RO­BERT VAL­DE ATT IN­TE BE­RÄT­TA VITT OCH BRETT OM BI­LENS FÖR­FLUT­NA. EN­DAST ETT FÅ­TAL KÄN­DE TILL MARLBOROBRANDBILENS ÖDE

Klassiker - - Objekt -

ef­ter stäl­la sig i be­red­skap vid en för­ut­be­stämd po­si­tion ef­ter ba­nan.

Det mås­te ha gått fort att byg­ga bi­lar­na; Re­gaz­zo­ni kra­scha­de 3 mars 1973. Den 17 ju­ni sam­ma år över­läm­na­de Clay Re­gaz­zo­ni per­son­li­gen nyck­lar­na till täv­lings­ge­ne­ra­len Sven ”Smo­key” Ås­berg. I en sam­ti­da ar­ti­kel i Vi Bi­lä­ga­re be­rät­tar le­da­ren för An­der­storps släck­grupp, en myc­ket er­fa­ren her­re in­lå­nad från brit­tis­ka Brands Hatch, att till­skot­tet från Marl­bo­ro gjort att de helt fått tän­ka om kring ar­be­tet. Ti­di­ga­re gick man iklädd as­best­dräkt in i lå­gor­na och för­sök­te dra ut fö­ra­ren. Men med en så snabb rädd­nings­bil och ett så ef­fek­tivt släck­me­del så var det nu ba­ra en frå­ga om se­kun­der in­nan el­den var be­käm­pad. Man be­höv­de in­te läng­re an­vän­da de byl­si­ga as­best­dräk­ter­na. Man kun­de till och med dra ut fö­ra­ren i ba­ra skjortär­mar­na. En­ligt ar­ti­keln var vär­det på gå­van 50 000 kro­nor, en stan­dard­ut­rus­tad 914 kos­ta­de vid sam­ma tid dry­ga 30000 kro­nor.

Att For­mel 1-VM kom till Sve­ri­ge var ofant­ligt. Re­klamslo­gans längs ba­nan som ”Me­tall­hyt­tan, gardin­stäng­er kan vi i An­der­storp” el­ler ”Bo och ar­be­ta i Gisla­ved, kom­mu­nen med små pro­blem”, var kanske ab­so­lut nöd­vän­di­ga för att bå­de svens­ka och små­länds­ka föt­ter skul­le hål­la sig på jor­den. Men att ba­nan låg mitt i Sve­ri­ges ent­re­pre­nörs­hjär­ta med Gno­sjö ba­ra en mil bort var en av grund­för­ut­sätt­ning­ar­na för att täv­ling­ar­na över­hu­vud­ta­get kun­de ge­nom­fö­ras. Bakom sats­ning­en låg en mas­siv ar­betsin­sats från lo­ka­la me­del­sto­ra företag. Of­ta med mik­ro­sko­piskt små sty­rel­ser som snabbt kun­de be­slu­ta hur fö­re­tags­kas­san skul­le an­vän­das. Starkt bi­dra­gan­de var ock­så att namn som Nilsson, Pe­ter­son, Andersson plöts­ligt bör­jat näm­nas i sam­ma sam­man­hang som Hunt, Ickx, Lau­da och And­ret­ti. Sve­ri­ge väx­te snabbt upp som en mo­tor­na­tion att räk­na med. Men ef­ter Ron­nie Pe­ter­sons döds­o­lyc­ka 1978 vän­de allt. Sam­ma år gick Sve­ri­ges and­ra For­mel 1-löf­te Gun­nar Nilsson bort i can­cer. In­tres­set för ban­ra­cing sval­na­de li­ka has­tigt som det blos­sat upp och ödes­å­ret 1978 var ock­så det sista en For­mel 1-täv­ling hölls på Scan­di­na­vi­an Ra­ce­way.

Rädd­nings­bi­len, el­ler Marl­bo­ro-brand­bi­len som den bru­ka­de kal­las, ha­de då del­ta­git vid var­je Gp-täv­ling vid An­der­storp. Det oran­ge­fär­ga­de lju­set på ta­ket ha­de er­satts med två blå­ljus vid tak­stol­par­na. Sli­tage ha­de bör­jat mär­kas. Kom­man­de år krymp­te stor­le­ken på Sve­ri­ges ra­cing­e­ve­ne­mang vä­sent­ligt. Marl­bo­ro-brand­bi­len var snart bå­de omo­dern och över­flö­dig. Den för­föll och blev till slut stå­en­de.

Histo­ri­en tar nu en märk­lig vänd­ning. I slu­tet av 1980-ta­let ha­de Ro­bert Strand­berg från

Höll­vi­ken i Skå­ne bör­jat trött­na på den Vw­ba­se­ra­de Kit Car han satt ihop. En säl­je­san­nons led­de till kon­takt med en po­ten­ti­ell kö­pa­re i Små­land. Den­ne fö­reslog ett byte mot en häc­kig Porsche 914 som han ha­de stå­en­de. Ro­bert res­te upp. Vid när­ma­re in­spek­tion vi­sa­de sig bi­len va­ra så ri­sig att han in­te vå­ga­de star­ta den. Den ha­de rul­lat al­la si­na mil längs ba­nan i An­der­storp. Äga­ren ha­de bytt till sig den mot en mi­ni­van som dom där ban­kil­lar­na tyd­li­gen ha­de stör­re be­hov av …

–Det blev af­fär, be­rät­tar Ro­bert Strand­berg när jag 30 år se­na­re når ho­nom över te­le­fon. Men jag lyc­ka­des fak­tiskt pru­ta till mig en Hon­da CB900 i by­tet. Den sål­de jag kvickt och peng­ar­na an­vän­des som grund­plåt i re­no­ve­ring­en.

