GENERAL CUSTERS KRIG
Den amerikanske kavalleristen är mest känd för sitt nederlag vid Little Bighorn 1876. Men berömd blev han redan under det amerikanska inbördeskriget.
Dånet från kanonerna och det intensivt sprakande ljudet från tusentals gevärsskott fyllde luften över de regnvåta ängarna och mörka skogarna vid den lilla sömniga staden Williamsburg i Virginia på USA:S östkust. Tjocka skyar av svavelstinkande krutrök drev iväg längs raderna av blåklädda nordstatssoldater och grå- och brunklädda sydstatssoldater som gick loss på varandra i regnet.
Det var den 5 maj 1862 och det amerikanska inbördeskriget var inne på sitt andra år. Nordstaternas största här, general Mcclellans Potomacarmé, förföljde en mindre sydstatshär mot sydstaternas huvudstad Richmond, men vid Williamsburg hade Mcclellans blårockar stött på en stark baktrupp av sydstatsstyrkor. Sydstatssoldaterna försvarade sig hårdnackat och så långt hade de slagit tillbaka alla anfall.
Långt ute på slagfältets östra utkant var en nordstatsgeneral vid namn Winfield Scott Hancock i färd med att leda fem regementen mot en liten fördämning som ledde över ett sumpigt vattendrag mot några obevakade sydstatsskansar på ängen bortanför. Lyckades Hancock få sina män över fördämningen och förbi skansarna kunde han anfalla sydstatsstyrkorna vid Williamsburg från sidan och bakifrån och kanske avgöra slaget till nordstaternas fördel.
Uppdraget att leda Hancocks förtrupp över fördämningen gick till en 22 år gammal stabsofficer, andrelöjtnant George Armstrong Custer. Den unge officeren med stor mustasch, spretigt kindskägg och halvlånga, rödlätta lockar såg inte speciellt militär ut i sin stora bredbrättade hatt med hög kulle och en sliten jacka utan utmärkelser men han hade redan visat sig vara en initiativrik och orädd stabsofficer.
Custer red över fördämningen och ledde Hancocks soldater in i en tom skans. Inga sydstatssoldater stoppade dem. Custer red tillbaka till Hancock och rapporterade att kusten var klar. Resten av Hancocks regementen korsade fördämningen, passerade de tomma skansarna och intog position på en liten höjd vid en veteåker.
När sydstatsgeneralerna uppdagade att Hancock hotade deras vänstra flank gick de till motangrepp. Det ena sydstatsregementet efter det andra marscherade ut ur skogen och fram över veteåkern mot Hancocks män, men anfallen var dåligt koordinerade och sydstatssoldaterna mejades ner av blårockarnas skottsalvor. Till slut gav Hancock sina män order om att anfalla de sönderskjutna sydstatsregementena som snabbt drevs tillbaka. Under förföljelsen red andrelöjtnant Custer fram och var med om att fånga flera sydstatssoldater. Han fick också tag i en av de flyende fiendernas flagga.
Efter slaget vid Williamsburg nämndes Custer vid namn i de officiella rapporterna. En av inbördeskrigets mest märkvärdiga karriärer var i färd att ta fart.
Oroskorpen på West Point
George Armstrong Custer föddes den 5 december 1839 på en gård nära småstaden New Rumley i Ohio, där hans far arbetade som smed. 14 år gammal flyttade George till Michigan med sin äldre halvsyster och hennes man. Där gick han i skolan och det dröjde inte länge innan han själv började undervisa i småskolan. Men han ville helst bli officer och bad sin kongressrepresentant skaffa honom en plats på militärakademin West Point. Möjligen tack vare goda familjeförbindelser blev hans önskan uppfylld och han kunde som 17-åring åka österut till West Point på Hudsonflodens strand i staten New York.
På militärakademin utmärkte Custer sig främst genom sina livliga påhitt och rekordmånga brott mot ordningsreglerna. Men han visade också den nödvändiga självdisciplinen för att inte bli utkastad. Och även om han slutade sist av de 34 i hans kull som slutförde den fyra år långa utbildningen som blev utexaminerad våren 1861 ska man tänka på att halva kullen inte slutförde.
Redan medan han gick på militärakademin fick han uppleva den starka splittringen mellan nord- och sydstaterna, som till slut ledde till inbördeskrig. Han var själv nordstatsman men många av hans bästa vänner var från sydstaterna.
En kväll i februari 1861 spelade skolkåren nationalsången ”The StarSpangled Banner” utanför kadetternas baracker. Custer lutade sig ut genom fönstret och utropade ett hurra för USA:S stjärnbanér. Från grannfönstret svarade hans bästa vän, Tom Rosser från Virginia, med ett hurra för sydstaternas rättigheter. Snart skulle de mötas med vapen i hand. Efter att ha fullgjort officersutbildningen på West Point blev Custer andrelöjtnant i nordstatskavalleriet. Han var på plats under det första slaget vid Bull Run i juli 1861, där han deltog i att täcka nordstatstruppernas reträtt. Sedan tjänstgjorde han som stabsofficer för en rad generaler runt huvudstaden Washington DC, där general Mcclellan byggde upp en ny stark nordstatsarmé, Potomacarmén (efter floden som rinner förbi Washington). Våren därpå, när Mcclellan ledde sin armé sjövägen ner till halvön öster om sydstatshuvudstaden Richmond, var Custer med.
Mcclellans stabskapten
Ett par veckor efter slaget vid Williamsburg stod Mcclellans Potomacarmé precis öster om Richmond. Sydstatsarmén hade fattat posto bakom floden Chickahominy, vanligtvis en förhållandevis liten flod men nu var den fylld till brädden efter långvariga regnväder.
Här utmärkte Custer sig flera gånger under farofyllda rekognosceringsuppdrag över den bräddfulla floden. Hans modiga uppträdande nämndes för Mcclellan och arméchefen kallade den tappre löjtnanten till sig för att få möta honom personligen. Den ovårdade och smutsige Custer utgjorde en skarp kontrast till den alltid perfekt uniformerade Mcclellan men generalen tyckte om Custers klara svar på hans frågor. Snart knöts Custer till Mcclellans egen stab med rangen tillfällig kapten.
I likhet med stora delar av Potomacarmén var Custer länge trollbunden av Mcclellans utstrålning och eleganta militära hållning. Efter några mindre segrar i början av kriget hade Mcclellan fått namnet ”den unge Napoleon”. Redan flera månader innan han blev anställd vid hans stab hade Custer skrivit till sin familj att han var redo att följa Mcclellan ”till jordens ände”.
Mcclellan kunde knappt fått en mer ivrig och uppoffrande stabsofficer. Under de häftiga slagen runt Richmond i månadsskiftet juni–juli 1862, med samlingsnamnet Sjudagarsslaget, jobbade Custer otröttligt.
Det första slaget ägde rum nära Mechanicsville, norr om Richmond. Här var en brigad av Pennsylvaniaregementen under hård press från sydstatstrupperna. Mcclellan skickade Custer till brigadens general med besked om att hans soldater måste hålla stånd ”för Pennsylvanias ära”. Efter att ha levererat beskedet till brigadgeneralen red Custer från regemente till regemente och upprepade det glödande budskapet. Pennsylvaniasoldaterna svarade med ett rungande jubel.
Men Custers ansträngningar för att gjuta mod i soldaterna var till liten nytta, för nordstatstrupperna fick order om att dra sig tillbaka samma kväll. Mcclellan höll på att mista tron på att hans trupper kunde ta Richmond.
Det visade sig att bakom Mcclellans image som ”den unge Napoleon” dolde sig en tvekande och överdrivet försiktig general. Visserligen var han en framstående organisatör och en enastående inspiratör i träningslägren men han saknade den övertygande beslutsamhet som krävdes för att lyckas på slagfälten. När sydstatstrupperna runt Richmond inledde en motoffensiv under sin nya chef, general Robert E. Lee, dröjde det inte länge innan Mcclellan tappade modet och gav order om tillbakadragning till en befäst position vid kanten av floden James där han kunde få stöd av den mäktiga nordstatsmarinen.
Custer förlorade aldrig tron på sin stora idol. Han var övertygad om att Mcclellan handlade riktigt. Under den svåra reträtten i ständig strid med Lees sydstatstrupper gjorde den unge stabsofficeren en ihärdig insats för att guida marschkolonnerna och hålla sin chef underrättad om truppernas positioner och tillstånd.
"I LIKHET MED STORA DELAR AV POTOMACARMÉN VAR CUSTER LÄNGE TROLLBUNDEN AV MCCLELLANS UTSTRÅLNING OCH ELEGANTA MILITÄRA HÅLLNING."
Efter att Mcclellans Potomacarmé drivits bort från sydstaternas huvudstad ledde general Lee sin sydstatsarmé norrut genom Virginia mot nordstaternas huvudstad Washington. Potomacarmén kallades tillbaka från sin position sydost om Richmond för att förstärka styrkorna som försvarade Washington, men hann inte fram i tid för att förhindra att nordstaterna led ett nytt, svidande nederlag i det andra slaget vid Bull Run (Manassas).
