HÄR LAD­DAR DE OM

Kent - - Guns & Ammo - Text Mar­kus Larsson

Det mesta ha­de gått fram­åt och upp­åt för Kent un­der he­la 90-ta­let.

Men för att kom­ma vi­da­re kän­de ban­det att de­ras fjär­de al­bum mås­te bli en motre­ak­tion till allt de gjort ti­di­ga­re.

var ski­van där Kent lad­da­de om – och blev stör­re än nå­gon­sin.

Re­dan 2002 und­ra­de Kent hur de skul­le ta sig vi­da­re.

För­u­tom en miss­lyc­kad ut­lands­lan­se­ring ha­de ban­det som be

fun­nit sig i op­po­si­tion mot al­la ut­om sig själ­va upp­levt märk­ligt få mot­gång­ar.

De var in­te be­kvä­ma med det hel­ler. Oron märks i in­ter­vju­er­na in­för lan­se­ring­en av de­ras fem­te al­bum ”Va­pen & am­mu­ni­tion”. I mu­sik­tid­ning­en So­nic ”kla­gar” gi­tar­ris­ten Sa­mi Sir­viö på rygg­dunk­ning­ar­na:

– På sätt och vis skul­le det kän­nas skönt att flop­pa re­jält med den här ski­van. Det bör­jar kän­nas li­te pin­samt med al­la bra skri­ve­ri­er. Vi kan väl in­te ha le­gat med al­la re­cen­sen­ter?

Tan­ken är att ”Va­pen & am­mu­ni­tion” ska va­ra en re­ak­tion mot de två ti­di­ga­re ski­vor­na, ”Iso­la” och ”Hag­nes­ta Hill”. För­ut ha­de ban­det ploc­kat med lå­tar som pas­sa­de at­mo­sfä­ren men här skul­le me­lo­di­er­na stå i cent­rum, ing­et an­nat.

Joc­ke Berg ha­de ”Brot­hers in arms” med Di­re Straits och ”Re­venge” med Eu­ryth­mics i hu­vu­det när han skrev mu­si­ken. Han ha­de ock­så kun­nat an­vän­da Bru­ce Spring­s­te­ens ”Born in the USA”, Mi­chael Jack­sons ”Thril­ler” och ”The Jos­hua tree” med U2.

Ge­men­samt för de vitt skil­da al­bu­men är att i prin­cip varen­da låt kan släp­pas som sing­el. Det är även kri­te­ri­et för ”Va­pen & am­mu­ni­tion”. Al­la lå­tar ska ha hit­po­ten­ti­al. Va­ra fem plus av fem.

Tex­ter­na sit­ter långt in­ne. De sit­ter all­tid långt in­ne. In­för in­spel­ning­ar­na tar Joc­ke Berg med sig Bob Dy­lans ”Blood on the tracks” på sin se­mes­ter i Bor­neo. Men ing­et blir bätt­re av att sit­ta och lyss­na på ”You’re a big girl now”.

När DN be­sö­ker ban­det i en skiv­stu­dio i Stock­holm i ja­nu­a­ri 2002, tre må­na­der in­nan al­bu­met släpps i bu­tik, är 60 pro­cent av tex­ter­na fort­fa­ran­de in­te kla­ra. Joc­ke Berg ja­gar ef­ter en mer renod­lad och arg ly­rik. Han käm­par me­dan de dy­ra stu­di­o­tim­mar­na tic­kar i väg.

Men i al­la ar­tik­lar och in­ter­vju­er som skrivs in­för, un­der och ef­ter ”Va­pen & am­mu­ni­tion” märks ock­så nå­got an­nat. Kanske är band­med­lem­mar­na ängs­li­ga och sam­man­bit­na för de kän­ner på sig att de sit­ter på en bomb.

Re­dan när Joc­ke Berg pre­miärspe­la­de si­na de­mo­ver­sio­ner på akus­tisk gi­tarr hem­ma hos sig sa trum­mi­sen Mar­kus Musto­nen:

– Ja­ha du, då var det klart då.

Och i So­nic går Joc­ke Berg än­nu läng­re:

– Gil­lar in­te svens­ka fol­ket och den svens­ka re­cen­sent­kå­ren det här – då är det fak­tiskt det yt­ters­ta be­vi­set på att al­la and­ra är helt dum­ma i hu­vu­det.

”Va­pen & am­mu­ni­tion” in­leds av ett flyg­larm. De fles­ta har hört lju­det på en be­stämd dag och en be­stämd tid­punkt när de väx­te upp.

