Re­no­ve­rad: Aston Mar­tin DBS 6 Van­tage 1969

Aston Mar­tin DBS 6 Van­tage äls­kar öpp­na vägar och res­mål långt, långt bor­ta. Lars Ed­wards­son har ge­nom en mål­med­ve­ten re­no­ve­ring be­fri­at ett svensk­sålt ex­em­plar ur näs­tan 40 års fång­en­skap ef­ter en ödes­di­ger mo­tor­brand.

KlassikerGuiden - - Innehåll - TEXT CARL LEGELIUS FO­TO SI­MON HAMELIUS OCH TO­MAS AN­DER­SEN

Lars Ed­wards­son har ge­nom en mål­med­ve­ten re­no­ve­ring be­fri­at en Aston Mar­tin DBS 6 Van­tage från näs­tan 40 års fång­en­skap.

Den tunga dör­ren slu­ter tätt mot gum­mi­lis­ter­na och stäng­er ute res­ten av värl­den. Den sto­ra lä­der­få­töl­jen bju­der på ovän­tat myc­ket skål­ning, jag kän­ner ing­et be­hov att ju­ste­ra va­re sig lut­ning el­ler längd ut­an trivs direkt. En me­lo­di bör­jar spe­la långt in­ne i hu­vu­det men jag kan in­te rik­tigt pla­ce­ra den.

Allt är väl till­ta­get. Rat­ten, den bre­da kar­dan­tun­neln med den långa väx­elspa­ken, an­ta­let Smit­hs-mä­ta­re fram­för mig – sju styc­ken – och gra­de­ring­en på has­tig­hets­mä­ta­ren som sträc­ker sig än­da till 300 km/h. Det rib­ba­de in­ner­ta­ket i ljus­grå filt bry­ter av mot allt det snyg­ga svar­ta – en eng­elsk sportvagn be­hö­ver in­te trä­pa­ne­ler för att över­ty­ga.

Sex kol­var i li­ka många cy­lin­der­lopp på var­de­ra 666 ku­bik­cen­ti­me­ter sätts i rö­rel­se och åstad­kom­mer ett lust­fyllt tom­gångs­bludd­ran­de. Mu­siksling­an i hu­vu­det till­tar i styr­ka – vad är det för låt? Den kro­ma­de hand­brom­sen som stic­ker upp bred­vid kar­dan­tun­neln är av fly-off-mo­dell, det är ba­ra att ryc­ka till så släp­per den.

Jag ga­sar till och to­nen skärps direkt. Den fem­väx­la­de Zf-lå­dan bju­der på en di­stinkt me­ka­nisk käns­la. Jag släp­per upp kopp­ling­en och sät­ter 1,7 ton i rö­rel­se.

Det är svårt att fö­re­stäl­la sig att för ba­ra 18 må­na­der var den här bi­len hårt sar­gad av en mo­tor­brand och del­vis isär­ploc­kad. Nu känns det som om ing­en tid pas­se­rat se­dan den le­ve­re­ra­des till sin förs­ta äga­re 1969.

Tan­ken var att Aston Mar­tin DBS skul­le ha he­tat DB8 när den pre­sen­te­ra­des 1967. Men den V8 som var tänkt att sit­ta un­der hu­ven ha­de in­te bli­vit pro­duk­tions­fär­dig i tid, där­för fick bi­len den ra­ka sexa på fy­ra li­ter och 286 hk som satt i fö­re­gång­a­ren DB6. Som ett kost­nads­fritt till­val er­bjöds Van­tage-spe­ci­fi­ka­tio­nen med tre We­ber DCOE45 (istäl­let för li­ka många SU­för­ga­sa­re) samt vas­sa­re ka­max­lar – nå­got som

till­sam­mans med hög­re kom­pres­sion skul­le ge to­talt 325 hk.

