SLEEPING BEAUTY

Jon Remmers fun­de­rar ett ögon­blick över var­för ett tjockt la­ger damm täc­ker hans Volks­wa­gen 1600TL. Och stres­sar se­dan vi­da­re.

Klassiker - - Läsarnas Klassiker - JON REMMERS Re­por­ter

VW 1600tl 1967 Be­rät­tar jag för al­la: Hur li­te det är kvar att gö­ra in­nan min Al­fa Ro­meo 156 kan bör­ja an­vän­das. Hål­ler jag helst för mig själv: Att ing­en av mi­na bi­lar går att an­vän­da.

Hur blev det så här? Det kan jag frå­ga mig själv när nå­got ären­de gör att jag mås­te pro­me­ne­ra för­bi min lång­par­ke­ra­de Volks­wa­gen 1600TL.

Jag är nu in­ne på mitt sjät­te år på Klassiker. Den där his­ke­li­ga mo­torn som jag bör­ja­de byg­ga till bi­len sam­ti­digt som jag hop­pa­de på det där vi­ka­ri­a­tet som se­dan blev ett jobb, den sitter nu i bi­len. Men jag vill in­te star­ta den igen. Det var när Fredrik Nyblad var för­äld­ra­le­dig som jag vi­ka­ri­e­ra­de. Nu ska jag själv va­ra för­äld­ra­le­dig – för and­ra gång­en se­dan jag kom hit (säg grat­tis). Och min väl­digt kä­ra bil går fort­fa­ran­de in­te att kö­ra. Och jag som på höjd­punk­ten av min 30-års­kris för sex år se­dan trod­de att li­vet var på väg att stan­na upp!

Da­gen ef­ter fö­del­se­da­gen 30 skul­le en till­va­ro in­le­das som var li­ka spän­nan­de som att tug­ga på well­papp. Likt ett encel­ligt djur skul­le man se­dan ve­ge­te­ra sig fram ge­nom till­va­ron, via ga­ran­ti­pen­sion och uselt fun­ge­ran­de äldre­vård till en grund grav. All den spra­kan­de färgprakt som åren mel­lan 20 och 30 in­ne­höll skul­le ald­rig kom­ma åter.

Så där tänk­te jag. Nu någ­ra år se­na­re kan jag för­vir­rat kon­sta­te­ra att de förs­ta sex åren som 30-åring har bju­dit fler över­rask­ning­ar och hals­bry­tan­de kast än de tio mel­lan 20 och 30 upp­bring­a­de ens i si­na mest in­spi­re­ra­de ögon­blick. Barn!? De är ju värs­ta gre­jen! Och så myc­ket tid de slu­kar!

Istäl­let är det min folk­vagn som har ve­ge­te­rat. Den har långa stun­der läm­nats i hör­net av någon­ting. Min om­giv­ning frå­gar in­te ens läng­re, an­nat än hän­syns­ful­la tre­va­re kring huruvi­da par­ke­rings­plat­sen nå­gon­sin ska bli fri. Det nu­va­ran­de damm­lag­ret när­mar sig års­gam­malt. Att mo­torn som sitter i läm­nar tre gång­er så många häst­kraf­ter som den mo­tor som trans­por­te­ra­de mig mel­lan de 20 och de 30 känns väl­digt te­o­re­tiskt. Men egent­li­gen är det ba­ra att star­ta den, vi­ga någ­ra kväl­lar åt slut­gil­tig in­juste­ring och se­dan bör­ja kö­ra. Och i en pa­ral­lell verk­lig­het är det ock­så där pro­jek­tet be­fin­ner sig:

”Ef­ter en stru­lig må­nad som äg­na­des åt sys­te­ma­tisk fel­sök­ning har folk­vag­nen änt­li­gen bör­jat kän­nas till­för­lit­lig. Jag tar den till job­bet var dag. Min fa­milj äls­kar att åka folk­vagn och vi gör det så of­ta vi kan. ”Gör en bur­nout till pap­pa!” Vi stu­var mat­kas­sar fram och barn­vag­nen ryms just pre­cis i ba­ga­ge­rum­met bak. Vi åker på lång­re­sor till Järvsö med ski­dor på ta­ket. Bil­se­mes­ter ner på kon­ti­ne…”.

Jag vill kun­na skri­va så där i en text nå­gon gång. Jag ska dit ock­så. Jag mås­te ba­ra häm­ta an­dan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.