Land och hav bil­das

Jorden – Vår Fantastiska Planet - - Vår Fantastiska Jord -

Ef­ter vad man vet nu­me­ra var det – in­te över­ras­kan­de – en kom­pli­ce­rad pro­cess som led­de till att jor­den fick så myc­ket vat­ten. Om vi tän­ker oss tillbaka till ha­de­i­kum (4,6–4 mil­jar­der år se­dan) med si­na ko­los­sa­la vul­kan­ut­brott, är det svårt att för­stå att pla­ne­ten skul­le ut­veck­la sig i den rikt­ning som led­de fram till da­gens si­tu­a­tion. Idag är he­la 70 pro­cent av pla­ne­ten täckt av vat­ten. Det be­ror på en sam­ver­kan av många oli­ka pro­ces­ser. Tre av des­sa kom att spe­la en ex­tra vik­tig roll:

För det första sjönk tem­pe­ra­tu­ren kraf­tigt un­der den sista de­len av ar­ke­i­kum (fram till 2,5 mil­jar­der år se­dan). Ned­kyl­ning­en led­de till att sto­ra mäng­der flyk­ti­ga äm­nen ström­ma­de ut i form av gas. På så sätt bil­da­des den första at­mo­sfä­ren runt pla­ne­ten (läs mer om det­ta på näs­ta si­da), sam­ti­digt som tryc­ket var till­räck­ligt stort för att det även skul­le bil­das väts­ka. Fri­släpp­ning­en av ga­ser för­de även upp sto­ra mäng­der vat­ten till ytan. Vattnet ha­de ti­di­ga­re va­rit in­stängt långt ned i jor­den. Nu ut­sat­tes det för så högt tryck i at­mo­sfä­ren att myc­ket av väts­kan kon­den­se­ra­de och blev lig­gan­des på ytan i form av väts­ka istäl­let för att av­duns­ta och för­svin­na ut i rym­den.

Den and­ra vik­ti­ga pro­ces­sen be­stod i ett oav­bru­tet bom­bar­de­mang av ko­me­ter och vat­ten­ri­ka me­te­o­ri­ter som va­ra­de un­der en pe­ri­od. De stän­di­ga kol­li­sio­ner­na led­de till en våldsam upp­hett­ning som gjor­de att många mi­ne­ra­ler, grun­däm­nen och isklum­par av­duns­ta­de. De fång­a­des upp i at­mo­sfä­ren, kyl­des grad­vis ned, kon­den­se­ra­de och åter­för­des som vat­ten på ytan.

Den tred­je vik­ti­ga pro­ces­sen kal­las för fo­to­lys. Det är en ke­misk re­ak­tion som or­sa­kas av fo­to­ner, det vill sä­ga elektro­mag­ne­tisk strål­ning. Vat­tenånga i den öv­re at­mo­sfä­ren om­vand­la­des till vä­te- och sy­re­mo­le­ky­ler. Vä­tet för­svann ut i rym­den, och där­med öka­de sy­rets an­del av at­mo­sfärs­tryc­ket vid jor­dy­tan. Det­ta led­de i sin tur till att även ång­tryc­ket öka­de till en ni­vå där fly­tan­de vat­ten kun­de bil­das.

Det slut­gil­ti­ga re­sul­ta­tet av des­sa och and­ra pro­ces­ser var att det lång­samt an­sam­la­des fly­tan­de vat­ten i för­djup­ning­ar i jor­dy­tan. Bland an­nat i de krat­rar som ska­pats vid me­te­o­rit­ned­sla­gen. Un­der ar­ke­i­kum öka­de mäng­den vat­ten och an­sam­ling­ar­na bör­ja­de för­e­na sig. At­mo­sfä­ren var rik på kol­di­ox­id, så de ti­di­ga ha­ven blev gans­ka su­ra och bör­ja­de lö­sa upp bergs­kri­stal­ler­na. De mest re­si­sten­ta

de­lar­na av jord­skor­pan se­pa­re­ra­des som sta­bi­la kra­to­ner, som bil­da­de grun­den till de första kon­ti­nen­ter­na.

Un­der mit­ten av ar­ke­i­kum för om­kring 3,5 mil­jar­der år se­dan, fanns det vat­ten på jor­dy­tan och at­mo­sfä­ren var un­der full ut­veck­ling. Jord­skor­pan var fort­fa­ran­de varm, men kyl­des grad­vis ned. Nu fanns det för­ut­sätt­ning­ar för att liv skul­le upp­stå.

”De mest re­si­sten­ta de­lar­na av jord­skor­pan se­pa­re­ra­des som sta­bi­la kra­to­ner, som bil­da­de grun­den till de första kon­ti­nen­ter­na”

Ke­nor­land Näs­ta su­per­kon­ti­nent, Ke­nor­land, bil­da­des san­no­likt i slu­tet av ar­ke­i­kum, för cir­ka 2,7 mil­jar­der år se­dan. Ke­nor­land upp­stod när de ”ne­o­ar­ke­is­ka” (dvs un­der eo­nen Ne­o­ar­ke­i­kum) kra­to­ner­na an­ho­pa­des un­der en pe­ri­od med ex­tra myc­ket skorp­bild­ning

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.