft då­lig kän­sel i ar­men re­dan fö­re Eu­ro­pacup­fi­na­len. Jag un­der­sök­tes men då trod­de man att jag ha­de reu­ma­tism, be­rät­tar Duc­ka­dam.

Han låg kvar på sjuk­hu­set i två må­na­der ef­ter ope­ra­tio­nen och man räk­na­de med ett halv­års kon­va­le­scens.

– Lä­kar­na sa att jag nog skul­le va­ra till­ba­ka till världs­cup­fi­na­len mot Ri­ver Pla­te i To­kyo i de­cem­ber 1986. Jag var med på re­san till To­kyo men det gick in­te att spe­la.

”Ris­ke­rar att få am­pu­te­ra”

Duc­ka­dam spe­la­de ald­rig mer för Steaua och ba­ra två må­na­der ef­ter att han bli­vit fot­bolls­hi­sto­ri­ens störs­te straff­hjäl­te var kar­riä­ren i prak­ti­ken över. Han gjor­de någ­ra en­sta­ka mat­cher i läg­re di­vi­sio­ner för ett lo­kalt lag i Arad 1989–1991 in­nan han de­fi­ni­tivt la­de hands­kar­na på hyl­lan.

En sorg­lig histo­ria, men ha­de in­te för­svars­mi­nis­tern skic­kat det där pla­net ha­de hans si­tu­a­tion va­rit än­nu vär­re.

– Lä­kar­na sa att om jag in­te ha­de kom­mit in så snabbt ha­de man tving­ats am­pu­te­ra ar­men. Den ris­ken finns fort­fa­ran­de och där­för vill jag bo här, nä­ra Bu­ka­rest, för att ha nä­ra till ett stort sjuk­hus och bra lä­ka­re.

Han har ope­re­rats yt­ter­li­ga­re två gång­er se­dan dess, se­nast 2012.

– Då fick jag det här bre­vet, sä­ger Duc­ka­dam och pe­kar på ett in­ra­mat brev från FC Bar­ce­lo­na där klub­bens då­va­ran­de pre­si­dent Sandro Ro­sell öns­kar ho­nom ett snabbt till­frisk­nan­de.

Det in­ra­ma­de bre­vet sit­ter på väg­gen i ett rum – ”mitt rum”, som han själv sä­ger – som sna­ra­re är ett li­tet mu­se­um över den eg­na kar­riä­ren och som do­mi­ne­ras av en stor tav­la med en bild på det klas­sis­ka la­get från 1986.

Det­ta mu­se­um fort­sät­ter ut i var­dags­rum­met där det finns en vägg med po­ka­ler, in­ra­ma­de di­plom, fo­ton, pla­ket­ter och he­ders­be­ty­gel­ser, som tav­lan där bland an­nat Duc­ka­dam och Michel Pla­ti­ni är av­bil­da­de.

– Den är från Ue­facup­fi­na­len 2003 i Se­vil­la där jag var in­bju­den som pris­ut­de­la­re.

Ue­fa ver­kar kom­ma ihåg si­na gam­la hjäl­tar. Då och då bjuds

Duc­ka­dam fort­fa­ran­de in till sto­ra fi­na­ler.

Men åren di­rekt ef­ter ska­dan var det som om Duc­ka­dam gick upp i rök. Men så var Ru­mä­ni­en ock­så ett slu­tet, kom­mu­nis­tiskt land yt­ter­li­ga­re någ­ra år. Det har gått många histo­ri­er om vad som ”egent­li­gen” hän­de med Duc­ka­dams arm.

En­ligt en av dem skul­le Ni­co­lae Ceau­se­scu ha bli­vit så av­und­sjuk på Duc­ka­dams po­pu­la­ri­tet att han såg till att den fruk­ta­de, hem­li­ga po­li­sen Secu­ri­ta­te, över­föll ho­nom och bröt den arm som ha­de gjort ho­nom till na­tio­nal­hjäl­te.

En­ligt en an­nan skul­le Re­al Madrid ha be­lö­nat Duc­ka­dam med en Mer­ce­des för att han ha­de stop­pat är­ke­ri­va­len Bar­ce­lo­na. Den­na bil skul­le Ceau­se­scus son, Nicu, se­dan krävt att Duc­ka­dam gav till ho­nom och när den­ne väg­ra­de skul­le Nicu ha skju­tit ho­nom i ar­men. Men ing­et av det är allt­så sant.

