Ut­fors­ka Antarktis

Jorden – Vår Fantastiska Planet - - Innehåll -

Antarktis är värl­dens sista sto­ra öde­mark. Det är jor­dens kal­las­te, blå­si­gas­te, högs­ta och tor­ras­te kon­ti­nent. Un­ge­fär 98 pro­cent av land­om­rå­det lig­ger be­gravt un­der kilo­me­ter­vis av snö och is, men trots det är Antarktis pa­ra­dox­alt nog en öken. Det är fak­tiskt så ogäst­vän­ligt och av­läg­set att ing­en bor där per­ma­nent, trots att det är 25 pro­cent stör­re än Eu­ro­pa. Den­na frus­na kon­ti­nent var re­la­tivt out­fors­kad fram till 1800-ta­let och det har krävts många liv för att av­slö­ja dess myste­ri­er.

Antarktis är de­fi­ni­tivt värt ett be­sök, för det är kanske jor­dens märk­li­gas­te kon­ti­nent. Bland myste­ri­er­na finns flo­der som fly­ter in­åt land, Mars­lik­nan­de da­lar där ve­ten­skaps­män från NASA tes­tar ut­rust­ning in­för rymd­ex­pe­di­tio­ner och in­sjö­ar i evigt mör­ker. I des­sa in­sjö­ar kan bak­te­ri­er ha över­levt oför­änd­ra­de se­dan ti­den då Antarktis ha­de sko­gar i pa­ri­tet med da­gens regn­sko­gar i Bra­si­li­en.

Antarktis är värl­dens kal­las­te plats. På den rys­ka forsk­nings­sta­tio­nen Vos­tok, högt up­pe på in­lands­pla­tån, kan det bli så kallt att die­sel­ol­jan fry­ser, till och med på som­ma­ren. Vos­tok är platsen där den kal­las­te tem­pe­ra­tu­ren på jor­den upp­mätts: otro­li­ga –89,2 gra­der! Tem­pe­ra­tu­ren i de fles­ta fry­sar lig­ger på –18 gra­der.

Kon­ti­nen­ten är även jor­dens blå­si­gas­te. Antarktis is ky­ler ned luf­ten ovan­för och det­ta gör att luf­ten sjun­ker. Den kal­la, tunga luf­ten ac­ce­le­re­rar nedåt och vind­by­ar på över 200 kilo­me­ter i tim­men bil­das. Den sjun­kan­de luf­ten på Vos­tok är så torr att vis­sa att fors­kar­na pac­kar intra­ve­nö­sa dropp­å­sar för att för­hind­ra att de blir kri­tiskt ut­tor­ka­de. Det bil­das få moln i den tor­ra luf­ten och det mesta av fuk­tig­he­ten fal­ler som snö- el­ler is­kri­stal­ler. Snön som fal­ler ho­par sig, ef­tersom den in­te smäl­ter i ky­lan.

Som om kli­ma­tet in­te var hårt nog finns det hel­ler ing­et dags­ljus på Antarktis un­der de­lar av vin­tern då so­len knappt sti­ger över ho­ri­son­ten. So­len är svag även på som­ma­ren och lig­ger lågt på him­len. Den ex­tre­ma ky­lan för­kla­rar del­vis var­för två enor­ma is­plat­tor täc­ker Antarktis. Den vi­ta isen gör att det blir än­nu kal­la­re ef­tersom att den re­flek­te­rar bort 80 pro­cent av det in­kom­man­de sol­lju­set. Till­sam­mans in­ne­hål­ler des­sa is­plat­tor un­ge­fär 70 pro­cent av värl­dens färskvat­ten. Om de smäl­te skul­le den glo­ba­la hav­s­ni­vån sti­ga med 70 me­ter och över­sväm­ma många av värl­dens stä­der.

Vad är stort, ogäst­vän­ligt och an­vänds till öv­ning­ar in­för Mars-upp­drag? Antarktis – värl­dens kal­las­te kon­ti­nent.

