Rå­djurs­ri­kets hem­lig­he­ter

Jakt & Fiske - - Rådjur - TEXT: MAR­CUS ENG­STRÖM FO­TO: MAR­CUS ENG­STRÖM, GLENN LINDBERG

En ö där land­ska­pet lik­nar Skott­lands böl­jan­de vid­der men ut­an de höga ber­gen, och dess­utom fylld till bräd­den med vil­da djur. Det lå­ter för­stås för bra för att va­ra sant, men här av­slö­jar vi någ­ra av rå­djurs­ri­kets hem­lig­he­ter.

Al­nö ut­an­för Sundsvall är ett nor­mal­långt ma­rat­hon i om­krets, li­te drygt fy­ra mil om man mä­ter på lands­vä­gen som ring­lar ge­nom som­mar­stu­ge­pa­ra­dis och skogs­om­rå­den. Al­nö be­står dels av tätt be­bygg­da vil­la­om­rå­den, en re­jäl por­tion skog och res­ten od­lad och väl­ord­nad jord­bruks­mark. Och dess­utom så många sand­strän­der att den li­te iro­niskt kal­las Norr­lands Ha­waii. Men vi är in­te här för att ba­da.

Mitt i nat­ten den 26:e april 1986 ex­plo­de­ra­de re­ak­tor fy­ra i ut­kan­ten av sta­den Pripjat, Ukrai­na, och spred ra­di­o­ak­ti­va par­tik­lar med vin­den mot Sve­ri­ge. Två da­gar se­na­re upp­täck­te per­so­na­len vid det svens­ka kärn­kraft­ver­ket Fors­mark att ra­di­o­ak­ti­vi­te­ten var för­höjd – och att den in­te kom från det eg­na kärn­kraft­ver­ket. Tjer­no­byl­ka­ta­stro­fen var ett fak­tum. Och det är där­för Af­ton­bla­det Jakt&Fis­ke den här gång­en ger sig ut på vår­bock­jakt till­sam­mans med ci­ce­ro­nen Dan Pet­ters­son, jakt­le­da­re på ön och lyck­ligt lot­tad.

– Ja, man kan fak­tiskt in­te sä­ga an­nat än att vi som ja­gar på ön är lyck­ligt lot­ta­de. Det är in­te ba­ra land­ska­pet som är vac­kert, ön har bi­o­to­per som pas­sar näs­tan al­la slags djur. Vi har myc­ket rå­djur, men även älg, björn och lo­djur. Dess­utom finns det möj­lig­het till få­gel­jakt ock­så. Det var i och för sig många år sen det ja­ga­des björn och lo här, men dju­ren finns, sä­ger han.

Beskur­na tul­pa­ner

Att det finns myc­ket rå­djur är näs­tan en un­der­drift, i fjol rap­por­te­ra­des 145 vilto­lyc­kor där rå­djur körts på med bil, och det är många träd­går­dar som får sitt tul­pan­be­stånd be­sku­ret av rå­djurstän­der…

Jag häng­er med Dan Pet­ters­son me­dan min jakt­kam­rat och in­föd­de öbon Mi­kael ger sig iväg till en an­nan del av ön för att un­der­sö­ka om det vand­rar nån vår­bock där han un­der ti­di­ga­re re­kog­no­sce­rings­run­dor har sett en. På väg ut på vårt pass ta­lar Dan Pet­ters­son sig varm om rå­djurs­jak­ten.

– Det är en väl­digt so­ci­al jaktform, in­te sam­ma sto­ra ope­ra­tion som att ja­ga älg ef­tersom man ja­gar på mind­re ytor och stäl­ler om of­ta­re när man ja­gar med hund. Om man kän­ner att det är bra lä­ge för en jakt så går det fort att trum­ma ihop ett li­tet jakt­lag och ge sig ut, sä­ger han.

Att det är jak­ten med hund som lig­ger

Dan var­mast om hjär­tat rå­der ing­et tvi­vel om. Me­dan jag ki­kar­spa­nar och smy­ger med ka­me­ra och ge­vär små­skram­lan­de mot var-

and­ra pra­tar han om sin bäs­ta jaktupp­le­vel­se på ön. Jag får skyl­la mig själv, för det var ju jag som frå­ga­de…

– Det var sent på sä­song­en för jakt med dri­van­de hund. Mar­ken var fru­sen men snön ha­de än­nu in­te lagt sig. När mor­gon­so­len steg på him­len mjuk­na­de mar­ken så­pass att hun­dens tas­sar in­te ris­ke­ra­de att ta ska­da.