– Visst, jag var en sup­por­ter av Re­al Madrid men nå­gon Mer­ce­des fick jag ald­rig. Jag vän­tar på den fort­fa­ran­de, ha­ha.

Fick ni någ­ra peng­ar el­ler bonu­sar från sta­ten för Eu­ro­pacup­gul­det?

– Vi blev de­ko­re­ra­de av Ceau­se­scu och för­svars­mi­nis­tern gav oss en varsin bil, en be­gag­nad Aro, som var en ru­mänsk­till­ver­kad jeep. Den sål­de jag och fick bra be­talt för. Men någ­ra peng­ar fick vi in­te för guldet.

Man har ju hört att ni fot­bolls­spe­la­re fick myc­ket ka­pital­va­ror som vi­de­ooch tv-ap­pa­ra­ter, som knappt fanns i Ru­mä­ni­en på den ti­den – stäm­mer det?

– Nej, dä­re­mot svart­väx­la­de man med nå­gon ut­ländsk stu­dent här i Bu­ka­rest så man fick dol­lar. Se­dan när vi var utomlands med la­get köp­te man videobandspelare och så­dant som man se­dan sål­de här i Ru­mä­ni­en och fick bra be­talt för.

Var det van­ligt?

– Al­la gjor­de det. Det var för­de­len med fot­bol­len på den ti­den. Vi tjä­na­de in­te så myc­ket peng­ar men vi fick chan­sen att kom­ma utomlands och se and­ra län­der.

Fun­de­ra­de du nå­gon gång på att hop­pa av till väst när du var utomlands och spe­la­de?

– Nej, jag ha­de barn re­dan då och min släkt fanns här.

Vann green card i ett lot­te­ri

Hem­ma i Ru­mä­ni­en är de fles­ta i dag över­ens om att Steau­as för­kros­san­de över­läg­sen­het i li­gan i slu­tet av 1980-ta­let be­rod­de på rig­ga­de mat­cher som Ceau­se­scus älds­te son Va­len­tin, som ha­de bli­vit pre­si­dent i klub­ben, låg ba­kom.

Men i Eu­ro­pa­spe­let ha­de in­te Va­len­tin Ceau­se­scu den mak­ten att på­ver­ka och än­då höll sig Steaua kvar i top­pen. Man gick till se­mi­fi­nal i Eu­ro­pacu­pen 1988 och var fram­me i en ny fi­nal 1989, som man för­lo­ra­de med 4–0 mot Mi­lan.

Ett halv­år se­na­re stör­ta­des Ceau­se­scu, järn­ri­dån föll och hem­ma i Arad satt Duc­ka­dam och såg hur hans gam­la lag­kam­ra­ter änt­li­gen kun­de bli väl­be­tal­da proffs utomlands.

– Jag ha­de ve­lat få chan­sen att spe­la i Tyskland el­ler i Eng­land. Bay­ern Mün­chen var mitt fa­vo­rit­lag se­dan 1970-ta­let. Men jag ha­de in­te tu­ren. Sånt är li­vet och det är ing­et jag kan änd­ra på.

I stäl­let lev­de Duc­ka­dam ett un­dan­skymt liv hem­ma i Arad med sin dot­ter och då­va­ran­de fru. Han var först me­ka­ni­ker i en mö­bel­fa­brik och se­dan, un­der sju år, gräns­po­lis vid den un­gers­ka grän­sen.

– Li­vet gick upp och ner. Jag ha­de pro­blem och drog in­te in så myc­ket peng­ar till fa­mil­jen.

Han star­ta­de bland an­nat en fot­bolls­sko­la hem­ma i Arad men det var svårt att få den att gå runt.

År 2001 ha­de det gått så långt att han be­stäm­de sig för att säl­ja mål­vakts­hands­kar­na och guld­me­dal­jen från fi­na­len i Se­vil­la.

–Jag ha­de eko­no­mis­ka pro­blem och sål­de gre­jer­na över nä­tet till en ru­män bo­satt i USA. Hur myc­ket fick du för dem? – Jag fick ba­ra 3 000 dol­lar. Det är in­te myc­ket. Jag ång­rar det än i dag men då ha­de jag stor nyt­ta av peng­ar­na, sä­ger Duc­ka­dam och göm­mer an­sik­tet i hän­der­na – som om han skäms.