In­för in­spel­ning­en av ”Va­pen & am­mu­ni­tion” hyr­de Kent ett hus i Nan­tes i Frank­ri­ke. Där till­bring­a­de ban­det en vec­ka med att gril­la och spe­la in de­mos.

Mu­si­ken rul­lar fram som på järn­vägs­spår, Sa­mi Sir­viö spe­lar en för­vrängd gi­tarr­hook där det är svårt att ur­skil­ja om det är en synth el­ler en gi­tarr. Och den ödes­mät­ta­de tex­ten sät­ter to­nen för he­la ski­van:

”Am­mu­ni­tion tog slut till sist, nu kan ni kal­la mig the Sun­dan­ce Kid

Den fria vil­jan var vår ton­års­dröm, men vi är ba­ra in­stinkt ba­ra djur och allt är lögn”

Den unga män­ni­skans och ar­tis­tens re­vansch­be­gär, il­lu­sio­ner­na och häv­del­se­be­ho­vet, skjuts ner re­dan i förs­ta lå­ten. Och det blir vär­re.

I ”Dom and­ra”, som var al­bu­mets förs­ta sing­el, skild­ras den obe­hag­li­ga in­sik­ten om att varen­da män­ni­ska mals ner, för­änd­ras och an­pas­sar sig:

”Vi har spe­lat ut vår roll, vi glöm­mer he­la ski­ten, det be­ty­der ingen­ting

Vi skul­le kom­mit läng­re, men räck­te in­te till, vi blev som dom and­ra …”

In­led­ning­en av ”Soc­ker” är nå­got av det vack­ras­te som Kent har spe­lat in, men so­len går i moln di­rekt:

”Spe­lar det läng­re nå­gon roll, jag or­kar in­te slåss, det är bort­om min kon­troll

Du läm­na­de mig en­sam, och själv­klart blev jag rädd

Min sista gnis­ta hopp, var att sy­nas att bli sedd”

”Du­ett” gäs­tas av Ti­tiyo och är en brev­väx­ling mel­lan två per­so­ner som minns hur de var ett ”du och jag” in­nan de för­lo­ra­de varand­ra. Även ”Kär­le­ken vän­tar” blir en sar­kas­tisk och upp­gi­ven gri­mas, trots att re­fräng­en for­mar si­na hän­der till ett hjär­ta.

Soun­det är be­fri­at från ut­sväv­ning­ar och onö­di­ga på­lägg, näs­tan ström­lin­je­for­mat. Det är som att åka bil på nat­ten ge­nom ett is­kallt

Ikea­land där det är fle­ra mil mel­lan gat­lyk­tor­na. Me­lo­di­er­na ly­ser upp mörk­ret som väg­skyl­tar­na som pas­se­rar strål­kas­tar­na.

All­ting har en tyd­lig ”Va­pen & am­mu­ni­tion”­iden­ti­tet. Till och med de två stil­brot­ten mot slu­tet,

”Eli­te” och ”Sve­ri­ge”, pas­sar in.

”Eli­te” är det när­mas­te som Kent har kom­mit ame­ri­kansk rot­mu­sik. Det är en lång­sam go­spel med träsk­smut­sig sli­de­gui­tar och sakra­la kö­rer. Joc­ke Berg hyl­lar för­äld­rar och släk­ting­ar som slet i fa­bri­ker­na, al­la de­cen­ni­er av brust­na hjär­tan och tröt­ta le­der hos den verk­li­ga eli­ten som la­de grun­den för band­med­lem­mar­nas liv och trygg­het. Till skill­nad från hund­ra över­klasspo­e­ter som in­te ger ho­nom någon­ting.

Och ”Sve­ri­ge” är en mid­som­mar­vi­sa med Jo­j­je Wa­de­ni­us på akus­tisk gi­tarr.

Rent mu­si­ka­liskt lät ”Sve­ri­ge” som en ka­pi­tu­la­tion, det yt­ters­ta be­vi­set för att Kent bli­vit som ”de and­ra”.

På ”Va­pen & am­mu­ni­tion” kän­des det över hu­vud ta­get som om Kent var be­red­da på att ge upp och för­lo­ra.

”Va­pen & am­mu­ni­tion” släpp­tes den 15 april 2002 och blev så fram­gångs­rik att Kent fick en helt ny kar­riär.

Mu­si­kens träf­fy­ta var häp­nads­väc­kan­de stor.

