Vildsvins­jakt: Med ve­te som be­te

i ve­te­fäl Ten

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT: DA­NI­EL FRO­DIN FO­TO: MAR­CUS ENG­STRÖM & GLENN LINDBERG

När ve­ten mjölk­mog­nar mitt i som­ma­ren har vild­svi­nen fest. Men även långt in i au­gusti och bör­jan på sep­tem­ber kan ett ve­te­fält som än­nu in­te skör­dats bju­da på en spän­nan­de kvälls­jakt.

Nät­ter­na blir of­ta långa och många för den som skydds­ja­gar gris i ve­te­fäl­ten. Of­tast hand­lar det då om när sä­den mjöl­kar, sta­di­et in­nan ve­te­kär­nor­na hård­nat och bör­jar bli re­do för skörd. Störs in­te dju­ren un­der sin mat­fest för­svin­ner skör­dar vär­da tu­sen­tals kro­nor var­je vec­ka.

När ve­ten är re­do för skörd mins­kar in­tres­set för spann­må­let. Men det be­ty­der in­te att den bon­de som kla­rat mjölk­nings­pe­ri­o­den ut­an stör­re ska­dor kan an­das ut.

Af­ton­bla­det Jakt&Fis­ke tar sig an ett böl­jan­de ve­te­fält där trös­kan än­nu in­te gjort sitt jobb för året. Det är sent i au­gusti och så­da­na här fält som står kvar en­sam­ma på mar­ken drar of­ta till sig djur.

Kol­le­gan Mar­cus Ny­berg och jag själv bör­jar jak­ten med att sing­la slant. Vem ska sit­ta i tor­net på den sto­ra, asym­met­ris­ka och böl­jan­de åkerns öst­ra del och vem ska få smy­ga om­kring i den väst­ra än­den? Över­teck­nad ser kro­nan ta mark och för­be­re­der sig på en smy­gan­de af­ton.

Det be­hövs in­te lång tid för att iden­ti­fi­e­ra var be­tesska­dor­na är som störst. I ena kan­ten mot sjön, där en berg­knal­le mö­ter vat­ten och åker. Ett per­fekt stäl­le för gri­sar­na att kom­ma ut i spann­må­len, snif­fan­des ef­ter fa­ra på vägen ned från ber­get och se­dan någ­ra me­ter rakt ut i skaf­fe­ri­et.

Koll på vin­den

En vindstilla kväll som den­na är tän­da­ren li­ka vik­tig för skyt­ten som eld­do­net är för en stor­rö­ka­re. Att he­la ti­den ha full

kon­troll på var den sva­ga, sva­ga vin­den vri­der är en nöd­vän­dig­het för att få mins­ta chans att kom­ma till skott.

God över­blick

Ef­tersom jag ald­rig va­rit här ti­di­ga­re bör­jar jag med att gå i sprut­spå­ren längs min nå­got ku­pe­ra­de del av åkern. Var kan jag med hand­ki­ka­ren bäst se de oli­ka hör­nen på det ore­gel­bund­na fäl­tet?

Hit­tar så små­ning­om en ek näs­tan mitt på ena lång­sidan. Här­i­från kan jag över­blic­ka i stort sett he­la mitt jakt­om­rå­de. Slår mig ned på mar­ken. Tar en klunk av den med­hav­da, kal­la ame­ri­kans­ka kof­fe­indryc­ken och nju­ter av att kvälls­so­lens varm­lju­sa sken bör­jar över­gå i ett spekt­ra av rött, oran­ge och li­la. Så­da­na här kväl­lar är det näs­tan nog be­lö­ning att man som jä­ga­re ta­git sig ut och nju­ter av skog och mark. Men ba­ra näs­tan.

Två unga spar­vugg­lor ja­gar varand­ra över åkern med sitt ka­rak­tä­ris­tis­ka lä­te. Än­der lan­dar i sjön och sä­den va­jar än­nu in­te i nå­gon vind, kväl­len är verk­li­gen stil­la.

Så plöts­ligt hän­der det. Jag

Jag hör en gris. Lju­det kom­mer från berg­knal­len och tar sig nedåt mot fäl­tet. Gri­sar­nas främs­ta svag­het, att de av­slö­jar sig ljud­li­gen, får pul­sen att hö­jas.

hör en gris. Lju­det kom­mer från berg­knal­len och tar sig nedåt mot fäl­tet. Gri­sar­nas främs­ta svag­het, att de av­slö­jar sig ljud­li­gen, får pul­sen att hö­jas.

Själv­fal­let vill jag rö­ra mig mot lju­det. Re­dan nu ta någ­ra steg i fäl­tet för att när­ma mig det djur som be­vis­li­gen finns dry­ga 170 me­ter bort, i skogs­kan­ten, fastän jag än­nu in­te sett det.

Hjär­nan tving­ar mig dock att sit­ta still. Er­fa­ren­he­ten sä­ger mig att vild­svi­nen, pre­cis som

allt an­nat vilt, mås­te få kom­ma ut på åk­rar, läg­dor och fält och bör­jar äta in­nan det är dags för jä­ga­ren att rö­ra mins­ta mus­kel.

