Låt käns­lor­na sty­ra!

Al­la re­no­ve­rings­pro­jekt är oli­ka – ut­om på en punkt. Du mås­te hy­sa var­ma käns­lor för ditt pro­jekt om du ska gå i mål.

KlassikerGuiden - - Innehåll - TEXT JON REM­MERS

Om in­te pas­sio­nen finns där kom­mer det att bli myc­ket svå­ra­re att ro re­no­ve­rings­pro­jek­tet i land.

Det var ve­der­vär­digt. Mo­torn spi­ka­de vilt. Det fanns ett jät­te­likt glapp i styr­ning­en som gjor­de det helt omöj­ligt att hål­la rak kurs. Vib­ra­tio­ner­na mel­lan ku­péns fy­ra väg­gar kän­des som ett var­sel om Dan­tes in­fer­no. Än­då vil­le jag in­te att re­san skul­le ta slut. Jag vil­le ba­ra fort­sät­ta kö­ra, för i mitt hu­vud ploc­ka­de jag re­dan isär och ihop bi­len. Med nya brom­sar, styr­s­näc­ka, po­le­ring av al­la alu­mi­ni­um­de­tal­jer. Jag vil­le ge den allt. Fanns det nå­gon rätt­vi­sa i värl­den om in­te den här skö­na bö­nan åter fick glän­sa?

Det var min förs­ta tur i Klas­si­kers nyss in­för­skaf­fa­de pro­jekt­bil. En Sko­da 110R från 1976 som vi se­na­re skul­le ge nam­net Kam­rat 110R och re­no­ve­ra till toppskick. Det var nå­gon­stans där, mel­lan för­va­rings­plat­sen i Lin­kö­ping och Klas­si­ker­ga­ra­get i Stock­holm som jag på allvar blev, ehrm, k… nej men in­te i en bil, det är ju sju… jo men fak­tiskt, kanske än­då … kär?

Det är bra att va­ra kär i en bil om man fö­re­sät­ter sig att re­no­ve­ra den. Det räc­ker helt en­kelt in­te till att ba­ra kän­na så­där la­gom myc­ket när fa­mil­jens se­mester­kas­sa ska sty­ras om till att be­ta­la en bil­lac­ke­ra­re – när det för ti­on­de gång­en in­te blir nå­got fre­dags­mys fram­för te­ven ef­tersom du mås­te stå i ga­ra­get och rengöra grum­li­ga grun­kor. El­ler när du ska för­kla­ra för gran­nar­na var­för det ibland luk­tar thin­ner från ditt ga­rage, och att det nog mås­te få fort­sät­ta luk­ta thin­ner nå­got el­ler någ­ra år till, även om det stör grill­ning­en. I så­da­na lä­gen är ren, höggra­dig och ohäm­mad pas­sion för det man hål­ler på med ab­so­lut nöd­vän­dig.

Allt an­nat är i sam­man­hang­et lät­till­gäng­ligt. Vi män­ni­skor bär för­må­gan att på re­la­tivt kort tid byg­ga upp i det när­mas­te en­cyk­lo­pe­dis­ka kun­ska­per in­om de mest märk­li­ga äm­nes­om­rå­den. Och ef­ter att ha läst det mesta som skri­vits om hur el­sy­stem kon­strue­ras el­ler hur väx­ellå­dor re­no­ve­ras – så är ste­get in­te långt till att själv gå ut i ga­ra­get och gö­ra job­bet. Men om in­te sin­nes­rö­rel­sen finns där så kom­mer det in­te att bli nå­gon re­no­ve­rad kar­da­nax­el. Boken om hur det går till kom­mer var­ken att bli lå­nad el­ler läst. I värs­ta fall blir bi­len stå­en­de i de­cen­ni­er.

I Klas­si­ker skri­ver vi om re­no­ve­ring­ar som gått i mål och i den här spe­ci­alut­gå­van har vi sam-

lat någ­ra av de ro­li­gas­te re­por­ta­gen. Vi har ge­nom åren stif­tat be­kant­skap med de mest vä­sens­skil­da ny­re­no­ve­ra­de ex­i­sten­ser. Det som för­e­nar dem al­la är att det all­tid finns en myc­ket stark be­rät­tel­se kopp­lad till frå­gan om var­för just den här bi­len bli­vit re­no­ve­rad. Det kan va­ra så att den som re­no­ve­rat sut­tit stör­re de­len av sin barn­dom i just det­ta bak­sä­te. Nå­gon an­nan är helt upp­slu­kad av kon­struk­tö­rens livs­ö­de, och ser det som sin livs­upp­gift att gö­ra den­ne rätt­vi­sa. Al­la ta­lar kanske in­te om för­äls­kel­ser och pas­sion. Men att re­no­ve­rings­pro­ces­ser drivs fram­åt av käns­lor är tyd­ligt, vil­ket i sig ut­gör äm­ne för en hel psy­ko­lo­gi­kon­fe­rens – det vi ta­lar om är fort­fa­ran­de ba­ra plåt­lå­dor stå­en­de på fy­ra hjul. Var­ken mer el­ler mind­re. Lika­fullt finns knap­past nå­gon gräns för hur myc­ket av vad som helst vi in­ve­ste­rar i dem. Det är inga små frå­gor det här och de fin­ner knap­past svar mel­lan de här pär­mar­na, så vi läm­nar dem till psy­ko­lo­ger­na.

