Re­no­ve­rad: Mer­ce­des-benz 300 SEL

Mer­ce­des­re­no­ve­ring num­mer 15 för Ar­ne Gustafs­son – en av 1 546 bygg­da 300 SE Lang. En upp­vis­ning i pre­ci­sion.

KlassikerGuiden - - Innehåll - TEXT JON REM­MERS FO­TO SI­MON HAMELIUS

Mer­ce­des­re­no­ve­ring num­mer 15 för Ar­ne Gustafs­son – en av 1 546 bygg­da 300 SE Lang. En upp­vis­ning i pre­ci­sion.

Ar­ne Gustafs­son gör ing­en hem­lig­het av sa­ken. Han tyc­ker att det är myc­ket ro­li­ga­re att re­no­ve­ra Mer­ce­des än att se­dan kö­ra bi­lar­na. Det krävs ett li­te spe­ci­ellt sin­ne för att tän­ka så. Att re­no­ve­ra en dy­ra­re Mer­ce­des från nå­gon av de där fan­tas­tis­ka år­gång­ar­na ef­ter 1960 då ur­gam­mal kva­li­tets­tra­di­tion blan­da­des med spän­nan­de tek­nik mås­te va­ra nå­got av det svå­ras­te som finns. Det är in­te så att kun­ska­pen om hur bi­lar­na ska sit­ta ihop har gått ur vår tid. Det rå­der hel­ler ing­en på­tag­lig brist på re­serv­de­lar. Svå­rig­he­ten lig­ger i att åter­ska­pa en käns­la.

Det finns en kon­trast mel­lan in­red­nings­ma­te­ri­a­lens sva­la ele­gans och mo­tor­rum­mets råa alu­mi­ni­um­gjut­ning­ar – och i den ska­pas väl­digt spe­ci­el­la vib­ra­tio­ner. Det räc­ker egent­li­gen med ett en­das­te ny­till­ver­kat fäs­te­le­ment från Bu­fo för att kom­po­si­tio­nen ska kas­tas på än­da. Det ska stå Ka­max på de fles­ta av skal­lar­na och de ska in­te va­ra så gu­la att de ser för­gyll­da ut. Allt an­nat ly­ser som fyr­bå­kar i den mju­ka och väl av­väg­da bland­ning­en av glan­stal. Li­kaså kan en ny­re­no­ve­rad Mer­ce­des ald­rig nå­gon­sin bä­ra en ens hår­fint häng­an­de fö­r­ar­dörr el­ler brom­sar som drar snett, in­te ens ba­ra li­te snett.

De här bi­lar­na satt ihop med teu­to­nisk pre­ci­sion när de var nya. Om någon­ting mon­te­rats isär el­ler rost­la­gats mås­te det ock­så kom­ma ihop med sam­ma krav och stolt­het som från fa­bri­ken. Det stäl­ler den som re­no­ve­rar in­för enor­ma pröv­ning­ar. Om man kan re­no­ve­ra, säg, en Chrys­ler och med viss fram­gång ac­cep­te­ra ett visst miss­pass i spal­ter­na med en hu­vud­ryck­ning och ett ”det var in­te bätt­re från fa­brik” – så är det helt otänk­bart med en Mer­ce­des. Den som re­no­ve­rar mås­te bli minst li­ka bra som mon­tö­rer­na i Stuttgart, på al­la om­rå­den den vill ta sig an. Och mon­tö­rer­na i Stuttgart var i mit­ten av sex­tio­ta­let bland de ab­so­lut främs­ta i sitt värv. Det hand­lar om en för­troll­ning och hur man gör för att in­te bry­ta den.

Egent­li­gen rör det sig ba­ra om nå­gon mil­li­se­kunds tve­kan, men i den kan jag ut­lä­sa att en prov­kör­ning in­te på nå­got sätt är själv­klar. Det har ba­ra gått vec­kor se­dan Ar­ne blev klar med sin re­no­ve­ring. Han har hun­nit kö­ra någ­ra kor­ta vän­dor på väl­digt av­skil­da vägar i Ar­vi­ka – för att kän­na in hur me­ka­ni­ken sam­sas. Vi är de­fi­ni­tivt först. Med en seg klump i hal­sen för jag väx­elspa­ken i lä­ge.

