De­mon­te­ring in­för lac­ke­ring

Klas­si­kers Sko­da 110R Coupé ska lac­ke­ras om. Det är den värd ef­tersom den stått emot ros­ten så bra. Kan vi gö­ra det själ­va?

KlassikerGuiden - - Innehåll - TEXT JON REM­MERS FO­TO CARL LEGELIUS

Det går fort att ploc­ka isär en bil. Hur tän­ker man för att det ska gå li­ka lätt att sät­ta ihop den igen?

Jag vet in­te om jag rik­tigt tyc­ker om si­tu­a­tio­nen vår Sko­da be­fin­ner sig i. Ett helt gäng gub­bar står i ring och tyc­ker sa­ker om den. De knac­kar prö­van­de med kno­gar­na på plå­ten, kän­ner i skärm­kan­ter, kli­ar sig i skägg­stub­ben och mum­lar osam­man­häng­an­de på väst­göts­ka. Carl och Fred­rik för­sö­ker mum­la ikapp, oklart på vil­ken di­a­lekt.

Det är för­vän­tan i luf­ten – vår Sko­da ska ut­sät­tas för en ex­tre­me ma­ke­o­ver. Den slit­na lac­ke­ring­en som prytt ka­ros­sen se­dan 1975 ska er­sät­tas av en ny – och det är vi som står här som ska gö­ra det.

Nå­gon­stans mel­lan mum­let och de vec­ka­de pan­nor­na ver­kar sam­för­stånd sak­ta upp­stå. Men om vad? När Sko­dan kom­mer på lyft blir si­tu­a­tio­nen rik­tigt obe­hag­lig. Spac­kelspa­dar­na yr och kar­var dju­pa sår i späck­lag­ret av un­der­reds­mas­sa. Det är som om he­la bi­lens in­re fläks upp för all­män be­skå­dan. Nå­gon hit­tar en spet­sig ham­ma­re. Jag vi­ker öro­nen bak­åt och ku­rar ihop …

Ef­ter att ha bytt det mesta i broms­väg och ser­vat mo­torn som den san­no­likt ald­rig bli­vit ser­vad förr har jag bör­jat tyc­ka väl­digt myc­ket om vår Sko­da. Den 40 mil långa re­san mel­lan Klas­si­ker­ga­ra­get i Stock­holm och Verk­tygs­bo­dens lo­ka­ler i Borgste­na har ba­ra för­stärkt min upp­fatt- ning om att det är en un­der­bar per­son­lig­het vi rå­kat snubb­la över.

Sko­dan är in­te sär­skilt snabb. Vill man va­ra snäll kan man kanske kal­la väg­käns­lan för spon­tan – även med ny­re­no­ve­rad styr­s­näc­ka. Att det se­dan ring­er i öro­nen som test­bil­den i te­veru­tan när man stäng­er av mo­torn ty­der på att ljud­ni­vån i ku­pén lig­ger en god bit över den ni­vå där man ris­ke­rar tin­ni­tus.

Men ingen­ting gör någon­ting alls. Bi­len har ka­rak­tär. Ett eget lyn­ne och ett le­en­de. Den för­sö­ker med al­la si­na be­grän­sa­de re­sur­ser va­ra nå­got den in­te kan va­ra. Och det är rik­tigt rö­ran­de.

Snart är det fär­dig­hum­mat från ska­ran som för­hopp­nings­vis ska hjäl­pa oss lac­ke­ra om Kam­rat 110R. Det sam­la­de be­ty­get blir in­te alls då­ligt. Vår Sko­da är verk­li­gen så rost­fri som vi trod­de – sånär som på två mind­re hål. Det ena i bak­kan­ten på den ena trös­keln, det and­ra i en av fram­skär­mar­nas in­fäst­ning. Otro­ligt och osan­no­likt. En fö­re det­ta Sko­daä­ga­re vi ta­lat med skro­ta­de sin 110R med ba­ra 3 500 mil på väg­mä­ta­ren. Or­sa­ken var rost. Över­allt.

För­kla­ring­en till var­för vår bil kla­rat sig så bra är att den rost­skyd­dats se­dan den var ny. He­la bi­len är full­plug­gad med rö­da små plast­prop­par och in­nan­för dem har oce­a­ner av ol­ja spru­tats in. Un­der­reds-

mas­san som spru­tats på de öpp­na plå­tar­na un­der bi­len är där­e­mot torr­spruc­ken på si­na stäl­len. Med det finns risk att rost fått fäs­te. För sä­ker­hets skull be­stäm­mer vi oss för att av­lägs­na den gam­la un­der­reds­mas­san med hetvat­ten­tvätt, och läg­ga på ny.