– Jag ha­de bju­dit med en hund­fö­ra­re med en dre­ver­tik som var i in­led­ning­en på sin jakt­kar­riär. Det ha­de än­nu in­te fällts nå­got vilt för ti­ken men hon ha­de fått en del spår­trä­ning och även fått prö­va på döds­ök (spå­ra re­dan fällt vilt, reds anm).

Förs­ta släp­pet gick som det bru­kar med oru­ti­ne­ra­de hun­dar, hac­kigt och vir­rigt. Hun­den ha­de svårt att få upp nå­got drev­djur, vi följ­de hun­dens rö­rel­ser på gp­sen och gick småpra­tan­des längs en skogs­väg. Då och då åter­kom hun­den för att sö­ka kon­takt med fö­ra­ren. Ef­ter cir­ka 90 mi­nu­ter val­de vi att kopp­la hun­den och ta en rik­tig jakt­fi­ka med kok­kaf­fe och korv över öp­pen eld.

Pra­tar he­la ti­den

Ung­e­fär här har vi nåt fram till en di­keskant upp mot en åker som slu­tar mot ett skogs­par­ti där Dan pe­kar ut en tyd­lig vilt­väx­el. Jag nic­kar, läg­ger ner ka­me­ra och ge­vär och fort­sät­ter lyss­na. Ig­no­re­rar Mi­kaels sms-frå­ga ”Har ni nåt hos er?”. Klart vi in­te har nåt hos oss, vi pra­tar ju he­la ti­den.

– Vi val­de en torr plats i kan­ten av en myr där hös­tens sista vär­man­de strå­lar tor­kat upp till­räck­ligt för att er­bju­da mjuk mos­sa att vi­la på en stund.

– Kort där­på bör­ja­de ti­ken att dra i kopp­let och vi­sa en an­norlun­da håll­ning än ti­di­ga­re un­der da­gen. Hun­den släpptes lös och tog allt läng­re och läng­re sökrun­dor med tyd­ligt in­tres­se för dof­ter på mar­ken.

Väckskal­len bör­ja­de snart lju­da och skal­len blev tä­ta­re och tä­ta­re.

Sak­ta gick dre­vet över en höjd och buk­ta­de på bort­re si­dan.

Vi de­la­de på oss för att gå rakt mot vin­den och när­ma­de oss höj­den för att väl­ja varsin si­da runt, vi gick med cir­ka 100 me­ters mel­lan­rum för att kun­na ha ögon­kon­takt sam­ti­digt som vi kun­de täc­ka bå­da si­dor av höj­den.

Jag hann in­te sär­skilt långt in­nan jag såg en rö­rel­se i ögonvrån, en get och ett kid kom ige­nom buska­get och ryg­ga­de när de såg mig kom­ma ige­nom sko­gen och för­svann bort i hög fart. Jag hör­de att skal­len från hun­den vänt åt mitt håll och strax där­på kom en fin re­tur­bock med så­dan fart att han in­te hann vink­la av in­nan han kom i håll för mig. Han stan­na­de upp som av

Ja, man kan fak­tiskt in­te sä­ga an­nat än att vi som ja­gar på ön är lyck­ligt lot­ta­de. Det är in­te ba­ra land­ska­pet som är vac­kert, ön har bi­o­to­per som pas­sar näs­tan al­la slags djur.

för­vå­ning av att mö­ta mig just där. Ef­ter ett ögon­blick som kän­des som en evig­het vink­la­de han upp bredsi­dan och gav mig per­fekt lä­ge att in­stink­tivt läg­ga an och lå­ta skot­tet gå.

Träf­fen tog per­fekt och boc­ken föll på stäl­let. Jakt­kom­pi­sen som för ett ögon­blick tap­pat mig ur sik­te då han run­da­de en välvux­en gran, kom fram och und­ra­de vad som hänt?

