JÄMT VID DIN SI­DA

Kent - - Kent The Fans - Text Re­bec­ka Ljung Foto An­na Tärn­hu­vud

– Jag sak­nar i viss mån att ha ett van­ligt liv och ha­de tänkt trap­pa ner li­te, men …

Jo­ze­fin Om­berg in­går i Kent The Fans som står längst fram på hös­tens 28 av­skeds­gig. Ja, al­la.

Af­ton­bla­dets Re­bec­ka Ljung och fotograf An­na Tärn­hu­vud ha­ka­de på i Öre­bro.

”VIS­SA KVÄL­LAR ÄR DE SKIT­BRA. AND­RA KVÄL­LAR FAN­TAS­TISKT BRA”

Se­dan i går kväll har Kent The Fans vän­tat ut­an­för Con­ven­tum Are­na i Öre­bro. Det är fre­dag, kloc­kan är fy­ra och om någ­ra tim­mar ska de se hös­tens tju­gon­de Kent­kon­sert. För Eme­li Hebrant, 27, blir det spel­ning num­mer hund­ra. – Jag hål­ler på med de här dum­he­ter­na se­dan 2007, har lyss­nat se­dan jag var tolv och gick med or­dent­ligt i Kent The Fans mel­lan 2010 och 2012, sä­ger hon.

– Jag bör­ja­de ock­så när jag var tolv. Då man bör­jar ut­veck­la en egen per­son­lig­het. Och jag har mi­na bäs­ta vän­ner i den här grup­pen, sä­ger Fri­da Lind­blom, 26.

De nio vän­ner­na träf­fa­de varand­ra i kö­er till Kent-kon­ser­ter. De fles­ta bor i Stock­holm, nå­gon i Mal­mö och nå­gon i Uppsa­la. Nu häng­er de fram­för en­trén, bland sov­säc­kar, tun­na luft­madras­ser och fil­tar. Så här har de so­vit. Det är kallt, duggreg­nigt, mörkt. Bi­lar rul­lar för­bi och gör glit­ter i vat­ten­pö­lar­na. Vak­ter skram­lar för­bi med kra­vallsta­ket.

När Kent i vå­ras av­slö­ja­de att de skul­le läg­ga ned satt det här gäng­et sam­lat och grät. De ha­de fått nys om en tur­né till hös­ten, men in­te anat an­led­ning­en. De be­stäm­de sig för att föl­ja he­la av­skedstur­nén.

Nat­ten fö­re bil­jett­släpp ri­ta­de de upp en stra­te­gi. ”Hur många da­to­rer, plat­tor och te­le­fo­ner har vi? Vil­ka are­nor lär säl­ja slut först? Vem är mest stres­stå­lig?”.

– Vi bom­ma­de in­te en en­da bil­jett! sä­ger Eme­li stolt.

Att frak­ta runt nio per­so­ner på 28 kon­ser­ter, ut­an tur­né­buss, krä­ver mi­nu­ti­ös pla­ne­ring. Hit­tills har allt flu­tit. För­u­tom i nors­ka Bo­dö, där en buss­lin­je ha­de hun­nit läg­gas om och gäng­et fick ta ett li­tet pro­pel­ler­plan för att hin­na ikapp Kent till Ki­ru­na..

– Svin­dyrt, sä­ger Eme­li.

Hur kan nio per­so­ner sy ihop var­da­gen runt en höst med Kent?

– Jag job­bar hel­tid och har spa­rat ihop mi­na se­mester­da­gar, sä­ger Fri­da som är sjuk­skö­ters­ka till var­dags.

– Jag har ald­rig haft en nor­mal se­mes­ter ut­an all­tid spa­rat den till Kent. Många und­rar hur vi har råd med kon­sert­bil­jet­ter, re­sor och ho­tell. Men det kos­tar in­te mer än en van­lig se­mes­ter, sä­ger Eme­li som job­bar med e-han­del.

– Det är myc­ket lo­gistik. Ha­de det här hänt om 8-10 år så ha­de vi nog in­te fått ihop det, men det är till ex­em­pel ing­en som har hun­nit skaf­fa barn än, sä­ger Jo­ze­fin Om­berg som är stu­dent.

Lju­det från soundchec­ken läc­ker ut och Gabri­el­la An­ders­son ser gi­tar­ris­ten Sa­mi Sir­viö ge­nom ett föns­ter. In­te så in­tres­sant, tyc­ker fle­ra. Been the­re, do­ne that. Men så hörs lå­tar som ”Vin­ter­noll2” och ”Thin­ner”. Nå­gon jub­lar till och Gabri­el­la och Fri­da läg­ger varsitt öra mot väg­gen.