Yt­ter­li­ga­re någ­ra se­kun­der pas­se­rar. Se­dan står ett en­samt djur i kant­zo­nen mel­lan skog och åker. Ett högt, långt djur. Tyd­li­ga små fält av grått hår ba­kom try­ne och in­slag av grått i den an­nars svar­ta päl­sen av­slö­jar till­sam­mans med stor­le­ken att det­ta är en rik­tigt stor, gam­mal galt.

I min ki­ka­re kan jag med hjälp av den in­bygg­da av­stånds­mä­ta­ren

kon­sta­te­ra att det är 167 me­ter till dju­ret. Av­stån­det är dock in­te sta­tiskt. Den gam­le gal­ten rör sig fram och till­ba­ka in­om ett om­rå­de på cir­ka 50 me­ter längs åker­grän­sen. Her­ren stan­nar var ti­on­de me­ter och snif­far ljud­ligt in om­giv­ning­en. Det är tyd­ligt att dju­ret in­te kän­ner sig till­räck­ligt trygg. Van­kan­det av och an längs åker­kan­ten på­går i fy­ra-fem mi­nu­ter, he­la ti­den un­der ljud­li­ga snif­fan­den.

Själv rör jag in­te en mus­kel. Det är spän­nan­de och lä­ro­rikt att föl­ja dju­rets rö­rel­ser. Mi­na för­hopp­ning­ar om att gri­sen ska kli­va ut i grö­dor­na går till slut om in­tet. Gal­ten be­stäm­mer sig. Han vän­der om och tra­var upp i sko­gen igen.

Mörk­ret smy­ger sig på

Jag tän­der ome­del­bart tän­da­ren igen. Den sva­ga vind som finns rik­tar sig mot mitt an­sik­te. Det var allt­så in­te min doft som fick gam­mel­gri­sen att vän­da. Kanske är det störs­ta möj­li­ga miss­tänk­sam­het som fått ho­nom att över­le­va så här länge och då mås­te allt “kän­nas” per­fekt för att han ska ta sig ut på öpp­na ytor. El­ler så var det hår­da ve­tet helt en­kelt in­te till­räck­ligt loc­kan­de för att ta ris­ken.

Mörk­ret bör­jar gö­ra sig på­mint. Få­gel­li­vet ne­re i sjön mins­kar i ljud­styr­ka. Istäl­let dy­ker tre rå­djur upp, fast in­te till­sam­mans. Ned mot sjön be­tar en get och ett kid i den fro­di­ga kant­zo­nen. I and­ra än­den, från ungsko­gen, har en bock kli­vit ut. Gaf­fel­boc­ken väd­rar in om­giv­ning­ar­na in­nan han stäl­ler sig att be­ta i di­ket som går längs gär­det. Tro­li­gen fort­fa­ran­de nå­got tärd ef­ter en in­ten­siv par­nings­pe­ri­od vill han nu äta upp sig in­för den hår­da vin­ter­sä­song­en. Ing­et vild­svin syns dock till.

In­te lång tid kvar

Att be­trak­ta rå­dju­ren är all­tid in­tres­sant. Men sam­ti­digt blir det mör­ka­re och mör­ka­re. Kvälls­jak­ten bör­jar rin­na mig ur hän­der­na. Då glim­mar mo­bi­len till.

Via sms be­rät­tar Mar­cus Ny­berg att han ser gri­sar från tor­net. Dju­ren är dock för långt bort och han kan in­te få till ett bra kul­fång från sin po­si­tion. Sam­ti­digt är ris­ken stor att han skul­le skräm­ma dju­ren om han klev ned från tor­net. Jag be­kräf­tar di­rekt att jag gär­na tar den upp­kom­na chan­sen.

Fylld av för­vän­tan smy­ger jag åt Mar­cus håll till. Yt­ter­li­ga­re sms-kon­ver­sa­tion för­kla­rar var jag kan åter­fin­na dju­ren för stun­den. Tän­da­ren får job­ba fler­ta­let gång­er på min väg fram­åt. En lätt, lätt vind snett från si­dan gör att jag be­slu­tar mig för en om­väg. Om jag går sö­der över i sko­gen en kort bit och se­dan vinklar mot öst så bor­de jag kom­ma fram i kan­ten på åkern och få gri­sar­na rakt fram­för mig.

Att smy­ga i en mörk skog där

Tän­da­ren får job­ba fler­ta­let gång­er på min väg fram­åt. En lätt, lätt vind snett från si­dan gör att jag be­slu­tar mig för en om­väg.

jag ald­rig va­rit för­ut vi­sar sig va­ra en ut­ma­ning. Jag tar mig fram oer­hört lång­samt med må­let att in­te lå­ta så myc­ket att de tänk­ta gri­sar­na hör mig el­ler de­ras even­tu­el­la art­frän­der som med all sä­ker­het finns nå­gon­stans i när­he­ten.