Men två år se­na­re ver­ka­de lyc­kan le mot Hel­muth Duc­ka­dam igen. Då vann han ett green card till USA i ett lot­te­ri och drog till Pho­e­nix, Ari­zo­na, med sin fru och dot­ter för att star­ta ett nytt liv. Men han triv­des ald­rig i USA och flyt­ta­de hem ef­ter ett par år – ut­an frun och dottern, som stan­na­de kvar och det he­la slu­ta­de i skils­mäs­sa.

– Jag gil­lar USA och att se­mest­ra där, men in­te att bo där. Alex­an­dra och jag har en bra re­la­tion till min ex-fru och vartan­nat år el­ler så åker jag över till USA och häl­sar på min dot­ter som hun­nit bli 35 år.

NÄR VI VAR UTOMLANDS KÖP­TE MAN VIDEOBANDSPELARE OCH SÅ­DANT OCH SÅL­DE I RU­MÄ­NI­EN

Om du ha­de fått väl­ja – ha­de du hell­re ve­lat ha en läng­re kar­riär och tjä­nat peng­ar som ut­lands­proffs än att, som det blev, du räddade de där straf­far­na men fick en kort kar­riär?

– Svår frå­ga, sä­ger han och tän­ker ef­ter. – Men jag fö­re­drar nog straf­far­na trots allt. Jag är in­te rik på peng­ar, min ri­ke­dom är mitt namn och mitt ef­ter­mä­le. Mi­na barn och barn­barn kom­mer att kun­na lä­sa om mig. Det är vik­ti­ga­re för mig och min släkt.

Är i dag am­bas­sa­dör för klub­ben

I dag ver­kar den gam­le straff­hjäl­ten le­va ett gans­ka gott liv med sin nya fa­milj (han och Alex­an­dra gif­te sig för tio år se­dan) i ett nytt hus.

– Jag sål­de allt och köp­te det här, sä­ger han me­dan hant­ver­kar­na spring­er runt i träd­går­den och fix­ar en del små­gre­jer.

För sex år se­dan hör­de Gi­gi Beca­li av sig till Duc­ka­dam. Beca­li är den myc­ket kon­tro­ver­si­el­le och för­mög­ne af­färs­man­nen och po­li­ti­kern som se­dan 2003 äger Steaua Bu­ka­rest (som ef­ter en rätts­lig tvist med ar­mén om namn­rät­tig­he­ter­na nu­me­ra he­ter FCSB).

Han gjor­de Duc­ka­dam till am­bas­sa­dör för klub­ben och i dag är 58-åring­en re­gel­bun­det med i en tvshow och re­pre­sen­te­rar klub­ben i oli­ka sam­man­hang.

– Det har va­rit sex bra år. Jag är myc­ket lyck­lig.

När frun Alex­an­dra se­na­re skjut­sar Sport­bla­det till närms­ta torg, ef­tersom tax­i­fir­mor­na väg­rat kö­ra he­la vägen ut till de­ras vil­la, be­rät­tar hon att hen­nes man gått ner när­ma­re 20 ki­lo de se­nas­te två åren, på in­rå­dan av lä­ka­re.

Har Steaua hjälpt dig skaf­fa det här hu­set?

– Nej, ing­en har hjälpt mig. Det är ba­ra en en­da man som har hjälpt mig i mitt liv – Gi­gi Be­ga­li, som bland an­nat gett mig peng­ar till ope­ra­tio­ner och så vi­da­re.

In­nan Sport­bla­det läm­nar fa­mil­jen Duc­ka­dam ber han oss vän­ta och går iväg. Han kom­mer till­ba­ka med en li­ten Steaua Bu­ka­re­ast-på­se med en flas­ka i som han räc­ker över.

– Min egen whis­ky, sä­ger han stolt och vi­sar flas­kan där det står ”Hel­muth Duc­ka­dam” på eti­ket­ten.

– Nja, den är gjord av plom­mon, in­vän­der Alex­an­dra och an­ty­der att det kanske in­te är en rik­tig whis­ky ut­an sna­ra­re plom­mon­bränn­vin.

Ru­mä­ni­ens då­va­ran­de dik­ta­tor Ni­co­lae Ceau­se­scu fi­rar med Duc­ka­dam ef­ter se­gern i Eu­ro­pacu­pen 1986.

Bar­ce­lo­nas då­va­ran­de pre­si­dent Sandro Ro­sell öns­ka­de Duc­ka­dam ett snabbt till­frisk­nan­de.

Duc­ka­dam bju­der på hem­gjord sprit.

Hust­run Alex­an­dra och dottern Ju­li­en­ne, 9.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.