Den öst­ra antark­tis­ka is­plat­tan är värl­dens störs­ta och är mer än tre kilo­me­ter tjock på fle­ra stäl­len. Un­der plat­tan finns bland den älds­ta berg­grun­den på jor­den. Den är minst 3 000 mil­jo­ner år gam­mal. Den väst­ra antark­tis­ka is­plat­tan är mind­re och har många spric­kor ef­ter enor­ma flo­der av is el­ler glaciärer. Des­sa rör sig lång­samt över Antarktis in­land och rör sig upp till 100 me­ter per år mot kus­ten. Den snab­bas­te är Pi­ne Is­land-gla­ciä­ren som kan för­flyt­ta sig mer än tre kilo­me­ter per år. När des­sa glaciärer når ha­vet bil­dar de enor­ma, fly­tan­de isflak som är fäs­ta till land (shel­fis). Den störs­ta av des­sa är Ross­bar­riä­ren som täc­ker ett om­rå­de som är un­ge­fär li­ka stort som Frank­ri­ke och är fle­ra hund­ra me­ter tjockt.

En av värl­dens störs­ta bergs­ked­jor de­lar de två plat­tor­na. Bergs­ked­jan Tran­santark­tis­ka ber­gen är mer än 2 000 me­ter hög och 3 300 kilo­me­ter lång. Det är tre gång­er så långt som Al­per­na. Ber­gen bil­da­des för cir­ka 55 mil­jo­ner år se­dan, un­der en pe­ri­od med vul­ka­nisk och geo­lo­gisk ak­ti­vi­tet. Vulkaner som Mount

Ere­bus är ak­ti­va än idag.

Antarktis viktigaste is­fria om­rå­de är Mc­mur­do Dry Val­leys, ett om­rå­de med för­hål­lan­den som på­min­ner om dem på Mars. Kon­ti­nen­tens längs­ta och störs­ta flod rin­ner ock­så ge­nom om­rå­det. Onyx­flo­den le­der som­ma­rens smält­vat­ten 40 kilo­me­ter in­åt land, från kust­gla­ciä­rer till Van­da­sjön, som är sal­ta­re än Dö­da ha­vet på bot­ten. Salt­hal­ten i Dry Val­leys in­sjö­ar gör att det dju­pa vattnet hål­ler sig fly­tan­de vid tem­pe­ra­tu­rer un­der frys­punk­ten för färskvat­ten. En an­nan märk­lig antark­tisk in­sjö är Ne­dre­sjön i Dron­ning Maud Land på öst­ra Antarktis. Sjön är li­ka al­ka­lisk som ett starkt tvätt­me­del för klä­der.

Trots de svå­ra för­hål­lan­de­na och bris­ten på land över­le­ver djur och väx­ter på Antarktis is­fria om­rå­den. I det blå­si­ga Dry Val­leys le­ver la­var, svam­par och al­ger i spric­kor i ber­get. Mot kus­ten, på öar och halvö­ar ger mos­sa nä­ring åt pyt­tesmå in­sek­ter, som mik­ro­sko­pis­ka mas­kar, kvals­ter och knott. Vis­sa in­sek­ter som kal­las för hopp­stjär­tar an­vän­der sin egen na­tur­li­ga ”frost­skyd­dan­de väts­ka”, så att de kan över­le­va tem­pe­ra­tu­rer un­der 25 gra­der. Det finns till och med två ar­ter av blom­man­de väx­ter.

