Jakten på jul­skin­kan

Ju­len när­mar sig med storm­steg så Af­ton­bla­det Jakt & Fis­kes re­dak­tion, Da­ni­el Fro­din, Mar­cus Eng­ström och Mar­cus Ny­berg, be­ger sig till vild­svin­stä­ta mar­ker i Sörm­land för att ja­ga den vil­da jul­skin­kan.

Jakt & Fiske - - Vildsvin - TEXT: MAR­CUS NY­BERG FOTO: MAR­CUS ENG­STRÖM

Den in­ten­si­va jakt­hös­ten är i full gång när Af­ton­bla­det Jakt & Fiske åker till Bro­by Sä­te­ri någ­ra mil nord­väst om Nyköping för att tes­ta jakt­lyc­kan. Vårt hu­vud­sak­li­ga fo­kus lig­ger på att för­sö­ka fäl­la någ­ra vildsvin i lämp­lig stor­lek vars skin­ka kan pry­da jul­bor­det, men här finns även dov­hjort och kron­hjort vil­ket gör jakten li­te ex­tra kitt­lan­de.

Vi an­län­der till sä­te­ri­et ti­dig ef­ter­mid­dag och jakt­le­da­re Adri­an Di­e­den tar emot oss med kaf­fe och hem­ba­kad ka­ka. Ge­nom­gång­en sker di­rekt för vi vill ut på de viltri­ka mar­ker­na så fort som möj­ligt.

– Vi har myc­ket dov­hjort och vildsvin på vå­ra mar­ker och även kron. Sär­skilt dov­viltet trivs här och har en ten­dens att kun­na bli rik­tigt sto­ra. Vad gäl­ler rå­djur ser vi gär­na att ni skju­ter boc­kar om ni får lä­ge. Håll sär­skilt koll på att ni in­te skju­ter någ­ra sto­ra sug­gor. Le­dar­sug­gor­na är guld vär­da så vi böt­fäl­ler er tufft om ni skju­ter fel. Skjut i jägar­mäs­sig ord­ning så und­vi­ker vi trå­kig­he­ter, sä­ger Adri­an.

Adri­an har valt ut tre pass som han tror ex­tra myc­ket på i dag. Ty­värr är väd­ret emot oss då det blå­ser friskt, 8 m/s i me­del­vind, så vi är in­te allt­för hopp­ful­la om att få nå­got att gå i pass.

Ef­ter ett snabbt klä­dom­byte är vi på rull och Adri­ans jakt/ral­ly-Su­baru får gö­ra rätt för sig på de le­ri­ga grus­vä­gar­na. Reg­net har form­li­gen öst ned de se­nas­te da­gar­na vil­ket även det gör oss nå­got miss­mo­di­ga.

Lång­skju­ta­ren Da­ni­el pla­ce­ras vid en lång stub­bå­ker där ett stort vildsvin har setts de se­nas­te da­gar­na. Dess­utom ska där fin­nas gott om dov.

Da­ni­el smy­ger iv­rigt iväg för att in­ta tor­net och för­hopp­nings­vis fin­na jakt­lyc­kan.

Någ­ra hund­ra me­ter ifrån Da­ni­el pla­ce­ras den form­top­pa­de Eng­ström, som ba­ra någ­ra da­gar ti­di­ga­re fällde två boc­kar och ett smal­djur un­der en säll­synt lyc­kad rå­djurs­jakt.

Han ska först sit­ta vid ett dov­hjort­stätt pass för att se­dan smy­ga ned till en fo­der­plats när mörk­ret har lagt sig.

– Var upp­märk­sam när du smy­ger fram mot vak­ko­jan för jag är gans­ka sä­ker på att vild­svi­nen re­dan är fram­me när du kom­mer dit, sä­ger Adri­an Di­e­den.

By­ter såt

Jag och Adri­an åker där­ef­ter vi­da­re mot pas­set Brän­nud­den där jag ska pla­ce­ras ut. Det lig­ger cir­ka 400 me­ter väs­terut från de två öv­ri­ga skyt­tar­na.