Det and­ra sam­för­stån­det som pann­vec­ken ska­pat, är att lac­ke­ring­en mås­te sli­pas än­da ner till plå­ten. Al­la är rö­ran­de eni­ga om att det en­da ra­ka är att fat­ta be­slu­tet nu och gå på direkt med det tunga ma­ski­ne­ri­et. Ris­ken är an­nars att man ba­ra upp­täc­ker mer och mer som be­hö­ver sli­pas ner un­der ar­be­tets gång. I slutän­dan står man där med en helt rensli­pad bil, men job­bet tog dub­belt så lång tid ef­tersom man ve­la­de i star­ten.

Det är de små knot­ter­blå­sor­na som är bo­ven i dra­mat. Vi har läst på och det här är tyd­li­gen ett van­ligt pro­blem. Sko­da 110R, cou­pén, bygg­des i en li­ten fa­brik i sta­den Kva­siny. En­ligt tjec­kis­ka käl­lor ha­de de ing­et fos­fat­bad i Kva­siny – ett så­dant där bad som man of­ta ser på bil­der från bil­fa­bri­ker, där he­la ka­ros­ser dop­pas. Tyd­li­gen är ka­ros­ser­na ba­ra grund­må­la­de med van­lig jär­nox­id­pri­mer. Hur bra så­dan fun­ge­rar i läng­den vet al­la som bätt­rat skärm­kan­ter på ga­ra­ge­upp­far­ten.

Ett sam­lat krav från re­dak­tio­nens si­da är ock­så att lac­ke­ring­en in­te får bli för bra. Miss­för­stå oss nu rätt. Mo­dern vat­ten­ba­se­rad bil­lack krä­ver minst ett la­ger klar­lack ovan­på. Med det blir glan­sen of­ta helt fel för en gam­mal bil. I värs­ta fall kan det se ut som att bi­len är dop­pad i fly­tan­de trans­pa­rent plast. Fint på en ut­ställ­nings­bil kanske, men jät­te­kons­tigt på en Sko­da från sjut­tio­fem. Nej, vi är ute ef­ter den där gjut­na, so­li­da käns­lan i blän­ket, allt an­nat vo­re att sli­ta sjä­len ur krop­pen på bi­len.

Vi är ock­så myc­ket ny­fik­na på hur myc­ket av ett lack­jobb man egent­li­gen kan gö­ra själv hem­ma i ga­ra­get – och då pas­sar de äld­re lac­ker­na ut­an klar­lack bätt­re.

Nu sät­ter vi igång!

Brr, vad är det här? Den här ka­ros­skar­ven ska in­te va­ra igenspack­lad. Här kan pre­cis vad som helst döl­ja sig. Lac­ke­ring­en vi­sar ock­så spår av en bätt­rings­mål­ning. Tur att vi ska sli­pa plåtrent. Gam­mal bätt­rings­lack kan stäl­la till myc­ket ore­da om man lack

4.

5.

6.

Det finns egent­li­gen ba­ra ett sätt att väl­ta en Sko­da ut­an att det gör ont. – Med en Tip Girl såklart! Med he­la bi­len vält på si­da blir åt­kom­lig­he­ten su­ve­rän och vi får in­te all gam­mal geg­ga i hu­vu­det när vi tvät­tar. Men först mås­te vi drä­ne­ra al­la vätsko

1.

2.

3.

En svensk klas­si­ker! Ex­akt var­för vi har dil­le på att stop­pa gam­la tid­ning­ar un­der mat­tor­na i vå­ra bi­lar har jag ald­rig be­gri­pit. För att su­ga upp fukt? Då mås­te de väl tas bort när de väl su­git upp fuk­ten? Den här har le­gat och rutt­nat se­dan 1993 och slä

9.

7.

8.

14. Rost­ska­dan i skär­min­fäst­ning­en är in­te ro­lig men gans­ka in­tres­sant. Hur kom­mer det sig att bi­len rostat just här när allt det and­ra kla­rat sig så fint? Som tur är har vi en livs le­van­de plåt­konst­när med i vårt dream­team. Ett så­dant där sa­go­vä­sen som kan mas­se­ra fram vac­kert välv­da skär­mar ur fla­ta plå­tark. Christer Lin­de sät­ter svet­sen i Sko­dan i näs­ta num­mer.

Det är ba­ra vec­kor se­dan vi mon­te­ra­de fram­ru­tan i Per Linds verk­stad i Lin­kö­ping. Men vi vil­le kö­ra bi­len li­te så vi viss­te nå­got­sånär vad det var vi re­no­ve­ra­de. Nu åker den ut så vi får in färg un­der gum­mi­lis­ten. Alu­mi­ni­um­lis­ten är vi rädd om. Den ska vi po­le­ra se­na­re, men den får sit­ta kvar i ru­tan så länge. Där är den bäst skyd­dad.

