JAG SKA ALD­RIG NÅN­SIN GLÖM­MA HUR DET KÄNNS

Kent - - Krönika - Alice Kas­si­us Eg­gers

Jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Alice Kas­si­us Eg­gers om sin tid som Kent-fan un­der mit­ten av 1990- och det ti­di­ga 2000-ta­let.

Ien kom­men­tar till Christi­an Hyl­ses re­cen­sion av ”Hag­nes­ta Hill” på bom­ben.nu har nå­gon som kal­lar sig ma­ry skri­vit ”det är så fint att man mås­te va­ra för­sik­tig och jag vill ut­fär­da en var­ning: hag­nes­ta hill su­ger åt sig och sam­lar min­nen som få”. Det är lu­cia, vin­tern ge­nom­sy­ras av upp­hets­ning­en in­för mil­len­ni­e­skif­tet och när­mas­te året ska bå­de Kent och jag gå ige­nom någ­ra av vå­ra vack­ras­te stun­der av total kär­lek, ut­an att för­stå att det är över sen. El­ler: Det är svårt att vär­ja sig mot ett band som pe­a­kar sam­ti­digt som ens förs­ta kär­lek.

Re­dan 1995 ha­de jag no­te­rat Kent, jag pra­o­a­de på Fan­zi­ne Me­dia och där satt tid­ning­en Pops b-lag, jag an­tar att det var säl­jar­na. Han som spe­la­de Kent ha­de ko­stym med nå­got slags 70-tals­skjortslag som sträck­te sig ut åt kan­ter­na i ag­gres­si­va tri­ang­lar.

Jag tror att det var ”Blå­jeans”-sing­eln, kanske en av Kents säms­ta lå­tar nå­gon­sin att spe­la ge­nom en sta­tio­när pc:s hög­ta­la­re på den ti­den. Sär­skilt im­po­ne­rad blev jag in­te, jag tyck­te all sån där ”pop” var tram­sig och lik­som glad. Obe­kym­rad och själv­god.

Sen när ”Kräm” kom var det fort­fa­ran­de i nåt slags trams vi lyss­na­de på den, lek­te med den och över­sat­te den till eng­els­ka (att det skul­le bli de­ras grej sen viss­te vi för­stås ing­et om, men vem vet vem som lyss­na­de den där kväl­len på Dan­de­ryds sjuk­hus tun­nel­ba­nesta­tion).

Först med ”Iso­la” sked­de över­gång­en från ett ovid­kom­man­de nörd­pojk­band till nå­got som spe­la­de roll på rik­tigt för mig. Som min vän Andreas be­skri­ver det nu, att de i si­na bäs­ta stun­der kun­de ”be­skri­va den där väg­gen mel­lan mig och lyc­kan”. Nu tror jag att det var så här: ”Iso­la” var den förs­ta svens­ka ski­va jag hört som vil­le va­ra ”Di­sin­teg­ra­tion”, och jag äls­ka­de hur stol­ta de var över si­na pre­ten­tio­ner. Det påmin­de mig om Sve­ri­ges bäs­ta band Im­pe­ri­et. Oktav­höj­ning­en i ”Celsi­us” som en hom­mage till ”Off­ret”, och tex­ter in­te långt från ”som ti­gern äls­kar jag min bur”.

När ”Hag­nes­ta Hill” kom kun­de jag va­ra med från all­ra förs­ta bör­jan, då ha­de jag ett sam­man­hang där skiv­släp­pet be­va­ka­des och spe­la­de roll. Det var när mitt tex­ti­de­al var An­dres Lok­kos re­cen­sion av Tin­der­sticks ”Cur­tains”, och jag skrev en text i du-form på bom­ben.nu om ”Hag­nes­ta Hill” som en av 90-ta­lets bäs­ta ski­vor (och blev hå­nad i kom­men­tarsfäl­tet in­nan det var ett be­grepp). Det var se­kel­skif­te och allt gjor­de så jäv­la ont, och Kent för­kla­ra­de i Y2K-bubb­lan att det var ”lägg­dags för skäm­ten”. Vi var på kon­sert på Ho­vet och jag minns det som un­der­bart, vi åk­te till Eskilstu­na ba­ra för att, och spe­la­de mo­bil­spel på tå­get på Kal­les fan­cy te­le­fon.

Jag för­sö­ker verk­li­gen hål­la tex­ten ren från det­ta min­nesvält­ran­de i min egen ung­dom men det är så svårt, pre­cis som ”ma­ry” sä­ger är Kent runt för­ra se­kel­skif­tet en en­da stor trig­ger­var­ning. Och näs­tan som om Joc­ke Berg ana­de det kry­per tex­ter om av­slut och nystart in, med all den räds­la för­änd­ring in­ne­bär: ”Jag är rädd att vi glöm­mer, glöm­mer allt, så vi glöm­mer att vi äls­ka­de varann.”

Året som följ­de kom fi­na­len, ”Chans” släpp­tes som sing­el och be­vi­sa­de Kents ro­man­tis­ka över­läg­sen­het. Jag fick in­te ens kom­ma in på Kvar­nen, än­då får den mig all­tid att tän­ka på kön ut­an­för, hur jag en gång stod där i de­cem­ber och följ­de ef­ter Kal­les själv­säk­ra rygg. Och i Roskil­de höll Joc­ke Berg ett li­tet tal om hur Cu­re var värl­dens bäs­ta band, ba­ra tim­mar in­nan döds­fal­len fram­för Pearl Jam.

Ef­ter b-si­de­sam­ling­en och gläd­jen över dess stor­sla­gen­het för­änd­ra­des så myc­ket. I mitt liv, i värl­den, i mu­si­ken. In­för ”Va­pen & am­mu­ni­tion” tror jag att jag re­dan var på väg bort, men jag väg­rar läg­ga all skuld på mig själv, vi var två om se­pa­ra­tio­nen. Jag ha­de in­te läst någ­ra re­cen­sio­ner när jag köp­te ski­van sam­ma dag som den släpp­tes, jag sat­te ba­ra cd:n i min fre­e­sty­le och gjor­de som jag all­tid gjor­de då: lyss­na­de li­te på var­je låt, för­sök­te hit­ta den mest ome­del­ba­ra kär­le­ken att sen job­ba mig ut från. Jag an­tar att jag dröj­de li­te ex­tra vid ”FF” (ha­de en ben­hård te­o­ri om att låt åt­ta all­tid var bäst). Nu när jag sät­ter på den för förs­ta gång­en sen dess hör jag vad jag hör­de då; dussin­rock med tön­tig kör och fu­la gi­tar­rer. Och den där jäv­la två­taktstrum­man som skul­le kun­na för­stö­ra vil­ken låt som helst.

För mig var det över då, och jag trod­de att det skul­le va­ra up­pen­bart för al­la. Med fa­cit i hand ser histo­ri­en an­norlun­da ut, men det kom­mer nog all­tid att va­ra obe­grip­ligt för mig hur Kent kun­de få sitt sto­ra ge­nom­brott då, som om de in­te re­dan gjort ”747”. Men jag har in­te glömt, hur vi äls­ka­de varann.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.