– Vi gick ge­men­samt fram och grans­ka­de den fäll­da boc­ken på li­te av­stånd och vän­ta­de på att hun­den skul­le kom­ma ikapp. Den gläd­je vi kän­de för att ha lyc­kats och fått hun­den att gö­ra det den är äm­nad till, blan­da­des med ve­mod och re­spekt för det djur som låg fram­för oss.

Bör­jar miss­trös­ta

Trots de långa vår­da­gar­na bör­jar lju­set för­svin­na, men jag har för­stås in­te ve­lat av­bry­ta Dans ly­ris­ka be­rät­tel­se om sin bäs­ta rå­djurs­jakt. Dess­utom har han in­te ens märkt att jag har druc­kit upp näs­tan allt kaf­fe och ätit två av de tre damm­su­gar­na som Mi­kaels mam­ma Ann-So­fie skic­kat med oss…

– Var­je gång jag ser en ung dre­ver tän­ker jag till­ba­ka och minns den­na jakt­dag. Att få upp­le­va när en jakt­hund för­står sin upp­gift är en upp­le­vel­se man minns, sä­ger Dan.

Själv bör­jar jag miss­trös­ta ef­tersom vår eg­na jakt mer bör­jar lik­na ett kaf­fe­rep, el­ler ”fi­ka med va­pen” som vi bru­kar kal­la det när ing­et skjuts. Men då ser jag i ögonvrån hur en get rör sig över åkern mot den tyd­li­ga vilt­väx­eln. Om det finns en get bör det fin­nas en bock i när­he­ten. Ad­re­na­li­net rin­ner till och Dan slu­tar pra­ta. Då sur­rar det till i te­le­fo­nen: ”Har skju­tit, hit­tar blod. Ing­en bock.”.

Det bör­jar bli mörkt och vi bry­ter för att åka och hjäl­pa Mi­kael att hit­ta sin bock. Mäng­den blod på skott­plat­sen bor­de in­ne­bä­ra att den lig­ger nä­ra, men trots ge­men­sam­ma an­sträng­ning­ar och allt vi­da­re sök­om­rå­de hit­tar vi den in­te. Dan Pet­ter­son får sin hund­jakt när vi ring­er in ef­ter­söks­hund, men in­te ens den hit­tar nån bock. Det är väl­digt tät gran­skog och bör­jar bli rik­tigt mörkt, så vi av­bry­ter för att ta nya tag på mor­go­nen ef­ter.

Vi and­ra har dock in­te ens hun­nit vak­na när Mi­kael rap­por­te­rar via mms. Bild på hit­tad bock. ”Han låg 100 me­ter in i sko­gen un­der en gran.”. Även en mind­re lyc­kad jakt blir lyc­kad tack va­re Dans histo­ri­er och att Mi­kael hit­ta­de sin bock.

Och som gräd­de på mo­set bju­der Dan Pet­ter­son på sitt bäs­ta jakt­tips:

– Sitt still. Luk­ta in­te.

– Det vik­ti­gas­te är att va­ra en del av na­tu­ren, är man ba­ra tyst och rör sig för­sik­tigt så får man ta del av na­tu­ren när den är just na­tur­lig, det tyc­ker jag är det vik­ti­gas­te. Man be­hö­ver in­te fäl­la ett vilt var­je gång man går ut och ja­gar, för mig räc­ker det att få se dju­ren rö­ra sig och upp­fö­ra sig som om vi män­ni­skor in­te fanns i när­he­ten. Det är en li­ka lyc­kad jaktupp­le­vel­se för mig som att få just den där boc­ken som jag spa­nat in fö­re jakt­sä­song­en har bör­jat, av­slu­tar Dan Pet­ters­son.

Dan Pet­ter­son på väg till pass på rå­djurstä­ta Al­nö ut­an­för Sundsvall.

Ar­ti­kel­för­fat­ta­ren för­sö­ker rat­ta in lo­kal­ra­di­on på sitt all­de­les för avan­ce­ra­de ki­kar­sik­te.

He­la Al­nö är ett välskött vilt­vårds­om­rå­de med mäng­der av fi­na torn och pass.

Mi­kael med boc­ken som för­svann 100 me­ter in i sko­gen men hit­ta­des mor­go­nen där­på.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.