Älgjakt: Lai­ka med lust att ja­ga

Ka­lix­äl­ven bju­der in­te ba­ra på bra lax­fis­ke ut­an även på spän­na­de älgjakt. Af­ton­bla­det Jakt & Fis­ke häng­er med Ro­bert Ram­stad och hans öst­si­bi­ris­ka lai­kor på en bå­de blöt och lyc­kad jakt.

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT OCH FOTO: JOAKIM NORDLUND

Var­je gång jag åker upp mot Tä­ren­dö och pas­se­rar Jock­fall bru­kar jag för­sö­ka att stan­na till. Vä­gen går över det ma­gis­ka fal­let där det dund­rar och ry­ker av vitt vat­ten som­mar som vin­ter. På se­na­re tid har Jok­k­fall bli­vit känt för ett fan­tas­tisk lax­fis­ke, men det är in­te det en­da man kan fin­na där ut­an bakom Ka­lix­äl­vens mäk­ti­ga fall finns älg­jakt­mar­ker av förs­ta klass.

I de sko­gar­na ja­gar lu­le­bon Ro­bert Ram­stad och på väg från jakt­ko­jan ut till plat­sen där jak­ten ska in­le­das lig­ger hans två öst­si­bi­ris­ka lai­kor i varsin trans­port­bur. Sex­å­ri­ge Igor är helt tyst me­dan femå­ri­ge Jok­ke gnyr li­te ef­tersom han vet vad som vän­tar.

Bå­da hun­dar­na bor hem­ma hos Ro­bert Ram­stads mor Yvon­ne Ram­stad i Kai­nu­la­sjär­vi och det är ock­så hon som har skött en stor del av grund­trä­ning­en. När Jok­ke gnyr li­te mer vän­der hon sig halvt om och sä­ger på en varmt och hu­mo­ris­tiskt sätt.

– Men Jok­ke, du är ju dum i hu­vu­det. Och jag skrat­tar li­te och sva­rar:

– Tack.

Ja, för den här gång­en finns bå­de en fyr­bent och en två­bent Joc­ke med och al­la gar­var.

En jakt som bör­jar med ett gott och vär­man­de skratt borde sluta bra.

Släpp­te ti­digt

På väg ut till mar­ker­na där han har tänkt bör­ja jak­ten be­rät­tar Ro­bert Ram­stad att Jok­ke ba­ra var åt­ta må­na­der när han släpp­tes på älg för förs­ta gång­en. Då skäll­de han fast en ko med en kalv och det stod still i fy­ra tim­mar.

– Men det var så skarpt ute så jag kom in­te åt det. Man kom knappt en me­ter. Vi sa att det var ba­ra att lå­ta han vi­la till nästa år, sä­ger Ro­bert.

Och nästa år, när han var ett och ett halvt år, bör­ja­de han där han ha­de slu­tat.

– Då sköt jag en kvi­ga på förs­ta jak­ten, be­rät­tar Ro­bert.

Un­der förs­ta året sköt han tre äl­gar men jakt­sä­song­en för­stör­des av en hals­in­fek­tion där han till sist blev tvung­en att ope­re­ras. Un­der kom­man­de år har Ro­bert skju­tit mel­lan tio och fem­ton äl­gar för ho­nom var­je år. Un­der 2015 släpp­te han ho­nom vid 23 till­fäl­len och vid al­la ut­om ett till­fäl­le var det fast stånd där han kun­de skju­ta äl­gen.

– Sista gång­en var han med en stor jäv­la björn. Han skäll­de den ock­så. Vi såg den in­te men grann­la­get gjor­de det så man kan nog sä­ga att han än­då var hund­ra­pro­cen­tig då, sä­ger Ro­bert.

Ro­bert har ägt bå­de lai­kor och jämt­hun­dar och han tycker om att ja­ga med bå­da ra­ser­na, men an­ser att det finns en ex­tra pol­lett i en rik­tigt bra lai­ka.

