Muff­lon­jakt: Guld­lä­ge i skär­går­den

Båt, hav och kul­ge­vär är of­tast en oma­ka kom­bi­na­tion. Men pre­cis som på Väst­kus­ten bör­jar muff­lon nu spri­da sig på öar­na i Stock­holms nor­ra skär­gård. Af­ton­bla­det Jakt & Fis­ke tar bå­ten mot en ovän­tad gul­d­jakt.

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT: DA­NI­EL FRO­DIN FOTO: MAR­CUS ENG­STRÖM, MAR­CUS NY­BERG

För­kun­ska­per­na och för­vänt­ning­ar­na är lå­ga men ny­fi­ken­he­ten desto stör­re när Af­ton­bla­det Jakt & Fis­kes re­dak­tion par­ke­rar pick­upen vid Räfsnäs bryg­ga, ös­ter om Norr­täl­je. Vi vet att vi ska ut i den in­til­lig­gan­de skär­går­den och spa­na ef­ter muff­lon, det är i stort sett allt. Ing­en av oss har ja­gat klöv­vilt till havs för­ut. Vår värd för den­na jakt­dag är Klas Hen­riks­son från Rosla­gens Jakt & Vilt, ett fö­re­tag med bland an­nat hund­trä­ning på vildsvin och björn som en av hu­vud­nä­ring­ar­na. Fö­re­ta­get ar­ran­ge­rar ock­så en hel del jak­ter, bland an­nat på säl i skär­går­den. Från ny­li­gen ock­så jakt på muff­lon.

– Mar­kä­ga­ren har sett hur muff­lon spritt sig mer och mer de se­nas­te åren och vill nu att vi de­ci­me­rar stam­men en del un­der året, be­rät­tar Klas Hen­riks­son.

Vi pac­kar ned väs­kor, ge­vär och oss själ­va i den spe­ci­al­bygg­da bå­ten som ska kla­ra att trans­por­te­ra jä­ga­re och ut­rust­ning torr­skod­da till jakt un­der årets is­fria må­na­der.

– Bå­ten är ny och vi ser att det finns ett stort in­tres­se för att ja­ga i skär­går­den. Det finns säl, sjö­få­gel och nu de öar med muff­lon som vi fått till­gång till, sä­ger Klas Hen­riks­son.

Vi läm­nar det lug­na vatt­net in­om­skärs och tar oss ut på fjär­den strax ut­an­för fär­je­lä­get Ka­pell­skär. Ut­an­för hyt­ten går vå­gor­na nu re­la­tivt höga. På väg ned från våg­top­par­na slår fören hårt i näst vågrygg. Havs­vatt­net skvät­ter vi­da om­kring och det­ta är nå­got helt an­nat än att sak­ta ta bi­len längs tys­ta skogs­vä­gar för att ta sig ut på jakt­mar­ken.

Jakt­mar­ken här är minst sagt splitt­rad med vat­ten som tyd­li­ga­re av­de­la­re mel­lan så­ter­na, som be­står av den sto­ra grupp öar vi när­mar oss. Den lång­sträck­ta ögrup­pen med allt från små hol­mar till stör­re land­bi­tar ska­par ock­så ett be­tyd­ligt lug­na­re vat­ten.

In­te op­ti­malt

När skum­met in­te läng­re yr vå­gar vi land­krab­bor oss ut på däck med ki­kar­na i högs­ta hugg, gi­rigt spe­jan­des ef­ter vild­får.

– Jag var här och ja­ga­de med någ­ra and­ra kun­der för­ra vec­kan och då sim­ma­de fle­ra djur över från den stör­re ön där bor­ta till den li­te mind­re ön där fram­me, där­för bör­jar vi där. Kanske finns dju­ren kvar, sä­ger Klas.

Ett oömt båtskrov i alu­mi­ni­um har si­na för­de­lar när det ska läg­gas till längs sten­strän­der. Vi tar oss i land och gör upp pla­ner­na. Vi tre skyt­tar får varsin tred­je­del av ön och tyd­li­ga in­struk­tio­ner om att en­dast skju­ta ut mot vatt­net, ifall det finns muff­lon

Grupp på fem han­djur på väg mot dig Da­ni­el, vi skju­ter ju en­dast han­djur så al­la är lov­li­ga.

på ön.