Ar­ne är in­te på nå­got sätt ny­bör­ja­re på te­mat Mer­ce­des. Han har re­no­ve­rat ett fem­ton­tal bi­lar ge­nom åren. Som så många and­ra bör­ja­de han med jän­ke­bi­lar. Un­der 1980-ta­let kör­de han Fen­mer­ca vin­ter­tid och snart bör­ja­de han upp­skat­ta det ro­bus­ta i kon­struk­tio­nen. Re­san till den 300 SEL vi tit­tar på idag har gått via bå­de 240D och 280E, kom­pakt­mo­del­len. Se­nast har Ar­ne re­no­ve­rat 280SE, bå­de cab och coupé. Märk­ligt? Att gå från de mest åtrå­vär­da mo­del­ler­na i pro­gram­met till en nå­got mind­re ef­ter­trak­tad fy­ra­dör­rars se­dan?

– Jag har all­tid gil­lat sto­ra fy­ra­dör­rars bi­lar sä­ger Ar­ne. De ut­strå­lar någon­ting myc­ket spe­ci­ellt, se­dan kanske man har bli­vit li­te prak­tisk med åren än­då. Med ett rik­tigt bak­sä­te be­hö-

ver man in­te fäl­la sto­lar när män­ni­skor ska i och ur.

Det var från USA som Mer­ce­des fick si­na fe­nor i slu­tet av fem­ti­o­ta­let. För­sälj­ning­en gick in­te så bra på Usa-mark­na­den som för­vän­tat, så när det var tid att av­lö­sa bull­mo­del­ler­na gjor­de Mer­ce­des nå­got så främ­man­de som att an­pas­sa sig ef­ter and­ra bil­till­ver­ka­re. Man bygg­de stör­re och kan­ti­ga­re.

Det var ock­så från USA som Ar­ne köp­te sin 300 SEL. Via Ebay. Myc­ket har sagts om vån­dor­na av att hand­la en bil osedd. Ar­ne skic­ka­de en kom­pis. Kra­vet var att bi­len mås­te va­ra kom­plett. Den fick in­te va­ra ros­tig och det mesta mås­te va­ra i re­no­ver­bart skick.

Bi­len ha­de stått en läng­re tid del­vis ned­ploc­kad för re­no­ve­ring. En fir­ma spe­ci­a­li­se­rad på att re­no­ve­ra Mer­ce­des hjälp­te Ar­ne att mon­te­ra bi­len till­fäl­ligt så att den skul­le kun­na trans­por­te­ras som ett och sam­ma kol­li över At­lan­ten.

Orostad och kom­plett var bi­len ock­så när den an­län­de till Ar­vi­ka i slu­tet av ju­li 2012. Med si­na ti­di­ga­re er­fa­ren­he­ter kun­de Ar­ne ploc­ka ner bi­len myc­ket snabbt för lac­ke­ring. Sam­ti­digt bör­ja­de jak­ten på de­lar. Ar­ne fick via en be­kant kon­takt med en man i Små­land som sam­lat blank­de­lar till just 300SEL se­dan ti­digt åt­ti­o­tal med tan­ken att nå­gon, nå­gon gång dri­va ige­nom dröm­pro­jek­tet att re­no­ve­ra sin bil.

Det finns en hel del blan­ka sa­ker på en Mer­ce­des 300SEL. Vid ett has­tigt ögon­kast var de dy­ra­re bi­lar­na för­vil­lan­de li­ka de enkla­re mo­del­ler­na i Mer­ce­des pro­gram. Be­med­la­de tys­kar vil­le knap­past tas för tax­i­chauf­fö­rer i tra­fi­ken så Mer­ce­des gjor­de vad man kun­de för att skil­ja mo­del­ler­na åt. De enk­las­te die­sel­fy­ror­na såg näs­tan ut som mat­ta mi­li­tär­for­don. 300SEL fick så myc­ket av det go­da att den kun­de ses från må­nen.

Det tog när­ma­re fy­ra må­na­der men till slut gick man­nen med på att skil­jas från krom­de­lar­na. ”Jag har sålt min själ” var bland det sista som sa­des in­nan las­set rul­la­de mot Värm­land.

