Re­no­ve­rad: Al­fa Ro­meo Gi­u­lia Su­per

Vad hän­der egent­li­gen med en ny­re­no­ve­rad bil om man lå­ter den stå per­ma­nent par­ke­rad på en bak­gård i åt­ta år? Andre­as Uh­lin vet.

KlassikerGuiden - - Innehåll - TEXT JON REM­MERS FO­TO SI­MON HAMELIUS

Andre­as såg Al­fan fle­ra gång­er på en bak­gård mitt i stan men fick ald­rig kö­pa. In­te för­rän mos­san ha­de bör­jat växa på den.

Det häng­de istap­par från in­ner­ta­ket. In­red­ning­en var i upp­lös­nings­till­stånd. Ka­ros­sens norr­si­da stod i full alg­blom­ning och nå­gon fum­mel­fot ha­de för­sökt par­ke­ra på sam­ma plats som bi­lens hög­ra bak­skärm be­fann sig.

Det är rätt och rik­tigt att ta­la om en norr- och en sö­der­si­da. När Andre­as Uh­lin såg sin Al­fa Ro­meo Gi­u­lia Su­per 1600 för förs­ta gång­en ha­de den stått par­ke­rad på bak­går­den så länge att den när­mast bli­vit ett land­mär­ke. Men un­der ka­max­el­kå­pan var allt re­no­ve­rat och ba­lan­se­rat till per­fek­tion. Ny­re­no­ve­rad var även väx­ellå­dan, och…

Är det här en tra­ge­di i det lil­la el­ler kanske in­led­ning­en till nå­got verk­ligt stort? Histo­ri­en bör­jar egent­li­gen nå­gon gång sent nit­ti­o­tal, när Ge­org von Bo­is­man köp­te en helt ner­ploc­kad Al­fa Ro­meo Gi­u­lia Su­per från 1969. Ge­org, no­to­risk al­fis­ta med många ro­li­ga pro­jekt bakom sig, in­led­de en or­dent­lig re­no­ve­ring. Ka­ros­sen ha­de stått un­der en pre­sen­ning ett an­tal år. De på­bör­ja­de rost­lag­ning­ar­na var oskyd­da­de och det var in­te helt lätt att se vad som egent­li­gen var la­gat. Myc­ket höll in­te måt­tet och Ge­org fick svet­sa om el­ler åt­minsto­ne ju­ste­ra.

– Jag minns att det var ett fas­ligt sjå med dör­rar­na. Jag tror ka­ross och dör­rar ha­de bli­vit re­pa­re­ra­de var för sig, be­rät­tar Ge­org.

Den smått le­gen­da­ris­ke Al­fa­dok­torn Ve­i­ne Jo­hans­son i Lin­kö­ping tog sig an driv­li­nan. Mo­torn, ur­sprung­li­gen på 1600 ku­bik för­sågs med be­gag­na­de 1750-kol­var i upp­bor­ra­de ori­ginal­fo­der. Allt ba­lan­se­ra­des till Ve­i­nes eg­na, ex­tremt snä­va to­le­ran­ser. Vi pra­tar ti­on­dels gram. In­te ba­ra kolv mätt mot kolv – mo­torn är ba­lan­se­rad så den sam­man­lag­da vik­ten av vev­sta­ke, kolv och kolv­bult cy­lin­der ett och fy­ra är den­sam­ma som cy­lin­der två och tre. Sånär som på 0,3 gram!

Ge­org minns in­te ex­akt vad mer som gjor­des med mo­torn. Of­ta sa­de Ve­i­ne ba­ra att ”så här gör vi, så blir det bra”. Så myc­ket mer be­höv­de hel­ler in­te sä­gas.

Ve­i­ne vil­le tit­ta i väx­ellå­dan – som vi­sa­de sig ha rul­lat ut­an ol­ja. Det var ju nu in­te sär­skilt bra, men Ve­i­ne ku­re­ra­de även den. Han hjälp­te ock­så till med att sor­te­ra skru­var­na. ALLT till bi­len låg i en en­da hink. El­sy­ste­met låg ner­tryckt i en an­nan hink.

