Nyc­kel­per­son: John F. Kennedy

Kalla kriget - - Innehåll -

DEN AME­RI­KANS­KA PRE­SI­DEN­TEN OCH LE­DA­REN FÖR DE VÄS­TER­LÄNDS­KA DEMOKRATIERNA KON­FRON­TE­RA­DE SOV­JE­TU­NI­O­NEN UN­DER KAL­LA KRI­GETS MEST KRI­TIS­KA PE­RI­OD.

Det var un­der ett tal till högt upp­sat­ta väs­ter­länds­ka äm­bets­män i Moskva i no­vem­ber 1956 som lä­get skärp­tes. Den sov­je­tis­ka le­da­ren Nikita Chrusjtjov skrek ut sin var­ning som skul­le eka värl­den runt: ”Vi kom­mer att be­gra­va er”, hotade han. Fle­ra av de in­bjud­na gäs­ter­na res­te sig och läm­na­de rum­met. Kal­la kri­gets ideologiska, eko­no­mis­ka och nuk­leä­ra spän­ning­ar ha­de nu nått en näs­tan ohåll­bar ni­vå.

Det var till mitt i den här djup­gå­en­de miss­tro­en­de­kul­tu­ren som den nya ame­ri­kans­ka pre­si­den­ten g jor­de sitt in­tåg. John F. Kennedy för­trol­la­de publi­ken med sitt förs­ta of­fi­ci­el­la tal som pre­si­dent den 20 ja­nu­a­ri 1964 i Washing­tons ka­pi­to­li­um. Han sva­ra­de ele­gant på sin mot­stån­da­res hot med sin ka­rak­te­ris­tis­ka New Eng­land-di­a­lekt.

”Låt or­det spri­das till bå­de vän och fiende”, sa Kennedy, ”att fack­lan har gått vi­da­re till en ny ge­ne­ra­tion ame­ri­ka­ner som fötts i det här år­hund­ra­det, loc­kats av krig och di­sci­pli­ne­rats av en hård och bit­ter fred …”

”Låt var­je na­tion ve­ta att oav­sett om de vill oss väl el­ler il­la kom­mer vi att be­ta­la pri­set och bä­ra bör­dan, mö­ta svå­rig­he­ter­na, stöt­ta vå­ra vän­ner och stå upp mot var­je fiende för att säk­ra fri­he­ten.”

Fra­sen ”bit­ter fred” var en di­rekt re­fe­rens till Kal­la kri­get som re­dan kom­mit att do­mi­ne­ra det po­li­tis­ka land­ska­pet. Pre­si­dent Kennedy för­stod hur stort ho­tet från den glo­ba­la kom­mu­nis­men var och lo­va­de att kon­fron­te­ra det. Ken­ne­dydokt­ri­nen ut­veck­la­de ti­di­ga­re pre­si­den­ters ställ­nings­ta­gan­de mot kom­mu­nis­men yt­ter­li­ga­re. Kennedy fick in­te möj­lig­het att va­ra USA:s 35:e pre­si­dent sär­skilt länge, men fick än­då till­fäl­le att ar­be­ta med doktrinen vid ett fler­tal till­fäl­len.

Hän­del­ser i Ber­lin, Ös­teu­ro­pa, Vi­et­nam och and­ra län­der i syd­öst­ra Asi­en, i Ku­ba och La­ti­na­me­ri­ka samt i tred­je värl­den hotade USA och de and­ra väs­ter­länds­ka demokratierna. Histo­ri­ker­na de­bat­te­rar fortfarande Ken­ne­dy­ad­mi­nist­ra­tio­nens ställ­nings­ta­gan­den och den tur­bu­len­ta ti­den un­der ti­digt 60-tal for­mar vår värld än idag.

Den 42 år gam­le John F. Kennedy ut­strå­la­de själv­för­tro­en­de. Han kom med ett nytt och fräscht per­spek­tiv på så­väl USA som res­ten av värl­den. Trots Ken­ne­dys enor­ma po­pu­la­ri­tet var va­let i no­vem­ber 1959 ing­en själv­klar se­ger. Han fick hård kon­kur­rens från sin mot­stån­da­re Ri­chard Nixon. Det var näs­tan dött lopp när det gäll­de fol­kets rös­ter, Kennedy fick 49,73 pro­cent och Nixon 49,55. Elek­tor­s­kol­le­gi­et gav Kennedy 303 rös­ter mot Nix­ons 219, trots att Nixon vann 26 stater mot Ken­ne­dys 22.

John F. Kennedy ver­ka­de va­ra född för po­li­tisk stor­het. Han fick hjälp på sin väg mot mak­ten av sin ri­ka och mäk­ti­ga Boston­fa­milj som ha­de star­ka band till den po­li­tis­ka värl­den i USA. Han var Jo­seph P. Ken­ne­dys och Ro­se Fitz­ge­rald Ken­ne­dys and­ra barn och gick i den pre­stige­ful­la sko­lan Cho­a­te. Se­dan var det dags för uni­ver­si­tets­ut­bild­ning på Har­vard. Han blev fa­mil­jen älds­ta sys­kon när hans äld­re bror Jo­seph P. Kennedy Jr dog i and­ra världs­kri­get.