Istället för att angripa den starkt befästa nordstatshuvudstaden ledde Lee nu sina sydstatstrupper förbi Washington och åt nordväst genom Maryland. Mcclellan fick order om att uppta förföljelsen. Den 16 september 1862 möttes arméerna i det stora slaget vid Antietam. Mcclellan hade runt 80 000 man mot Lees 40 000 men var ändå mycket försiktig och höll stora delar av armén i reserv i stället för att arrangera ett massivt anfall som kunde ha krossat sydstatsarmén. Lees män pressades bakåt men klarade att slå tillbaka en rad nordstatsanfall och stod fortfarande på slagfältet när striderna ebbade ut. Antietam räknades ändå som en nordstatsseger eftersom Lee drog sig tillbaka till Virginia efter slaget.
Trots segern tappade nordstatspresidenten Abraham Lincoln nästan tålamodet med Mcclellans överdrivet försiktiga krigföring och mindre än två månader senare fick Mcclellan sparken. Det försatte även Custers karriär i fara. Han permitterades och åkte till familjen i Ohio och Michigan.
Från Brandy Station till Aldie
Som känd anhängare av Mcclellan hamnade Custer i onåd hos den nya arméledningen. Först i april 1863 fick han order om att vända tillbaka till Potomacarmén. Han hade mist sin tillfälliga rang som kapten och var åter löjtnant i kavalleriet.
Men lyckan stod Custer bi. General Alfred Pleasonton, befäl för en av Potomacarméns kavalleridivisioner, bad om att få Custer som stabsofficer. Pleasonton kom ihåg Custer från Mcclellans stab och satte stort värde på den aktive och orädde unge löjtnanten. Custer blev åter tillfällig kapten (hans officiella rang var fortfarande löjtnant) och fick många viktiga uppdrag från Pleasonton, som några veckor efter Custers ankomst blev befäl för hela Potomacarméns kavallerikår.
General Lees sydstatsarmé hade nyligen åsamkat nordstatsstyrkorna ett nytt stort nederlag vid Chancellorsville i norra Virginia. Det var åter fara för att Lee skulle invadera nordstaterna för att tvinga Lincolns regering att låta sydstaterna få sin självständighet.
Tidigt på morgonen den 9 juni 1863 red långa kolonner av blåklädda nordstatskavallerister genom morgondimman mot floden Rappahannock. Pleasonton hade startat en storstilad offensiv för att krossa general J.E.B. Stuarts sydstatskavalleri. Så långt i kriget hade Stuarts ryttare varit klart överlägsna i kavallerioperationerna och hade åsamkat nordstaternas kavalleri det ena förödmjukande nederlaget efter det andra. Nu ville Pleasonton få hämnd. Han hade också fått i uppdrag att försöka ta reda på var general Lees sydstatsarmé befann sig och vart den var på väg.
Custer var med när Pleasontons ryttare vadade över floden och drev fiendens utposter tillbaka. Med Custer i främsta ledet red blårockarna västerut i riktning mot järnvägsstationen Brandy Station. Det plötsliga anfallet överraskade sydstatskavalleristerna men de kom snabbt upp på hästarna och gick till motangrepp. Custer deltog i häftiga närstrider vid en liten kyrka kallad St. James Church. En gång kastades han ur sadeln när hans häst inte klarade att hoppa över en hög stengärdsgård men han kom upp på hästryggen igen innan fienden nådde honom.
Slaget vid Brandy Station blev det amerikanska inbördeskrigets största kavallerislag. Timma efter timma böljade striderna fram och tillbaka. Kavalleristerna stred på nära håll med sablar och revolvrar. När nordstatsryttarna inte lyckades fördriva Stuarts män gav Pleasonton till slut order om reträtt. Därmed var slaget tekniskt sett en seger för sydstaterna men Pleasonton och hans kavallerister tyckte ändå det var uppmuntrande att de hade klarat att strida på nästan lika fot med Stuarts berömda kavalleri.
Efter slaget berömde Pleasonton Custer i sin rapport och gav honom det ärofyllda uppdraget att leverera en erövrad sydstatsflagga till Potomacarméns överbefäl. Custers karriär var på väg upp igen.
Lee ledde nu sin sydstatsarmé åt nordväst mot Shenandoahdalen. Pleasontons kavalleri följde efter för att försöka ta reda på vart Lee var på väg. Men för att komma inpå Lees marschkolonner måste nordstatsryttarna först fördriva Stuarts kavalleri.
Bara åtta dagar efter slaget vid Brandy Station inleddes en ny stor kavallerisammanstötning vid Aldie, 50 km längre norrut. Custer var åter i frontlinjen. En gång
förlorade han kontrollen över sin häst och blev buren i galopp över slagfältet rakt in i fiendens linjer. Senare berättade han i ett brev hem att han hade sydstatsryttare åt alla håll men att de i kaoset tog honom för att vara en sydstatsofficer på grund av den stora, bredbrättade hatten han använde för att beskydda sin känsliga hud mot solen. Att hans uniform var fullständigt dammig bidrog säkert också till att dölja vilken sida han kom ifrån. Bara en sydstatskavallerist red emot honom med sabeln lyft, men Custer svingade sabeln och träffade motståndaren i ansiktet med sådan kraft att han for i backen. Custer sporrade hästen och red i galopp tillbaka till sina egna.
Flera hade sett Custers vilda ritt över slagfältet och utgick ifrån att det var en medveten satsning. Historien kom i tryck i flera tidningar. Custer hade inlett vägen mot berömmelse.
Pojkgeneralen
I sina försök att göra kavallerikåren mer effektiv ville Pleasonton nu företa en omorganisation och byta ut flera av generalerna och brigadcheferna. Han ville ha unga energiska män till att leda ryttarna. Mindre än två veckor efter slaget vid Aldie skickade han ett brev till Potomacarméns nya chef, general George Gordon Meade, och bad om att Custer och två andra unga kaptener från kavalleristaben skulle befordras direkt till brigadgeneraler. Meade gav sitt samtycke. Med ens gick 23 år gamle George Armstrong Custer från att vara tillfällig kapten till att bli nordstatshärens yngste general. Pleasonton lät honom själv välja sitt kommando och Custer bad att få leda Michiganbrigaden, fyra regementen från hans andra hemstat med totalt ungefär 2 000 man.
Custer hade nu fått en av sina stora drömmar uppfylld. Han älskade krig och medgav det i ett brev till en släkting. ”Jag skulle vara glad om jag fick uppleva ett slag varje dag i resten av mitt liv”, skrev han. Men han betonade att det bara var hans egna helt individuella önskan. Han var fullständigt klar över att kriget var av ondo och orsakade människor ett förfärligt lidande och sorg och för nationens del önskade han innerligt att kriget skulle ta slut så snart som möjligt. Så beskrev han själv konflikten mellan sina egna drömmar om slagfältets dramatik och sin omtanke om resten av samhället.
Custers generalsuniform återspeglade att han betraktade krig som en fest. Han hade en specialsydd jacka och byxor av svart sammet. Ärmarna på jackan var nästan täckta av stora guldbroderier och han hade guldränder på byxorna. Under jackan hade han en blå skjorta med stor krage som han bredde utanpå jackslagen. Ytterst på vardera skjortkragen var en stor silverfärgad stjärna fastsydd. Runt halsen knöt han en röd halsduk. På huvudet hade han en svart, bredbrättad hatt med en guldrand runt brättet och en rosett med en stjärna i mitten på kullen. Tunga, svarta kavalleristövlar fulländade klädseln. De långa gyllene hårlockarna som nådde nästan till skuldrorna bidrog till att göra Custer till ett unikt blickfång.
När Custer en gång fick frågan om varför han hade en så iögonfallande klädsel som gjorde honom till ett så uppenbart mål för
"FLERA HADE SETT CUSTERS VILDA RITT ÖVER SLAGFÄLTET OCH UTGICK IFRÅN ATT DET VAR EN MEDVETEN SATSNING."
fienden, svarade han att det var för att hans män snabbt skulle känna igen honom på slagfältet och veta att han fanns där.
Custers Michiganregemente var på väg norrut mot Pennsylvania när han tog befälet. General Lee hade inlett sin andra invasion av nordstaterna med över 75 000 sydstatssoldater. Meades Potomacarmé, omkring 93 000 man, följde efter. Allt tydde på att ett stort och avgörande slag skulle utkämpas när som helst
Gettysburg
På morgonen den 1 juli 1863 stötte en av Lees spridda kolonner samman med general Bufords division med nordstatskavalleri precis utanför den lilla staden Gettysburg i Pennsylvania. Varken Lee eller Meade hade planerat att utkämpa ett stort slag här men allt eftersom striderna utvecklade sig blev fler och fler avdelningar indragna. Snart rasade slaget för fullt på markerna norr och väster om Gettysburg. Efter hårda strider fick Lees soldater övertaget och på eftermiddagen drev de ut blårockarna från Gettysburg efter att ha orsakat dem stora förluster.
Men nordstatsgeneralerna etablerade nya ställningar på höjderna söder om byn och när Meade kom till slagfältet natten mot den 2 juli beslöt han att låta Potomacarmén bli stående för att vänta på Lees nästa anfall. På slagets andra dag riktade Lee kraftiga anfall mot båda ändar av Meades försvarslinjer men även om det var nära flera gånger, mäktade inte sydstatstrupperna bryta igenom. Trots stora förluster nekade Lee ge upp och planerade ett nytt anfall mot Meades centrala delar nästa dag.
Med undantag av Bufords lilla kavalleridivision var det nästan uteslutande infanteri som stred på markerna och åsarna runt Gettysburg den 1 och 2 juli. Stuart hade lett sitt sydstatskavalleri på en ambitiös räd runt nordstatsarmén och var långt ifrån Gettysburg när slaget startade. Stora delar av nordstatskavalleriet förföljde Stuart.