Mar­cus Eng­ström får ett om­rå­de nä­ra bå­ten och blir kvar i stort sett på an­gör­nings­plat­sen me­dan vi and­ra går ös­terut. Vi hin­ner in­te många hund­ra me­ter in­nan den snär­ti­ga smäl­len från en .308 med ljud­däm­pa­re skär ge­nom vin­den.

– Det dök upp ett djur näs­tan di­rekt när ni läm­na­de mig, det stod ba­ra 40 me­ter ifrån mig och med per­fekt bredsi­da. Så nu lig­ger det här, be­rät­tar Mar­cus Eng­ström över ra­di­on.

Klas, Mar­cus Ny­berg och jag själv gra­tu­le­rar med hjälp av ra­di­ovå­gor och fort­sät­ter ös­terut.

Mar­cus Ny­berg får en re­jäl land­bit och kust­rem­sa att hål­la till på. Klas och jag går vi­da­re och run­dar öns öst­li­gas­te punkt, där sun­det till den stör­re ön tar vid.

– Tit­ta i ki­ka­ren på ön där bor­ta. Ser du att det är muff­lon där ock­så, de är inga ex­tre­ma sim­ma­re men kan sim­ma kor­ta­re sträc­kor om vatt­net är lugnt, be­rät­tar Klas och jag kan föl­ja en grupp djur på nästa ö.

Det är möj­ligt att Mar­cus Eng­ström skju­tit det en­da dju­ret på den­na ö, men i så fall finns det jakt på nä­ra håll. Jag får min sek­tor och stäl­ler ned ki­kar­sik­tet i för­sto­ring och pro­var att svinga bös­san längs med strand­kan­ten.

Al­la lov­li­ga

Klas går vi­da­re för att se om han even­tu­ellt kan skräm­ma upp någ­ra djur. Mi­nu­ter­na går när det plöts­ligt kom­mer be­sked över ra­di­on.

– Grupp på fem han­djur på väg mot dig Da­ni­el, vi skju­ter ju en­dast han­djur så al­la är lov­li­ga, sä­ger Klas.

Jag gör mig be­redd men hin­ner än­då in­te med när floc­ken pas­se­rar fort,

fort längs den ste­ni­ga stran­den. Det är en bland­ning av troféstor­le­kar. Från två väl­digt små bag­gar till två la­gom sto­ra och en rik­tig bjäs­se.

Dju­ren fort­sät­ter för­bi Mar­cus Ny­berg ut­an att han kom­mer till skott.

Yt­ter­li­ga­re tid för­fly­ter. So­len ski­ner och vy­er­na är fan­tas­tis­ka. Öve­rallt små­skur­na, skogs­be­vux­na öar med sto­ra klippar­ti­er.

Det är lätt att för­stå var­för konst­nä­ren och den hän­giv­ne jä­ga­ren Bru­no Lil­je­fors för drygt 100 år se­dan bå­de må­la­de och ja­ga­de på sitt Bul­lerön med vän­ner som An­ders Zorn, Al­bert Eng­ström och flyg­ba­ro­nen Carl Ce­der­ström när för­ra sek­let var ungt.

Nu är det vi som har skär­gårds­ö­ar­na för oss själ­va och jag lå­ter blic­ken för en stund gå från ha­vet in mot ön bakom mig. Ut­an för­var­ning står nu grup­pen om fem han­djur ba­ra 20 me­ter ifrån mig, men de upp­täc­ker mig ef­tersom jag står all­de­les för öp­pet vid en sten. De ny­fik­na hu­vu­de­na vän­der snabbt och grup­pen för­svin­ner i det virr­varr av enar som of­ta be­sko­gar öar­na här i yt­terskär­går­den. Det är ock­så enens bark som muff­lon­få­ret kan be­ta sam­ti­digt som en­bus­kar­na ger skydd.

Bli­vit stöt­ta

Jag in­ser att muff­lon, pre­cis som al­la and­ra djur, krä­ver att jä­ga­ren smäl­ter in i om­giv­ning­ar­na. Jag lyc­kas tränga in mig i en stör­re en­bus­ke och sam­ti­digt hit­ta ett bra skjut­stöd med hjälp av en gröv­re gren.

