Älgjakt: Gast – en jakt­kam­rat att räk­na med

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT OCH FO­TO: JOAKIM NORDLUND

Hå­kan Gun­nar­felt har ja­gat älg i he­la sitt liv. Han och jämt­hun­den Gast är ett vin­nan­de par som upp­levt myc­ket till­sam­mans.

– En sån här hund får man nog ald­rig igen, sä­ger han och ser på sin fyr­ben­te kam­rat.

Hå­kan Gun­nar­felt och sju­å­ri­ge Jämt­hunds­ha­nen Gast kun­de blic­ka till­ba­ka på en rik­tigt fin dag i älgsko­gen.

11

Den fi­na tim­ra­de lil­la jakt­ko­jan står vac­kert på en häl­la. Ett par kilo­me­ter bort kan man mel­lan tal­lar­na se hur det glim­rar från Hov­lössjön. Det är här i nor­ra än­den av Lu­leå kom­mun i Norr­bot­tens som Hå­kan Gun­nar­felt ja­gar älg och det fem man sto­ra la­get ja­gar för­fo­gar över cir­ka 2000 hek­tar. Den här här­li­ga höst­mor­go­nen är det ba­ra Hå­kan och ål­der­man­nen Tord Fors­berg som har mött upp i ko­jan. Över en kopp kaf­fe be­rät­tar Tord hur han stått öga mot öga med en björn nå­got år ti­di­ga­re och den gång­en ha­de nal­le be­fun­nit sig mind­re än tio me­ter från ho­nom. Nu fanns åter miss­tan­kar om att det fanns björn i om­rå­det.

– Vi har ju sett spår över vägen på mor­go­nen. Och de ha­de haft bråt­tom. Så där spring­er in­te äl­gar i nor­ma­la fall. De har bli­vit skräm­da, det såg man på spå­ren för så­där spring­er de in­te för en män­ni­ska, sä­ger Hå­kan.

Från ko­jan kan vi hö­ra hur Hå­kans jämt­hund Gast skäl­ler in­ne i bi­len.

- Ska man hit­ta nå­got ne­ga­tivt att sä­ga om ho­nom så är det väl att han lå­ter il­la i bi­len, sä­ger han.

Men för­de­lar­na med den­na snäl­la och duk­ti­ga jämt­hund är många. Ett li­tet myste­ri­um är än­då att han på slu­tet näs­tan ba­ra har skällt älg­kor. Den här da­gen ska det bli an­norlun­da.

När vi sät­ter oss i Hå­kans bil för att åka ut till den plats där han tän­ker släp­pa hun­den ser vi var­ken älg el­ler björn. Dä­re­mot sit­ter en fin tjä­dertupp ba­ra ett hund­ra­tal me­ter från jakt­ko­jan. Vi stan­nar till och ser på den i en halv mi­nut och till sist fäl­ler den ut si­na svar­ta ving­ar och läm­nar oss.

Ly­ser av jakt­lust

De förs­ta jakt­da­gar­na den här hös­ten har gett skralt re­sul­tat så det finns inga sto­ra för­hopp­ning­ar.

– Det har va­rit li­te älg i mar­ker­na men vi ska väl in­te ge upp hop­pet än­då, sä­ger han.

Gast sät­ter sig själv­mant när Hå­kan stan­nar för att släp­pa ho­nom och det ly­ser av jakt­lust i ögo­nen på den snäl­le jäm­ten.

Vi be­fin­ner oss i gles bland­skog och Gast för­svin­ner med en riv­start och han sö­ker sig nu längs en li­ten skogs­bäck. Sam­ti­digt som hun­den ar­be­tar drar kan man nju­ta av den fris­ka höst­luf­ten. Gast har nu av­slu­tat sitt förs­ta sök med att run­da mig och Hå­kan för att se­dan, på nytt, fort­sät­ta jak­ten på älg.

Vi rör oss i syd­ost­lig rikt­ning och det är med till­fred­stäl­lel­se som vi kon­sta­te­rar att vår fyr­ben­ta jakt­kom­pis sö­ker av sto­ra om­rå­den. Sam­ti­digt le­ver alltjämt far­hå­gor­na att björn har rum­sterat så i om­rå­det att äl­gen fun­nit det för gott att sjap­pa.

- Finns det älg här så bru­kar han fin­na han, sä­ger Hå­kan.

