Lac­ke­ring och rost­skydd

KlassikerGuiden - - In­ne­håll Forts. - TEXT JON REM­MERS FO­TO CARL LE­GELI­US

Grund, slip­ning, grund och topplack. Och så rost­skydd på det!

Vad sjut­ton är det egent­li­gen vi hål­ler på med? Det är en myc­ket be­rät­ti­gad frå­ga. Ett ti­o­tal per­so­ner har un­der någ­ra da­gar sat­sat pann­bens­svett, sön­dergnug­ga­de fing­er­top­par och mäng­der med full­stän­digt obe­tald över­tid för att lac­ke­ra om en gam­mal Sko­da – det värs­ta skro­tet som bygg­des un­der he­la sjut­ti­o­ta­let om man ska tro sam­ti­da bil­tes­ter.

Nu är vi så nä­ra. Ka­ros­sen har fått allt vad den ska ha av slip­ning, svets, spac­kel och grund­fär­ger. Nu vän­tar den ba­ra på det sista lag­ret Mo­de­na­grön färg. Det sto­ra kli­vet ska tas, men ti­den av iso­le­ring i verk­sta­den har for­mat jät­te­li­ka frå­gor som träng­er sig på.

Var­för vill vi egent­li­gen så gär­na att den här bi­len ska blän­ka igen? När ar­bets­da­gen är slut är det fort­fa­ran­de en bil, var­ken mer el­ler mind­re. En me­tal­lisk kub på fy­ra hjul, av­sedd att trans­por­te­ra sin äga­re till och från ett mer el­ler mind­re in­tres­sant ar­be­te, med vis­sa si­do­skott till Kon­sum och even­tu­ellt da­gis. El­ler så. Det är svårt att sä­ga vad ar­bets­la­get sett i Kam­rat 110R som fått gub­bar­na att en­ga­ge­ra sig så till den grad att de ring­er si­na bätt­re hal­vor och med­de­lar att de kom­mer hem sent – ”mås­te ba­ra job­ba li­te till”. Re­la­tio­ner mel­lan män­ni­skor har spruc­kit på grund av re­la­tio­ner mel­lan män­ni­ska och mo­tor­for­don. Hur är det egent­li­gen ens möj­ligt?

Kan det va­ra så att all den om­sorg och kär­lek som vi plö­jer ner i vå­ra far­kos­ter nå­gon­stans rin­ner in un­der plå­ten?

Vad vi har fram­för oss på gol­vet, i hund­ra och en spack­la­de och sli­pa­de bi­tar, är fle­ra ti­di­ga­re ägar­fa­mil­jers en gång avytt­ra­de fa­mil­je­med­lem. Det är bi­len som kanske skjut­sat ett ny­fött barn från BB, bi­len som nå­gon var ung i – och där det skrat­ta­des i bak­sä­tet. Var­sam­ma bil­tvät­tar om sön­da­gen och bort­glöm­da min­nen som än­då drö­jer sig kvar där nå­gon­stans. Om bi­lar har själ el­ler ka­rak­tär så tror jag att det är just i det­ta en stor del av den be­står. Och den lo­gis­ka kon­se­kven­sen blir att en bil över­hu­vud­ta­get in­te be­hö­ver va­ra dyr för att dry­pa av ”det där”. Den be­hö­ver egent­li­gen in­te ens va­ra sär­skilt bra.

Obe­härs­kat flum­man­de av just den här sor­ten stäl­ler till enor­ma pro­blem när en bil ska Har bi­lar själ och var­för vill vi in­te lac­ke­ra med vat­ten­ba­se­rad färg? Sto­ra frå­gor ställs när vi du­schar Kam­rat 110R i grönt.

re­no­ve­ras. När allt det me­ka­nis­ka va­rit ne­re på mo­le­kyl­ni­vå. När det kro­mats och yt­be­hand­lats, pul­ver­lac­ke­rats och sa­del­ma­kats, då står man med en spritt ny bil.

Hjärn­tvät­tad. Sjä­len och det där man fast­na­de för från bör­jan – vart tog det vägen?