Adri­an ger någ­ra sista go­da råd

in­nan jag smy­ger ut till tor­net.

– Håll koll i skogs­kan­ten rakt fram­för tor­net för det bru­kar smy­ga djur pre­cis i kan­ten till hyg­get. Om du tap­par tron på pas­set så kan du smy­ga ut på en mos­se som bru­kar loc­ka till sig en hel del vilt, sä­ger Adri­an och vi­sar på kar­tan.

– När det se­dan har bli­vit mörkt kan du smy­ga till­ba­ka längs vä­gen för att vaka ef­ter vildsvin vid den be­lys­ta fo­der­plat­sen som vi pas­se­ra­de. Det tar cir­ka tio mi­nu­ter att gå dit.

Kraf­tig vind

Jag kli­ver ur bi­len och bör­ja smy­ga ut mot tor­net. Stan­nar till för att dra upp jac­kans drag­ked­ja än­da upp till ha­kan för vin­den bör­jar till­ta.

Ef­ter cir­ka hund­ra me­ters smy­gan­de kan jag klätt­ra upp i tor­net och sät­ta mig till rät­ta.

Vin­den fort­sät­ter att öka och en del regnsku­rar pas­se­rar. Inga sto­ra mäng­der fal­ler men det är ing­en dröm­till­va­ro på hyg­get och ef­ter ett par tim­mar ut­an ak­ti­vi­tet bör­jar jag små­hutt­ra trots att det är när­ma­re 8 gra­der varmt.

Jakt­kam­ra­ter­na bör­jar ock­så miss­trös­ta och or­den storm och or­kan nämns i vartan­nat sms.

Men då som en skänk från ovan ser jag en rö­rel­se i ögonvrån. Vär­men åter­kom­mer i krop­pen och jag vän­der mig sak­ta åt hö­ger för att se vad som är på gång.

Ett en­samt smal­djur står vid en ris­hög och ver­kar ha hit­ta nå­got gott att äta. Ef­ter yt­ter­li­ga­re fem mi­nu­ter dy­ker en get och två kid upp.

Smal­dju­ret får då nå­got slags fri­spel och bör­jar springa fram och till­ba­ka över hyg­get, pre­cis som en hund som vill gö­ra av med li­te över­skottse­ner­gi ef­ter en lång dag av stil­la­lig­gan­de.

Jag be­trak­tar dju­ren om­kring 40 mi­nu­ter in­nan de åter för­svin­ner in i sko­gen.

Mitt sms om att jag har sett djur ger hop­pet åter till Fro­din och Eng­ström.

Ing­et dov­vilt i sik­te

So­len har nu gått ned och det bör­jar bli dags att gå mot åtel­plat­sen, men jag tar först en smyg­tur mot mos­sen som Adri­an tip­sa­de om för att om möj­ligt kun­na se nå­got

dov­vilt. Blå­ser dock än­nu mer där och bör­jar där­för gå mot vild­svin­så­teln.

Smy­ger så ljud­löst jag kan de sista 50 met­rar­na men ser och hör gans­ka snart att det in­te är nå­gon ak­ti­vi­tet vid spri­da­ren.

Sät­ter mig till rät­ta i vak­ko­jan och snart blir det full det fart.

Dessvär­re, för mig, är det in­te vid åteln ak­ti­vi­te­ten är som störst ut­an i vår på­gåen­de sms-tråd. Formstar­ke Eng­ström har en mängd gri­sar vid sin åtel, pre­cis som jakt­le­da­re Di­e­den har för­ut­spått. De ver­kar dock ha anat oråd vid Eng­ströms an­smyg­ning och väl­jer att läm­na åteln när han klätt­rar upp i ko­jan.