Med driv­li­nan i god kon­di­tion lac­ke­ra­des ka­ros­sen i ku­lö­ren Ros­so Ama­ran­to, ty­värr av två lac­ke­ra­re med li­te oli­ka upp­fatt­ning om vad Ama­ran­to egent­li­gen var för nå­got. Hju­lupp­häng­ning­ar­na fram fick helt nya ned­re bärar­mar, från Ve­i­nes hyl­lor, och nya fång­band mon­te­ra­des till bak­vag­nen. Brom­sar­na re­no­ve­ra­des. In­stru­ment­pa­ne­len fick byg­gas upp på nytt ef­tersom nå­gon ti­di­ga­re äga­re be­stämt sig för att de­lar av in­red­ning­en från en Ber­to­ne­cou­pé nog skul­le pas­sa fint även i en Gi­u­lia Su­per.

Ef­ter mon­te­ring kör­de Ge­org någ­ra som­rar. Det blev 150 mil på ett un­ge­fär. Gi­u­li­an sål­des där­ef­ter till en ung en­tu­si­ast, som raskt sål­de den vi­da­re. Där­ef­ter blev Gi­u­li­an stå­en­de på en av Stock­holms al­la bak­går­dar.

En bak­gård som rå­ka­de be­fin­na sig två kvar­ter från Andre­as Uh­lins hem och dess­utom på skymt­nings­bart av­stånd från hans kon­tors­föns­ter.

Andre­as liv med Al­fa Ro­meo bör­ja­de den dag han åk­te från BB – i en Al­fa. Ro­ten till det go­da är Andre­as far som va­rit mär­ket tro­get un­der he­la sitt liv, sånär som på någ­ra tjäns­te­con­tai­ners som pas­se­rat ut­an att nå­gon ver­kar min­nas vad

de het­te. Andre­as har all­tid ve­lat ha en Gi­u­lia. Än­da se­dan han tog sitt kör­kort.

Kom­bi­na­tio­nen enorm svängg­läd­je, vil­lig mo­tor och fy­ra dör­rar är li­ka till­ta­lan­de idag som när mo­del­len pre­sen­te­ra­des på Mon­za­ba­nan som­ma­ren 1962. Det var Ora­zio Satta som ri­tat den myc­ket ge­nom­tänk­ta ka­ros­sen. Grund­tan­ken var att for­men skul­le ut­nytt­ja det giv­na ut­rym­met till max med sitt­plat­ser och ba­ga­geut­rym­me för fy­ra. Sam­ti­digt skul­le den va­ra ae­ro­dy­na­miskt vet­tig och in­te va­ra allt för krång­lig att byg­ga i li­te stör­re vo­ly­mer än de Al­fa Ro­meo var va­na vid.

Ae­ro­dy­na­misk blev den ock­så – bätt­re än sam­ti­da Porsche. Det är en li­te trix­ig ba­kel­se för ögat. Fron­ten är mjukt un­der­skön men sam­ti­digt med en god por­tion bus i blic­ken. Ak­tern är av­hug­gen. Tvärt rått och rakt – snyggt.

Till­verk­nings­vo­ly­mer­na blev stör­re än för nå­gon ti­di­ga­re Al­fa Ro­meo. Mo­del­len kom att byg­gas i ett otal va­ri­an­ter fram till 1978. Någ­ra med ka­ros­ser del­vis i alu­mi­ni­um, and­ra med Perkins­die­sel. 1974 ge­nom­gick mo­del­len en stör­re fa­ce­lift och byt­te namn till Nu­o­va Gi­u­lia. Mind­re spän­nan­de bi­lar, tyc­ker Andre­as:

– Det är ju in­te sam­ma bil! De tog grund­ka­ros­sen och slä­ta­de ut allt den ha­de av per­son­lig­het. Vec­ket på bakluc­kan tog de bort? Plast­grill!

Andre­as kon­tak­ta­de äga­ren förs­ta gång­en för tre år se­dan. Gi­u­li­an var av­ställd, ”den vill ej star­ta” het­te det. Äga­ren vil­le ej hel­ler säl­ja. Andre­as gjor­de sitt bäs­ta för att för­tränga bi­lens ex­istens, men ring­de igen i ja­nu­a­ri för­ra året. Nu gick det för sig att kö­pa Gi­u­li­an. Af­fä­ren gjor­des upp över te­le­fon och någ­ra da­gar se­na­re kun­de Andre­as bog­se­ra ner bi­len i det mek­ga­rage han de­lar med ett gäng Ja­gu­a­ren­tu­si­as­ter.