Mo­torn hel­re­no­ve­ra­des av en fir­ma i Lund. Det vi­sa­de sig att bi­len egent­li­gen var lac­ke­rad rö­do­ran­ge från fa­bri­ken. Marl­bo­ro ha­de in­för le­ve­ran­sen till An­der­storp ord­nat så rädd­nings­bi­len bli­vit snabb­lac­ke­rad i en mör­ka­re röd ku­lör som stäm­de bätt­re över­ens med de­ras ci­ga­rett­pa­ket. Ar­be­tet var så då­ligt att fär­gen släppt när nå­gon för­sökt av­lägs­na de­ka­ler­na un­der bi­lens stil­le­stånd på An­der­storp. Den ha­de ock­så bli­vit av med det sto­ra eldsläck­nings­ag­gre­ga­tet i bak.

Så här i ef­ter­hand får man sä­ga att rädd­nings­bi­len ha­de tur. I mit­ten av 1980-ta­let var det po­pu­lärt att för­se 914 med his­ke­li­ga plast­kit och gräl­la lac­ke­ring­ar. Men för Ro­bert var strikt ori­gi­nal­skick det en­da tänk­ba­ra. Bi­len lac­ke­ra­des och fick åter sin ku­lör i rö­do­ran­ge. Un­der ar­be­tets gång höll Ro­bert en nä­ra kon­takt med Sve­ri­ges kanske främs­ta ex­pert på om­rå­det Vw­porsche 914 – Filip Fischle­in från Ystad – och han vill gär­na rik­ta ett varmt tack till ho­nom för all hjälp. Men att åka runt med en brandbil var in­te att tän­ka på. Blå­ljus och öv­rig ut­rust­ning stu­va­des un­dan i en lå­da.

1996 an­såg sig Ro­bert va­ra klar med bi­len och re­gi­stre­rings­be­sik­ti­ga­de den. Ti­di­ga­re ha­de den en re­gi­stre­ring som ar­bets­for­don. Det var då en av Sve­ri­ges kanske trev­li­gas­te Vw-porsche 914 med en unikt låg mä­tar­ställ­ning om 2300 mil – al­la av­ver­ka­de på ba­na. Yt­ter­li­ga­re 500 mil har idag ad­de­rats.

Ro­bert val­de att in­te be­rät­ta vitt och brett om bi­lens för­flut­na. Ett få­tal kän­de till Marlborobrandbilens öde. Men in­för ban­ra­cing­e­ve­ne­mang­et Knut­storp Re­vi­val 2014 kom frå­gan via Filip Fischle­in om det in­te var lä­ge att vi­sa upp bi­len och be­rät­ta om den. Ro­bert gräv­de fram blå­lju­sen. Han lät till­ver­ka nya Marl­bo­ro-de­ka­ler med gam­la bil­der som för­la­ga. Den där an­ten­nen fick till­ba­ka sin plats på ta­ket. Bi­len rön­te stort in­tres­se på Knut­storp.

–Men se­dan blev det svårt, be­rät­tar Ro­bert. Att byg­ga till­ba­ka till ci­vilt ut­fö­ran­de kän­des in­te rätt­vist mot bi­len. Sam­ti­digt vet jag in­te om min fa­milj skul­le va­ra sär­skilt ro­a­de av att åka runt i en brandbil.

Ett svårt be­slut togs om att säl­ja bi­len och idag är den en del av Nis­se Nilsson Col­lec­tion.

For­mel 1 var far­ligt på 1970-ta­let. Un­der de­cen­ni­et rul­la­de 144 Gp-lopp. Un­der des­sa in­träf­fa­de 47 olyc­kor. Nio fö­ra­re ska­da­des, tre om­kom, två ban­ar­be­ta­re om­kom lik­som sex åskå­da­re. Men sam­ti­digt sat­sa­des det stort på sä­ker­het och de­lar av den kun­skap som For­mel 1-stal­len till­go­dogjor­de sig skul­le se­na­re sipp­ra ut till bil­till­ver­kar­na. Ha­long­as för­bjöds som släck­me­del i Sve­ri­ge i sam­band med att Montre­alav­ta­let om minsk­ning av ozon­la­ger­för­stö­ran­de ut­släpp skrevs på 1987.

Jon Remmers för­sö­ker le­va sig in i rol­len som Porschebrand­man. Ove­ral­len är dock ny­a­re än bi­len.

Vw-mo­torn i fyr­cy­lind­ri­ga 914 2.0 räck­te för 0–100 på drygt tio se­kun­der och 190 km/h topp­fart.

Med ett ba­ga­ge­rum i var­de­ra än­de av ka­ros­sen var Vw-porsche 914 väl läm­pad att byg­gas om till rädd­nings­bil. Back­speg­lar­na har sut­tit på se­dan le­ve­ran­sen 1973 och jodå, det rör sig om äk­ta Tal­bot Ber­lin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.