På ra­di­on hör jag att muff­lon­grup­pen åter­i­gen bli­vit stöt­ta av Klas och dju­ren är nu på väg åt mitt håll. Och där kom­mer dom, jag ser al­la fem dju­ren. De kom­mer be­tyd­ligt lång­sam­ma­re den här gång­en. De trip­par fram och jag kan kom­ma in per­fekt i bo­gen på ett av de la­gom sto­ra dju­ren.

Men det finns ett stort pro­blem. Al­la fem dju­ren går om­lott med varand­ra. På ty­piskt muff­lon­vis så hål­ler dju­ren kor­ta av­stånd och det blir omöj­ligt att skju­ta ett sä­kert skott.

Besvi­kel­sen över det ute­bliv­na skot­tet bryts snart i en idé. Dju­ren gick i sak­ta mak för­bi, upp­täck­te mig in­te

och ver­ka­de re­la­tivt tryg­ga.

– Ny­berg, har dju­ren kom­mit till dig?, frå­gar jag på ra­di­on.

Jag får ett ne­kan­de svar och med­de­lar över ra­di­on att jag smy­ger ef­ter dju­ren men stan­nar vid vår tänk­ta gräns vid öns öst­ra punkt. Jo, längst ut, på en klipp­for­ma­tion står al­la dju­ren. Ömsom tit­tar de mot ön de sim­ma­de ifrån för ba­ra någ­ra da­gar se­dan och ömsom spa­nar de åt mitt håll. Det krävs ing­en stör­re er­fa­ren­het för att för­stå att de tro­li­gen är på väg till­ba­ka mot den stör­re, tryg­ga­re ön som de för­mod­li­gen levt stör­re de­len av si­na liv på.

Kan jag skju­ta bjäs­sen?

Jag in­ser att min chans hål­ler på att rin­na mig un­der ur hän­der­na. Det gäl­ler att age­ra nu. Fy­ra av de fem dju­ren står även den­na gång om­lott. En­dast ett djur står en­samt. In­te så kons­tigt kanske. Det är in­di­vi­den som be­stäm­mer över grup­pen. Le­dar­ha­nen, vild­få­ret med de rik­tigt sto­ra hor­nen.

Tan­kar­na far iväg. Ska jag skju­ta en så­dan bjäs­se? Re­so­ne­mang­et med mig själv tar täm­li­gen snart slut, det är klart att jag ska ta den uni­ka chan­sen att skju­ta en rik­tigt stor muff­lon.

Jag lå­ter ku­lan lö­pa från min 375 H&H.

Jag ser bag­gen gö­ra en volt och se­dan lig­ga all­de­les stil­la på den fla­ta klip­pan som åter­kom­man­de slic­kas av vå­gor­na. Kvar­tet­ten som åter­står ter sig först råd­vil­la. Vad gö­ra nu när le­da­ren lig­ger orör­lig? Ef­ter ti­o­ta­let se­kun­der drar de vi­da­re.

Jag kan gå fram till min bag­ge och im­po­ne­ras av hur bå­de hor­nens längd, grov­lek och fi­na skick. Någ­ra mi­nu­ters kon­temp­la­tion vid dju­ret med vå­gor­nas skvalp i bak­grun­den kom­plet­te­rar den­na un­der­ba­ra jakt­dag.

Ef­ter min egen pa­us är det åter­i­gen jobb. Mar­cus Ny­berg har än­nu in­te kom­mit till

skott­lä­ge. En kort över­lägg­ning med hjälp av ra­di­on och vi är över­ens om att jag slår föl­je med Mar­cus Eng­ström i syf­te att stö­ta even­tu­el­la djur från väst­ra si­dan mot Ny­berg och den öst­ra si­dan.

Ge­nom tä­ta, tä­ta en­snår drar vi fram.

Och plöts­ligt hör vi ett viss­lan­de ljud från Ny­bergs ljud­däm­pa­de .308. Över ra­dio får vi re­da på att en av de två åter­stå­en­de stör­re bag­gar­na lig­ger.

Ef­ter att ha käm­pat oss ige­nom den tä­ta en­sko­gen mö­ter vi en Mar­cus Ny­berg som är lyck­lig ef­ter ett per­fekt skott.