Pla­nen var att få Gi­u­li­an på rull så fort som möj­ligt. En av de förs­ta åt­gär­der­na var att ploc­ka ur den dyngsu­ra in­red­ning­en och töm­ma bi­len på ett okänt an­tal li­ter vat­ten.

Ett röd­ros­tigt golv blot­ta­des. Samt Ge­orgs om- sorgs­ful­la re­pa­ra­tio­ner ut­för­da ett de­cen­ni­um ti­di­ga­re. Andre­as sli­pa­de gol­vet rent en gång till, svet­sa­de någ­ra hål som upp­kom­mit i mo­dern tid och rost­skyd­da­de med två­kom­po­nents epox­ipri­mer in­nan han må­la­de gol­vet i sam­ma Ros­so Ama­ran­to som ka­ros­sen. Frid.

Andre­as tvät­ta­de tan­ken och blås­te ur bräns­le­led­ning­ar­na. En titt un­der ka­max­el­kå­pan var myc­ket upp­munt­ran­de – inga knas­ter­hår­da koks­av­lag­ring­ar och ka­max­lar­na var så pryd­li­ga som de vo­re om mo­torn byggts i förr­går. Knas­ter­hårt var det där­e­mot på kå­pans ovan­si­da. Ek­or­rar, el­ler möj­li­gen råt­tor ha­de hu­se­rat och läm­nat nöt­skal ef­ter sig. Som Piff och Puff på julaf­ton! Sa­ne­ra­des san­no­likt med ett le­en­de.

Mo­torn star­ta­de all­de­les ut­märkt. Att den gick nå­got oro­ligt spå­ra­des till de­pri­me­ra­de tänd­kab­lar och spruck­na in­sugsgum­min. Al­gan­grep­pet ut­ef­ter ka­ros­sens norr­si­da kväv­des med en dos av­fett­nings­me­del och ef­ter en grund­lig po­le­ring bör­ja­de Gi­u­li­an hit­ta till­ba­ka till sitt for­na jag. Par­ke­rings­bu­lan hö­ger bak?

– Den tar jag vid se­na­re till­fäl­le, sä­ger Andre­as. Själv­klart kan man spack­la upp den och du­scha färg, men det kom­mer att sy­nas att det är bätt­rat och då kan det li­ka gär­na va­ra buck­ligt.

Andre­as grä­ver lätt ner sig i si­na pro­jekt. Han har även en Al­fa Ro­meo 1900 Coupé Su­per Sprint och där lig­ger am­bi­tions­ni­vån på en helt an­nan ni­vå. Med Gi­u­li­an lig­ger fokus på att hål­la bi­len kör­bar och myc­ket an­vänd­bar, sam­ti­digt som han bit

KOM­BI­NA­TIO­NEN ENORM SVÄNGG­LÄD­JE, VIL­LIG MO­TOR OCH FY­RA DÖR­RAR ÄR LI­KA TILL­TA­LAN­DE IDAG SOM NÄR MO­DEL­LEN PRE­SEN­TE­RA­DES PÅ MON­ZA­BA­NAN SOM­MA­REN 1962.

för bit gör den trev­li­ga­re. Det gör ing­et att skär­men har en bu­la el­ler att fram­skär­men in­te har rik­tigt sam­ma färg som res­ten av bi­len. In­te just nu. Då vill Andre­as hell­re för­säk­ra sig om att allt me­ka­niskt är i toppskick in­nan han går vi­da­re. Här­näst vän­tar en ge­nom­gång av fram­vag­nen.

Sto­lar­na vi­sa­de sig va­ra sun­ki­ga bort­om all sa­ne­ring och har där­för bytts ut. Ge­orgs en gång så väl till­skur­na matt­sats har Andre­as an­vänt som mall för en ny. Små in­grepp – som än­då gör så oänd­ligt myc­ket för hur det känns att kli­va in i en bil.