Trots att fil­del­ning­en på all­var ha­de bör­jat ka­pa skiv­för­sälj­ning­en sål­de al­bu­met i 600 000 ex­em­plar. Det låg et­ta i Sve­ri­ge, Nor­ge och Fin­land. På Gram­mis­ga­lan fick Kent sju pri­ser. De blev verk­li­gen Sve­ri­ges störs­ta band. Och de har var­ken förr el­ler se­na­re va­rit i när­he­ten av så­da­na siff­ror. ”Va­pen & am­mu­ni­tion” blev så po­pu­lär att ski­van fun­ge­rar som en vat­ten­de­la­re. Det är ald­rig lätt att tyc­ka om ski­vor som om­fam­nas av al­la. Få vill ha sam­ma smak som den sto­ra och iden­ti­tets­lö­sa mas­san. Hardco­refan­sen fö­re­drar an­ting­en al­bu­men fö­re el­ler ef­ter.

Många tyc­ker att Kent var bäst på ”Iso­la” el­ler

”Hag­nes­ta Hill”. Någ­ra fö­re­drar ”Röd”. Och det finns all­tid de­but­fe­ti­schis­ter som tyc­ker att grup­pen in­te har gjort nå­got bra se­dan 1995.

Men vad ha­de Kent va­rit i dag ut­an ”Va­pen & am­mu­ni­tion”?

Om­sla­get gjor­de den vi­ta ti­gern till ban­dets mot­sva­rig­het till tung­an och mun­nen med Rol­ling Sto­nes. Fle­ra de­tal­jer ur lå­tar­nas vi­de­or syns i film­klip­pet från i år där Kent an­non­se­ra­de sitt av­sked. Ing­et an­nat av ban­dets al­bum in­ne­hål­ler li­ka många textra­der som kan tryc­kas upp på en t­shirt. I en om­röst­ning på Kents hem­si­da kom ”Soc­ker” på and­ra plats. ”Sve­ri­ge”, som så många ben­hår­da synt­hfans vill spar­ka på med stål­hät­tor, lå­ter i dag pro­fe­tisk. Joc­ke Berg för­ut­spår ett land som flyk­ting­kri­sen stäng­de 2016.

Ing­en kon­sert är kom­plett ut­an en ”Dom and­ra” el­ler en ”Kär­le­ken vän­tar”. Än­nu i dag fyl­ler den sist­nämn­da sam­ma funk­tion un­der kon­ser­ter­na som Bru­ce Spring­s­te­ens ”Hung­ry he­art” på Ul­le­vi.

”Va­pen & am­mu­ni­tion” var en bryt­punkt. Det är lju­det av ett band som läm­nar sitt unga upp­ror bakom sig, som är med­vet­na om att de­ras am­bi­tio­ner kan va­ra för­gä­ves och väx­er upp. Mu­si­ken har ett mer all­mängil­tigt till­tal än för­ut. Lå­tar­na kan hand­la om dig, oav­sett om du har fyllt 15, 38 el­ler 49.

De­s­il­lu­sio­nen och rot­lös­he­ten och van­mak­ten och själv­tviv­let är te­man som Joc­ke Berg har ut­veck­lat och för­fi­nat men ald­rig läm­nat bakom sig se­dan 2002. He­la ti­den med klass­re­se­nä­rens di­lem­ma att in­te hö­ra hem­ma nå­gon­stans, att var­ken tri­vas med den man var el­ler den man blev.

När jag ny­li­gen fick Kents samt­li­ga ski­vor på vi­nyl öpp­na­de jag ”Va­pen & am­mu­ni­tion” först och lyss­na­de. Res­ten står kvar i hyl­lan i osprät­tad plast.

Sound, pro­duk­tion och fri­sy­rer kan snabbt bli omo­der­na. Men pre­cis som ”Brot­hers in arms” med Di­re Straits och ”Re­venge” med Eu­ryth­mics vi­sar ”Va­pen & am­mu­ni­ton” att star­ka lå­tar och me­lo­di­er ald­rig blir da­te­ra­de.

Lå­tar­na var ock­så nå­got som Joc­ke Berg var stolt över när han träf­fa­de Af­ton­bla­det i april 2002:

– Det här är verk­li­gen de bäs­ta lå­tar­na jag skri­vit, bå­de vad gäl­ler me­lo­di­er och tex­ter.

Han ha­de ald­rig ti­di­ga­re kom­mit så nä­ra si­na ur­sprung­li­ga idéer om hur Kent skul­le va­ra och lå­ta.

En pes­si­mist i sitt livs form.

”Brot­hers in arms” och ”Re­venge” – två led­stjär­nor in­för ”Va­pen & am­mu­ni­tion”.

Foto: JO­NAS HERJEBY Foto: ”KENT (BOX 1992–2008)”

Fi­rar att ”Va­pen & am­mu­ni­tion” sålt pla­ti­na, 2002.

Ti­tiyo.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.