–Kent har en hög lägsta­ni­vå, sä­ger Gabri­el­la.

–Vis­sa kväl­lar är de skit­bra. And­ra kväl­lar fan­tas­tiskt bra. Det här är det roligaste man vet, sä­ger Eme­li.

”Al­la från emos till ste­ka­re” kan va­ra Kent-fans, en­ligt Eme­li. Vad har de här fan­sen fått av Kent, som gör dem så hän­giv­na? En styr­ka, me­nar fle­ra.

– Kent har all­tid va­rit en trygg­het. All­tid fun­nis där, sä­ger Eme­li.

Pau­li­na Loutch­ko kli­ver fram och hål­ler med.

– De gav mig en rikt­ning i li­vet. Många av oss har fått för­sva­ra att vi gil­lar Kent. På hög­sta­di­et tyck­te folk att man var tön­tig och sa ”De är så deppiga. Vill du dö?”, minns Pau­li­na.

Men mot­stån­det har av­ta­git med åren och hej­då-run­dans stor­lek vitt­nar om att Kent The Fans har många frän­der där ute. Reg­net till­tar och vi tryc­ker ihop oss mer un­der ta­ket.

Kän­ner Kent igen er?

DE ÄR KENT THE FANS

1 Gabri­el­la An­ders­son, 2 Eme­li Hebrant, 3 Jon­na Lil­je­holm, 4 Fri­da Lind­blom, 5 Pau­li­na Loutch­ko,

6 Jo­ze­fin Om­berg, 7 Fe­lix Sjö­berg, Paul-Lu­is Ljung­gren och Ai­no Ox­blod.

– Om de in­te är an­sikts­blin­da, sä­ger Eme­li och skrat­tar.

–Ja. Ef­ter spel­ning­ar­na har de sagt sa­ker som ”vi ser er all­tid, tack för att ni all­tid är med”, sä­ger Fri­da.

Vad dis­ku­te­rar ni där längst fram, än­nu en kväll?

– Det kan va­ra oj, de har det här mär­ket på flask­vatt­net idag. Vil­ket skräp som helst, sä­ger Eme­li.

– Joc­ke går ibland ner på knä i ”För­lå­tel­sen”, så vi har dis­ku­te­rat vil­ka byx­or han går ner på knä i. Han gör det in­te i skinn­byx­or­na, sä­ger Jo­ze­fin.

– Nej, han är av­slö­jad! sä­ger Eme­li och skrat­tar.

Fle­ra i Kent The Fans har träf­fat mu­si­ker­na ut­an­för sce­nen. Fast det är ing­et stort mål.

– När de de­lar ut ro­sor­na är de jät­tetrev­li­ga, men ut­an­för sce­nen ser Joc­ke jät­te­o­be­kväm ut. Så var­för för­stö­ra den käns­lan? Med ro­sor­na tar de själ­va ste­get, sä­ger Jon­na Lil­je­holm.

– Fast jag tyc­ker det är kul att pra­ta med Kent om Kent, sä­ger Gabri­el­la.

Jo­ze­fin, yngst i gäng­et med si­na 20 år, har fak­tiskt ald­rig träf­fat ban­det.

– I en dröm­värld där man var helt cool skul­le det va­ra kul att träf­fa dem. Men jag vill in­te hit­ta dem på ho­tel­let el­ler så. In­te in­kräk­ta på de­ras pri­vat­liv. Man kän­ner sig to­kig nog när man ser dem i Bo­dö, lik­som.

Fast om Kent skul­le bju­da på fi­ka …?

– Om de skul­le sä­ga ”kom in i lo­gen och kä­ka ma­za­ri­ner” fö­re gi­get skul­le man ju sä­ga ”Gott!”, sä­ger Jo­ze­fin och loc­kar fram ett skratt i grup­pen.

– Kent har all­tid va­rit gans­ka reserverade. Då är vi ock­så det, sä­ger Jo­ze­fin.

– Ja. Jag tyc­ker det vo­re sin­nes­sjukt att in­te re­spek­te­ra det, sä­ger Eme­li.

Det när­mar sig in­släpp. De nio går ner i ga­ra­get un­der are­nan där de tryc­ker in jac­kor, un­der­ställ och väs­kor i två re­dan full­pac­ka­de bi­lar. Eme­li står i ba­ra tro­sor­na då hon by­ter om. Hon bryr sig in­te när nå­gon går för­bi. Hon är väl van.

Jo­ze­fin bätt­rar på smin­ket in­för kväl­lens show. Fri­da rät­tar till fri­sy­ren. ”Finns det plats över i er bil?” ro­par nå­gon från den and­ra bi­len. ”Nää!”.