På mitt­kon­so­len sit­ter en alu­mi­ni­um­bit som för­tjä­nar ett om­näm­nan­de. Det var (åter­i­gen) Ge­org som for­ma­de den för tio år se­dan. Alu­mi­ni­um­bi­ten har ing­et med ori­gi­nalut­fö­ran­det att gö­ra. Det ska egent­li­gen sit­ta någon­ting vi­nyl­klätt på dess plats. Det är yt­ter­li­ga­re en av al­la de där bi­tar­na i en Al­fa Ro­meo som in­te rik­tigt hål­ler sam­ma kva­li­tet som mo­torns in­nan­dö­me. Andre­as tyck­te det skar sig med den nak­na alu­mi­ni­umy­tan mot res­ten av in­red­ning­en och må­la­de den där­för med en spe­ci­ell krymplack han köpt på spray­burk från USA. Ca­me­ra Ca­se Finish”. Man mås­te kän­na den här bil­mo­del­len myc­ket väl för att in­se att alu­mi­ni­umplå­ten är en ef­ter­hands­kon­struk­tion. Myc­ket små me­del, som än­då gör en enorm skill­nad.

Som en fukt­ska­dad ostkrok, det är så man sit- ter. Men det glöm­mer man bort ex­akt sam­ti­digt som man släp­per upp kopp­lingspe­da­len. Stock­holms­tra­fi­ken är in­te helt olik den i Mi­la­no och tid­punk­ten på dyg­net bor­de gö­ra det jät­te­job­bigt att sit­ta i en bil – än­då är det här löj­ligt ro­ligt. Gi­u­lia är in­te kon­stru­e­rad för sling­ri­ga berg­vä­gar – om du nu rå­kat lä­sa det nå­gon­stans. Det är en bil kon­stru­e­rad för im­pro­vi­se­ra­de och plan­lö­sa fil­by­ten i på tok för hög has­tig­het. Ron­dell­ra­cing med re­spek­tin­ja­gan­de kräng och för­må­gan att brom­sa så sent som över­hu­vud­ta­get möj­ligt in­för ett tra­fik­ljus. Pa­no­ra­ma­vyn ge­nom de jät­te­li­ka gla­sy­tor­na får det att kän­nas sä­kert – näs­tan. Styr­ning­en är så full av liv att man ba­ra vill by­ta fil igen – snär­tigt – för det in­re bar­nets skull. Hur kan nå­got så en­kelt va­ra så kul?

Mo­torn är en pär­la. Den är över­hu­vud­ta­get in­te ner­vös, än­då finns rik­ligt med kraft. Det känns som att all­ting drar åt sam­ma håll in­u­ti den. Om det är Ve­i­nes för­tjänst el­ler om äran ska gå till nå­gon in­gen­jör i Mi­la­no kan jag in­te av­gö­ra, men det är onek­li­gen en myc­ket spe­ci­ell käns­la i gaspe­da­len. Så även i väx­elspa­ken.

Det som kanske im­po­ne­rar mest med Andre­as Gi­u­lia är än­då att allt sit­ter ihop så väl som det fak­tiskt gör med tan­ke på vad bi­len va­rit med om. Ing­et ras­sel, skak el­ler vind­tjut. Och vi gis­sar att den ba­ra kom­mer att gå bätt­re för var dag som går …

STYR­NING­EN ÄR SÅ FULL AV LIV ATT MAN BA­RA VILL BY­TA FIL IGEN – SNÄR­TIGT – FÖR DET IN­RE BAR­NETS SKULL. HUR KAN NÅ­GOT SÅ EN­KELT VA­RA SÅ KUL?

Som ett uselt skött akva­ri­um! Det här är in­te okej...

Har man stått och fru­sit på en bak­gård i åt­ta år och se­dan änt­li­gen kom­mer in i vär­men har man all rätt att se li­te nöjd ut.

175:or på bred­da­de Bor­rani fjor­ton­tum­ma­re. Flå­bu­se där!

”Du får in­te plå­ta mo­torn med blå tänd­kab­lar” Sis­ta­mi­nu­ten­meck in­nan vi ger oss ut i Stock­holms­tra­fi­ken ...

I Andre­as Uh­lins Gi­u­lia Su­per sit­ter en av värl­dens ab­so­lut van­li­gas­te trim­för­ga­sa­re mon­te­rad, re­dan från fa­brik. We­ber DCOE. Två styc­ken! Alu­mi­ni­um­mo­torn till­ver­ka­des mel­lan 1954 och 1994. De sista åren även med dub­bel­tänd­ning. Ge­org von Bo­is­man, som ren

Det är klart att Andre­as Uh­lin är på gott hu­mör – han har ju en Gi­u­lia Su­per!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.