SÄLJANDE PROPAGANDA FÖR MASSORNA
Både USA och Sovjetunionen använde en rad olika propagandatekniker för att infiltrera medborgarnas sinnen för att skydda sina ideologier.
Eftersom striden mellan USA och Sovjetunionen byggde på vitt skilda ideologier var båda sidor angelägna om att framställa den andra på värsta möjliga sätt. De torgförde sin egen agenda på en rad olika sätt, och försökte visa sig själva som starkare och mer segervissa med propaganda som sitt främsta vapen i ett försök att kontrollera situationen.
I alla händelser var budskapet tydligt. Amerikanerna hävdade att sovjeterna var okunniga om mänskliga rättigheter och följde ett ondskefullt samhällssystem som gjorde medborgarna till offer för tyranniska kommunistdiktatorer. Sovjeterna framförde en allomfattande antikapitalistisk ideologi, där väst kritiserades för att vara ett pengafokuserat och underlägset samhälle, där arbetarna förslavades och stora orättvisor begicks.
Stora mängder pengar användes för att skapa och främja de överdrivna påståenden som pumpades ut dagligen. CIA uppskattade att den sovjetiska propagandabudgeten var så hög som 4 miljarder dollar på 1980-talet, men amerikanerna spenderade också många miljoner i sina försök att påverka massorna med antikommunistiska budskap.
Det verkade vara särskilt viktigt att propagandan präglade populärkulturen. Serietidningar publicerades av den amerikanska staten för att föra fram sitt budskap: i till exempel Korea My Home betonades anledningarna till varför de amerikanska soldaterna behövdes i striden mot den kommunistiska koreanska folkarméns ondskefulla ambitioner. Det gjordes även ett försök att återuppväcka Captain America, en superhjälte som varit framgångsrik i andra världskrigets propagandastrid.
Amerikanerna använde även film, musik, litteratur och television. Ett tidigt exempel, Make Mine Freedom, var en tydlig propagandaanimation om kalla kriget som använde sig av humor för att förminska kommunismen och höja kapitalismens status. Men under 1950-talet kunde knappt en radio- eller tv-serie sändas ut till lyssnarna och tittarna utan att genomsyras av hur bra det gick för USA och dess kärnfamiljer som samhälle. Till och med James Bond blev ett vapen i det här kriget. Ian Fleming skapade karaktären som en ”kommunistdödare”.
Inte ens finkulturen var immun mot propagandan. CIA stöttade i hög grad, men i hemlighet, amerikanska abstraktexpressionistiska konstnärer, även de som var tidigare kommunister. De var desperata att visa på USA:s kulturella makt, och hur kreativa och intellektuellt högtstående deras invånare var i jämförelse med de hårt hållna sovjeterna.
Det här utökades till att antikommunistisk litteratur delades ut på företag, i skolor och på allmänna platser samt att övertygande radiostationer som Voice of America som sände bakom järnridån från 1947 finansierades som ett sätt att motsäga den sovjetiska propagandan.
Det ansågs nödvändigt eftersom ryssarna kontrollerade medierna, inklusive stationer som Radio Moskva, tv-kanaler och biografer (där Centrala förenade filmstudios och Kommittén för biograffrågor höll hårt i tyglarna). Det var olagligt att inte hålla med den sovjetiska doktrinen och USA fruktade masshjärntvätt eftersom sovjetisk propaganda handlade lika mycket om att kontrollera sina medborgare och att se till att andra kommuniststater var trogna som det handlade om att besegra amerikanerna.
De som vägrade rätta in sig i ledet arresterades, torterades, fängslades och avrättades. Samtidigt gjorde affischerna reklam för ett lyckligt liv med stark rysk ikonografi och enkla, lättsmälta budskap som man inte ens behövde behärska språket för att förstå. Lojalitet – för båda sidor – var av högsta vikt.