DEPPIGA? KENT ÄR JU SVE­RI­GES ROLIGASTE BAND

Kent - - Krönika -

Butt­ra, pre­ten­tiö­sa och än­nu butt­ra­re. Det är många som tror att Kent är det su­ras­te som gått i ett par skinn­byx­or.

De har fel.

Kent är ju Sve­ri­ges roligaste band.

Jo, det är fak­tiskt så. Nej, jag för­sö­ker in­te va­ra iro­nisk el­ler ens en aning lus­tig. Jag har all­tid gil­lat Kent. Grup­pens and­ra ski­va ”Verk­li­gen” var ett av mitt 90­tals all­ra bäs­ta. Det var lå­tar­na som gjor­de att jag en gång drogs till ban­det men visst var det ock­så loc­kan­de med Kents väg­ran att stäl­la sig in. Den där avig­he­ten som ald­rig är så char­me­ran­de som när en ar­tist är på upp­gång och fort­fa­ran­de har allt att be­vi­sa.

När 1900­ta­let ha­de sla­git över till 2000­tal var det dock som att jag in­te läng­re för­stod Kent. Var­för blev de ba­ra su­ra­re och su­ra­re?

Och vad be­tyd­de allt det där som Joc­ke Berg sjöng om i si­na tex­ter? Ha­de Kent bör­jat ta sig själ­va så se­ri­öst att de ställt sig i vägen för sin mu­sik?

Men så en höst­dag år 2005 föll pol­let­ten ner.

Plöts­ligt för­stod jag Kent igen.

Det var det and­ra spå­ret på ”The hjär­ta & smär­ta ep” som fick bil­den att klar­na. I ”Dom som för­svann”, ställ­des Joc­ke Bergs som all­tid så all­vars­tyng­da röst i ab­so­lut kon­trast mot en barn­kör från Adolf Fredrik.

”Du ger oss kal­la kå­rar, med di­na svar­ta tys­ta tå­rar” sjöng bar­nen.

”Ja, vi vet du be­hö­ver hjälp”.

”Du kom­mer ald­rig mer hit­ta hem”. De pig­ga barn­rös­ter­na kom­men­te­ra­de det som Joc­ke Berg pre­cis sjung­it ur sig.

Och så till slut. Det nykt­ra kon­sta­te­ran­det: ”man blir trött på ditt jäv­la gnäll”. Sju gång­er skul­le barn­kö­ren upp­re­pa fra­sen in­nan lå­ten var över. ”Man blir trött på ditt jäv­la gnäll”.

Jag blir glad var­je gång som jag tän­ker på de ra­der­na.

Ef­ter att ha hört ”Dom som för­svann” var det omöj­ligt att lyss­na på Kent på det gam­la sät­tet.

In­te för att jag hel­ler vil­le det. För var­för skul­le nå­gon vil­ja smäl­la igen dör­ren till det hu­mo­ris­tis­ka Kent när den väl ha­de öpp­nats?

Ock­så i det vi­su­el­la har Kent om­fam­nat hu­morn. Ta press­bil­den som släpp­tes i sam­band med ski­van ”Röd”, där ban­det var ut­kläd­da till gods­her­rar från 1800­ta­let. Så ovän­tat jät­te­kul! El­ler bil­den där de fy­ra med­lem­mar­na står ut­ställ­da i ett kargt buskage iför­da vi­ta tygsjok.

Jag öns­kar att nå­gon ha­de fil­mat den fo­to­gra­fe­ring­en. Så bi­tan­de kallt det ser ut att ha va­rit i de no­vem­ber­nak­na bus­kar­na. Visst mås­te väl åt­minsto­ne hal­va ban­det dess­utom ha fast­nat så all­var­ligt med sjo­ken i gre­nar­na att de fick klip­pas bort med häck­sax? För att in­te ta­la om bil­der­na där Kent stod upp­ra­da­de i frack som vo­re de fin­kul­tu­rens su­per­hjäl­tar i stän­dig tjänst. Jag blir på gott hu­mör var­je gång jag får syn på nå­gon av bil­der­na.

”Man mås­te va­ra blind om man in­te ser att det finns en hu­mor i det som vi gör” sa Joc­ke Berg till Af­ton­bla­det i sam­band med släp­pet av al­bu­met ”Ti­gerdrott­ning­en”. Och ja – när man väl gått med på pre­mis­sen att Kent har hu­mor är det som att ett nytt ljus tänds upp över ban­det.

Allt be­hö­ver in­te tas på ful­las­te all­var.

El­ler kanske är en del av hu­morn just att en del väg­rar att ta ban­det på nå­got an­nat sätt än på fullt all­var. Åt­minsto­ne tills ett gäng barn kom­mer in och för­kla­rar att nu får det va­ra slut­gnällt.

KRISTIN LUNDELL

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.