Schim­pan­ser

Smar­ta, käns­lo­styr­da och sociala ... Hur myc­ket lik­nar vi egent­li­gen vå­ra när­mas­te släk­ting­ar?

Jorden – Vår Fantastiska Planet - - Innehåll -

Schim­pan­sen och de­ras ”ku­sin” dvärgschim­pan­sen (bo­no­bo) är vå­ra när­mas­te evo­lu­tio­nä­ra släk­ting­ar. Det­ta be­ty­der in­te att vi här­stam­mar från schim­pan­ser­na, men män­ni­skor och schim­pan­ser de­lar en ge­men­sam för­fa­der från cir­ka fy­ra mil­jo­ner år tillbaka. Schim­pan­ser­na är fak­tiskt när­ma­re släkt med oss än vad de är med go­ril­lor och oran­gu­tang­er.

För cir­ka en mil­jon år se­dan upp­stod Kongoflo­den. Den iso­le­ra­de de­lar av då­ti­dens be­folk­ning och det­ta led­de san­no­likt till utvecklingen av oli­ka ar­ter. Be­folk­ning­en splitt­ra­des, med den mänsk­li­ga för­fa­dern på ena si­dan och schim­pan­ser­nas och bo­no­ber­na fick en ge­men­sam för­fa­der på den and­ra si­dan. Vi har minst 90 pro­cent (kanske så myc­ket som 99 pro­cent) av vårt DNA ge­men­samt med schim­pan­ser­na. Trots det har vi gans­ka oli­ka ut­se­en­den. Det­ta be­ror på att många av de ge­ner vi in­te de­lar är de som styr ut­se­en­det. Det­ta vi­sar att små ge­ne­tis­ka skill­na­der kan ha stor in­ver­kan på hur vå­ra krop­par ut­veck­las.

Schim­pan­ser ha­de va­rit näs­tan li­ka långa som oss om de skul­le ha gått upp­rest, men de­ras krop­par är ska­pa­de för en helt an­nan håll­ning. Schim­pan­ser till­bring­ar myc­ket av sin tid i träd och har långa, star­ka ar­mar som gör det lätt för dem att svinga sig från gren till gren. Schim­pan­ser kan stå och gå upp­rest, men de­ras ske­lett är in­te så bra an­pas­sat för det. Lår­be­net lu­tar utåt mer än vå­rat och knä­le­der­na hind­rar be­nen från att sträc­kas ut helt. Det­ta gör att schim­pan­ser­na har en vag­gan­de gång­stil. De går lång­sam­ma­re och är mind­re sta­bi­la jäm­fört med oss. Långa ar­mar och en rygg­rad som in­te är S -for­mad gör det lät­ta­re att gå på al­la fy­ra och sam­ti­digt tit­ta fram­åt. Schim­pan­ser står och går upp­rest när de bär på nå­got, el­ler när de vill ver­ka stör­re och mer hot­ful­la. De fö­re­drar dock att gå på kno­gar­na.

Även om frukt och väx­ter ut­gör hu­vud­de­len av schim­pan­ser­nas kost är de in­te kräs­na och äter även in­sek­ter, ägg och kött. De ja­gar i små grup­per, och de­ras kraf­ti­ga kä­kar och tän­der gör att de ut­an pro­blem skul­le kun­na fånga och dö­da en hjort el­ler en le­o­pard. Schim­pan­ser är in­te på top­pen av nä­rings­ked­jan. Le­o­par­der är de­ras näst störs­ta hot, ef­ter män­ni­skan. Schim­pan­ser är dock in­te ett lätt byte för en le­o­pard. De an­vän­der stoc­kar för att för­sva­ra och ge­nom att sam­ar­be­ta lyc­kas de of­ta att dö­da det sto­ra katt­dju­ret. Schim­pan­ser för­sö­ker all­tid fly från män­ni­skor, men om de trängs in i ett hörn kan de bli väl­digt far­li­ga. Det har hänt att de har dö­dat män­ni­skor ge­nom att grep­pa tag i de­ras ben och slå de­ras hu­vu­den mot mar­ken. Schim­pan­ser­nas hjärn­stor­lek är

”Även om frukt och väx­ter ut­gör hu­vud­de­len av schim­pan­ser­nas kost är de in­te kräs­na ...”

mind­re än en tred­je­del av vår. De vi­sar än­då en hög grad av in­tel­li­gens, även jäm­fört med and­ra sto­ra apor. Hon­s­chim­pan­ser som har för­lo­rat ung­ar har ob­ser­ve­rats bä­ra på li­ket i ett till­stånd av sorg. I mö­ten med and­ra ar­ter har de vi­sat so­ci­alt be­te­en­de i form av då­ligt el­ler gott upp­fö­ran­de, istäl­let för det mer in­stink­ti­va an­grepp el­ler flykt. Schim­pan­ser kan vid vis­sa till­fäl­len dö­da sköld­pad­dor ge­nom att stic­ka in pinnar i dem, men de äter in­te köt­tet. Är det ba­ra för skojs skull? Vid and­ra till­fäl­len har schim­pan­ser ob­ser­ve­rats ma­ta sköld­pad­dor, näs­tan som om det ar ett hus­djur.

Bill Wallau­er, vi­de­o­fo­to­graf vid Gom­be na­tio­nal­park i Tan­za­nia, be­rät­tar att när schim­pan­ser­na stö­ter på en py­to­norm sam­las de för att kol­la på den. De slits up­pen­bar­li­gen mel­lan räds­la och fa­sci­na­tion. En py­to­norm in­ne­bär van­ligt­vis var­ken fö­da el­ler hot för schim­pan­ser­na. Trots det­ta kan de tit­ta på or­men i upp till en halv­tim­me, me­dan de rör vid el­ler kläm­mer på varand­ra som om de vill lug­na sig me­dan de ser på. Pre­cis som vi skul­le gö­ra om vi såg en skräck­film.

På grund av lik­he­ten med män­ni­skor har schim­pan­ser an­vänts som för­söks­djur för att tes­ta nar­ko­ti­ka och lä­ke­me­del. Det är ba­ra USA och Ga­bon i Afri­ka som fort­fa­ran­de an­vän­der schim­pan­ser till me­di­cinsk forsk­ning. De fles­ta schim­pan­ser som ti­di­ga­re an­vän­des för forsk­ning i USA har pla­ce­rats ut i djur­re­ser­vat. Förr i ti­den an­vän­des de dock gans­ka of­ta. På åt­tio- och nit­ti­o­ta­let av­led 400 schim­pan­ser i ame­ri­kans­ka la­bo­ra­to­ri­er för att an­vän­das i forsk­ning­en om Hiv-vi­ru­set. Två schim­pan­ser skic­ka­des även ut i rym­den som en del av USA:S ti­di­ga rymd­pro­gram. Ham, en tre år gam­mal schim­pans var den första år 1961. Trots att han lan­da­de tryggt, ver­ka­de det in­te som han upp­skat­ta­de upp­le­vel­sen. Han väg­ra­de att sit­ta kvar i sä­tet för att bli foto­gra­fe­rad.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.