Custer och hans Michiganbrigad deltog i förföljelsen. Redan den 30 juni, dagen efter att han övertog befälet, ledde Custer sina män i en oavgjord drabbning mot Stuarts män vid Hanover i Pennsylvania.
Först på eftermiddagen den 2 juli nådde Stuarts förtrupp Lees armé vid Gettysburg. Custer och nordstatskavalleriet var precis bakom. Vid den lilla tätorten Hunterstown fem kilometer nordost om Gettysburg stötte Custers förtrupper samman med Stuarts baktrupp precis när solen gick ner.
Custer ledde personligen ett av sina kompanier i anfall och hade tur som undgick att bli sårad när hans häst stupade precis framför fienden. En av hans män fick rädda honom undan medan kulorna ven runt dem. Även om anfallet misslyckades hade Custer demonstrerat för sina nya soldater att han var villig att strida vid deras sida i första led.
Efter drabbningen vid Hunterstown var båda parters kavalleristyrkor i direkt kontakt med sina arméer och redo att spela en aktiv roll på slagets tredje och sista dag.
På morgonen den 3 juli skickades Custers brigad tre kilometer österut från huvudslagfältet för att stötta general Greggs kavalleridivision som vaktade Potomacarméns högra flank och rygg. Som tur var för Meade han hade placerat kavalleristyrkor här, för det var just här Stuart hade fått order från Lee att anfalla.
Frampå förmiddagen hade Custers män fattat posto vid en vägkorsning mellan kornåkrar som vajade sömnigt i den varma sommarbrisen, när kanonskott plötsligt hördes från norr. Sedan såg blårockarna en skyttelinje komma ut från en skog på en höjd cirka två kilometer norr om korsningen. Det var Stuarts trupper. De hade ställt ifrån sig hästarna för att lättare kunna använda gevär
"SNABBT TOG SLAGET EN MER DRAMATISK VÄNDNING. EN LÅNG KOLONN MED SYDSTATSRYTTARE KOM UT UR SKOGSBRYNET PÅ HÖJDEN OCH RED NEDFÖR SLÄNTEN MOT FÄLTEN DÄR SKYTTEKEDJORNA UTVÄXLADE SKOTT."
och sondera nordstatskavalleristernas positioner. Custer skickade också ut skyttekedjor till fots och ett tag utväxlade motståndarna skott på avstånd. Två av Custers regementen hade fördel av sina Spencer-gevär med sjuskottsmagasin och pressade sakta Stuarts skyttar bakåt, men förlusterna var små på båda sidor.
Snabbt tog slaget en mer dramatisk vändning. En lång kolonn med sydstatsryttare kom ut ur skogsbrynet på höjden och red nerför slänten mot fälten där skyttekedjorna utväxlade skott. Det här var Stuarts mest berömda regemente, Virginias 1:a kavalleri. Stuart hade uppenbarligen fått nog av skyttekedjornas långrandiga och tämligen resultatlösa strid. Med Virginias 1:a kavalleri ville han få bort blårockarnas skyttar.
Samtidigt hördes ett våldsamt crescendo av kanondån från huvudslagfältet i väst där general Lees artilleri inledde sydstatsarméns sista stora anfall – det som skulle bli känt som ”Pickett’s Charge”.
På kavallerislagfältet såg general Gregg Virginiakavalleristerna komma närmare. Det fanns ingen tid att förlora. Han red till Custers Michigans 7:e kavalleri – ett nytt regemente med färska rekryter – och beordrade dem att gå till motangrepp. Custer red främst med dragen sabel och brölade ”Come on, you Wolverines!” (Män från Michigan kallades traditionellt ”wolverines” – järvar).
Färskingarna från Michigans 7:e red fram i bred kolonn. Custer följde dem halvvägs över fälten innan han vek av. Michigans 7:e fortsatte framåt och fördrev några av fiendens skyttar till fots men så kom de upp mot en gärdsgård som spärrade deras väg. När de första raderna stannade upp red de efterföljande rakt in i dem. Resultatet blev ”en obeskrivlig förvirring”, berättade Michigankavalleristen James H. Kidd. De sista skvadronerna hade sinnesnärvaro nog att svänga av åt höger och vänster framför den kaotiska massan av män och hästar och bildade front längs gärdsgården.
Virginias 1:a hade samtidigt ridit upp till gärdsgården på motsatta sidan. Det utbröt en intensiv strid på nära håll över gärdsgården med revolvrar, karbiner (korta kavallerigevär) och sablar. Till slut fick Virginiaregementet hjälp av en annan sydstatsavdelning och Michigans 7:e drevs tillbaka. Men luften hade också gått ur Virginias 1:as anfall och kraftig skottlossning från Greggs och Custers skyttekedjor och kanoner fick snart ryttarna från Virginia att vända om. Andra sydstatsavdelningar stötte samman med delar av Custers Michigans 5:e i häftiga närstrider innan båda parter drog sig tillbaka för att omgruppera.
Stuart tänkte inte ge sig med detta. Snart syntes nya avdelningar av sydstatsryttare på höjden i stridsplatsens norra ände. En av Greggs nordstatskavallerister beskrev synen av sina fiender som: ”En mer storslagen syn har aldrig skådats. De red framåt i välordnade led och med strama tyglar. Deras blankputsade sablar glimmade i solen. Allas ögon vändes mot dem”. Den ryktbare sydstatsgeneralen Wade Hamptons standar smattrade över de långa leden av ryttare. Hampton själv, en riktig kraftkarl med fylligt skägg och välfriserade mustascher, red i första ledet.
Också general Fitzhugh Lee, arméchefens brorson, var med. Minst sex av Stuarts kavalleriregementen deltog i anfallet.
Sydstatsryttarna bildade en bred kolonn och red rakt mot Custers kanoner på stridsplatsens södra sida. Sydstatsofficerarna ropade: ”Håll er till sablarna, män. Håll er till sablarna!” De ville inte att anfallet skulle mista kraft genom att några bromsade för att avfyra revolvrar eller karbiner. Granater från nordstatskanonerna sprängdes mitt bland de grå- och brunklädda kavalleristerna och slog många av hästarna men Hamptons män red på.
Gregg och Custer hade få ryttare i position för att möta anfallet. Bara ett enda regemente, Custers Michigans 1:a, satt på hästarna i närheten av de hotande kanonerna. Det var ont om tid så Gregg såg ingen annan utväg än att skicka detta enda regemente mot den stora kolonnen. Custer var också på plats och gav samma order.
Männen från Michigans 1:a drog sablarna och travade mot fienden. Custer red vid deras sida. När de var hundra meter från fienden gav han order om att öka farten till galopp. Så ropade han igen: ”Come on, you Wolverines!” Även sydstatsryttarna red nu i galopp.
Custers ryttare brakade samman med sina motståndare med ett ljud ett ögonvittne liknat vid ljudet av träd som fälls. Samma man berättade att sammanstötningen var så våldsam att några hästar gjorde kullerbyttor och krossade sina ryttare under sig i fallet. ”Ljuden av sabel mot sabel, pistolskott och de stridandes rop fyllde luften”, skrev han.
Wade Hampton, lätt igenkännlig i sin bredbrättade hatt dekorerad med en stor strutsfjäder, fick ett sabelhugg i huvudet och en revolverkula i låret och måste hjälpas i säkerhet. Custer var också mitt i den kaotiska röran där män gick loss med sablar eller avfyrade revolvrar på nära håll. Plötsligt blev hans häst skjuten i benet och föll så att Custer flög ur sadeln och kraschade i marken. Han kom raskt på benen igen och svingade sig kvickt upp i sadeln på en ryttarlös häst som kom förbi.
"CUSTERS RYTTARE BRAKADE SAMMAN MED SINA MOTSTÅNDARE MED ETT LJUD ETT ÖGONVITTNE LIKNAT VID LJUDET AV TRÄD SOM FÄLLS. SAMMA MAN BERÄTTADE ATT SAMMANSTÖTNINGEN VAR SÅ VÅLDSAM ATT NÅGRA HÄSTAR GJORDE KULLERBYTTOR OCH KROSSADE SINA RYTTARE UNDER SIG I FALLET."
Medan Michigans 1:a uppehöll den stora kolonnen framifrån fick andra nordstatsavdelningar tid att anfalla kolonnens sårbara flanker. Både några från Custers övriga Michiganregementen och några av Greggs ryttare från New Jersey och Pennsylvania kastade sig in i striden. Sydstatsregementena hade förlorat sin anfallskraft och började till slut dra sig tillbaka för att få ordning i leden. Nordstatsryttarna följde inte efter.
Med detta slutade kavallerislaget vid Gettysburg. Ingen av parterna hade vunnit någon solklar seger men Custer och Gregg hade lyckats hindra Stuart från att anfalla Potomacarméns ställningar bakifrån. Därmed hade nordstatskavalleriet störst anledning att kalla sig segerherrar.
Också på huvudslagfältet längre västerut hade nordstatarna segrat. Lees sista stora anfall, ”Pickett’s Charge”, hade slutat i blodigt fiasko. Meades Potomacarmé höll sina ställningar. Nästa dag inledde Lees sydstatsarmé sin reträtt söderut till Virginia.