Ro­bert har ägt bå­de lai­kor och jämt­hun­dar och han tycker om att ja­ga med bå­da ra­ser­na, men an­ser att det finns en ex­tra pol­lett i en rik­tigt bra lai­ka.

– När jag ser Jok­ke så ja­gar han som en jämt­hund men det är tur­bo på han. De spring­er in­te ifrån ho­nom äl­gar­na ut­an de blir fast till sist, sä­ger han.

Se­dan tilläg­ger han:

– Det går in­te att stö­ta lös äl­gar­na. Det är has­tig­he­ten som gör det och det är väl det som är skill­na­den.

Vin­den vred

När Ro­bert släp­per Jok­ke vet han att han hit­tar älg i nio fall av tio. Men var­je jä­ga­re och hund är be­ro­en­de av rätt vind och den här mor­go­nen ha­de vin­den in­te rik­tigt be­stämt sig och den vred li­te sam­ti­digt som vind­styr­kan va­ri­e­ra­de.

En halv kilo­me­ter in i sko­gen tän­der Ro­bert en tänd­stic­ka i hopp om att bli li­te klo­ka­re. Se­dan ki­kar han li­te på pej­len och ser att Jok­ke nu är en kilo­me­ter bort och ba­ra ett par mi­nu­ter se­na­re kom­mer någ­ra skall.

Plöts­ligt ser vi nå­got skym­ta mel­lan tal­lar­na och för­bi oss, cir­ka hund­ra me­ter in i sko­gen, spring­er en älg­ko med kalv för­bi oss.

En kvart se­na­re har Jok­ke fått fatt i äl­gar­na och den här gång­en bör­jar han att ma­ta skall. Då hän­der nå­got märk­ligt igen för pre­cis in­nan Ro­bert skul­le på­bör­ja an­smyg­ning­en kom­mer älg­kon för­bi på näs­tan samma håll och nu ske­nar den på rik­tigt.

– Kons­tigt. Och ing­en kalv, sä­ger Ro­bert som in­te rik­tigt för­står vad som hän­der.

Jok­ke har i stäl­let fort­satt åt ett helt an­nat håll och den här gång­en föl­jer han kal­ven. Det vi­sar sig se­dan att ett grann­lag har skju­tit kalv och se­dan ko och där det se­dan vi­sa­de sig att kon ha­de tvil­ling­kal­var.

– Det kan va­ra en av an­led­ning­ar­na var­för hon läm­na­de den kal­ven, sä­ger Ro­bert.

Men nå­gon för­kla­ring var­för kon ske­na­de har han in­te då – den kom­mer först halv­tim­men se­na­re när Yvon­ne be­rät­tar att en få­gel­jä­ga­re ha­de släppt en finn­spets in­te långt ifrån den plats där kon ske­na­de.

– Det för­kla­rar ju ett och an­nat. Små­viltjä­gar­na ska stäm­ma av med mig som jakt­le­da­re in­nan de släp­per men det görs ty­värr yt­terst säl­lan. Dels för­stör det ju vår jakt och se­dan är det ock­så frå­ga om sä­ker­het, att man vet vem som är ute och ja­gar och un­ge­fär var det är, sä­ger han.

Se­dan bör­jar en lång och in­ten­siv kamp att föl­ja Jok­ke och fär­den med kal­ven va­ri­e­rar mel­lan sken och gångstånd.

Till sist, drygt fy­ra tim­mar se­na­re, stan­nar det av vid Tur­pas­ber­get. In­nan vi är på plats har hund och älg bör­jat rö­ra sig upp mot ber­get och pul­sen ökar snabbt och halv­vägs stan­nar vi till och pus­tar.

Skäl­ler i oför­mins­kad styr­ka

Bakom oss rin­ner Ka­lix­äl­ven vac­kert ge­nom land­ska­pet, men där och då har vi fullt sjå att häm­ta an­dan för snart fort­sät­ter klätt­ring­en.