Söd­ra is­ha­vet som om­ger Antarktis är ett av de mest bi­o­lo­giskt ri­ka ha­ven i värl­den. Den år­li­ga till­väx­ten och smält­ning­en av havs­is fis­kar upp nä­rings­äm­nen från ha­vets djup, så att fy­toplank­ton kan le­va där. En en­da li­ter vat­ten kan in­ne­hål­la mer än en mil­jon av des­sa pyt­tesmå väx­ter. Fy­toplank­ton äts av krill, som är små räk­lik­nan­de va­rel­ser. De är en av de viktigaste nä­rings­käl­lor­na i Antarktis eko­sy­stem och ger mat till de fles­ta rov­djur som le­ver där, bland an­nat sä­lar, fis­kar, va­lar och ping­vi­ner. Krill bil­dar tä­ta stim, med över 10 000 styc­ken i var­je ku­bik­me­ter vat­ten. Vis­sa stim sträc­ker sig fle­ra kilo­me­ter och kan till och med ses från rym­den. Oro­an­de stu­di­er vi­sar att krill­be­stån­det har mins­kat med 80 pro­cent de se­nas­te sjut­tio åren, för­mod­li­gen på grund av den glo­ba­la upp­värm­ning­en.

Al­la ar­ter i Antarktis är an­pas­sa­de till den ex­tre­ma ky­lan. Sä­lar och va­lar har ett tjockt la­ger späck som iso­le­rar. Ping­vi­ner har tjoc­ka, vat­ten­tä­ta fjä­der­dräk­ter som skyd­dar mot det sal­ta yt­vatt­net på isan­de 1,8 gra­der. Vis­sa fiskar­ter har frost­skyd­dan­de väts­kor i blo­det. Is­fis­kar har ge­nom­skin­ligt blod och ab­sor­be­rar sy­re ge­nom hu­den.

De van­li­gas­te fåg­lar­na är ping­vi­ner. Av de sjut­ton ar­ter av antark­tis­ka ping­vi­ner le­ver ba­ra två på själ­va kon­ti­nen­ten. Den ena är värl­dens störs­ta ping­vin, kej­sar­ping­vi­nen, som blir 115 cen­ti­me­ter hög. Ping­vi­nens stor­lek bi­drar till att hål­la den varm.

Kej­sar­ping­vi­nen häc­kar på Antarktis havs­is un­der den kal­la, mör­ka vin­tern och hål­ler ut ge­nom kraf­ti­ga snö­stor­mar och lå­ga tem­pe­ra­tu­rer. Han­ping­vi­ner­na hål­ler äg­gen var­ma ge­nom att ba­lan­se­ra dem på föt­ter­na i upp till nio vec­kor, me­dan ho­nor­na är ute i ha­vet och fis­kar. Un­der den­na pe­ri­od av fas­ta går ha­nar­na ihop i grup­per på upp till 5 000 ping­vi­ner för att hål­la vär­men och de för­lo­rar 45 pro­cent av sin kropps­vikt.

På som­ma­ren bor cir­ka 4 400 fors­ka­re och an­nan per­so­nal på Antarktis för att ge­nom­fö­ra ex­pe­ri­ment. Vis­sa bor­rar och drar upp cy­lind­rar av is som är mer än 3 kilo­me­ter långa, för att få in­for­ma­tion om hur kli­ma­tet va­rit de se­nas­te 740 000 åren. Isen in­ne­hål­ler gam­la luftbubblor och pac­ka­de la­ger av snö. Fors­ka­re bor­rar även i un­der­jor­dis­ka sjö­ar, som Vos­tok­sjön. De kan in­ne­hål­la vat­ten och mik­ro­fi­ber som va­rit iso­le­ra­de från om­värl­den i över en mil­jon år.

Astro­fy­si­ker drar ock­så nyt­ta av Antarktis re­na, tor­ra luft. Icecu­be är ett ex­pe­ri­ment för att spå­ra ne­ut­ri­ner, spök­lik­nan­de par­tik­lar som bil­dats av ex­plo­de­ran­de stjär­nor. Ett an­nat ex­pe­ri­ment är ett för­sök att upp­täc­ka svagt ljus från Big Bang som bil­da­de vårt uni­ver­sum. Fors­ka­re stu­de­rar även fö­do­be­te­en­det hos adélie­ping­vi­ner ge­nom att föl­ja dem längs de­ras flyg­rut­ter.

Stor­lek­sjäm­fö­rel­se

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.