En helt ny bil är verk­li­gen in­te fy skam det hel­ler och många gång­er väl så in­ta­gan­de som en bil som le­ver på si­na min­nen, men i fal­let med vår pro­jekt­bil Kam­rat 110R ha­de det bli­vit väl­digt fel. Vi be­stäm­de oss ti­digt för att det här skul­le bli en sym­pa­tisk re­no­ve­ring. Vi vil­le in­te ri­va allt. Kam- rat 110R form­li­gen vi­bre­ra­de av ka­rak­tär, sam­ti­digt upp­vi­sa­de ka­ros­sen tyd­li­ga tec­ken på att det in­te var ett sta­bilt till­stånd den be­fann sig i. Hur gö­ra för att be­va­ra det vi tyck­te så myc­ket om?

Verk­tygs­bo­den har bi­stått med lo­ka­ler och out­trött­li­ga gub­bar. Hag­mans Ke­mi från Kin­na med kun­ska­per i form av Da­ni­el Wes­ter­holm samt en skåp­bil full med Hag­mans­pro­duk­ter. Rib­ban är satt li­te på sned: Lac­ke­ring­en ska in­te bli så där obe­hag­ligt ala­dåb­hal som den blir med tre, fy­ra la­ger klar­lack över. Sam­ti­digt ska den in­te bli så där opå­lit­ligt opå­lit­lig som enkla­re lac­ke­ring­ar of­ta blir. Tro­vär­dig­het är led­or­det, sam­ti­digt vill vi un­der­sö­ka vad i en lac­ke­rings­pro­cess man kan gö­ra själv, ut­an att ha ut­bild­ning på om­rå­det.

Vi är nu in­ne på den tred­je da­gen och stäm­ning­en är på topp. Da­ni­el Wes­ter­holm för­be­re­der sin sprut­ut­rust­ning och blas­kar med det Mo­de­na­grö­na. Vi läg­ger ihop och sum­me­rar:

Myc­ket li­te av vad vi gjort un­der de här da­gar­na har va­rit di­rekt kom­pli­ce­rat. Att sli­pa spac­kel var en slam­kry­pa­re och vi ha­de in­te ve­lat gö­ra

Det är svårt att sä­ga vad ar­bets­la­get sett i Kam­rat 110R som fått gub­bar­na att en­ga­ge­ra sig så till den grad att de ring­er si­na bätt­re hal­vor och med­de­lar att de kom­mer hem sent – ’mås­te ba­ra job­ba li­te till’.

det ut­an att ha en yr­kes­man som höll oss i han­den. Huruvi­da man kan gö­ra ett bra lack­jobb själv be­ror nog myc­ket på vil­ka lo­ka­ler och vil­ken ut­rust­ning man har till­gång till. Hur myc­ket är man be­redd att kö­pa in? Hur vär­de­rar man sin egen ar­bets­tid? Kost­na­der­na ska se­dan vägas mot vad man skul­le ha be­ta­lat för att läm­na bort he­la job­bet.

Vi har haft till­gång till Verk­tygs­bo­dens lack­box. Ut­an den ha­de job­bet bli­vit oänd­ligt myc­ket mer kom­pli­ce­rat. Den har fläk­tar och fil­ter som väd­rar bort det mesta av ång­or­na. Vär­me­an­lägg­ning­en för­kor­tar härd­ti­der­na för fär­gen be­tyd­ligt.

En kom­plett lack­box kan nu­me­ra kö­pas för gans­ka vet­ti­ga peng­ar. Går man se­dan ihop någ­ra styc­ken om kost­na­den … Al­ter­na­ti­vet är fladd­ri­ga pro­vi­so­ris­ka tält i träd­går­den.

Slut­sat­sen ham­nar un­ge­fär var vi står: Vi ha­de in­te fe­gat ur för att gö­ra grov­job­bet själ­va. Vi ha­de ac­cep­te­rat att allt tog be­tyd­ligt läng­re tid. Men när det är dags att läg­ga själ­va topplac­ke­ring­en läm­nar vi myc­ket gär­na bort job­bet.

Till Da­ni­el Wes­ter­holm till ex­em­pel. Som för­be­re­der en spru­ta med svart Bo­dy – sten­skotts­skydd. Det är in­te fel att skyd­da trösk­lar­na. Stens­sprut från fram­hju­len skju­ter lätt hål på lac­ke­ring­en och ros­ten kom­mer se­dan snabbt. Med ett la­ger seg mas­sa un­der topplac­ke­ring­en är ytan in­te li­ka stum. Det blir som att skju­ta slang­bel­la in i ett bildäck istäl­let för mot en glasru­ta.