Custer och hans Michiganbrigad var alltjämt i fronten under förföljelsen av Lees slagna avdelningar. Den 16 juli, nära Falling Waters på Potomacflodens rand, ledde Custer sina män i ett ryttaranfall mot en skans bemannad av sydstatsinfanteri. Custer var åter i första ledet. En av hans kavallerister berättade att han såg den unge generalen spetsa en sydstatssoldat med sabeln.
Tillbaka till Virginia
Kort efter striden vid Falling Waters fick Custers divisionschef Kilpatrick permission och Custer övertog tillfälligt befälet över divisionen. Det hade gått mindre än tre veckor sedan han varit stabskapten utan egen trupp, nu ledde han en slagkraftig kavalleridivision på runt 4 000 ryttare. Det var ett karriärhopp utan dess like.
Unge Custer fick många anledningar att visa sig värdig ansvaret. Lees sydstatsarmé hade lyckats korsa Potomacfloden och var nu tillbaka i Virginia, men
Meade fortsatte förföljelsen. Custers kavalleri red flera gånger i spetsen för nordstatsarmén och pressade Lees baktrupper hårt. ”Pojkgeneralen”, som han ofta kallades, ledde sina män med vaksam beslutsamhet.
Men även om Custer gjorde sitt jobb, lyckades inte Meade hindra Lees reträtt i någon större grad. Och i slutet av juli intog Lees trupper starka försvarspositioner söder om floden Rappahannock, mitt emellan Washington och sydstatshuvudstaden Richmond. Meade vågade inte angripa. Gettysburgfälttåget var över. Några dagar senare återvände Kilpatrick från permissionen och Custer återupptog sitt befäl över Michiganbrigaden.
Hösten 1863 inträffade inte något större slag men det var ändå en händelserik tid för Custer och hans kavallerister. De utkämpade många drabbningar med Stuarts sydstatskavalleri. Flera gånger hamnade nordstatsryttarna i stora svårigheter efter att ha blivit utmanövrerade av Stuarts män som nu opererade i välbekant terräng och hade stöd från majoriteten av befolkningen.
Custer klarade ändå att upprätthålla sitt rykte som en duktig general genom sitt resoluta uppträdande i svåra situationer men han blev alltmer missnöjd med Kilpatricks ledarskap. I likhet med många andra menade han att Kilpatrick var dumdristig och riskerade sina mäns liv i onödan.
Sheridan tar över
Vintern 1863– 64 låg arméerna för det mesta i läger på var sida av Rapidanfloden. Custer använde den här lugna perioden till att åka hem till Michigan och gifta sig med Elizabeth ”Libbie” Bacon den 9 februari 1864. Efter bröllopet åkte paret tillsammans tillbaka österut till Washington och vidare till Custers högkvarter i Virginia där de tillbringade sin smekmånad.
I månadsskiftet februari–mars kom ett avbrott i den äktenskapliga idyllen när Custer for iväg för att leda en räd som skulle dra fiendens uppmärksamhet bort från en ambitiös kavalleriräd mot Richmond, ledd av Kilpatrick. Custer utförde sin uppgift med bravur genom att bränna järnvägsbroar och fiendens förnödenheter och kom tillbaka utan att ha förlorat en enda man.
Det gick värre för Kilpatrick som förlorade bortåt 500 man utan att uppnå något av nämnvärt värde. Inte lång tid efter den här räden fråntogs Kilpatrick sitt kommando och skickades till den västra krigsskådeplatsen.
Kilpatricks avsked var bara en av flera ändringar i nordstatshärens ledarskap den våren. Den viktigaste förändringen var att general Ulysses S. Grant hämtades från väst för att bli ny chef för nordstaternas landstridskrafter. Istället för att leda kriget från ett högkvarter i Washington drog Grant i fält för att styra Meades Potomacarmés operationer direkt. Grant hade redan vunnit flera stora segrar i väst, nu skulle det visa sig om hans resoluta och målmedvetna ledarstil var vad som krävdes för att besegra Robert E. Lee och hans män.
Något av det första Grant gjorde var att omorganisera Potomacarméns kavallerikår. Han ansåg inte Pleasonton vara tillräckligt energisk och ersatte honom med general Philip H. Sheridan som hade lett en infanteridivision under Grant i väst och starkt bidragit till Grants seger vid Chattanooga i Tennessee hösten 1863.
Sheridan var kortvuxen, temperamentsfull och hade mycket energi och tydliga idéer om hur kavalleriet skulle bli starkare. Han fick med sig två nya divisionsbefäl, generalerna Alfred Torbert och James H. Wilson. Det blev en bitter besvikelse för Custer att det inte var han, utan den okände stabsofficeren James H. Wilson som fick ersätta Kilpatrick. Men Custer slapp åtminstone bli kommenderad av Wilson, för Michiganbrigaden förflyttades till Torberts division.
I början av maj 1864 inledde Grant
sin stora offensiv. Nästan 120 000 nordstatssoldater korsade Rapidan och marscherade söderut genom ett stort skogsområde kallat ”the Wilderness”. Lee reagerade snabbt och anföll Grants trupper innan de hann komma ut ur skogarna. Lee hade bara 65 000 man men i det oöverskådliga Wildernessområdet var det svårt för nordstatsgeneralerna att kunna dra nytta av sin antalsmässiga överlägsenhet.
I två dagar gick arméerna loss på varandra i en serie mer eller mindre tillfälliga sammanstötningar. Många av generalerna famlade i blindo, utan någon klar aning om varken sina egna eller fiendens positioner. Striderna blev mycket blodiga. Runt 11 000 sydstatssoldater och 18 000 nordstatssoldater hamnade på listorna över dödade, skadade och saknade. Nordstatskavalleriet hade fått i uppgift att täcka infanteriets flanker och rekognoscera för att upptäcka fiendens rörelser. Sheridans ryttare opererade mest på Grants utsatta vänstra, södra flank. Här var också Stuarts sydstatskavallerister aktiva och det blev flera häftiga strider, särskilt i området runt värdshuset Todd’s Tavern vid en viktig korsning i skogarna.
På morgonen den 6 maj, slagets andra dag, hade Custers brigad slagit läger vid en glänta någon kilometer norr om Todd’s Tavern, när den plötsligt anfölls av sydstatskavalleri. Custer visste det inte, men generalen som ledde sydstatskavalleriet från den andra sidan av gläntan var hans gode vän från krigsskolan, Tom Rosser. I flera timmar rasade en våldsam strid i gläntan och mellan träden på båda flanker. Terrängen passade inte för storslagna anfall till häst, så de stred för det mesta till fots, med karbiner och gevär. Rosser försökte svänga runt för att anfalla Custers norra flank men Custer upptäckte det i tid och parerade med att skicka ett regemente till den hotade flanken.
Custer var i sitt esse. Medan musikkåren spelade ” Yankee Doodle” red han längs linjerna i kulregnet och pekade mot fienden med sin stora sabel och ropade uppmuntrande ord till sina män. I sina brev hem var Michigankavalleristerna fulla av beundran för sin unge generals tapperhet. Flera av dem hade börjat imitera honom genom att knyta röda tygtrasor runt halsen, vilket blev ett kännetecken för brigaden.
Både Custer och Rosser fick förstärkningar under dagen. Till slut var det sydstatsryttarna som drog sig tillbaka och med viss överdrift kunde en stolt Custer skriva i sin rapport: ”Efter att ha gjort inbitet motstånd drevs fienden tillbaka från slagfältet i stor oordning och måste låta sina döda och många av sina sårade ligga kvar på marken”.
Nästa dag utkämpades en ny hård kavalleristrid vid Todd’s Tavern. Flera av Sheridans brigader, däribland Custers, försökte utan att lyckas att fördriva sydstatskavalleriet från ställningar söder och väster om korsningen. Detta fick allvarliga effekter för Grants offensiv
"I TVÅ DAGAR GICK ARMÉERNA LOSS PÅ VARANDRA I EN SERIE MER ELLER MINDRE TILLFÄLLIGA SAMMANSTÖTNINGAR. MÅNGA AV GENERALERNA FAMLADE I BLINDO, UTAN NÅGON KLAR ANING OM VARKEN SINA EGNA ELLER FIENDENS POSITIONER."
eftersom Grant planerat att infanteristerna från Meades Potomacarmé skulle rycka fram längs vägen söderut från Todd’s Tavern mot Spotsylvania Court House. Nu blev nordstatsinfanteriets framryckning försenad och Lees trupper nådde Spotsylvania först.
Det utbröt ett våldsamt bråk mellan Meade och Sheridan om vem som bar skulden för att kavalleriet inte hade utfört sitt uppdrag vid Todd’s Tavern. Sheridan sa att han kunde slå Stuarts kavalleri om Meade bara ville ge honom chansen. När Grant fick höra detta ska han ha sagt: ”Sa Sheridan det? Han brukar veta vad han pratar om. Låt honom försöka”. Och redan morgonen därefter, den 9 maj, red Sheridan söderut med sina 10 000 ryttare.
Yellow Tavern
Sheridans långa kavallerikolonner svängde i en båge mot öster för att komma runt Lees armé. Sedan red de rakt söderut mot Richmond. De höll ett moderat tempo, för Sheridan var inte speciellt angelägen om att nå sydstatshuvudstaden före Stuarts ryttare. Målet var att få Stuart att möta honom i ett öppet slag för att rädda Richmond. I ett sådant slag hoppades Sheridan att nordstatskavalleriets överlägsna eldkraft och antal skulle krossa sydstatskavalleriet.