Den här mor­go­nen är det fort­fa­ran­de re­la­tivt varmt men sam­ti­digt har luf­ten en klar­het som ta­lar om för bå­de djur och män­ni­skor att hös­ten är i an­tå­gan­de. Lö­ven har bör­jat ram­la från de sto­ra löv­trä­den och al­le­han­da svam­par kan­tar vår väg ge­nom skogs­land­ska­pet. Vi stan­nar och fa­sci­ne­ras av en vac­ker sten mitt i en li­ten bäck och Hå­kan, som kan föl­ja

Det gick lätt att fär­das i det re­la­tivt öpp­na skogs­land­ska­pet.

Gast väd­ra­de och den här da­gen skul­le han ock­så hit­ta älg.

När Hå­kan öpp­na­de bak­luc­kan till sin jakt­bil var det en lyck­lig hund som möt­te ho­nom.

hun­den via en pejl som är kopp­lad till mo­bil­te­le­fo­nen, be­rät­tar att Gast nu är 700 me­ter ifrån oss och att han hål­ler sta­di­ga el­va kilo­me­ter i tim­men.

– Nu har far­ten ökat, han kan ha fått upp nå­got nu, sä­ger Hå­kan.

Plöts­ligt är ste­nens möns­ter glömt och fo­kus lig­ger istäl­let på jak­ten. Det drö­jer ba­ra någ­ra mi­nu­ter in­nan jämt­hun­dens skall bry­ter tyst­na­den. Jag slu­ter ögo­nen och nju­ter, full av för­hopp­ning om att än en gång få bli en del av en lyc­kad älgjakt.

Kvis­tar bryts

Äl­gen rörs sig ba­ra ett 50-tal me­ter – se­dan stan­nar den. Vi står stil­la i cir­ka tio mi­nu­ter för att ge hun­den mer tid med äl­gen. Se­dan sät­ter Hå­kan tum­men ba­kom ge­värs­rem­men och vi bör­jar så sak­ta att rö­ra oss mot hän­del­ser­nas cent­rum. Skal­len till­tar i styr­ka och när vi be­fin­ner oss dry­ga hund­ra me­ter från älg och hund går det att hö­ra svagt när kvis­tar bryts.

Hå­kan ser kon­cen­tre­rad ut och nu är det helt av­gö­ran­de att när­ma sig äl­gen ut­an att man upp­täcks. Den er­far­ne jä­ga­ren fort­sät­ter nu den sista bi­ten själv för hur det än är så väsnas fy­ra föt­ter mer än två.

Träf­fen sit­ter lågt

När jag se­dan hör ett skott är jag helt över­ty­gad om att äl­gen har fal­lit men när jag åter ser Hå­kan lig­ger ing­en älg där. Han ser på mig med en frå­gan­de min:

– En tjur. En rik­tigt fin tjur. Det var så tätt och så svårt att få ett lä­ge men till sist ha­de jag skott­lä­ge och jag höll mot hal­sen men pre­cis när jag tryck­te av så vän­de han sig, sä­ger Hå­kan och pus­tar.

Se­dan fort­sät­ter han:

- Sa­tan. Men jag tror att det träf­fa­de för han blev så låg och han sprang runt gra­nen och för­svann.

Och visst har skot­tet träf­fat. På mar­ken

Fem mi­nu­ter se­na­re hörs åter skall och på te­le­fo­nen ser vi hur hun­den har stan­nat 800 me­ter bort.

Hå­kan sy­nar trä­ko­san som jä­ga­ren och Vit­å­fors­bon Su­ne Eng­fors gjor­de åt ho­nom 1970.

lig­ger ett höst­löv med en mörk blod­drop­pe på och nu vet vi in­te vil­ken vänd­ning den här jak­ten kom­mer att ta.

Där och då vi­sar Gast åter sin klass.

Ba­ra fem mi­nu­ter se­na­re hörs åter takt­fas­ta skall och på te­le­fo­nen ser vi hur hun­den har stan­nat 800 me­ter bort. Pro­ce­du­ren upp­re­par sig och jag föl­jer med fram till 150 me­ter, se­dan går Hå­kan själv in på stån­det. Och den här gång­en sit­ter skot­tet där det ska.

I ut­kan­ten av den sto­ra my­ren har en präk­tig tjur fal­lit och den vif­tar någ­ra gång­er med fram­be­nen sam­ti­digt som den lyf­ter på hu­vu­det och får en blick av sin ba­ne­man. Hå­kan kopp­lar Gast och med ett väl­rik­tat fångskott får den vack­ra tju­ren ta kli­vet in i äl­gar­nas evig­het.

