Djur­ri­ket

Dju­ren på vår jord sam­las i ett in­veck­lat släkt­träd.

Jorden – Vår Fantastiska Planet - - Innehåll -

På tre­hund­ra­ta­let fö­re Kristus grup­pe­ra­de Aristo­te­les värl­dens i djur och väx­ter. Or­det ani­mal (djur) kom­mer från la­ti­nets ani­ma­lis och be­ty­der ”som an­das”. Aristo­te­les kal­la­de al­la va­rel­ser som rör­de på sig och an­da­des för djur. Väx­ter var de som stod stil­la på ett stäl­le. För mer än 2 000 år se­dan var värl­den en­bart in­de­lad i des­sa två ka­te­go­ri­et. Ef­ter att mik­ro­sko­pet upp­fanns, och se­na­re elektron­mik­ro­sko­pet, upp­täck­te fors­ka­re att encel­li­ga or­ga­nis­mer var­ken kun­de klas­si­fi­ce­ras som djur el­ler väx­ter. Bak­te­ri­er och and­ra ty­per av encel­li­ga or­ga­nis­mer, arké­er (el­ler är­ke­bak­te­ri­er), räk­nas nu som en egen grupp. Kvar finns djur, väx­ter och svam­par som gans­ka nya evo­lu­tio­nä­ra ut­lö­pa­re från den stör­re grup­pen or­ga­nis­mer med cell­kär­na, do­mä­nen eu­ka­ry­o­ter.

Djur­ri­ket be­står av fler­cel­li­ga eu­ka­ry­o­ter. De­ras cel­ler delas in i oli­ka ty­per och de grup­pe­ras ef­ter oli­ka funk­tio­ner. Djur delas in i två hu­vud­grup­per, som kal­las stam­mar, och var­je stam har djur med helt oli­ka upp­sätt­ning­ar av des­sa cell­nät. Al­la djur får ener­gi ge­nom att äta and­ra or­ga­nis­mer. Djur mås­te även ha ett sätt att fånga och spjäl­ka or­ga­nis­mer­na på. Det­ta kan lö­sas på många oli­ka sätt. Till ex­em­pel är tagg­hu­ding­ar, bland an­nat sjö­stjär­nor, al­la ra­di­ellt sym­met­ris­ka, me­dan led­djur har sty­va ytt­re ske­lett.

Det finns nio stör­re stam­mar, samt en del myc­ket mind­re stam­mar som in­ne­hål­ler de mest märk­li­ga va­rel­ser­na. I des­sa nio stam­mar finns 99 pro­cent av al­la djurar­ter som le­ver idag.

Vid första an­blic­ken kan en del av stam­mar­na se väl­digt li­ka ut. Till ex­em­pel led­mas­kar, rund­mas­kar och platt­mas­kar på­min­ner myc­ket om varand­ra. Var­för är de in­te grup­pe­ra­de i en stam som mas­kar? En titt på de­ras in­re upp­bygg­nad för­kla­rar var­för. Platt­mas­kar har en kropp som är väns­ter/hö­ger- sym­met­risk och de­ras spjälk­nings­sy­stem har ba­ra en öpp­ning. Rund­mas­kar har ett ra­di­alt sym­met­riskt hu­vud och ett rör­for­mat spjälk­nings­sy­stem med öpp­ning i bå­da än­dar­na. Led­mas­kar har än­nu mer so­fisti­ke­ra­de in­re sy­stem,

med en kropp som be­står av re­pe­te­ran­de de­lar och tyd­li­ga or­gan­sy­stem. Egen­ska­per­na som skil­jer des­sa tre grup­per väger myc­ket tyng­re än de som bin­der dem sam­man. Att bli kal­lad mask be­ty­der trots ba­ra att krop­pen är lång, tunn och fot­lös. Det­ta gäl­ler även för or­mar, och or­mar är ju in­te mas­kar.

Or­mar är såklart rygg­rads­djur, men över­ras­kan­de nog be­trak­tas in­te rygg­rads­djur som en egen stam. De är en grupp in­om rygg­strängs­dju­ren. Det be­ror på att rygg­ra­den in­te är den viktigaste egen­ska­pen. Den viktigaste egen­ska­pen är ner­ver­na som rygg­ra­den skyd­dar. Det finns vis­sa enk­la, fisk­lik­nan­de va­rel­ser som har rygg­märg, även om de in­te har någ­ra rygg­ko­tor. Rygg­mär­gen var den an­pass­ning som led­de till utvecklingen av vårt kom­pli­ce­ra­de nerv­sy­stem. Det är en så vik­tig funk­tion att al­la va­rel­ser med rygg­rad grup­pe­ras till­sam­mans som rygg­strängs­djur. He­la 97 pro­cent av al­la djur är dock rygg­rads­lö­sa.

Så vil­ken stam är störst? Det be­ror på hur man räk­nar. Om vi skul­le räk­na an­tal in­di­vi­der är rund­mas­kar­na den störs­ta stam­men. Det finns mer än en mil­jon rund­mas­kar per kvadrat­me­ter jord! Rund­mas­kar­na är där­e­mot väl­digt små, så det är in­te helt rätt sätt att mä­ta det på. Bi­o­lo­ger fö­re­drar att tit­ta på an­tal i en stam. Det­ta kan ta­la om hur fram­gångs­rikt och flex­i­belt en be­stämd kropp kun­nat an­pas­sa sig ef­ter oli­ka mil­jö­er. Om vi tän­ker på det­ta sätt är led­dju­ren den störs­ta stam­men. Om­kring 84 pro­cent av al­la ar­ter är led­djur, och av dem är de all­ra fles­ta är un­der­grup­per av in­sek­ter.

Det finns många ar­ter som fort­fa­ran­de vän­tar på att upp­täc­kas och iden­ti­fie­ras. In­sek­ter är enk­la att fånga och be­va­ra. De fles­ta av de­ras egen­ska­per kan dess­utom upp­täc­kas med nå­got så en­kelt som ett för­sto­rings­glas. Rund­mas­kar är där­e­mot of­tast mik­ro­sko­pis­ka. Även om ti­o­tu­sen­tals ar­ter upp­täckts hit­tills ser de väl­digt li­ka ut. Det är möj­ligt att det kan fin­nas så många som en mil­jon fler ar­ter av rund­mas­kar som vi än­nu in­te upp­täckt och namn­gi­vit. Om det­ta är fal­let kom­mer ring­mas­kar­na ham­na på sam­ma ni­vå som led­djur i an­tal ar­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.