Stuart gjorde som Sheridan önskat. Med 4 500 kavallerister red den legendariske sydstatsgeneralen efter Sheridan och intog ställning vid det gamla värdshuset Yellow Tavern, bara tio kilometer norr om Richmond.
Den 11 juni ankom Sheridans förtrupp Yellow Tavern västerifrån och upptäckte Stuarts ställning på en höjd ett stycke norr om värdshuset. Genom att få blårockarna att anfalla mot norr hoppades Stuart att de skulle blotta sin rygg för ett anfall söderifrån utfört av trupper från Richmonds garnison men ett sådant anfall kom aldrig.
Custers Michiganbrigad var bland de första att nå slagfältet och deltog i att driva tillbaka en framskjuten del av Stuarts linje. Men de blåklädda kom ingen vart mot den starka sydstatsställningen på höjden och Sheridan bestämde sig för att vänta på Wilsons division innan han återupptog striden.
Vid tretiden på eftermiddagen var Wilson i position och nordstatskavalleristerna gjorde sig klara för anfall. Så långt hade det varit en vacker vårdag men nu drev mörka skyar in över slagfältet.
Custer fick i uppdrag att leda ett ryttaranfall längs en landsväg som ledde rakt mot Stuarts position medan resten av Sheridans män anföll till fots med sina karbingevär. Custers mål var ett batteri av kanoner som Stuart hade placerat där vägen nådde toppen av höjden.
Samtidigt som Custer anföll började ett våldsamt åskoväder med kraftiga blixtar och ösregn. Ljudet av åskdånet blandade sig med smällarna från kanonerna och gevären. Michigankavalleristerna vadade över ett litet vattendrag och fortsatte i full fart upp mot kanonerna. Sydstatskavalleristerna var upptagna med att beskjuta några av Sheridans avdelningar som närmade sig till fots och upptäckte inte Custers ryttaranfall förrän det var för sent. De hann inte vända kanonerna i tid. Snart red Custers män in bland kanonerna och artilleristerna blev skjutna, nerhuggna eller jagade på flykt.
Stuart var i närheten och skickade Virginias 1:a kavalleri till motanfall. En kort stund drevs Custers kavallerister tillbaka. Stuart deltog själv i striden med sin stora Lemat-nioskottsrevolver. Med ens fick en soldat från Custers Michigans
5:e syn på en sydstatsofficer med en stor fjäderbuske i hatten. Han lyfte pistolen, siktade noga och tryckte av. Skottet träffade sydstatsofficeren i magen. Det visade sig att den skadade var Stuart. Och såret var dödligt. Den legendariske kavallerigeneralen dog nästa dag.
Sheridans män anföll nu längs hela linjen. De antalsmässigt underlägsna sydstatskavalleristerna klarade inte att hålla stånd. Deras försvarslinje bröt snart samman. De överlevande drog sig tillbaka i all hast. Sheridan hade segrat och Custer fick en stor del av äran för segern.
Cold Harbor
Medan Sheridans kavalleri red mot Richmond hade Grants och Lees arméer utkämpat en serie blodiga strider vid Spotsylvania, där nordstatstrupperna inte lyckats bryta igenom sydstatstruppernas starkt förskansade ställningar. Efter två veckor av misslyckade frontalangrepp med förfärliga förluster bestämde Grant sig för att göra ett nytt försök med att svänga runt Lees förskansningar för att hota Richmond och tvinga Lee till att utkämpa ett slag under mindre fördelaktiga omständigheter. Men åter var Lees trupper snabbast och parerade Grants nya framstöt vid North Anna-floden. På nytt stod Grant framför en starkt förskansad sydstatsarmé och åter bestämde han sig för att försöka svänga runt dem. Den här gången marscherade Grants trupper mot korsningen vid Cold Harbor, bara 14 kilometer nordost om Richmond.
Sheridans kavalleri hade nu vänt tillbaka efter segern över Stuart vid Yellow Tavern och ledde vägen när Grants armé satte kurs mot Cold Harbor. Men om Sheridan och hans män hade trott att deras motparter var knäckta efter Stuarts död och nederlaget vid Yellow Tavern, upptäckte de snart att de tagit fel.
Den 28 maj mötte Sheridans förtrupper sydstatskavalleriet under sin nye chef, general Wade Hampton, nära Haw’s Shop och Enon-kyrkan. Det här var upptakten till en lång och bitter strid där båda parter för det mesta stred till fots med karbiner och gevär. Mot slutet av dagen ankom Custers Michiganbrigad och gick till angrepp samtidigt som Hampton hade gett order om en taktisk tillbakadragning. Några färska regementen från South Carolina var ovilliga att dra sig tillbaka och gjorde häftigt motstånd när Custers män anföll. 19 av Michigankavalleristerna dödades och ännu fler skadades innan de sista av Hamptons män lämnade slagfältet. Totalt var Sheridans förlust den dagen 344 man. Hamptons förlust var cirka 400.
Tre dagar senare ockuperade Sheridans kavalleri vägkorsningen vid Cold Harbor. Det här var en strategiskt viktig position och Meade gav order om att kavalleriet måste hålla ställningen till varje pris tills hans infanteri nådde fram. Det skulle inte bli lätt.
Nästa morgon, den 1 juni, började två divisioner av sydstatsinfanteri att rycka fram mot kavalleristerna vid Cold Harbor. Det var sällan kavalleri försökte hålla stånd mot infanteri eftersom infanteriets långa gevär var mer träffsäkra vapen än kavalleriets korta karbiner och eftersom infanteriet självklart var mer vana att strida till fots. Dessutom försvagades kavalleriet av att någon måste stå bakom frontlinjen och passa hästarna. Men den här gången var Sheridans män vackert tvungna att möta anfallet från fiendens infanteri eftersom Meade gett en tydlig order om att korsningen skulle hållas.
Major Kidd från Michigans 6:e berättade senare att Custer red längs hela linjen och talade uppmuntrande till männen som låg skyddade bakom bröstvärn av jord, stockar och gärdsgårdsstolpar. Custer såg inte ut att bry sig om att han uppe på hästryggen var ett uppenbart mål för fiendens skarpskyttar. Kidd berättade att ”Custer alltid satt till häst. Jag såg honom aldrig till fots under ett slag, även när alla andra officerare och soldater var till fots. Och han red tätt inpå frontlinjen, orädd och målmedveten”.
Huvuddelen av fiendens infanterianfall kom norrifrån och träffade general Merritts brigad. Som tur var för nordstatskavalleristerna var anfallet dåligt koordinerat och stoppades förhållandevis lätt av kavalleristernas intensiva karbineld. På Custers front väster om Cold Harbor försökte inte fienden sig på annat än försiktiga framstötar under morgontimmarna och Custers män höll dem utan problem på avstånd. Men kavalleristerna var mycket lättade när Meades infanteri äntligen ankom Cold Harbor och övertog deras ställningar.
Det var starten på nästan två veckors ställningskrig vid Cold Harbor. Grant gav Meade order om att försöka en rad frontalangrepp men angreppen slogs tillbaka med stora förluster för nordstatsarmén. Inbördeskriget höll på att bli ett skyttegravskrig, en dyster föraning om vad som skulle ske i första världskriget 50 år senare.
Sådan fastlåst krigföring passar inte för kavalleri. Istället fick Sheridan order om att rida runt Lees nordflank och sätta kurs västerut för att förstöra fiendens järnvägslinjer runt den viktiga knutpunkten Charlottesville.
Trevilian Station
Den 7 juni red Sheridan från Cold Harbor med två divisioner, kanske 9 000 man totalt. Custers brigad var med. I tre dagar red nordstatskavalleristerna västerut längs North Anna-floden, sedan svängde de söderut mot järnvägsstationen Virginia Central.
På morgonen den 11 juni red Sheridans brigader mot järnvägen längs flera olika vägar. De mötte snart häftigt motstånd. Hampton hade insett vad Sheridan tänkt göra och hade med cirka 6 700 sydstatskavallerister ridit för att stoppa honom. Några kilometer norr om Trevilianstationen började en kraftig strid mellan Sheridans och Hamptons skyttelinjer.
Custer ledde samtidigt sin brigad söderut längs en liten skogsväg ett stycke öster om platsen där Sheridans huvudstyrka stred mot Hampton. Custer mötte inget nämnvärt motstånd och kom snart ut ur skogen vid järnvägen ett litet stycke öster om Trevilianstationen. Där fann han fiendens försörjningsvagnar och många av hästarna till sydstatskavalleristerna som stred till fots mot Sheridans män norr om stationen. Custer anföll utan att tveka och tog ett stort antal fångar plus många av fiendens vagnar och hästar. Delar av Michigans 5:e regemente förföljde några flyende sydstatssoldater och deras vagnar långt förbi stationen. Men Custers triumf blev kortvarig.
Det visade sig att han hade nått järnvägen mitt emellan Hamptons två divisioner. Hampton ledde bara den ena av sina divisioner mot Sheridan norr om stationen. Hans andra division, under Fitzhugh Lees kommando, var fortfarande på väg mot slagfältet längs järnvägen österifrån. Så medan Custer anföll västerut mot Hamptons vagnpark och hästpassare, dök plötsligt Fitzhugh Lees division upp bakom honom.