”De kom­mer till­ba­ka”, ly­der sms:et från Eng­ström och det vi­sar sig att han ska få rätt. Ef­ter tio mi­nu­ter är gri­sar­na till­ba­ka men det rät­ta skott­lä­get in­fal­ler sig in­te. Vild­svi­nen hål­ler sig tätt ihop och ska­de­skjut­nings­ris­ken är för stor så ing­et skott kom­mer.

Det blir åter lugnt men ef­ter yt­ter­li­ga­re tju­go mi­nu­ter dur­rar det till i te­le­fo­nen igen. ”Stort vildsvin går mot dig Eng­ström”, skri­ver Da­ni­el som har koll på viltets rö­rel­ser från sin upp­höj­da po­si­tion vid åker­kan­ten.

Kan det va­ra det sto­ra vild­svi­net – för­mod­li­gen en galt – som är på väg mot Eng­ström, tän­ker jag och sit­ter på hel­spänn trots att det fort­fa­ran­de in­te är nå­gon ak­ti­vi­tet vid min åtel.

Fort­satt tyst­nad, jag sit­ter och hop­pas att ett stud­sar­skott ska bry­ta tystnaden. Men ing­et hän­der.

Ef­ter tio mi­nu­ter är gri­sar­na till­ba­ka men det rät­ta skott­lä­get in­fal­ler sig in­te. Vild­svi­nen hål­ler sig tätt ihop och ska­de­skjut­nings­ris­ken är för stor så ing­et skott kom­mer.

Kanske snur­rar vin­den för myc­ket för att vi ska kun­na kom­ma till skott men det är i var­je fall väl­digt kul och spän­nan­de att dju­ren är i rö­rel­se.

Jag fort­sät­ter min grön­lju­ste­ra­pi ut­an att det hörs el­ler syns nå­got vilt, men Adri­an lät väl­digt över­ty­gan­de när han sa att ak­ti­vi­te­ten var fre­kvent här vid Brän­nud­den så än miss­trös­tar jag in­te.

Te­le­fo­nen dur­rar till igen.

Fro­din med­de­lar att sju vildsvin rör sig sak­ta mot Eng­ströms åtel.

”Änt­li­gen”, hin­ner jag tän­ka in­nan jag hör ett väl­be­kant grym­tan­de in­ne i sko­gen.

Min kylsla­gen­het är åter som bort­blåst och jag sit­ter på hel­spänn. Mi­nu­ter­na går men inga skug­gor dy­ker upp i det grö­na ljuset. Har lagt bös­san i skjut­lä­ge om ett vildsvin skul­le dy­ka upp.

Tit­tar på te­le­fo­nen för att se om nå­got sms le­ve­re­rats om ett fällt djur hos de and­ra men ing­et har kom­mit.

Sug­gan hål­ler koll

Då sker det jag har hop­pats på, en mängd små­gri­sar kan in­te mot­stå åtel­fod­ret. Jag tap­par räk­ning­en vid sju små och en sug­ga. Sug­gan står på be­hö­rigt av­stånd till väns­ter om åteln och hål­ler koll på småt­ting­ar­na som ka­la­sar på fod­ret.

Då och då grym­tar hon till och små­gri­sar­na hör­sam­mar hen­ne di­rekt och änd­rar sitt rö­rel­se­möns­ter.

Jag sit­ter nu på hel­spänn och hop­pas på att nå­gon ska skil­ja ut sig från grup­pen så att ett skott­lä­ge kan in­fin­na sig. De väl­jer dock att hål­la sig tätt ihop i en klump un­der åteln så ett skott är helt omöj­ligt att av­los­sa ut­an att det finns ska­de­skjut­nings­ris­ker.

De ki­vas li­te om ma­ten som de mås­te bö­ka fram på grund av det myck­na reg­nan­det och ef­ter 5-10 mi­nu­ter får jag lä­get jag vän­tat på. En av de mind­re gri­sar­na har le­tat sig ut till hö­ger om åteln och när han vän­der bredsi­dan till lå­ter jag skot­tet gå som sit­ter i bo­gen.