Bakom form­giv­ning­en av DBS låg den täm­li­gen unge och all­de­les ny­an­ställ­de Wil­li­am Towns. Ut­tryc­ket var ett helt an­nat än DB6 vars ka­ross ri­tats och byggts av Tou­ring i Ita­li­en. DBS var var­ken läng­re el­ler hög­re än DB6, där­e­mot ha­de ka­ros­sens bredd ökat med he­la 15 cen­ti­me­ter till 183 to­talt. Kon­struk­tio­nen med en grund­struk­tur i stål klädd med alu­mi­ni­um­pa­ne­ler gjor­de DBS över 100 kg tyng­re än DB6 och där­med li­te lång­sam­ma­re. Men när tid­ning­en The Mo­tor testade DBS 6 Van­tage 1968 kon­sta­te­ra­de man att den än­då var gans­ka kvick med en topp­fart på 232 km/h. Från stil­lastå­en­de till 160 km/h kräv­des ba­ra 18 se­kun­der. Ru­bri­ken löd ”S for Su­perb”

När de sista 50-skyl­tar­na pas­se­rats på tom­gångsvarv tryc­ker jag för­sik­tigt på den sto­ra gaspe­da­len och nu kom­mer jag plöts­ligt på vad det är för musik som nu då­nar fram i skal­len – vin­jet­ten till The Per­su­a­ders, Tv-se­ri­en som i Sve­ri­ge het­te Snob­bar som job­bar. Där Ro­ger Mo­o­res ka­rak­tär, den 15:e ear­len av Mar­mock Brett Sin­clair, non­cha­lant släng­er runt en sjut­ti­o­tals­gul DBS på de sma­la vägar­na i Mon­te Car­lo.

Mo­torn är ett un­der av flex­i­bi­li­tet. Rå­stark på lå­ga varv, spet­sig på höga. Det finns all­tid kraft, man kan väl­ja pre­cis hur man vill kö­ra. För att va­ra så stor och tung är DBS för­vå­nans­värt lätt­han­ter­lig i kur­vor­na med ex­akt styr­ning och följ­samt chas­si. Det här är en bil att ald­rig kom­ma fram med, ba­ra fort­sät­ta kö­ra och kö­ra. Fast å and­ra si­dan är det ju in­te fel att an­län­da i en Aston Mar­tin ...

En av ba­ra 71 bygg­da DBS 6 Van­tage med rat­ten på väns­ter si­da sål­des ny av då­va­ran­de ge­ne­ra­la­gen­ten Sport­vagn­sim­port i Väst­ra Frölun­da till Bengt Jons­son, de­lä­ga­re i fö­re­ta­get Ar­ma­tur­jons­son i Gö­te­borg. Bengt var in­te främ­man­de för Aston Mar­tin, i byte läm­na­de han en någ­ra år gam­mal DB5. Han ha­de ock­så smak för Fer­ra­ri – den förs­ta han äg­de var en 166 LM Mil­le Mig­lia.

Ef­ter ett par år fick DBS:N en ny äga­re men 1973 drab­ba­des bi­len av en våld­sam för­gasar­brand. Histo­ri­en sä­ger att nå­gon pil­lat med kam­ti­der­na, nå­got som led­de till bak­tänd­ning.

Brand­män­nen gjor­de allt för att be­grän­sa ska­dor­na och fick snabbt un­dan alu­mi­ni­um­hu­ven och nåd­de eld­här­den in­nan he­la bi­len över­tänts.

Men up­pen­bar­li­gen var en fy­ra år gam­mal Aston Mar­tin in­te mer värd än att för­säk­rings­bo­la­get be­slu­ta­de att lö­sa in bi­len som en to­tal­ska­da. Fast den skro­ta­des in­te ut­an sål­des vi­da­re som ett re­no­ve­rings­ob­jekt. Snart ham­na­de den hos Ing­var Jo­hans­son i Gö­te­borg. Me­ning­en var för­stås att få vag­nen på vä­gen igen men ord­språ­ket om sko­ma­ka­rens barn stäm­de väl in på Ing­var Jo­hans­son, hans verk­stad med Hon­da mo­tor­cyklar som spe­ci­a­li­tet tog mer och mer tid och ef­ter någ­ra år stan­na­de re­no­ve­ring­en av.