Jo­seph Kennedy den äld­re var en hän­syns­löst am­bi­tiös man vars po­li­tis­ka kar­riär slu­ta­de på pos­ten som USA:s am­bas­sa­dör i Stor­bri­tan­ni­en, un­der den de­mo­kra­tis­ka pre­si­den­ten Frank­lin D. Roo­se­velt. Men Jo­seph Kennedy vil­le mer och pro­ji­ce­ra­de sin öns­kan att bli pre­si­dent på sin älds­te son. När Jo­seph Jr dog var det dags för John att ta över rol­len som fa­mil­jens sto­re son. Han ska rent av själv ha sagt att han en dag skul­le bli den förs­ta ro­mersk-ka­tols­ka pre­si­den­ten i USA.

Många såg John Kennedy som en krigs­hjäl­te ef­ter hans in­sat­ser i den ame­ri­kans­ka marinkåren un­der and­ra världs­kri­get. Han skrev vid 22 års ål­der av­hand­ling­en WhyEng­lan­dS­lept, som hand­la­de om Stor­bri­tan­ni­ens roll un­der Mün­chen­kon­fe­ren­sen år 1938. Han fo­ku­se­ra­de då på den un­dan­fal­lan­de po­li­ti­ken som han an­såg bidrog till att and­ra världs­kri­get bröt ut. Boken blev en bäst­säl­ja­re.

Kennedy ar­be­ta­de från 1947 till 1960 som re­pre­sen­tant för Mas­sachu­setts elf­te di­strikt i re­pre­sen­tant­hu­set och se­dan som se­na­tor för sin hemstat. År 1957 släpp­tes Ken­ne­dys bok PRO­FI­LESINCOU­RAGE som in­ne­höll be­rät­tel­ser om se­na­to­rer som age­rat sär­skilt be­und­rans­värt un­der svå­ra po­li­tis­ka för­hål­lan­den. Boken vann

Pre­si­dent John F. Kennedy höll sig till en åter­håll­sam po­li­tik un­der

de oro­li­ga åren runt 1960.

Pu­lit­zer­pri­set. Hans fa­miljs ri­ke­dom, makt och kon­tak­ter (sär­skilt bland fack­för­bun­den) skul­le ta ho­nom till top­pen av den po­li­tis­ka ste­gen.

När det gäll­de in­ri­kes­frå­gor var Kennedy en stor sup­por­ter av den väx­an­de med­bor­gar­rätts­rö­rel­sen och han job­ba­de även hårt för att sät­ta en män­ni­ska på må­nen in­nan 60-ta­lets slut.

Sam­ti­digt väx­te det glo­ba­la kom­mu­nis­tis­ka ho­tet och Kennedy tving­a­des äg­na allt mer upp­märk­sam­het åt ut­ri­kes­po­li­ti­ken. Kennedy stöd­de till ex­em­pel Gris­bukt­sin­va­sio­nen, som var ett miss­lyc­kat för­sök att gö­ra sig av med Fi­del Castros marx­is­tis­ka sty­re i Ku­ba. Han var ock­så helt okom­pro­miss­bar när det gäll­de att na­vi­ge­ra den käns­li­ga nuk­leä­ra si­tu­a­tio­nen un­der Ku­bakri­sen.

Kennedy skic­ka­de mi­li­tä­ra ex­per­ter till Syd­vi­et­nam i ett hopp­löst för­sök att hind­ra den na­tio­na­lis­tis­ka och kom­mu­nis­tis­ka rö­rel­sen un­der Ho Chi Minh, vars mål var att ena lan­det med våld. Kennedy sväng­de en del när det gäll­de att ut­kris­tal­li­se­ra USA:s roll i Syd­osta­si­en och vi kom­mer kanske ald­rig att få he­la bil­den av hur han såg på sa­ken. Han stöt­ta­de Is­ra­el som na­tion, och job­ba­de ock­så för att ska­pa en stark och håll­bar al­li­ans mel­lan län­der­na.