När vi i Klas­si­ker skri­ver om vå­ra eg­na pro­jekt­bi­lar gör vi det gär­na med allt vad vi kän­ner när vi job­bar med dem. Vi är ock­så myc­ket må­na om att ald­rig sä­ga att någon­ting ba­ra kan gö­ras på vårt sätt. Vi be­rät­tar gär­na i de­talj hur just vi gör och vad vi har gjort. Men att vif­ta med pek­pin­ne och själv­på­ta­gen dok­tors­hatt blir mest kons­tigt när kom­pe­ten­sen hos vå­ra lä­sa­re är så vittom­spän­nan­de och enorm.

Det finns in­te hel­ler nå­got fa­cit för hur en re­no­ve­ring ska gå till. Var­ken i det sto­ra el­ler det lil­la. Nå­gon skic­kar he­la ka­ros­sen till Nor­ge där den dop­pas i sy­ra­bad och på så vis blir helt fri från rost även i de skryms­len dit ing­et mänsk­ligt öga nå­gon­sin når. Den and­re kö­per sprej­bur­kar på mac­ken och bätt­rar li­te i skärm­kan­ter­na när an­dan fal­ler på. Det är två vägar att vand­ra som bå­da kan skän­ka ex­akt sam­ma bil­nö­je. Vad allt hand­lar om är att du som re­no­ve­rar mås­te hit­ta rätt väg för dig och din bil. Det finns inga uni­ver­sel­la rätt och fel. När fak­to­rer såsom livs­si­tu­a­tion, plån­bok, vil­ja, vi­sion om slut­re­sul­tat och er­fa­ren­het vägs ihop fin­ner man snart att det finns minst li­ka många rätt som det finns bi­len­tu­si­as­ter. Den som fan­ti­se­rar om nors­ka sy­ra­bad fin­ner ald­rig gläd­je i en re­no­ve­ring med sprej­burk. Tit­tar du på ett re­no­ve­rings­ob­jekt och öns­kar ett köpråd? Självrann­sa­kan – väg vad du kän­ner för bi­len mot bi­lens be­hov. Det är ba­ra du som kan sva­ra rätt.

Klas­si­kers se­nas­te pro­jekt­bil, en bjärt orange BMW 1502 från 1976 är ett gott ex­em­pel på att den längs­ta vä­gen kanske in­te al­la gång­er är den själv­klart bäs­ta. Var­samt körd längs osal­ta­de vägar – ut­gångs­lä­get var bäs­ta tänk­ba­ra. Vå­ra största grubb­le­ri­er har kanske främst hand­lat om hur li­te vi ska gö­ra med bi­len. Vi tror näm­li­gen att per­fekt re­no­ve­ra­de ve­te­ran­bi­lar knap­past kom­mer att va­ra brist­va­ra i fram­ti­den. Det svåråt­kom­li­ga kom­mer all­tid att va­ra bi­lar som bru­kats men in­te till den grad där rygg­ra­den svik­tar – bi­lar som re­no­ve­rats men in­te så hårt att dess ur­sprung­li­ga iden­ti­tet tvät­tats ur klä­der­na.

När vi för förs­ta gång­en öpp­na­de fö­r­ar­dör­ren till den brand­gu­la BMW:N där den stod par­ke­rad på Got­land luk­ta­de det just BMW och in­te nyss upp­sydd bil­in­red­ning ur ku­pén. Det dof­ta­de av solvar­ma som­mar­da­gar och tu­rer i mått­lig fart längs kalk­stens­kan­tad lands­väg. Det är en egen­skap som man ba­ra kan ta bort ur en bil. Man kan ald­rig nå­gon­sin tryc­ka till­ba­ka den in i ku­pén när den väl re­no­ve­rats ut – med mind­re att man lå­nar ut bi­len till en dam bo­en­de i Bro på Got­land och ber hen­ne kö­ra 40 år just så la­gom snabbt som Gun­vor gjort, och… Nej stopp och be­lägg. Nog för att det här med att re­no­ve­ra en bil kan för­sät­ta män­ni­skor i märk­li­ga si­tu­a­tio­ner, men det får än­då fin­nas grän­ser.

Ibland kan det va­ra ab­so­lut nöd­vän­digt att gå he­la den långa vä­gen. Den grö­na Sko­da jag kör­de hem från Lin­kö­ping vi­sa­de sig vid när­ma­re in­spek­tion bä­ra på ett kom­pli­ce­rat pro­blem. Un­der den blekt grö­na lac­ke­ring­en bubb­la­de rost och den en­da lös­ning vi li­ta­de på var att sli­pa ka­ros­sen plåtren och byg­ga upp ytan från grun­den. Med en så om­sorgs­full lac­ke­ring kän­des det ab­so­lut nöd­vän­digt att mon­te­ra nya dörr­hand­tag, och lykt­sar­gar, och em­blem, och…

Skod­a­pro­jek­tet skul­le bli långt mer om­fat­tan­de än vad nå­gon i re­dak­tio­nen för­stod när vi först tit­ta­de på bi­len. Blankt blev det, men när allt var klart var jag in­te läng­re sä­ker på vad jag kän­de för bi­len. Det här var ju nå­got helt an­nat än den be­da­ga­de skön­het jag med li­vet som in­sats lot­sa­de från Lin­kö­ping. Vi ha­de gli­dit isär. Kam­rat 110R ha­de vux­it upp och bli­vit en rik­tig fin­bil.

Nu körs den av si­na nya äga­re Elin som upp­skat­tar den på rätt sätt. Jag står kvar där jag var från bör­jan, nå­got mer tunn­hå­rig. Med nya re­no­ve­rings­pro­jekt i sik­te.

Det är ba­ra plåt­lå­dor stå­en­de på fy­ra hjul. Var­ken mer el­ler mind­re. Lika­fullt finns knap­past nå­gon gräns för hur myc­ket av vad som helst vi in­ve­ste­rar i dem.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.