ETT KRYPHÅL I DEN BRIT­TIS­KA SKATTELAGSTIFTNINGEN GJOR­DE DET LÖN­SAMT ATT BYG­GA HERRGÅRDSVAGNAR MED BÄRANDE KAROSSDELAR I TRÄ

Klassiker - - Dokument -

Vägen är om­gi­ven av vack­ra sten­mu­rar och ett över­dåd av gröns­ka. Jag sit­ter på hö­ger si­da och kör en Mor­ris Mi­nor Traveller 1963. Den sma­la ga­tan lu­tar brant ner mot vatt­net. Här pas­sar bi­len ut­märkt med sin ex­ak­ta styr­ning och nät­ta mått. Vä­ge­gen­ska­per­na im­po­ne­ra­de även på sam­ti­da mo­tor­press. ”Kur­ve­gen­ska­per­na är myc­ket go­da för en vagn av fa­mil­je­vagns­klass och på slät väg går det att ta kur­vor med jämn sladd”, het­te det i ”Den Sto­ra Bil­bo­ken” 1962 och då var Mi­nor re­dan 14 år gam­mal.

Mor­ris Mi­nor Traveller har sam­ma hjul­bas som si­na mo­dell­sys­kon men är tre cen­ti­me­ter läng­re. Att den ba­ra är 155 cen­ti­me­ter bred pas­sar ut­märkt i en små­stad vid eng­els­ka syd­kus­ten, tän­ker jag. Men när jag kör runt hör­net får jag brom­sa hårt för en polskre­gi­stre­rad Ford Tran­sit som står mitt i ga­tan. Vi är in­te i Stor­bri­tan­ni­en ut­an i Stock­holms­för­or­ten Mä­lar­höj­den. Bred­vid mig i pas­sa­ger­sä­tet sit­ter Mi­norns äga­re Lars Möl­ler­stedt.

–Mitt in­tres­se för Mor­ris Mi­nor bör­ja­de in­te i ung­do­men, ut­an i Eng­land fak­tiskt. Jag och min fru var i Bath för någ­ra år se­dan och där be­sök­te vi en Mor­ris Mi­nor-spe­ci­a­list. Jag köp­te först en två­dör­rars Mi­nor som jag re­no­ve­ra­de, be­rät­tar Lars.

För ett och ett halvt år se­dan blev det yt­ter­li­ga­re en Mor­ris Mi­nor, den är den Traveller vi sit­ter i nu.

– Det var trä­ka­ros­sen jag föll för, den är ju jäd­rigt läc­ker. En idi­o­tisk kon­struk­tion egent­li­gen. Men man har ju in­te en gam­mal bil för att den ska va­ra prak­tisk.

År 1948 hölls den förs­ta bil­sa­long­en ef­ter kri­get i Lon­don och en av de mest hyl­la­de ny­he­ter­na var Mor­ris Mi­nor. Pres­sen an­såg att den var en tek­nisk sen­sa­tion med själv­bä­ran­de ka­ross, tor­sions­fjäd­ring, kugg­stångs­styr­ning och hy­poid­ba­kax­el. Men un­der mo­tor­hu­ven satt en sid­ven­tilsmo­tor från fö­re­gång­a­ren Mor­ris Eight. Alec Is­si­go­nis som var an­sva­rig för kon­struk­tio­nen ha­de pla­ne­rat för en box­er­mo­tor, men den vi­sa­de sig vi­bre­ra så kraf­tigt att man tving­a­des tän­ka om.

Sta­tions­vagn är i grun­den ett ame­ri­kanskt ord, me­dan brit­ter­na gär­na be­teck­na­de bi­lar som ef­ter en se­jour hos en ka­ros­se­ri­ma­ka­re och bli­vit mer prak­tis­ka för shoo­ting bra­ke. Ef­ter and­ra världs­kri­get blic­ka­de många i Eng­land väs­terut och en av många ame­ri­kans­ka sa­ker som kom på mo­det var sta­tions­vag­nar med trä. Först ha­de det va­rit ett ra­tio­nellt sätt att byg­ga en sta­tions­vagnska­ross, men mot slu­tet av 1930-ta­let fanns trä­et där av and­ra skäl. Woodi­es blev allt lyx­i­ga­re, idag skul­le man ha kal­lat dem för livsstils­bi­lar.