Samtidigt hade Hampton hört skottlossningen vid stationen och skickat några av sina trupper söderut för att anfalla Custer medan resten höll Sheridan på avstånd. Dessutom hade Hampton en brigad i reserv ett stycke väster om Trevilianstationen. Det här var Tom Rossers brigad, Custers gamle vän. När Rosser hörde att Custer hade nått sydstatskavalleriets vagnpark satte han strax sina regementen i rörelse österut för att gå till motanfall.
Rossers anfall träffade först delar av Michigans 5:e och spred dem för alla vindar. Många av de vagnar och hästar som blårockarna erövrat togs nu tillbaka. Så fortsatte Rosser vidare mot Custers andra regementen öster om stationen. Det våldsamma anfallet skapade förvirring i Custers led, men Rossers avdelningar kom också i oordning och anfallet gick över i spridda närstrider mellan mindre grupper.
Striden blev mer och mer kaotisk. Några av kavalleristerna stred till häst med sablar och pistoler, andra stred till fots med gevär och karbiner. Sydstatskavalleristerna försökte flera gånger övermanna Custers få kanoner. När en av kanonerna togs ledde Custer själv ett motanfall med en ihopsamlad grupp män från högkvarteret och andra som var i närheten. Det spontana motanfallet slogs tillbaka, men Custer försökte snart på nytt och tog tillbaka kanonen.
"CUSTER SÅG INTE UT ATT BRY SIG OM ATT HAN UPPE PÅ HÄSTRYGGEN VAR ETT UPPENBART MÅL FÖR FIENDENS SKARPSKYTTAR."
Senare berättade Rosser att han kom nära nog för att med egna ögon se Custer till häst i främsta linjen. Sydstatsgeneralen skrev berömmande om hur hans motståndare hetsade sina män med både förmaningar och genom att gå framför som ett gott exempel.
Fitzhugh Lees sydstatsryttare anföll nu från öst medan delar av Hamptons division kom norrifrån. Custer män var fullständigt omringade. Fitzhugh Lees män erövrade Michiganbrigadens vagnar och fick tag i Custers personliga bagage med intima kärleksbrev från ”Libbie”. De här breven publicerades senare i sydstatstidningar.
Kulorna flög i alla riktningar. Två av dem träffade Custer men de kom från så långt håll att de hade tappat genomslagskraften och gav honom bara blåmärken. Många av hans män var mindre tursamma. Fler och fler dödades eller skadades. Brigadens flaggbärare föll ner, dödligt skadad. Då rev Custer flaggan från stången och virade det runt sig för att förhindra att den kom i fiendens händer.
Custer var i en desperat situation men han var fast besluten att hålla ut så länge som möjligt. Emellanåt kunde han höra ljuden av Sheridans anfall i norr och han var övertygad om att Sheridan och hans män skulle göra allt de kunde för att rädda hans brigad.
Mitt på dagen, efter att Custers män stridit mot övermakten i flera timmar kom slutligen räddningen. Hamptons män orkade inte längre strida med Sheridan framför sig och Custer bakom sig. När Sheridan inledde ett nytt kraftigt anfall gav Hampton sina avdelningar order om att dra sig tillbaka västerut längs järnvägen.
När Sheridan red upp till en dödssliten men lättad Custer frågade han sin underordnade om han förlorat sin brigadflagga. ”Aldrig i livet!”, svarade Custer, tog flaggan han hade runt midjan och viftade den triumferande över huvudet.
Nästa dag fortsatte slaget ett litet stycke väster om Trevilianstationen. Hampton hade intagit en stark försvarsposition. Sheridan anföll med tre brigader, däribland
Custers. Men alla anfall slogs tillbaka. Sent på eftermiddagen gick sydstatskavalleriet till motangrepp och drev Sheridan tillbaka. Även om Sheridan senare vägrade erkänna det, var slaget vid Trevilian Station en efterlängtad seger för Hamptons sydstatsryttare.
Förlusterna var stora på båda sidor. Över 500 av Sheridans män dödades eller skadades, och nästan lika många saknades eller blev tillfångatagna. Av 1 653 kavallerister i Custers Michiganbrigad dödades 24 och 79 skadades, medan 304 saknades eller tagna till fånga. Hamptons totala förlust var lite över 800 man.
In i Shenandoahdalen
Under den andra halvan av juni 1864 prövade Grant en dristig strategi för att få sydstaterna på knä. Istället för flera hopplösa frontala anfall mot Lees ställningar utanför Richmond, skickade Grant sina trupper över den breda Jamesfloden på en pontonbro och sedan åt sydväst mot staden Petersburg, 35 kilometer söder om Richmond. Petersburg var en viktig järnvägsknutpunkt där många av järnvägarna från de andra sydstaterna möttes innan de fortsatte mot Richmond. Om Petersburg föll skulle det vara praktiskt omöjligt för Lees armé att hålla huvudstaden Richmond.
Men Grant lyckades inte ta Petersburg innan Lees armé nådde fram. Med hjälp av starka förskansningar och skyttegravar stoppade sydstatstrupperna anfallet. Det blev starten på ett bittert ställningskrig runt Petersburg som varade i över nio månader.
Medan situationen vid Petersburg var fastlåst skickade båda parter betydliga styrkor till Shenandoahdalen. Den här breda, fruktbara dalen i västra Virginia hade tidigare under kriget tjänat som en strategisk korridor där sydstatsstyrkor kunde marschera norrut i skydd av Blue Ridge-bergen och hota Washington. Det rika jordbruket i dalen var dessutom av vital betydelse för matförsörjningen till sydstaternas härstyrkor. Dalen kallades ”Sydstaternas kornbod”.
Grant insåg att så länge Lee kunde använda Shenandoahdalen för att hota Washington skulle det bli svårt att knäcka sydstatsstyrkorna i Virginia. Han beslöt därför att skicka en styrka för att driva sydstatsstyrkorna ut från dalen för gott. Därefter skulle alla åkrar och matlager brännas och all boskap föras bort eller slaktas. Genom den brända jordens taktik skulle dalen göras värdelös för sydstaterna. Mannen som utpekades att genomföra planen var Potomacarméns 33-årige kavallerichef, general Sheridan.
Sheridan fick befälet över en ny armé, kallad Shenandoaharmén. Den bestod av tre infanterikårer och två kavalleridivisioner som Sheridan hade med sig från Potomacarméns kavallerikår, inklusive Custers brigad, plus en tredje kavalleridivision som redan befann sig i dalen. Totalt bestod Sheridans armé av runt 8 000 ryttare och 35 000 infanterister.
Allt sydstaterna hade att ställa upp mot denna formidabla nordstatsstyrka var en liten armé på runt 15 000 man under kommando av general Jubal A. Early. Bara 4 000 av Earlys män var kavallerister.
Winchester
I mitten av september 1864 tog Early position norr och öster om den lilla staden Winchester. Den 19 september gick Sheridan till angrepp. Hans tre infanterikårer ryckte mot Winchester österifrån medan kavalleriet anföll norrifrån.
Till att börja med fick Sheridans fotfolk stora problem. De måste rycka fram genom en trång klyfta som hindrade dem från att utnyttja sitt antalsmässiga övertag och de led stora förluster i slagets första fas. En våldsam strid utvecklade sig på de böljande fälten och skogarna öster om Winchester. Vid en tidpunkt företog en av Earlys små divisioner ett kraftigt motanfall som hotade driva Sheridans män tillbaka genom den trånga klyftan. Men allt eftersom lyckades Sheridan stabilisera situationen och få den största delen av sitt infanteri fram i frontlinjen så att hans antalsmässiga övertag började få effekt.
Under tiden utkämpade kavalleristerna sina egna strider norr om staden. Efter att ha korsat den lilla floden Opequon via flera olika vadställen och fördrivit fiendens förposter, samlade nordstatskavalleriet sig vid Stephenson’s Depot, sju kilometer norr om Winchester. Här mötte de blåklädda ryttarna Fitzhugh Lees division av sydstatskavalleri.
Klockan ett på eftermiddagen gick nordstatsryttarna till angrepp. Lee försökte vinna tid med ett motangrepp men han hade för få män. De långa leden av blårockar slog ner den lilla sydstatsdivisionen och fortsatte söderut mot Winchester.
Sheridans fotsoldater drev nu Earlys trupper tillbaka till en försvarsställning precis utanför staden. Ställningen bildade en rät vinkel där den största delen av sydstatssoldaterna bildade front österut mot Sheridans infanteri, medan mindre styrkor frontade norrut
för att möta Sheridans kavalleri. Custers Michigankavallerister hade varit med om att jaga Fitzhugh Lee från Stephenson’s Depot. Tillsammans med de andra kavalleribrigaderna bildade de nu en lång front av ryttare på de öppna fälten norr om staden.
Klockan var nästan fem på eftermiddagen när Sheridan satte in nådastöten. Led efter led av blåklädda infanterister marscherade uppför slänterna från öst. Samtidigt satte kavalleriet sig i rörelse; först i skritt, sedan trav och till slut i galopp så marken dånade under tusentals hästhovar.
Många ögonvittnen beskrev det som krigets mest storslagna kavallerianfall. De berättade om myllret av sablar som blänkte i eftermiddagssolen och färgglada vimplar som smattrade i vinden.