När vi när­mar oss top­pen ver­kar även äl­gen ha bli­vit mör och nu står älg och hund i prin­cip på samma plats i en halv­tim­me. Jok­ke spring­er runt och skäl­ler med oför­mins­kad in­ten­si­tet och till sist bör­jar Ro­bert att smy­ga sig när­ma­re. Un­der­ve­ge­ta­tio­nen är mjuk ef­ter en hel del ne­der­börd, nå­got som är tack­samt när man ska smy­ga sig när­ma­re ett vilt med så väl ut­veck­lad hör­sel som en älg. Så änt­li­gen får han syn på älg­kal­ven och Ro­bert hit­tar ett stöd mot ett en sta­bil tall, lu­tar sig li­te mot den, och skju­ter se­dan ett väl­rik­tat skott mot örat på kal­ven som se­dan ba­ra fal­ler rätt ned.

– Duk­tig kil­le, duk­tig gub­be, sä­ger han me­dan han när­mar sig hun­den.

Nå­got fångskott be­hövs in­te ut­an älg­kal­ven är död när Ro­bert kom­mer fram.

– För att va­ra en kalv är den fin, sä­ger Ro­bert.

När han har pus­tat ut vi­sar han hur snabbt och ef­fek­tivt det går att ta ur en älg när det är en gam­mal yr­kes­slak­ta­re som hål­ler i kni­ven.

Sam­ti­digt som Ro­bert och Jok­ke sköt den en­sam­ma älg­kal­ven ha­de jakt­kom­pi­sen Ri­kard Sem­berg släppt Igor. Och den jak­ten bjöd på helt nya upp­le­vel­ser för Ri­kard som är re­la­tivt färsk som jä­ga­re.

Igor tog upp en älg som se­dan for ut mot kommun­grän­sen mot Kor­pilom­bo­lo men där det se­dan vek in till­ba­ka mot de cir­ka 5 000 hek­tar som jakt­la­get för­fo­gar över.

– Men den viss­te nog av mig för den run­da­de mig i en bå­ge, sä­ger han.

Se­dan blev det gångstånd där äl­gen ock­så gjor­de nå­gon snab­ba­re för­flytt­ning men där det se­dan över­gick till gångstånd igen.

Han lyc­ka­des springa ikapp äl­gen och vid strand­kan­ten mot en li­ten sjö kun­de han skju­ta. Äl­gen kas­ta­des sig

ut i vatt­net och där sköt han yt­ter­li­ga­re ett skott.

Och om tem­pe­ra­tu­ren ha­de hun­nit sti­ga fick han en snabb och na­tur­lig av­kyl­ning ef­tersom djur­krop­pen låg ett 20-tal me­ter ut från strand­kan­ten.

Nå­gon mi­nut ef­ter skot­tet kom Ro­bert, Yvon­ne och jag dit la­gom för att se Igor sim­man­des runt äl­gen.

– Grat­tis Ri­kard. Men nu är det ba­ra ba­da. Vi mås­te ju få in den, sä­ger Ro­bert och skroc­kar.

Och Ri­kard ha­de ing­et an­nat val än att kas­ta al­la klä­der och ge sig ut i det un­ge­fär sex­gra­di­ga vatt­net.

– Åh fy fan, sä­ger han och drar upp ax­lar­na när han kli­ver ut i vatt­net.

Med ge­men­sam kraft dras se­dan äl­gen upp på stran­den och Ri­kard har fått en hand­duk att tor­ka av sig på. Det här blev hans sjät­te älg varav tre har klas­sats som vux­na. Horn­pin­nar­na som stack upp hind­ra­de ho­nom in­te från att vil­ja ta hand om ”kro­nan”. Men då grep Ro­bert in:

– Nä­men hel­ve­te. In­te får du spa­ra nått sånt här. Du skäm­mer ju ut oss, sä­ger han och sät­ter fo­ten mot hor­net.

– Jo­men vän­ta nu, sä­ger Ri­kard li­te oro­ligt. De and­ra skrat­tar li­te när Ro­bert re­tas.