Tack va­re ett kryphål i den brit­tis­ka skattelagstiftningen blev det i mit­ten på 1940-ta­let lön­samt för ka­ros­se­ri­ma­ka­re att byg­ga herrgårdsvagnar med bärande karossdelar i trä.

Den förs­ta kän­da kom­bi­ver­sio­nen av Mi­nor bygg­des av en herr Tod i Mom­ba­sa i den då brit­tis­ka ko­lo­nin Kenya. Hans bil var klar 1951 och ha­de en ka­ross som var snar­lik den som skul­le kom­ma i se­rie­pro­duk­tion först två år se­na­re.

1952 bil­da­des Bri­tish Mo­tor Cor­po­ra­tion, BMC och de for­na kon­kur­ren­ter­na Aus­tin och Mor­ris ha­de nu sam­ma äga­re och skul­le sam­ar­be­ta. En av de förs­ta för­änd­ring­ar­na var att Mor­ris Mi­nor fick topp­ven­til­mo­torn på 803 cc från Aus­tin A30.

Traveller pre­sen­te­ra­des i ok­to­ber 1953. Mor­ris Mi­nor fanns då re­dan med två el­ler fy­ra dör­rar och som cab­ri­o­let, pick­up och skåp­bil med ka­ross helt i stål. När Traveller kon­stru­e­ra­des var det in­te av prak­tis­ka skäl som den fick en ka­ross med trästom­me. Det var helt en­kelt vad BMC trod­de att kun­der­na vil­le ha.

Traveller ha­de ett för­stärkt golv som ock­så änd­rats nå­got för att kun­na ska­pa ett så platt lastut­rym­me som möj­ligt. Stom­mar­na till ka­ros­si­dor­na till­ver­ka­des av tor­kad ask och be­stod av fem­tio oli­ka de­lar. Trä­ra­mar­na skru­va­des se­dan fast i ka­ros­sen. Si­do­pa­ne­ler­na och den bak­re de­len av ta­ket var i alu­mi­ni­um, bak­skär­mar­na var i plåt men skilj­de sig från de and­ra Mi­nor-mo­del­ler­na. I höjd med B-stol­par­na fanns en syn­lig skarv i ta­ket som vi­sa­de var den van­li­ga Mi­norn slu­ta­de och Tra­vel­lern bör­ja­de.

Med en Traveller be­hö­ver äga­ren in­te ba­ra oroa sig för rost ut­an även rutt­nan­de trä. Fuk­ten får of­tast först fäs­te i änd­bi­tar och fo­gar. Skjut­fönst­ren sit­ter i trä­ra­mar med drä­ne­rings­hål och om de sätts igen kan trä­et bör­ja rutt­na. Un­der­hål­let på­min­ner för­stås om att ha en trä­båt. Hårt ut­sat­ta stäl­len kan må­las med Cupri­nol och allt trä bör un­der­hål­las med båt­fer­nis­sa.

Mor­ris Mi­nor Traveller ha­de många prak­tis­ka de­tal­jer som det fäll­ba­ra bak­sä­tet som gjor­de lastut­rym­met helt slätt. De bak­re si­doru­tor­na gick att öpp­na så man fick ge­nom­ven­ti­la­tion i ku­pén.

Du kan le­ta för­gä­ves i Bil­prov­ning­ens sta­tistik, men skar­var­na i trä­et är en svag punkt för rö­ta!

Mor­ris Mi­nor 1000 blev nam­net från 1956 när mo­torn på 948 cc kom. Från 1962 var cy­lin­der­vo­ly­men 1 098 ku­bik. Lars Möl­ler­stedt har själv re­no­ve­rat mo­torn på sin Traveller.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.