Earlys män hade precis börjat vika under pressen från Sheridans infanteri när flodvågen av blåklädda ryttare sköljde mot dem, och de klarade inte att ge något effektivt motstånd. Nordstatskavalleristerna sporrade sina hästar över fiendens skansar och in bland de skälvande sydstatstrupperna. Många av Earlys män flydde men några försökte försvara sig. Det utkämpades många bittra närstrider, speciellt runt sydstatsfanorna som var eftertraktade troféer för anfallarna.
Custer var mitt i vimlet av stridande. När han såg en sydstatssoldat lyfta sitt gevär för att skjuta honom, tyglade han hästen så snabbt att den stegrade sig. Det fick sydstatssoldaten att bomma så kulan bara strök Custers ben.
"MÅNGA ÖGONVITTNEN BESKREV DET SOM KRIGETS MEST STORSLAGNA KAVALLERIANFALL. "
Tom’s Brook
Snart kollapsade sydstatstruppernas motstånd. De som inte kom undan dödades eller togs till fånga. Sheridan hade segrat i det som skulle bli känt som Det tredje slaget vid Winchester. Custers män tog flera fanor, hundratals fångar, samt vapen och annat krigsmateriel.
En vecka efter slaget vid Winchester blev Custer slutligen divisionschef. Hans rival och ovän, James Wilson, skickades västerut till Shermans arméer vid Atlanta i Georgia och Custer övertog hans division. Något som dämpade glädjen var att han måste ge ifrån sig befälet över sin trofasta Michiganbrigad, som hörde till en annan division. Custers nya kommando var en förhållandevis liten division med runt 2 500 man. Månader av krävande fälttåg och hårda strider hade tärt hårt på kavalleriregementena.
Custer skulle snart få möjlighet att visa vad han dög till som divisionschef. Efter segern vid Winchester hade Sheridan lett sin armé söderut, uppför Shenandoahdalen till staden Staunton, utan att Earlys slagna armé kunnat hindra blårockarnas frammarsch. Sheridan betraktade nu sitt uppdrag med att rensa dalen på sydstatsstyrkor som praktiskt taget genomfört och förberedde sig på att lämna dalen för att sluta sig till Grants styrkor utanför Petersburg. Men först måste han genomföra den andra delen av sitt uppdrag: att konfiskera, bränna eller förstöra alla matresurser i dalen för att bidra till att svälta ut Lees armé.
I början av oktober marscherade Sheridans trupper tillbaka ner över dalen medan de brände lador och kvarnar, slaktade eller drev bort boskap och brände åkrar. Svarta rökmoln fyllde den en gång så idylliska dalen.
Early hade inga planer på att förhålla sig passiv medan Sheridan härjade. Lee hade skickat honom en extra infanteridivision och Rosser hade nyligen kommit från Petersburg med sin kavalleribrigad. Early gav nu Rosser befälet över sitt samlade kavalleri, två små divisioner med runt 3 000 man totalt. Så fick han order om att rida norrut för att göra livet surt för Sheridans brandstiftare.
Den 7 och 8 oktober genomförde Rossers män en rad små framstötar som var mycket plågsamma för Sheridans baktrupper. Snart fick Sheridan nog. Han tillkallade sin kavallerichef Torbert och gav honom besked om att ge Rossers kavalleri stryk eller få stryk själv. Med andra ord skulle Torbert riskera allt för att få sina motståndare till ett slag.
I morgonljuset den 9 oktober red Torbert söderut med Custers och Wesley Merritts divisioner, drygt 6 000 man totalt.
Sheridan red upp på en ås för att observera slaget. Det var en kall, grå morgon med snö i luften.
Rossers sydstatskavalleri väntade på den andra sidan av en liten flod vid namn Tom’s Brook. Merritt fick order om att rycka fram rakt söderut längs huvudvägen genom dalen, medan Custer angrep Rossers vänstra flygel tre kilometer längre västerut, vid foten av bergsryggen Little North Mountain.
När Custer red över toppen på den sista höjden innan Tom’s Brook stannade han upp för att titta närmare på fiendens positioner. Han upptäckte en grupp sydstatsofficerare på en höjd söder om den lilla floden och tyckte sig känna igen Rosser. Custer red då själv fram mot floden och hälsade sin gamle vän genom att ta av sig sin stora bredbrättade hatt och sänka den i en teatralisk gest.
Precis därefter öppnades eld från båda sidor. Kanonskotten dånade och jord och grästuvor sprutade där granater och kanonkulor slog ner. Custer skickade ner sina män mot floden i bred front, några avdelningar till fots, andra till häst. Snart ljöd smällarna från karbingevären längs hela fronten. Rossers män försvarade sig beslutsamt. En serie små framstötar och motstötar gav inte någon av parterna något tydligt övertag medan timmarna gick.
Till sist bestämde Custer sig för att försöka komma runt sin motståndares vänstra flank vid foten av Little North Mountain. Tre regementen skickades åt sydväst genom den svåra terrängen vid foten av berget mot Rossers flank. Samtidigt pressade Custer mot Rossers front.
Längre österut var Merritts division i aktion längs huvudvägen genom dalen. Här hade Rosser bara placerat en pytteliten division på 800 man totalt. Merritts första anfall stoppades men snart gjorde de blåkläddas antalsmässiga övertag sig gällande och sydstatsryttarnas försvar började vackla under pressen.
Merritt hade skickat Michiganbrigaden västerut längs Tom’s Brook för att upprätta förbindelse med Custer. Michiganryttarna med sina Custerinspirerade röda halsdukar fick därmed möjlighet att stötta sin gamle chefs anfall.
Custer såg Michiganbrigaden komma och visste därför att han hade stöd på sin vänstra flank. Det var dags att avgöra striden. Custers män ryckte fram längs hela fronten. De red över floden och upp längs en lång flack slänt mot Rossers huvudställning. Custer var som vanligt i främsta ledet. Samtidigt hade de tre regementena han skickat runt fiendens flank kommit i position och anföll västerifrån. Det överraskande flankanfallet övervann snabbt ett av Rossers kanonbatterier.
På den andra sidan visade Michiganbrigadens nye chef, James H. Kidd, att han var en värdig arvtagare till Custer. Utan att vänta på order från högre håll ledde han sina män i anfall när han såg Custers division rycka fram. Sabelsvingande nordstatskavallerister anföll nu Rossers huvudställning från tre håll. Sydstatsryttarna hade ingen chans. De flesta av Rossers små regementen bröt samman och inledde en vild flykt söderut. Också på huvudvägen drog sydstatsryttarna sig snabbt tillbaka när Merritts division ökade pressen.
Detta var starten på en av de mest förödmjukande episoderna i sydstatskavalleriets historia. Rossers män jagades 20 kilometer söderut och många hundra av dem togs till fånga. Dessutom tog de triumferande nordstatsryttarna nio kanoner och ett stort antal vagnar. En av vagnarna innehöll Rossers personliga bagage, inklusive en flott vapenrock. De blåkläddas egna förluster var förhållandevis små, bara 60 döda och skadade. Slaget vid Tom’s Brook markerade nordstatskavalleriets dominans på allvar. Sydstatskavalleriet skulle aldrig återfinna sin tidigare slagkraft.
Nästa dag spankulerade Custer runt i lägret iförd sin gamle väns grå vapenrock. Eftersom han var kortare och tunnare än Rosser utgjorde han en ganska komisk syn i den stora rocken och var till stor förnöjelse för sina män. Custers pajaskonster visade att efter att ha blivit förlöjligade gång på
"NATTEN TILL DEN 19 OKTOBER SMÖG SIG EARLYS TRUPPER NÄRA INPÅ NORDSTATSLÄGRET OCH I GRYNINGEN GICK DE TILL ANGREPP. ÖVERRASKNINGEN BLEV TOTAL."
gång av sydstatskavalleriet var det nu definitivt nordstatskavalleristernas tur att skratta.
Cedar Creek
Efter slaget vid Tom’s Brook räknade Sheridan med att hans fälttåg i dalen praktiskt taget var slutfört. Han fortsatte sin strategiska tillbakadragning till den norra änden av dalen och förberedde sig på att skicka två av sina kårer till Petersburg för att förstärka Grant.
Men Earlys armé var ännu inte helt satt ur spel. Förstärkningar från Lee hade ökat Earlys styrka till 22 000 man och Early hade följt efter Sheridan ner över dalen i hopp om att få en möjlighet att slå tillbaka.
I mitten av oktober lät Sheridan sin armé slå läger vid Cedar Creek ett stycke söder om Winchester och åkte sedan till Washington för att konferera med sina överordnade. Medan Sheridan var i Washington upptäckte Early möjligheten han väntat på: lägret med de 32 000 nordstatssoldaterna vid Cedar Creek var dåligt skyddat mot ett överraskningsanfall från sydost.
Natten till den 19 oktober smög sig Earlys trupper nära inpå nordstatslägret och i gryningen gick de till angrepp. Överraskningen blev total. Många av blårockarna sov i sina tält när de första skottsalvorna brakade loss. Den ena efter den andra av Sheridans avdelningar drevs på flykt. Även om nordstatsgeneralerna allt eftersom samlade sig och organiserade försvarslinjer kunde de inte stoppa Earlys våldsamma anfall.
Det här var i huvudsak en infanteristrid. Custers kavallerister var i liten grad inblandade men bidrog till att täcka nordstatsinfanteriets reträtt.