Da­ni­el spru­tar även Bo­dy i hjul­hu­sen. Med vär­men i lack­box­en ställd på max tor­kar det på noll­tid. Da­ni­el häl­ler den grö­na fär­gen ge­nom en spe­ci­ell sil ner i en bland­nings­kopp. Kop­pen har en ska­la på si­dan som se­dan gör det lätt att do­se­ra här­da­re. Fär­gen vi köpt är lös­nings­me­dels­ba­se­rad. Den be­hö­ver i mot­sats till mo­dern vat­ten­ba­se­rad bil­lack in­te lac­ke­ras över med klar­lack och med det blir slut­re­sul­ta­tet hel­ler in­te li­ka blankt – per­fekt för vårt syf­te.

Tro­vär­dig­het var or­det …

Håll mig vän­li­gast i han­den! Da­ni­el in­stru­e­rar Jon i hur en färgspru­ta ska vinklas. God­känt ... typ.

Plåtrent Rost Spac­kel

Ef­ter att ha tvät­tat och de­mon­te­rat ka­ros­sen sli­pa­de vi lac­ke­ring­en till bar plåt. Svåråt­kom­li­ga skryms­len tog vi med frib­lå­san­de bläs­ter. Att bläst­ra är bil­ligt men myc­ket ag­gres­sivt. Var­ning ut­fär­dad! Vi ha­de myc­ket hjälp av vår plåt­ma­gi­ker Chris­ter Lin­de. Här fly­ter gör-det-själv fak­torn fritt. Vi ha­de ock­så kun­nat gö­ra lag­ning­en, men verk­li­gen in­te li­ka pryd­ligt. Al­ter­na­ti­vet är glas­fi­ber ... Glas­fi­ber­för­stärkt spac­kel kan an­vän­das i la­ger mät­ta i cen­ti­me­ter. Finspac­kel an­vänds i la­ger mät­ta i mil­li­me­ter. Att se­dan sli­pa ut det på rätt sätt var be­tyd­ligt svå­ra­re än vad vi räk­na­de med.

Topplac­ken läg­ger Da­ni­el själv. Tack för det Te­le­ver­ket! Två la­ger blir det. Tryc­ket i spru­tan går in­te att jäm­fö­ra med det i en spray­burk. Det här är se­ri­ö­sa gre­jer.

RE­SUMÉ: KAM­RAT 110R

Klas­si­ker har köpt ett styc­ke tjec­ko­slo­va­kisk in­du­stri­histo­ria, en Sko­da 110 R Cou­pé. Ef­ter att ha gjort i ord­ning den me­ka­niskt har ka­ros­sen fått en över­hal­ning. Nu är det dags för lac­ke­ring och rost­skydd.

Att vår Kam­rat till slut skul­le bli grön ha­de näs­tan fal­lit i glöms­ka un­der allt gnug­gan­de. Käns­lan när nu allt fal­ler på plats är oslag­bar!

Pri­mer Sprutspac­kel Mer pri­mer! Fär­dig!

Får man an­vän­da sprutspac­kel? Ja det får man. Om man gör på rätt sätt. Det är re­na dröm­men att se­dan sli­pa i och fyl­ler ojämn­he­ter som an­nars kan sy­nas ge­nom det sista lag­ret färg. Da­ni­el har lagt två la­ger färg med in­te allt för lång tid emel­lan. Vi an­vän­de en två­kom­po­nents bil­lack av fab­ri­kat Nexa – ba­se­rad på be­tyd­ligt ag­gres­si­va­re äm­nen än vat­ten. Myc­ket tro­vär­dig! Ef­ter att för­sik­tigt sli­pat ner sprutspack­let skyd­dar vi det med ett la­ger pri­mer till. Vi vill för­hind­ra fukt från att tränga ige­nom topplac­ken och så små­ning­om ska­pa blå­sor. All topplack släp­per ige­nom li­te fukt. En pri­mers upp­gift är att spär­ra vägen så fukt in­te kan tränga ige­nom. Vi an­vän­de en två­kom­po­nents va­ri­ant på spray­burk – sam­ma pro­dukt som proffs kö­per på lösvikt. Hög gör-det-själv fak­tor!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.