Han res­te över värl­den och ta­la­de med världs­le­dar­na om USA:s fort­sat­ta kamp för fri­het och mi­li­tä­ra al­li­an­ser som skul­le hind­ra kom­mu­nis­men från att spri­das i värl­den. Utåt sett var Kennedy-fa­mil­jen sy­no­nym med po­li­tisk makt och väl­stånd. Men fa­mil­jen drab­ba­des ock­så av många tra­ge­di­er. För­lus­ten av Jo­seph Jr un­der and­ra världs­kri­get följ­des av sys­tern Kathleen ”Kick” Ken­ne­dys död i en fly­go­lyc­ka år 1948. En an­nan sys­ter, Ro­se­ma­ry, blev satt på men­tal­sjuk­hus. Allt det­ta kas­ta­de en mörk skug­ga över Kennedy-kla­nen. John Kennedy gif­te sig med den gla­mo­rö­sa Jac­que­li­ne Bou­vi­er den 12 sep­tem­ber 1953 och de­ras ge­men­sam­ma liv ver­ka­de idyl­liskt. Men även de skul­le gå ige­nom svå­ra ti­der. Jac­kie drab­ba­des av ett miss­fall år 1955 och föd­de en död­född flic­ka ett år se­na­re. År 1963 föd­des so­nen Pa­trick, som dog bara någ­ra da­gar ef­ter föd­seln i en lung­sjuk­dom. Trots tra­ge­di­er­na om­gavs fa­mil­jen Kennedy med de två över­le­van­de bar­nen Ca­ro­lyn och John Jr, av en när­mast my­tisk fa­sci­na­tion. Så pass att fa­mil­jens kor­ta tid i Vi­ta hu­set kom att kal­las för ”Ca­me­lot”.

Utåt var John F. Kennedy själ­va sinnebilden av häl­sa, livsenergi och flärd. Han um­gicks med de ri­ka och be­röm­da, och räk­na­de Frank Si­nat­ra som en nä­ra vän. Iko­nen Ma­rilyn Mon­roe sjöng till och med på hans 45:e fö­del­se­dag. Trots sitt po­le­ra­de ytt­re ryk­ta­des det om att han var no­to­riskt otro­gen och dess­utom led av en rad häl­so­pro­blem som all­män­he­ten ald­rig fick ta del av.

Kennedy led av kro­nis­ka rygg­pro­blem som bör­ja­de un­der ti­den i marinkåren. Han var även all­var­ligt sjuk på and­ra sätt och fick ta emot den ka­tols­ka sista smör­jel­sen he­la tre gång­er in­nan han val­des till pre­si­dent. Kennedy ska ha li­dit av Ad­disons sjuk­dom, vil­ket är ett ovan­ligt till­stånd som drab­bar bin­ju­rar­na, och han ska ha fått höga do­ser av ste­re­oi­der för att kla­ra av den kon­stan­ta smär­tan och in­flam­ma­tio­nen. Om de här häl­so­pro­ble­men påverkade hans sätt att han­te­ra in- och utri­kes­po­li­tis­ka frå­gor kan dis­ku­te­ras.

Den 22 no­vem­ber 1963 res­te pre­si­dent Kennedy och Ja­que­li­ne till Dal­las i Tex­as som en förs­ta kam­panjin­sats in­för va­let 1964, som Kennedy hop­pa­des att vin­na på nytt. Kor­te­gen rör­de sig längs Dal­las ga­tor och Kennedy åk­te i en öp­pen li­mousi­ne.

Plöts­ligt hör­des skott från den sjät­te vå­ning­en på Tex­as School Book De­po­si­to­ry. Kennedy blev dödligt ska­dad av skot­ten från Har­vey

Lee Os­walds bil­li­ga va­pen och för­kla­ra­des kort där­ef­ter död på Park­land Hospi­tal.

UTÅT VAR JOHN F. KENNEDY SJÄL­VA SINNEBILDEN AV HÄL­SA, LIVSENERGI OCH FLÄRD

När ny­he­ten om pre­si­den­tens död släpp­tes gick en chock­våg ge­nom lan­det som för­sat­tes i to­tal sorg. USA ha­de in­te upp­levt nå­got lik­nan­de se­dan mor­det på Abra­ham Lin­coln, 100 år ti­di­ga­re. Bil­der­na från det fruk­tans­vär­de då­det och den ef­ter­föl­jan­de be­grav­ning­en le­ver fortfarande kvar i lan­dets kol­lek­ti­va min­ne.

De all­ra fles­ta hål­ler med om den all­män­na åsik­ten om att Os­wald age­ra­de själv. Men det finns ock­så en hel del kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er om att Ku­bas Fi­del Castro kan ha haft ett fing­er med i spe­let. And­ra tror mer på att det var grup­pe­ring­ar från den or­ga­ni­se­ra­de brotts­lig­he­ten, el­ler rent av CIA själ­va, som låg bakom då­det i en ut­stu­de­rad kupp mot den sit­tan­de pre­si­den­ten.

Idag minns man John F. Kennedy som en stånd­ak­tig mot­stån­da­re till kom­mu­nis­men, och en ka­ris­ma­tisk och ka­pa­bel, men ock­så mänsk­lig, le­da­re som dog all­de­les för ti­digt.

Pre­si­dent Kennedy med den sov­je­tis­ke le­da­ren Nikita Chrusjtjov un­der ett mö­te i Wi­en 1961.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.