De de­lar som in­te ingick i pa­ke­tet från Små­land skic­ka­des på om­krom­ning. Ar­ne har hun­nit skaf­fa sig en del er­fa­ren­het av krom- och yt­fi­nish­fir­mor i lan­det. Han me­nar att även om det säl­lan är pro­blem med yr­kes­skick­lig­he­ten är det of­ta svårt att hål­la le­ve­rans­ti­der. Av Skråms­ta In­du­stri­po­le­ring har han ba­ra go­da er­fa­ren­he­ter.

Lik­som av Clas­sic In­te­ri­ör i Mar­gre­te­torp dit trä­de­lar­na i in­red­ning­en skic­ka­des. Att re­no­ve­ra trä krä­ver en helt an­nan hand än den som by­ter brom­sar och kopp­ling. Det hand­lar om att an­vän- da klar­lack som spac­kel och en vett­vil­lings tå­la­mod. Om det blev bra? Spa­na in hög­ta­lar­gall­ret.

Res­ten av in­red­ning­en är nysydd av en fir­ma i USA som Ar­ne an­li­tat ti­di­ga­re. Sto­lar och de de­lar som de in­te ha­de mal­lar till fick Ar­ne de­mon­te­ra i Sve­ri­ge och skic­ka över At­lan­ten. När han be­rät­tar lå­ter det när­mast själv­klart, men vi anar ett in­tri­kat lo­gis­tiskt garn­nys­tan med mer än ett natt­ligt fjärr­sam­tal.

Med allt kom­plett och i vet­tig ord­ning kun­de Ar­ne bör­ja mon­te­ra. Han har ett fan­tas­tiskt ga­rage un­der sin vil­la på be­kvämt av­stånd till kaf­fe­bryg­ga­re och mid­dags­bord. Un­der vå­ren 2013 bör­ja­de bi­len ta form. Nytt gum­mi hand­la­des från Tyskland, dörr­lis­ter till bak­dör­rar­na i dub­bel upp­sätt­ning:

– Det spe­ci­el­la med SEL är ju L:et, sä­ger Ar­ne.

Bi­len är för­längd. Plockar man bort dörr­kläd­seln bak ser man hur det är gjort. Dör­rar­na har helt eg­na dörr­skinn men stom­men är skar­vad och svet­sad. Det syns ingen­ting på ut­si­dan. Någ­ra spe­ci­el­la dörr­lis­ter finns in­te. Man får kö­pa två upp­sätt­ning­ar och till­ver­ka en egen, för­längd.

Den sex­cy­lind­ri­ga mo­torn i 300SEL skil­jer sig från de enkla­re klass­kam­ra­ter­nas med bland an­nat block i alu­mi­ni­um. Det var den­na bränsleinsprutade mo­tor som i ti­di­ga­re ut­fö­ran­de ta­git Mer­ce­des till se­ger i 1952 års Le Mans. Den ha­de även sut­tit i 300SL – må­sving­en och i de se­na­re ro­ads­ter­mo­del­ler­na. I 300SEL läm­na­de den 160 myc­ket tro­vär­di­ga häst­kraf­ter. Från 1965 170 häst­kraf­ter med hög­re kom­pres­sion.

Mo­torn i Ar­nes bil be­döm­des va­ra i myc­ket gott skick och läm­na­des oöpp­nad. Att re­no­ve­ra de här pjä­ser­na är an­nars en oer­hört dyr­bar af­fär, och det är långt ifrån al­la fir­mor som är be­red­da att ta sig an job­bet

– Del­nings­pla­net mel­lan block och topplock har en märk­lig vin­kel och kan in­te pla­nas med vil­ken ma­skin som helst, be­rät­tar Ar­ne.

Bak­vag­nen är ut­rus­tad med ett fi­nur­ligt sy­stem som vid in­broms­ning för­hind­rar bi­len att dy­ka på no­sen. Men kanske är den mest spän­nan­de in­gre­di­en­sen i 300SEL än­då luft­fjäd­ring­en.

Sy­ste­met är re­la­tivt okomplicerat. En rem­dri­ven pump står för tryc­ket. Vid vart hjul sit­ter en luft­bälg och regler­ven­ti­ler sör­jer för att tryc­ket all­tid är det­sam­ma i bäl­gar­na – vil­ket gör sy­ste­met au­to­ma­tiskt ni­vå­re­gle­ran­de.