Mitt på förmiddagen hade sydstatssoldaterna erövrat hela nordstatslägret, inklusive många kanoner. Hela Sheridans armé var i färd med att dra sig tillbaka. Early såg ut att ha vunnit en sensationell seger.
De slitna och utsvultna sydstatssoldaterna kastade sig över förnödenheterna i det erövrade lägret. Så många lämnade sina avdelningar i jakt på byte att det blev svårt för Early att följa upp segern med en vidare framryckning.
Då anlände Sheridan på slagfältet. Han hade övernattat i Winchester på väg tillbaka från Washington och när han hörde kanondånet från Cedar Creek hade han ridit söderut i all hast. Sheridans ritt blev senare till en av inbördeskrigets mest kända episoder. Med sitt beslutsamma och karismatiska ledarskap ingöt han nytt mod i de flyende trupper han mötte på vägen.
Fyra kilometer norr om Cedar Creek mötte han sina generaler och huvuddelen av den slagna armén. Custer stormade emot honom och kramade honom glädjestrålande. Så började Sheridan organisera en ny frontlinje och förbereda ett motangrepp. Rykten om att ännu en stor sydstatskår var i antågande fick honom att tveka men då detta visade sig inte vara sant gav han sina trupper order om att rycka fram.
Klockan var nu halv fem på eftermiddagen. I en fyra kilometer lång front började de blå leden röra sig mot Earlys armé. På flera ställen utbröt våldsamma skottutväxlingar som fick nordstatsinfanteriets framryckning att stoppa upp. Men så angrep de blåklädda kavalleriet på båda flanker, Custer i väst och Merritt i öst. Trumpetsignalerna genljöd över slagfältet. Sydstatsgeneralen John B. Gordon skrev senare om det illavarslande bullret av hästhovar som närmade sig från norr.
Den samlade pressen från Sheridans infanteri och kavalleri var mer än Earlys utmattade trupper kunde stå emot. Snart sprack deras frontlinje. Många flydde. Här
och där försökte några sydstatsavdelningar desperat att hindra den blå flodvågen men de hade ingen chans.
Custer ledde sin division i en skoningslös förföljelse. Nu erövrades alla kanoner Earlys män tagit samma morgon tillbaka, dessutom tog nordstatstrupperna 24 av Earlys kanoner. I tillägg tog nordstatskavalleriet hundratals fångar samt ett otal vagnar. Earlys armé var knäckt för gott.
Till Appomattox
Medan den större delen av infanteriet återvände till Grants armé vid Petersburg övervintrade Sheridans kavalleri nära Winchester i norra Shenandoahdalen. Under de lugna vintermånaderna kom Custers fru och bodde i hans högkvarter. Under den här tiden lyckades också Custer få sin lillebror Tom som stabsofficer. Tom hade tidigare tjänstgjort i infanteriet och var lika ivrig att vinna heder och ära på slagfältet som sin storebror.
Grant och Sheridan planerade nu operationerna som skulle ge sydstaterna nådastöten i Virginia. Och i månadsskiftet februari–mars 1865 ledde Sheridan sitt kavalleri söderut igen. Vid Waynesborough, långt nere i södra Shenandoahdalen, fann Custer det som var kvar av Earlys styrkor i dalen: bara 1 400 man med 14 kanoner. Efter en snabb men grundlig rekognoscering skickade Custer tre av sina regementen till fots mot Earlys flank. Så snart flankanfallet var igång gav Custer ett annat regemente order om ett kavallerianfall med dragna sablar rakt mot Earlys front. Det var nog för att få sydstatsstyrkan att kollapsa. Nästan alla sydstatssoldater togs till fånga. Custers män erövrade dessutom samtliga 14 kanoner plus 17 fanor. Early själv slapp så långt undan.
Efter segern vid Waynesborough ledde Sheridan sina män österut genom hjärtat av Virginia där de brände upp
förnödenheter och förstörde järnvägsspår. Sedan red de runt den norra änden av Richmonds försvarsverk och svängde söderut, korsade Jamesfloden och anslöt sig till Grants styrkor utanför Petersburg.
Med Sheridans ankomst var allt klart för nordstaternas stora våroffensiv som skulle krossa Lees armé och vinna kriget. I slutet av mars hade Grant 125 000 soldater redo att anfalla Lees knappa 60 000. Sydstatssoldaterna var dessutom försvagade av otillräcklig mattillgång och brist på utrustning.
Grants offensiv startade den 29 mars. Sheridan ledde sitt kavalleri plus en stor styrka infanteri, 50 000 man totalt, mot Lees södra flank. I ösregn utkämpades våldsamma strider längs de leriga skogsvägarna söder om Petersburg. Häftiga motanfall från sydstatstrupperna lyckades flera gånger driva Sheridans män tillbaka men Sheridan bara fortsatte pressa på.
Den 1 april skickade Sheridan 22 000 man mot en sydstatsarmé på 10 000 man vid den lilla vägkorsningen Five Forks. Sydstatssoldaterna gjorde starkt motstånd men de var chanslösa. Custer ledde sin division i en rad anfall mot fiendens högra flank och när sydstatsstyrkans försvarslinjer till slut började kollapsa var Custer snabb att beordra ett nytt anfall för att skada fienden så mycket som möjligt under tillbakatåget.
I samma stund som anfallet startade blev Custers flaggbärare skjuten och fanan föll till marken. En av nordstatskavalleristerna berättade att han såg sin general svinga sig ner från sadeln i fart, gripa divisionsflaggan och vifta den över huvudet medan han red över fiendens bröstvärn. De sydstatssoldater som inte överlämnade sig flydde i all hast. Sheridans män erövrade 13 fanor och sex kanoner och tog över 2 000 fångar.
Nästa dag stormade Grants trupper Lees försvarsverk och intog Petersburg. Lee hade ingen annan möjlighet än att evakuera Richmond och försöka rädda resterna av sin armé genom en rask reträtt västerut.
Dagarna därefter spelade Custers division en ledande roll i den skoningslösa förföljelsen av Lees ständigt krympande armé. Flera gånger övermannades mindre sydstatsstyrkor av Custers ryttare som tog tusentals fångar och en drös fanor och kanoner. Custers lillebror Tom utmärkte sig personligen genom att erövra två fanor, den 3 och 6 april, och blev därmed den första att vinna Kongressens utmärkelse Medal of Honor två gånger.
Med sitt sedvanliga sinne för det teatrala bildade Custer en hedersvakt bestående av de soldater som erövrat en fana. Var och en bar själv fanan de hade erövrat medan de följde Custer omkring på slagfälten som en färgsprakande kavalkad.
På eftermiddagen den 8 april nådde Custer järnvägsstationen Appomattox, 120 kilometer väster om Richmond. Här fann han Lees artilleripark och erövrade 25 kanoner. Det visade sig att Custer och stora delar av Sheridans kavalleri nu befann sig väster om Lees huvudstyrka och spärrade reträttvägen.
Nästa morgon gjorde Lees trupper ett sista desperat anfall för att driva bort de blåklädda kavalleristerna och öppna vägen västerut men det var för sent. Sheridans ryttare hade redan fått förstärkning av två infanterikårer. Anfallet stoppades. Lees armé var fångad.
En av Lees stabsofficerare red mot Custers linjer med vit flagg för att be om vapenvila. Custer svarade att han inte hade myndighet att ingå någon vapenvila om inte sydstatsstyrkorna kapitulerade villkorslöst. Ändå upphörde striderna.
Custer red nu in i fiendens linjer endast ledsagad av en ordonnans. Troligtvis var det hans iver att vinna ära och berömmelse som fick honom att försöka få sydstatsarmén att överlämna sig direkt till honom. Han mötte Lees andrebefäl, general Longstreet, och krävde i Sheridans namn att sydstatsarmén genast skulle överlämna sig. Men Longstreet avvisade honom bryskt och gav den unge nordstatsgeneralen klart besked att rida tillbaka till sina egna linjer. Som tur var för Custer blev den här pinsamma episoden överskuggad av Lees formella kapitulation till general Grant, i Appomattox tingshus senare samma dag.
Sheridan tog det lilla bord Grant suttit vid när han skrev kapitulationsdokumenten och gav det till Custer som en gåva till fru Custer. I ett följebrev skrev Sheridan att det knappt fanns någon enskild person som bidragit mer till Lees kapitulation än Custer.
Kapitulationen vid Appomattox innebar i realiteten att nordstaterna hade vunnit inbördeskriget. Den 23 maj red Custer i spetsen för sin division under segerparaden genom Washingtons gator.
Men freden skulle bli ett antiklimax för Custer. Han var generalmajor i den stora frivillighären som hade upprättats för att bekämpa sydstaterna men när kriget var över upplöstes frivillighären och Custer reducerades till sin rang som kapten i den vanliga hären. I och för sig kunde han fortsättningsvis kalla sig general, men nu var det bara en tom titel.
Året efter freden befordrades Custer till överstelöjtnant i 7:e kavalleriregementet och skickades ut på prärierna i väst för att försvara de vita nybyggarna mot de amerikanska urinvånarna. Det blev starten på en helt annan krigföring än den Custer kände till från inbördeskriget och som mindre än tio år senare skulle leda honom till en solsvedd ås vid floden Little Bighorn i Montana.
"I ETT FÖLJEBREV SKREV SHERIDAN ATT DET KNAPPT FANNS NÅGON ENSKILD PERSON SOM BIDRAGIT MER TILL LEES KAPITULATION ÄN CUSTER."