– Grup­pen dök upp bakom mig i en­snå­ren och ef­tersom jag ha­de den här de­len av ön för mig själv kun­de jag lugnt och för­sik­tigt hit­ta en ny ställ­ning och skju­ta. Kun­de smy­ga rik­tigt nä­ra tack va­re att vin­den låg rätt, sä­ger Mar­cus Ny­berg och ler.

Klas Hen­riks­son be­röm­mer Mar­cus Ny­bergs skott och det bör­jar nu bli dags att in­spek­te­ra de and­ra två dju­ren. Mar­cus Eng­ströms bag­ge kon­sta­te­ras helt en­kelt va­ra li­ten. Ny­bergs är av per­fekt av­skjut­nings­stor­lek. Åter­står gör min egen, på den väst­ra ud­den.

– Oj, oj. Det här är den störs­ta bag­ge jag nå­gon­sin sett. Oj. Rik­tigt grova horn och i ett fan­tas­tiskt skick. Det är kanske in­te de all­ra, all­ra längs­ta i Sve­ri­ge men det mås­te va­ra guld­me­dalj på det­ta horn, sä­ger Klas och ger en kraf­tig rygg­dunk.

Be­ri­kar mil­jön

Vi gör upp en eld, gril­lar korv och ut­by­ter färs­ka er­fa­ren­he­ter. Snart är det dags att pac­ka ihop, åka runt ön för att på de oli­ka stäl­le­na dra om­bord bag­gar­na. Och min bag­ge ter sig än stör­re i jäm­fö­rel­se med de and­ra.

En be­tyd­ligt mind­re vå­gig åter­färd gör att vi kan kon­ver­se­ra lät­ta­re i hyt­ten.

– Nu ska det ut­re­das om ett fler­tal ar­ter kan an­ses som in­va­si­va, där­ibland muff­lon. Muff­lon är verk­li­gen ing­en in­va­siv art. De tar ing­en an­nan arts livs­rum. Det är tvärtom bra att muff­lon finns här ef­tersom de hjäl­per till att hål­la öar­na nå­gorlun­da öpp­na och det är inga and­ra hjort­djur som skul­le kla­ra sig på den den lil­la mat som öar­na er­bju­der, muff­lon­fåre­tet kan äta bark vil­ket är dess rädd­ning i en så här karg mil­jö, sä­ger Klas Hen­riks­son.

Vi kan ba­ra hål­la med om att muff­lon be­ri­kar bå­de mil­jön och jak­ten på öar och på land­bac­ken.

Någ­ra da­gar se­na­re kom­mer be­döm­ning­en av min skjut­na muff­lon­bag­ge. 207 po­äng blir re­sul­ta­tet. Vil­ket be­ty­der guld­me­dalj med rå­ge, men ock­så att den är den näst störs­ta fri­le­van­de muff­lon som fällts i Sve­ri­ge hit­tills. Ha­vets guld åter­finns läng­re in­te en­dast på bot­ten ut­an även på land.

– Du tar den där lil­la höj­den där, in­stru­e­rar Klas Hen­riks­son.

Land­stig­nings­far­ty­get Ida är byggt i alu­mi­ni­um, en stor för­del när skär­gårds­ö­ar ska be­trä­das.

Da­ni­el Fro­din och Klas Hen­riks­son sam­språ­kar i varsin fjäd­rad stol på väg ut till sol­dränk­ta jakt­mar­ker. En ovan si­tu­a­tion för oss som är va­na att ja­ga i sko­gen.

Mar­cus Ny­bergs bag­ge är stor, det tycker vi al­la – än­da tills vi ser Da­ni­el Frodins bjäs­se med guld­hor­nen. Jakt­for­men på skär­gårds­ö­ar­na är ovan och skjut­rikt­ning­en är för sä­ker­he­tens skull en­bart ut mot vatt­net. Två av varand­ra obe­ro­en­de grup­per av muff­lon rör­de sig på ön vi ja­ga­de på.

… me­dan Da­ni­el Fro­din hit­tar skjut­stöd i det kar­ga land­ska­pet.

Jakt­le­da­re Hen­riks­son rat­tar in skär­gårds­ra­di­on…

207 po­äng och guld­me­dalj för Da­ni­el Frodins jät­temuff­lon, den näst störs­ta fri­le­van­de som skju­tits i Sve­ri­ge.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.