Hun­dar­na lå­nas ut

Det slår mig att det här är det förs­ta älg­jakt­la­get som jag har träf­fat på där passkyt­tar­na ock­så ges till­fäl­le att gå med hund ibland. Ron­ny Jo­hans­son och Ro­bert Ram­stad är ar­bets­kam­ra­ter och jakt­kom­pi­sar och re­la­tivt of­ta är det Ron­ny som går med nå­gon av det två hun­dar­na. När vi har hun­nit ned till jakt­ko­jan sä­ger Ron­ny Jo­hans­son:

– In­te är det många lag där hund­fö­ra­ren lå­nar ut hun­dar­na.

– Men Ron­ny kan ju se en älg på pass men han skju­ter den in­te för han tycker det är ro­li­ga­re att skju­ta för hun­dar­na, sä­ger Ro­bert.

– Jo­men så är det ju. Men det är ju tack­samt att få den här chan­sen, sä­ger Ron­ny.

De tycker att pas­san­det är in­tres­sant på grund av att Ro­bert som hund­fö­ra­re gör de and­ra del­ak­tig i det som hän­der.

– Det är säl­lan nå­gon ba­ra sit­ter på pass och in­te vet vad som hän­der ut­an man skic­kar sms och man ring­er. Man hör ju en hel del passkyt­tar som sit­ter i ett torn i åt­ta tim­mar ut­an att ha en aning om vad som hän­der och in­te vet när man ska sam­las, sä­ger Ron­ny.

– Och i and­ra lag har ju passkyt­tar­na si­na torn men här rul­lar vi runt så man by­ter pass från jakt­dag till jakt­dag just för att det in­te ska bli för ena­han­da, sä­ger Yvon­ne.

Det är ock­så hon som trä­nar och för­be­re­der Igor och Jok­ke in­för jak­ten och som­mar­tid blir det bland an­nat en hel del sim­trä­ning.

Ett ef­fek­tivt sätt att för­be­re­da krop­pen in­för hös­ten tuf­fa jakt.

– Det ger väl in­te så myc­ket kon­di­tion men de får upp mus­kel­mas­san. Det är bra när de väl kan bör­ja springa och trä­nas på det sät­tet, sä­ger hon.

Jok­ke tar bå­de vind och spår men Igor går näs­tan ute­slu­tan­de på spår men då är han näs­tan hund­ra­pro­cen­tig att ta spår, nå­got som bland an­nat nytt­jas vid ef­ter­sök.

– Vi har fått ta ut ho­nom på and­ra stäl­len. Hem­ma i byn har de bland an­nat sut­tit och loc­kat och har skju­tit och då har vi fått hjäl­pa till, sä­ger Yvon­ne.

– Det känns som en trygg­het för har det gått hål i äl­gen så kom­mer den in­te un­dan, in­fli­kar Ro­bert.

Av­bo­ka­de jämt­hun­den

2009 skaf­fa­de han Igor som är hans förs­ta öst­si­bi­ris­ka lai­ka.

– Det var en del sjuk­do­mar på jäm­tar­na. Plus att jag var med Jo­han Hell­man som är en kom­pis där vi var ute och ja­ga­de med hans Ra­jak (Vin­del­fjäl­len Jor­bo), som är bå­de nor­dis­ka jakt­cham­pi­on och svensk ut­ställ­ningscham­pi­on, och jag blev jäk­ligt im­po­ne­rad av det jag såg, be­rät­tar han.

Han bo­ka­de än­då upp sig på en ny jämt­ hund, men då ring­de Jo­han Hell­man och er­bjöd ho­nom att kö­pa Jok­ke som var ef­ter en par­ning mel­lan Rai­sa (Päk­ki­lä­bac­kens Rai­sa) och Ra­jak.

Så Ro­bert av­bo­ka­de jämt­hundsval­pen och blev i stäl­let äga­re till yt­ter­li­ga­re en öst­si­bi­risk lai­ka.