Upp i ky­lan igen. De 30 förs­ta an­sik­te­na i kö­er­na till hös­tens kon­ser­ter är of­ta sam­ma, sä­ger Jo­ze­fin.

– Vi är på god fot med de fles­ta. Sen är det än­då li­te täv­ling om att va­ra först. Det är stort hem­lig­hets­ma­ke­ri kring när man ska bör­ja köa.

– Hej mam­ma! ro­par Eme­li.

Mam­ma Mia Hebrant och pap­pa Niklas Hebrant åker på 22 av 28 kon­ser­ter.

–Att lyss­na på Kent har jag fått från dem. Men det var jag som vil­le åka runt så här. Det är bra att de fat­tar gre­jen, sä­ger Eme­li.

Un­der­teck­nad kö­ar in­till Jo­ze­fin, som står ut­an jac­ka i Öre­bro-rus­ket.

– Synd att de ald­rig slog stort i Spa­ni­en. Det ha­de va­rit skö­na­re, sä­ger hon och ler.

Det finns trots allt vis­sa för­de­lar med att Kent ska slu­ta tur­ne­ra. Det er­kän­ner hon.

– Jag sak­nar i viss mån att ha ett van­ligt liv. Jag kän­ner mig rätt klar med det här. Jag ha­de ju som sagt tänkt trap­pa ner li­te, men när jag fick vet att det blir den sista tur­nén, så …

Om Joc­ke Berg star­tar ett nytt band – föl­jer du det då?

– Då skul­le jag nog ba­ra se någ­ra spel­ning­ar i när­he­ten. Det är just de här per­so­ner­na till­sam­mans, i Kent, som är gre­jen.

Änt­li­gen öpp­nas dör­rar­na. De förs­ta i kön går in lugnt, hand i hand, tills de har nått en bit in på gol­vet och bör­jar springa. Kent The Fans pla­ne­rar var de vill stå och får of­ta un­ge­fär som de vill. Eme­li smin­kar sig i mo­bi­lens sken. Det är ru­tin.

Kon­ser­ten in­leds med publikvrål och ”Gi­gi”. Joc­ke Berg sä­ger att de har haft rätt myc­ket kul i Öre­bro ge­nom åren. Spel­ning­ens sista låt blir ”Den sista sång­en”. Band­med­lem­mar­na av­slu­tar med en ros­pro­me­nad längs kra­vallsta­ke­tet. Näs­ta al­la i Kent The Fans får en.

När publi­ken sking­ras står grup­pen kvar en stund. Eme­li har gråt i ögo­nen.

–Det blev job­bigt på slu­tet, för jag räk­nar ner nu. Men det var jät­te­bra.

Gabri­el­la är li­te ro­sig i an­sik­tet och blank i ögo­nen.

– Sista lå­ten var job­big. Jag har grå­tit ef­ter varen­da kon­sert, för jag tän­ker på att det snart är sista.

– Det känns kons­tigt. Li­te som att man ska ta stu­den­ten. Man har glömt hur det känns att in­te gå på Kent, sä­ger Jo­ze­fin.

Kent The Fans skyn­dar ut ge­nom folk­mas­san och ner till ga­ra­get. Eme­li sät­ter sig vid rat­ten.

Ska ni åka till ett ho­tell nu?

– Nej, för fan! Vi so­ver på mar­ken, sä­ger Eme­li.

De smäl­ler igen bil­dör­rar­na och ga­sar i väg mot näs­ta tur­néstopp, Gäv­le i mor­gon. Ett steg när­ma­re 17 de­cem­ber. Men de har i al­la fall varand­ra.

” KENT HAR ALL­TID VA­RIT GANS­KA RESERVERADE. DÅ ÄR VI OCK­SÅ DET”

Kent The Fans gör allt för att få de bäs­ta plat­ser­na längts fram – även om det in­ne­bär att so­va ute i det rug­gi­ga höst­väd­ret.

Joc­ke Berg och res­ten av ban­det tac­kar Öre­bro­publi­ken ef­ter spel­ning­en.

Fan­sen hål­ler hän­der när de släpps in.

Eme­li Hebrant och Fri­da Lind­blom står som van­ligt längst fram när de föl­jer Kents 28 av­skeds­gig. ”Jag hål­ler på med de här dum­he­ter­na se­dan 2007, har lyss­nat se­dan jag var tolv och gick med or­dent­ligt i Kent The Fans mel­lan 2010 och 2012”, sä­ger Eme­li.

Fri­da Lind­blom och Pau­li­na Loutch­ko smin­kar sig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.