- Vad skönt att vi hit­ta­de igen den så snabbt. Se vil­ken grann tjur. Den har nio pin­nar men när jag nu ser äl­gen så känns ju kro­nan un­der­di­men­sio­ne­rad i för­hål­lan­de till krop­pen. Det här vill jag sä­ga är en 300-ki­lo­sälg, sä­ger Hå­kan och sy­nar krop­pen.

Se­dan för­sö­ker han ringa jakt­kom­pi­sen Tom­my Öh­man som lig­ger hem­ma och ku­re­rar en för­kyl­ning. Ef­ter det kon­tak­tas Tord som sut­tit på pass ett par kilo­me­ter läng­re bort och han åker om­gå­en­de hem till går­den och häm­tar sin skogs­trak­tor. Sam­ti­digt kom­mer so­nen Ro­bert Fors­berg med fyr­hju­ling och älg­pul­ka.

Bra­san snabbt tänd

Un­der ti­den som stöd­trup­per­na är hjälps vi åt att få äl­gen på rygg och med van hand öpp­nar Hå­kan bu­ken. När det är gjort brin­ner snart en bra­sa och Hå­kan häl­ler upp kaf­fe ur ter­mo­sen och sam­ta­let kret­sar kring kå­san som den i byg­den smått le­gen­da­ris­ke Su­ne Eng­fors har gjort. Se­dan öpp­nar han loc­ket till smör­gå­sas­ken och bju­der på sin svär­mor Hel­gas hem­ba­ka­de si­raps­lim­pa.

Som på­lägg lig­ger tun­na ski­vor av älg­fi­lé och kom­bi­na­tio­nen var ljuv­lig. Just då i den stun­den är li­vet pre­cis så bra som li­vet ska va­ra. När vi, två tim­mar se­na­re, kör in på går­den hos Tord Fors­berg i Strand­fors­sel har hans fru Nan­na du­kat fram en pan­na med ny­s­tekt po­ta­tis­palt.

Jag hör mig själv sä­ga ”åh her­re­gud”. För den som in­te har sma­kat stekt po­ta­tis­palt så kan det varmt re­kom­men­de­ras. När man ätit sig mätt på den rät­ten för­står man var­för

skogs­ar­be­tar­na förr i ti­den i stort sett all­tid ha­de fru­sen palt med sig som de stek­te.

Gått ige­nom mjuk­de­lar­na

När vi klätt av äl­gen skin­net stö­ter Hå­kan i mig och vi­sar mot älg­hal­sen. Förs­ta skot­tet har gått så nä­ra hal­skot­pe­la­ren som det ba­ra går att kom­ma och ku­lan ha­de sku­rit av ett av led­ban­den men pas­se­rat vi­da­re ge­nom mjuk­de­lar­na.

Me­dan ar­be­tet med att hänga in äl­gen i slakt­hu­set fort­går kan Gast pus­ta ut bak i bi­len. Ef­ter den här da­gen har han ock­så att punkt för dis­kus­sio­nen att han ba­ra hit­tar älg­kor.

- Det var en fin tjur det här. I dag ha­de han al­la rätt. En sån här hund får man nog ald­rig igen, sä­ger Hå­kan och my­ser.

Hå­kan Gun­nar­felts gam­la Husqvar­na 1600 har tjä­nat ho­nom i al­la år och han har kostat på sig ett jack i kol­ven för var­je älg som han skju­tit med bös­san.

Skogs­ko­jan på den lil­la bergs­häl­lan var in­bäd­da­de i dim­ma just den här mor­go­nen.

En grann tjä­dertupp ha­de pro­me­ne­rat upp på vägen när vi var på väg till jakt­ko­jan.

Skot­tet ha­de träf­fat äl­gen högt i hal­sen och en drop­pe älg­blod ha­de ram­lat ned på ett av höst­lö­ven.

Hå­kan och Gast är rik­tigt go­da jakt­kam­ra­ter.

Hor­net med nio pin­nar såg näs­tan fut­tigt ut på den sto­ra kraft­ful­la älg­krop­pen.

Ung­hun­den Zän­ta fick en älgskånk och då var till­va­ron på topp.

När älg­krop­pen väl var fäst vid pul­kan gick trans­por­ten med fyr­hju­ling­en som en dans. Här är det Ro­bert Fors­berg som hjälp­te sin far Tord och de and­ra i la­get med att kö­ra hem den gran­na tju­ren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.