Går att kö­ra runt

Med den lil­la lam­pan i pan­nan på lägs­ta styr­kan tar jag mig me­ter för me­ter ge­nom sko­gen. Till slut anar jag lju­set som det öpp­na fäl­tet ger ifrån sig. Yt­ter­li­ga­re någ­ra me­ter se­na­re är jag fram­me i skogs­kan­ten. I ki­ka­ren ser jag ett gäng gri­sar som åter­finns bå­de i sä­den och i den kant­zon som mar­kä­ga­ren spa­rat längs åkern. Kant­zo­nen ska­par en ri­ka­re flo­ra och är dess­utom prak­tisk när det skjuts gris ef­tersom det går att kö­ra bil i kant­zo­nen runt gär­det ut­an att för­stö­ra skör­den.

Min hand­ki­ka­re av­slö­jar först en stör­re sug­ga med drag­na spe­nar. Runt hen­ne pi­lar små ran­di­ga py­ja­mas­gri­sar. Men i grup­pen finns det ock­så två gyl­tor som än­nu in­te fått si­na förs­ta av­kom­mor.

I skogs­kan­ten där jag står finns det en läng­re upp­höj­ning som går pa­ral­lellt med di­ket.

Ett per­fekt stäl­le att läg­ga sig ba­kom med bös­san högst upp på upp­höj­ning­en som skjut­stöd.

Av­stån­det är 120 me­ter till grup­pen. Av­stån­det för­änd­ras dock he­la ti­den när oli­ka sto­ra djur rör sig ömsom i ve­tet och ömsom bö­kar i kant­zo­nen.

Mörk­ret fort­sät­ter att läg­ga sitt täc­ke över na­tu­ren. Jag har in­te spe­ci­ellt många mi­nu­ter in­nan skjut­lju­set och skott­chan­sen är bor­ta. Sam­ti­digt mås­te jag vän­ta till det till­fäl­le då en av gyl­tor­na stor fritt från öv­ri­ga gri­sar. Mi­nu­ter­na går. Gri­sar är so­ci­a­la djur som gär­na ki­vas och le­ker med varand­ra.

Mar­cus skic­kar sms och und­rar ret­samt var­för jag in­te kom­mer till skott. Själv för­sö­ker jag be­hål­la lug­net och över­ty­ga mig själv om att det per­fek­ta, säk­ra till­fäl­let kom­mer ba­ra jag vän­tar li­te till.

Vild­svi­nen sking­ras

Nu åter­står ba­ra nå­gon mi­nut tills det är för mörkt för ett sä­kert skott. Då, sak­ta, sak­ta, drar sig en av gyl­tor­na nå­got ifrån grup­pen. Gri­sen ver­kar hit­ta mat li­te läng­re bort i kant­zo­nen. Nu går hon fritt från and­ra gri­sar, stan­nar helt kort till men fort­sät­ter yt­ter­li­ga­re någ­ra me­ter. Så, än­nu någ­ra me­ter bort ver­kar mar­ken in­tres­sant. Gyl­tan stan­nar tyd­ligt till, tryc­ker ned try­net och bö­kar, äter.

Den rö­da lil­la pric­ken på mitt upp­lys­ta sik­te lig­ger re­dan strax ba­kom bo­gen. Skot­tet går.

Al­la gri­sar jag ser sking­ras. Sug­gan tar tä­ten in i sko­gen. Någ­ra av små­gri­sar­na spring­er för­vir­rat först in i sä­den för att se­dan vän­da om och föl­ja ef­ter sin mor.

Det är så mörkt att jag har svårt att se om gri­sen verk­li­gen lig­ger. Jag stäl­ler mig upp, tar upp den ljus­star­ka­re hand­ki­ka­ren. Jo, där lig­ger gyl­tan.

Mar­cus skic­kar “Grat­tis!” via sms och jag hör att han bör­jar gå ned från sitt torn. Jag läg­ger upp ge­vä­ret på ax­eln och tar mig mot skott­plat­sen.

På mar­ken åter­finns en gyl­ta som i slakt­bo­den vi­sar sig väga dry­ga 60 ki­lo. Med ge­men­sam­ma kraf­ter hjälps jag och Mar­cus åt att dra krop­pen mot pick­upens flak.

I mor­gon ska trös­kan ta he­la åkerns va­jan­de guld men vi hann få till en fan­tas­tiskt ro­lig jakt på sen­som­ma­rens sista dag.

Vild­svi­nen ska skju­tas i jägar­mäs­sig ord­ning om man är osä­ker över vil­ket av dju­ren som är le­dar­sug­gan el­ler sug­ga med kul­ting­ar.

Det be­hövs in­te lång tid för att iden­ti­fi­e­ra var be­tesska­dor­na är som störst. I ena kan­ten mot sjön, där en berg­knal­le mö­ter vat­ten och åker.

På spa­ning i fäl­tet. Fort­fa­ran­de är det för ti­digt för att viltet ska ha bör­jat rö­ra på sig

Ser man kul­ting­ar är sug­gan in­te långt bor­ta.

Tor­net vi­sa­de sig va­ra en bra plats för att se vild­svin den­na kväll.

Ett bra skjut­stöd bor­gar för ett lyc­kat skott.

Gyl­tan tas till­va­ra i slak­te­ri­et. Det blev en sen bil­färd hem den­na natt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.