Ar­ne har in­te gjort så myc­ket åt det me­ka­nis- ka mer än att hel­re­no­ve­ra brom­sar­na och by­ta en tra­sig luft­bälg. Till näs­ta sä­song ska mo­torn ur mo­tor­rum­met så det kan lac­ke­ras och re­no­ve­ras till sam­ma stan­dard som res­ten av bi­len.

– På de förs­ta mo­del­ler­na sit­ter skiv­brom­sar från Dunlop, be­rät­tar Ar­ne. De bak­re oken kos­tar en för­mö­gen­het om de be­hö­ver by­tas. På min bil sit­ter de se­na­re skiv­brom­sar­na mon­te­ra­de och de kla­ra­de sig med en van­lig om­pack­ning, tur!

Två­an hop­par i med ett klonk som får det att knyc­ka li­te i nac­ken. Mo­torn job­bar upp till näs­ta väx­el och – klonk! Det var så här Mer­ce­des au­to­mat­lå­dor var. Fyr­väx­la­de, ut­an mo­men­tom­vand­la­re och med myc­ket me­ka­nis­ka mar­ke­ring­ar mel­lan var­je väx­el. Rat­ten är stor. Man sit­ter gans­ka upp­rätt men oänd­ligt be­kvämt. Jag pus­tar ut. En re­no­ve­rad Mer­ce­des be­hö­ver in­te själv­klart bli en bätt­re väg­vagn än en ore­no­ve­rad väl­vår­dad bil. Ar­nes ex­em­plar är pre­cis li­ka väl sam­man­satt på vä­gen som den är i de­talj­ar­be­tet. Allt känns mjukt och me­ka­niskt på sam­ma gång – för­u­tom väx­el­lä­ge­na. Det här hand­lar om någon­ting helt an­nat än att skä­ra kur­vor snålt. Bi­len in­spi­re­rar till ett kör­sätt li­ka ex­akt som bil­byg­get. Att slå på blin­ker­sen med ett per­fekt av­vägt av­stånd till stopp­skyl­ten. Att hit­ta lin­jen i kur­van som ska­par ab­so­lut minst obe­hag för bak­sä­tes­pas­sa­ge­rar­na. Att hit­ta ex­akt rätt av­stånd till fram­för­va­ran­de bil och se­dan med ett mjukt tryck på gaspe­da­len hål­la det på me­tern. Det dof­tar or­ga­niskt och man hör si­na tan­kar. Vi hop­pas att Ar­ne an­vän­der den här bi­len li­te mer än han är van vid. Den tål det.

DEN SEX­CY­LIND­RI­GA BRÄNSLEINSPRUTADE MO­TORN HA­DE I TI­DI­GA­RE UT­FÖ­RAN­DE TA­GIT MER­CE­DES TILL SE­GER I 1952 ÅRS LE MANS.

Sä­ker­hets­ratt! Mer­ce­des bör­ja­de med in­byggd sä­ker­het re­dan på fem­ti­o­ta­let. Tio år för ti­digt.

BE­MED­LA­DE TYS­KAR VIL­LE IN­TE TAS FÖR TAX­I­CHAUF­FÖ­RER, SÅ MER­CE­DES TOG I FÖR ATT SKIL­JA MO­DEL­LER­NA ÅT. 300SEL FICK SÅ MYC­KET AV DET GO­DA ATT DEN KUN­DE SES FRÅN MÅ­NEN.

Bräns­le­in­sprut­nings­sy­ste­met ut­veck­la­des av Mer­ce­des i sam­ar­be­te med Bosch och på­min­ner i myc­ket om en van­lig die­se­lin­sprut­ning med rad­pump. Mo­torn ska mon­te­ras ur och mo­tor­rum­met re­no­ve­ras. Vi gis­sar att Ar­ne har god käns­la för ex­akt hur myc­ket det ska glän­sa. Dörr­si­dor­na har Ar­ne klätt i Ar­vi­ka med hjälp av en lo­kal sa­del­ma­ka­re. Står det Bec­ker på ra­di­on står det ock­så Hirsch­mann på an­ten­nen – san­no­likt. Men in­te all­tid.

L som i Lang el­ler på svens­ka lång. Se­na­re kun­de L även stå för Luft­fe­derung.

MER­CE­DES- BENZ 300SEL

Ar­ne Gustafs­son har ut­veck­lat si­na kun­ska­per i bil­re­no­ve­ring yt­ter­li­ga­re för var­je pro­jekt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.