Till min gläd­je fal­ler vild­svi­net di­rekt och ef­ter någ­ra ryck­ning­ar lig­ger han stil­la.

Skic­kar ett sms till jakt­le­da­re Adri­an om att jag har haft lyc­ka på min åtel och han sva­rar att han är på plats om tio mi­nu­ter.

”Var be­redd, det är in­te omöj­ligt att de

kom­mer till­ba­ka. Jag par­ke­rar vid bom­men så att jag in­te skräm­mer bort någ­ra vildsvin om de dy­ker upp igen.”

Mitt skott ver­kar dock att ha stört he­la sko­gen och jag hör el­ler ser inga djur på ett tag så jag gör pa­tron ur och ploc­kar ur ma­ga­si­net.

Får ett sms av Adri­an och han med­de­lar att han har par­ke­rat bi­len och är på väg mot mig. Jag går ned från tor­net och sam­ti­digt dy­ker Adri­an upp.

Han hin­ner sä­ga grat­tis in­nan han pekar mot åteln och vis­kar:

– De är till­ba­ka.

Vi sjun­ker ned på knä och jag fäl­ler ut bös­sans ben­stöd och skic­kar in ma­ga­si­net och gör mig re­do för skott.

Kon­sta­te­rar gans­ka snabbt att det­ta är en an­nan flock ef­tersom vild­svi­nen är nå­got stör­re.

Fal­ler di­rekt

Den här gång­en be­hö­ver jag in­te vän­ta li­ka länge in­nan en lucka in­fin­ner sig. Strax till väns­ter om åteln får jag ett bra skott­lä­ge. Lik­som det för­ra skot­tet sit­ter det i bo­gen men jag ser in­te li­ka tyd­ligt att dju­ret läg­ger sig. Hin­ner oroa mig någ­ra se­kun­der in­nan Adri­an lug­nar mig ge­nom att sä­ga att dju­ret lig­ger kvar.

Av­vak­tar nå­gon mi­nut, att det kan ju dy­ka upp fler vildsvin är ju kväl­lens lär­dom, in­nan jag gör pa­tron ur.

Vi går fram till de fäll­da dju­ren och kon­sta­te­rar att skot­ten sut­tit un­ge­fär som jag ha­de tänkt mig.

Skic­kar ett sms till mi­na jakt­kam­ra­ter om min dubb­la lyc­ka: ”Ju­len är räd­dad. Skin­kan klar.”, In­nan vi drar ner dju­ren till vä­gen för att se­na­re ploc­ka upp dem med en mer jägar­mäs­sig bil än Adri­ans Im­pre­za.

Väl till­ba­ka på går­den pas­sar vi vild­svi­nen och häng­er upp dem i slakt­bo­den. Kring 22.30 är vi kla­ra med det he­la, vil­ket känns ti­digt med tan­ke på vild­svi­nens dygns­rytm.

Jag har ald­rig skju­tit två vildsvin på en och sam­ma åtel nå­gon gång så det är med en nöjd käns­la som jag sät­ter mig ned för att äta en sen piz­za­mid­dag. Det kun­de ha bli­vit sam­ma sak på julaf­ton om tu­ren in­te ha­de va­rit med oss den­na kväll.

Na­tu­ren vid mos­sen på­min­ner mer om Norr­land än Sörm­land.

När mörk­ret la­de sig sprack him­len upp. Blås­ten var dock fort­satt kraf­tig.

Mar­cus Eng­ström såg en mängd djur men de såg in­te ho­nom ef­tersom han göm­de sig i en fi­nur­lig jac­ka…

De fäll­da vild­svi­nen dras ut till en vän­tan­de pick­up.

.308 Win­ches­ter är en all­si­dig ka­li­ber.

Kon­takt:

Ur­tag­ning­en går smi­digt när vild­svi­nen är nå­got mind­re.

Bo­gar­na får kas­se­ras ef­ter skot­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.