Ti­digt på vå­ren 2012 fick Lars Ed­wards­son från Landvetter vet­skap om bi­len och att den kanske var till sa­lu.

– Jag gick väl in­te pre­cis och dröm­de om en Aston Mar­tin, sä­ger Lars. Det som loc­ka­de var att den var svensk­såld och dess­utom i Gö­te­borg. Och så ha­de den ju ba­ra gått 3 900 mil!

Front­par­ti­et var fort­fa­ran­de brand­här­jat, mo­torn stod ur­lyft bred­vid bi­len, in­stru­ment­pa­ne­len låg halvt de­mon­te­rad in­u­ti, in­red­ning­en luk­ta­de skumt, mo­torut­rym­met var av­bläst­rat men ba­ra grovt grund­lac­ke­rat. Det var svårt att över­blic­ka hur myc­ket jobb det skul­le bli.

– Det var ett ta­ke-it-or-le­a­ve-it-er­bju­dan­de, sä­ger Lars. Pri­set var fast och det va­ra ba­ra att be­stäm­ma mig för om jag vil­le ha bi­len el­ler in­te. Jag slog till!

Do­ku­men­ta­tio­nen som följ­de med var im­po­ne­ran­de. Ing­var Jo­hans­son ha­de re­dan 1973–74 nog­grant gått ige­nom vil­ka de­lar som var ska-

DBS ÄR FÖR­VÅ­NANS­VÄRT LÄTT­HAN­TER­LIG I KUR­VOR­NA MED EX­AKT STYR­NING OCH FÖLJ­SAMT CHAS­SI. DET HÄR ÄR EN BIL ATT ALD­RIG KOM­MA FRAM MED, BA­RA FORT­SÄT­TA KÖ­RA OCH KÖ­RA

da­de och dess­utom köpt myc­ket av det som be­höv­des från Aston Mar­tin – allt fanns listat. Sam­ti­digt ha­de mo­torn gåtts ige­nom och åter­ställts ef­ter bran­den.

Förs­ta åt­gärd för Lars blev att rengöra bi­len in­i­från och ut – ett bra sätt att få en över­blick. För­u­tom brand­ska­dor­na vi­sa­de sig DBS:EN va­ra i myc­ket bra skick. Den en­da rost som kun­de hit­tas fanns i fäs­tet för hand­bromsva­jern vid ba­kax­el­klum­pen, res­ten av un­der­re­det skul­le ba­ra be­hö­va ren­gö­ring och mål­ning.

En re­no­ve­rings­plan ut­for­ma­des: ing­et skul­le ploc­kas isär för sa­kens egen skull, sam­ti­digt skul­le inga gen­vä­gar tas. Först och främst mås­te brand­ska­dor­na åt­gär­das med re­no­ve­ring av mo­torut­rym­me och drag­ning av nytt el­sy­stem. Buss­ning­ar­na i fram­vag­nen ha­de ska­dats av vär­men och mås­te by­tas. Alu­mi­ni­um­hu­ven var för­störd.

– Brom­so­ken var fastros­ta­de och ser­vot ha­de ska­dats re­dan vid bran­den, sä­ger Lars. Jag skic­ka­de gre­jer­na till­sam­mans med bland an­nat ky­la­ren för re­no­ve­ring till en Aston Mar­tin-spe­ci­a­list i Eng­land. De lo­va­de ock­så att de kun­de få fram många av de de­lar som sak­na­des.

Lars upp­täck­te snart att det är li­te an­norlun­da att re­no­ve­ra en låg­se­rie­bil som Aston Mar­tin.

– Al­la ka­ross­de­lar är upp­märk­ta med bi­lens chas­si­num­mer och an­pas­sa­de ef­ter ex­em­pla­ret, sä­ger Lars. Det följ­de med en ny mo­tor­huv som köpts re­dan på 1970-ta­let men måt­ten stäm­de in­te alls med öpp­ning­en. Den var en cen­ti­me­ter för stor runt om.