– Och det ång­rar man ju in­te, sä­ger han och ler.

Men allt hand­lar gi­vet­vis in­te ba­ra om att ha en duk­tig hund ut­an ska man lyc­kas i älgsko­gen krävs en hel del av en jä­ga­re. Ron­ny är full av be­und­ran in­för Roberts för­må­ga att ta sig in på stån­den och hit­ta skott.

– Det är ju in­te all­tid så lätt men han kom­mer in på skjut­bart av­stånd nit­tio­nio gång­er av hund­ra. Ett år var det ba­ra jag och han och farsan och det var skarpt ute och jag tänk­te att det kom­mer ald­rig att gå. Men han gjor­de så att han viss­la­de på hun­den och när den kom och be­sök­te ho­nom och se­dan for till­ba­ka till äl­gen så sprang han bakom hun­den i någ­ra steg, be­rät­tar Ron­ny.

På så vis kom han när­ma­re och när­ma­re och till sist fick han skju­ta.

– Att ta sig in på ett stånd när det är fros­tigt och knast­rigt är allt an­nat än lätt men han har en fan­tas­tiskt för­må­ga att ta det lugnt och att hål­la koll på vin­den och på hun­den, sä­ger han.

Och till­sam­mans med Päk­ki­lä­bac­kens Jok­ke och de and­ra i Jok­klan­det Valls­ber­gets jakt­lag bil­dar man ett team som näs­tan ald­rig läm­nar sko­gen ut­an älg.

När jag pas­se­rar Jok­k­fall på väg hem ned mot Bot­ten­vi­kens kust blic­kar jag som van­ligt ned på den mäk­ti­ga for­sen, skum­met yr och ener­gin ald­rig vill ta slut.

Un­ge­fär som hos en öst­si­bi­risk lai­ka som jag nyss har till­bring­at en hel dag i älgsko­gen till­sam­mans med.

Och jag tän­ker på Ro­bert Ram­stad slut­sats någ­ra tim­mar ti­di­ga­re:

– Igor är bra men en sån hund som Jok­ke får man nog ba­ra en gång i li­vet. Han slu­tar ald­rig upp att im­po­ne­ra på mig.

Öst­lai­kan Jok­ke job­bar lugnt och me­to­diskt. Älg­kal­ven har sak­ta bör­jat att trött­na och snart får Ro­bert Ram­stad det skot­till­fäl­le som han har vän­tat på.

Det finns gott om älg i mar­ker­na norr om Jock­fall. Här är det en älg­ko med kalv som pas­se­rar över en av skogs­vä­gar­na in­ne i jakt­om­rå­det.

Pej­len ger vik­tig in­for­ma­tion om var hun­den be­fin­ner sig. Ett hjälp­me­del som i stort sett var­je hund­fö­ra­re an­vän­der i sam­band med älgjakt.

Det går in­te att ta mis­te på vem som äger vap­net.

Mäk­ti­ga Jock­fall är en at­trak­tion ut­ö­ver det van­li­ga. Här lan­dar skick­li­ga flug­fis­ka­re lax­ar som kan väga en bra bit över tio ki­lo. Och i sko­gar­na all­de­les bakom trivs äl­gen.

Att den nu dö­da äl­gen lig­ger i vatt­nen be­kom­mer in­te lai­ka­ha­nen Igor. Så länge äl­gen lig­ger där, ja så länge är ock­så den sex­å­ri­ge älg­hun­den där.

Ro­bert Ram­stad be­röm­mer Jok­ke ef­ter ett ihär­digt och myc­ket fint jobb. Med van hand tar se­dan skyt­ten hand om den skjut­na älg­kal­ven.

Älgjakt kan ock­så in­ne­bä­ra att klä­der­na mås­te kas­tas. För att få in en skjuten älg till land mås­te man ta sig dit. Finns ing­en båt så åter­står ba­ra ett al­ter­na­tiv – att ba­da.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.