I den and­ra än­den av bi­len har plöts­ligt en bak­skärm tril­lat av och till­sam­mans med den bak­stam­men. He­la bi­len sit­ter ihop som ett kort­hus, fal­ler en fal­ler al­la. Snart åter­står ba­ra ske­let­tet. Det är som att tit­ta rakt ge­nom rev­be­nen i en bröst­korg. Det är in­te al­la bi­lar man kan ploc­ka isär så här en­kelt. Front­plå­ten lå­ter vi myc­ket med­ve­tet sit­ta kvar …

… Pass­ning­en var nä­ra per­fekt när vi bör­ja­de ploc­ka isär bi­len. Vi vill gär­na ha en fix­punkt att ut­gå ifrån när allt ska ihop igen. Se­dan tror jag för mig själv att nå­got ha­de hänt Kam­rat 110R om vi skru­vat av fron­ten. Vad vi job­bar med är en in­di­vid. Ut­an an­sik­te – ing­en in­di­vid. Med an­sik­te – fort­fa­ran­de in­di­vid. Un­ge­fär så. Front­plå­ten får sit­ta.

15.

16.

17.

10.

11.

12.

13.

… Åhej! Tra­fik­ma­ga­si­net må ha va­rit först 1979, men vi bor­de än­då få någ­ra stil­po­äng för att ha gjort Sko­da­vält­ning gra­ci­öst. Med bi­len på si­da öpp­nar sig helt nya per­spek­tiv för vad man kan gö­ra med un­der­si­dan. Det är näs­tan så vi be­kla­gar att den in­te är mer ros­tig. Men ba­ra näs­tan. Slu­ta pra­ta nu, fort in med pin­nen istäl­let!

Det bor­de skri­vas in i de mänsk­li­ga rät­tig­he­ter­na att al­la ska ha till­gång till en die­se­lel­dad tre­fas hög­tryckstvätt. Med tvätt­vat­ten nä­ra kok­punk­ten och livs­far­ligt högt tryck är det ro­ligt att tvät­ta. Det tyc­ker man än­da tills man är blöt in till kal­song­er­na i ol­jesmet. Då får nå­gon an­nan ta över – tills även den­ne är dyngsur. NÄS­TA!

Det blir verk­li­gen rent. Att all un­der­re­des­mas­sa in­te vill släp­pa gör oss in­te sär­skilt myc­ket. Det var den som satt löst som gjor­de oss ner­vö­sa. Nu har vi tit­tat i fa­cit. Så här fint hål­ler sig ett un­der­re­de som rost­skyd­dats se­dan bi­len var ny. Vi ska so­pa igen spå­ren ef­ter oss med nytt mo­dernt rost­skydd, men det gör vi först när bi­len bli­vit lac­ke­rad.

De­mon­te­rings­par­ty i verk­sta­den! Först av är fram­skär­mar­na. De är skru­va­de och bu­sen­k­la att ploc­ka av – när vi väl in­sett att det sit­ter yt­ter­li­ga­re en skruv som man kom­mer åt via in­stru­ment­pa­ne­len. Näs­tan kom­mer åt. Om man har en femå­rings hän­der och dess­utom sak­nar le­der i krop­pen. Med al­la skär­mar av kom­mer vi åt att åt­gär­da all even­tu­ell rost.

Plöts­ligt har en dörr fått ben. Mi­na ben. Nå­got ljushuvud kläck­te idén att mar­ke­ra var dör­rar­na satt med ett li­tet borr­hål. Smart. Till­sam­mans med front­plå­ten bör det ge gans­ka bra grund­lä­gen på var pa­ne­ler­na ska sit­ta när se­dan allt ska ihop. Bak­skär­mar­na kan in­te ju­ste­ras sär­skilt myc­ket och ak­ter­spe­geln ham­nar där den ham­nar.

Med de­lar­na av kan vi bör­ja skra­pa bort den un­der­reds­mas­sa som in­te hög­tryckstvät­ten tog. Den här dyng­an vill vi in­te ris­ke­ra att få i slip­papp­ret när vi sli­par och spack­lar. En trå­kig och dryg upp­gift som än­då blir ro­lig när man är många hän­der. Än ro­li­ga­re blir det när thin­ner­bur­ken åker fram. För att tvät­ta rent. Ing­et an­nat. Verk­li­gen in­te.

Ut­an att jag märkt det har någon­ting bör­jat hän­da un­der da­gen. Jag tror gub­bar­na har bör­jat ta Kam­rat 110R till sig. Upp­gif­ten att vän­da det myc­ket lång­sam­ma för­fal­let har bli­vit en hjär­te­sak. Över­allt job­bas det och även trå­ki­ga jobb tas på all­ra största allvar. Vän­der man på hu­vu­det har plöts­ligt nå­got stort hänt i bak­grun­den. Kul och häf­tigt.

Typ­skyl­ten är kanske det sista som mon­te­ra­des på fa­bri­ken. Skyl­ten är det sista vi plockar bort in­för lac­ke­ring­en och ska ock­så bli det sista vi åter­mon­te­rar. När dag ett är till än­da är he­la bi­len de­mon­te­rad och ren­gjord. Dröm sött så ses vi där – Kam­rat.

21.

18.

19.

20.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.