Plåt­konst­nä­ren Christer Lin­de la­de istäl­let ner åt­skil­li­ga tim­mar på att åter­stäl­la den ske­va och buck­li­ga ori­gi­nal­hu­ven. Med hjälp av TIGsvet­sen krymp­te och sträckte han plå­ten så att den åter­fick sin spänst. Huvra­men lim­ma­des med ett spe­ci­al­lim från Locti­te.

Fir­man i Eng­land som lo­vat broms­re­no­ve­ring och myc­ket an­nat ha­de va­rit väl­digt snab­ba med att ta be­talt men se­dan var teck­nen på fram­steg små och säll­syn­ta. Lars blev lo­vad le­ve­rans åt­skil­li­ga gång­er på te­le­fon ut­an att nå­got hän­de.

– Jag ring­de och tja­ta­de he­la vå­ren ut­an fram­gång. Till slut åk­te jag till Eng­land och häl­sa­de på, sä­ger Lars. Då fick jag änt­li­gen mi­na de­lar.

– I ef­ter­hand kan jag sä­ga att det ha­de va­rit bätt­re att lå­ta re­no­ve­ra gre­jer­na i Sve­ri­ge. Fir- man i Eng­land gick kort där­på i kon­kurs så det var tur att jag låg på så hårt.

Som­ma­ren 2012 var ka­ros­sen re­do att so­dabläst­ras, ett ef­fek­tivt och skon­samt sätt att av­lägs­na färg på ut­an att ska­da plå­ten. Se­dan bygg­des ytan upp igen med slip­grund och spac­kel och i au­gusti kun­de förs­ta om­gång­en Du­bon­net Ros­so läg­gas på.

– Vi vil­le ge lac­ken tid att sjun­ka or­dent­ligt in­för slutom­gång­en, sä­ger Lars.

Lars be­stäm­de sig för att li­ta på att det ar­be­te som gjor­des med mo­torn i mit­ten av 1970-ta­let var väl ut­fört och lyf­te kraft­pa­ke­tet på plats ut­an vi­da­re åt­gär­der. Fram­vag­nen fick nya buss­ning­ar och snart var det dags för el­sy­ste­met. För att ar­be­tet skul­le gå fram­åt re­ser­ve­ra­de Lars i prin­cip var­je sön­dag un­der hös­ten för Aston Mar­tin­me­kan­de och un­der jul- och ny­års­hel­ger­na fick ar­be­tet li­te extra fart.

I ja­nu­a­ri matt­sli­pa­des ka­ros­sen en gång till och fick si­na sista la­ger lack. Hu­vens in­si­da var Lars dock in­te helt nöjd med så den spa­ra­des till se­na­re.

Den största ut­ma­ning­en för Lars som ar­be­tat med många eng­els­ka bi­lar ge­nom åren var el­sy­ste­met.

AL­LA KA­ROSS­DE­LAR ÄR UPP­MÄRK­TA MED BI­LENS CHAS­SI­NUM­MER OCH AN­PAS­SA­DE EF­TER EX­EM­PLA­RET

Aston Mar­tin DBS var den sista mo­dell som ut­veck­la­des un­der Da­vid Browns ägar­tid.

Det fanns en tid då kon­troll­be­sikt­nings­mär­ken togs bort för att de var miss­pry­dan­de. In­te nu­me­ra – det be­rät­tar ju att bi­len är svensk­såld!

Lä­der­kläd­seln kräv­de ba­ra ren­gö­ring och lukt­sa­ne­ring. Rat­ten har sli­pats och lac­kats, sli­pats och lac­kats i fler om­gång­ar än Lars kan min­nas. Kanske blev den fi­na­re än den be­höv­de: ”Nu tror al­la att den är ny­till­ver­kad!” Vridreg­la­gen till vär­me och ven­til

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.